Naumanns tidskrift 1872 s. 689

Genom skriftlig, af vittnen bestyrkt afhandling försålde grosshandlanden F. M. Eklund den 22 November 1869 till fabriksidkaren P. A. Åkerlund åtskilliga specificerade lösören, förvarade hos Eklunds anförvandter i Norrköping, emot

Tidskrift för lagstiftning etc. 9:de årg.

s. 690 Sida 690 i årgången börjar härKopiera citering

en köpesumma 2,969 riksdaler 84 öre, som samma dag qvitterats; varande lösegendomen upptagen under särskilda rubriker: silfver, nysilfver, porslin, glas, linne, sängkläder, möbler och diverse.

Sedan Eklund blifvit af Stockholms rådstufvurätt genom beslut den 13 December 1869 försatt i konkurs, och borgenärerna vid sammanträde den 22 Augusti 1870 beslutat, att sysslomannen borde skyndsamt försälja den lösegendom, som, enligt Eklunds bouppteckning i konkursen, funnes förvarad i Norrköping, försåldes nämnde egendom för konkursmassans räkning å auktionskammaren derstädes den 28 Oktober samma år och inbragte, efter afdrag af försäljningskostnaden, 1,846 rdr 55 öre.

Åkerlund stämde derpå sysslomannen till Stockholms rådstufvurätt med yrkande, att de, som bestridt Åkerlund rättighet att utbekomma den genom ifrågavarande afhandling af honom inköpta och betalda lösegendom, måtte förpligtas, en för begge och begge för en, att antingen till Åkerlund genast utlemna berörda egendom eller, om den blifvit förskingrad, utbetala till Åkerlund det belopp, han enligt köpeafhandlingen derför måst utgifva.

Sysslomännen genmälde: »lfrågakomna lösegendom» hade de låtit försälja å auktionen, enär enligt bouppteckningen i konkursen vore styrkt, att egendomen vid konkursens början den 10 December 1869 »funnits i gäldenärens vård eller konkursboet», och som köpaftalet skett inom trettio dagar före konkursens början och med betalningsmedel, som, med hänsyn till gäldenärens yrke, icke vore vanliga, vore köpet att betrakta såsom återgånget. Sysslomännen hade väl varit betänkta att genom stämning klandra köpet; men — heter det vidare — då vi »haft egendomen i vår hand, och det således ej varit fråga om återvinning af någon egendom, som Eklund vid köpet öfverlemnat eller genom tradition sig afhändt, så hafva vi i laga ordning försålt Ifrågavarande, till konkursboet hörande lösegendom».

Den af Eklund under edlig förpligtelse underskrifna, den 20 December 1869 daterade bouppteckning upptog bland

s. 691 Sida 691 i årgången börjar härKopiera citering

tillgångarne, under rubrik »lösegendom i Norrköping», lösören, som till stycketal och beskrifning voro hufvudsakligen lika med den genom köpeafhandlingen försålda lösegendom, men å hvilka värdena voro utförda till endast 2,071 rdr 93 öre; dock funnos i bouppteckningen upptagna ett dussin djupa tallrikar samt en möbel af soffa och sex stolar, hvilka ej förekommo i köpeafhandlingen.

Åkerlund anförde häremot: Han hade på god tro tillhandlat sig ifrågavarande lösegendom. För lemnade fabriksvaror hade han haft att fordra af Eklund omkring 16,000 rdr och, då Eklund ej kunnat betala kontant, hade han erbjudit Åkerlund att köpa egendomen, och värdet för densamma afskrefs på skulden. Egendomen hade ju funnits i tredje mans vård, och det vore för sent för sysslomännen att nu framkomma med den invändning att köpet borde jemlikt 36 § Konkurslagen anses återgånget, då sysslomännen underlåtit att, enligt 37 § nämnde lag, inom en månad efter inställelsedagen stämma om återvinning.

