Naumanns tidskrift 1873 s. 219

(Forts, och slut frän n:o 32, sid. 192).

Efter föregången cirkulation af handlingarne förekom ärendet inför Högsta Domstolen den 4 Mars 1873, i närvaro af justitieråden Cramér, Almqvist, Bolin, Rabe, Olivecrona, Lagerstråle och von Segebaden. Vi märka här:

1:o) Förslaget till förordning angående straffs befordrande till verkställighet i vissa fall (se sid. 191).

Högsta Domstolen fann detta lagförslag hufvudsakligen gifva anledning till följande anmärkningar:

att då i gällande straff- och fängelselagar bestämd skilnad är uppdragen emellan straffarbete och fängelse, såsom straff af olika art, samt strafflagen icke tillåter att den svårare straffarten — straffarbete — må öfvergå till den lindrigare — fängelse, härmed icke öfverensstämmer att låta på den dömdes val ankomma att få till större eller mindre del eller möjligen helt och hållet försona sitt brott med fängelse i stället för straffarbete, hvilket dock enligt förslaget kunde inträffa i den händelse att ålagdt fängelse finge, utan hinder af åklagares eller målsägandes besvär, genast på den dömdes önskan verkställas, men högre Rätt ådömde straffarbete i stället för fängelse;

s. 220 Sida 220 i årgången börjar härKopiera citering

att ehuru visserligen det i