Rådstufvurätten utlät sig i dom den 27 Februari 1871: att som giltigheten af det, enligt afhandling den 22 November 1869, upprättade köp, hvarigenom Eklund till Akerlund för 2,969 riksdaler 84 öre försålt ifrågavarande, hos Eklunds anförvandter i Norrköping då förvarade lösegendom, ej kunde förringas deraf, att Akerlund icke kommit i besittning af samma lösegendom; alltså och då ostridigt vore, att, efter det Eklund sedermera blifvit i konkursstillstånd försatt, talan om återvinning för konkursboet af lösegendomen icke blifvit inom den i 37 § Konkurslagen stadgade tid mot Åkerlund till vederbörlig domstol instämd, blefvo sysslomännen, som låtit å offentlig auktion i Norrköping den 28 Oktober 1870 för konkursboets räkning försälja nämnde lösegendom, förpligtade att i sin nämnda egenskap, hvilkendera bäst förmådde, genast till Akerlund, om de gitte, utlemna samma lösegendom samt att, i annat fall, för den del deraf, som de ej kunde utlemna, godtgöra Åkerlund efter de derå uti. ofvanomförmälda köpeafhandling utförda värden.

s. 692 Sida 692 i årgången börjar härKopiera citering

Sysslomännen vädjade till Svea hofrätt och yttrade i libellen: Under rättegången vid rådstufvurätten hade de »trott», att den egendom, hvarpå Akerlund genom stämning gjort anspråk, varit densamma som de sålt; men vid närmare undersökning hade de förnummit, att någon annan egendom ej funnits för konkursmassan och sysslomännen tillgänglig, än den, som uppräknades i auktionsprotokollet af den 28 Oktober 1870. Att denna egendom ej vore densamma som funnes förtecknad i köpeafhandlingen, framginge dels deraf, att köpeafhandlingen omförmälde följande egendom, nemligen en kaffekanna af silfver (här uppräknades åtskilliga persedlar) som sysslomännen hvarken sett eller sålt och som icke ens funnes upptagen i bouppteckningen, dels ock deraf, att en mängd af de utaf sysslomännen i Norrköping försålda saker (hvilka äfven uppräknades) ej förekommo i köpeafhandlingen. Med anledning häraf ansågo sig sysslomännen äga fog för ett förnekande att hafva sätt egendom, som Akerlund genom ifrågavarande afhandling köpt, äfvensom att den egendom, hvarom Akerlund stämt, ens funnits till och varit i något förvar hos Eklunds anförvandter i Norrköping. Sysslomännen hade sålt den egendom, som »varit under konkursboets vård och dess tillhörighet», men o

ingen annan. Och äfven om Akerlund kunde styrka, att samma egendom varit den han köpt, hade han dock i allt fall ej någon rätt dertill, enär Eklund inom en månad före konkursen liqviderat med betalningsmedel, som lagen icke godkände.

Häremot anförde Akerlund: Sysslomännen hade icke en utan flera gångar inför rådstufvurätten erkänt, att de sålt »ifrågavarande» eller just den omstämda och af Åkerlund inköpta egendomen. Ett bestridande af detta förhållande tjenade derföre nu till intet. Men om också all den egendom, köpeafhandlingen upptoge, ej skulle finnas upptagen i auktionsprotokollet, så verkade detta icke på saken, ty sysslomännen hade ju flera gånger erkänt, att de sjelfrådigt och utan Åkerlunds hörande tagit egendomen om händer och försålt densamma. Om realisationen skett till en del å auk-

s. 693 Sida 693 i årgången börjar härKopiera citering

tion och till en del under hand, eller om en del ännu vore o

osåld, kunde Akerlund ej kontrollera. Men sysslomännen, som innehade ett exemplar af köpeafhandlingen, vore ju i tillfälle att undersöka huruvida den egendom, de tagit i besittning, öfverensstämde med den specifika förteckningen i köpeafhandlingen. Akerlund ålåge ej någon bevisningsskyldighet uti förevarande fall; och ansåge han sig hafva goda skäl bestrida, att någon enda af de i köpeafhandlingen specificerade lösörepersedlarne fattades, då sysslomännen togo egendomen om hand.

Hofrätten, i dom den 18 Januari 1872, fann ej skäl att i rådstufvurättens dom göra ändring.

Om detta beslut förenade sig assessoren Ahlgren, föredragande, samt fiskalerna Lilienberg och Boivie.

Hofrättsrådet friherre Leuhusen yttrade: »Lika med rådstufvurätten, anser jag käranderna skyldiga att till svaranden utlemna eller ersätta den i ifrågavarande köpeafhandling uppräknade lösegendom, som käranderna bevisligen tagit om hand; men som käranderna härstädes bestridt, att bland lösegendom i Norrköping, som de för grosshandlanden Eklunds konkursbos räkning öfvertagit, funnits följande i köpeafhandlingen uppräknade persedlar, nemligen 1 mindre kaffekanna, 1 sockerfat etc. — —; samt svaranden icke styrkt ett motsatt förhållande; alltså pröfvar jag rättvist på det sätt ändra rådstufvurättens dom, att käranderna icke kunna förpligtas att till svaranden utlemna ofvanuppräknade lösörepersedlar eller godtgöra svaranden deras värde».

Hofrättsrådet Schöning anförde: »På de af rådstufvurätten anförda grunder finner jag väl käranderna, i deras egenskap af sysslomän i grosshandlanden Eklunds konkurs, skyldiga att till fabriksidkaren Akerlund återställa eller ersätta de uti den ifrågakomna köpeafhandlingen upptagna persedlar, hvilka käranderna bevisligen tagit om hand; men som käranderna härstädes förnekat, att de i Norrköping för Eklunds konkursbos räkning öfvertagit andra persedlar, än som blifvit å auktion i nämnda stad den 28 Oktober 1870 försålda, och att åtskilliga af dessa persedlar, ehuru till be-

s. 694 Sida 694 i årgången börjar härKopiera citering

namningen lika med sådana, som funnos i köpeafhandlingen omtalade, voro desamma som af Eklund till Åkerlund försålts; samt vid jemförelse mellan köpeafhandlingen och auktionsprotokollet det, efter mitt omdöme, ej kan anses vara utredt, att andra af de i köpeafhandlingen uppräknade persedlar blifvit vid auktionen försålda, än följande, nemligen silfver: en större kaffekanna, ett dussin fruktknifvar etc.-----------; alltså och då Akerlund icke heller på annat sätt styrkt, ätt käranderna omhändertagit flera eller andra af de i köpeafhandlingen omförmälda persedlar, än nyss nämndt är, samt i afseende å de värden, efter hvilka de omhändertagna persedlarna böra ersättas, så framt de icke återförskaffas, det förekommer, dels att då Akerlund icke, så vidt visadt är, vidtagit någon åtgärd för att, under tiden frän det Eklunds konkurs började och intill dess auktionen utlystes, sjelf komma i besittning af de af honom inköpta persedlarna, käranderna icke saknat anledning att låta å auktion försälja livad de omhändertagit, dels ock att de försålda persedlarnas verkliga värde icke kan antagas hafva varit högre än hvad för dem vid auktionen bjudits, pröfvar jag för min del rättvist på det sätt ändra rådstufvurättens dom, att käranderna, i deras egenskap af sysslomän i Eklunds konkurs, förpligtas, att till Åkerlund återställa allenast här ofvan uppräknade persedlar eller ock för de af dem, som ej återställas, ersätta värdet efter de belopp, hvartill de vid auktionen försålts, med afdrag derå af hvad utaf auktionskostnaderna derå belöper i förhållande till hela auktionssumman».

Sysslomännen sökte i underdånighet ändring.

Genom underdånigt betänkande den 29 Juni 1872 hemställde nedre revisionen (revisionssekreteraren Fâhræus samt konstituerade revisionssekreterarne Lagergren, föredragande, och Glimstedt), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.

Saken föredrogs den 16 nästpåföljde Juli inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Bolin, von Hofsten, Oliveerona, Lagerstråle och Strandberg) biföllo det underdåniga betänkandet.

s. 695 Sida 695 i årgången börjar härKopiera citering

Justitieråden Carleson och Naumann förenade sig i det yttrande, att emedan den lösegendom, som förmenats vara af Eklund genom åberopade afhandling till Åkerlund försåld, hvarken blifvit till denne sistnämnde eller till annan för hans räkning öfverlemnad, eller genom berörda afhandling så betecknad och bestämd, att de afsedda persedlarne, som enligt afhandlingen skulle finnas hos Eklunds anförvandter i Norrköping, kunnat med visshet urskiljas; ty och då Åkerlunds äganderätt till omstämda lösegendom, för hvilken han vilkorligen fordrat ersättning, icke vore lagligen styrkt, pröfvade justitieråden rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, ogilla det i saken instämda käromålet.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 6 Augusti 1872.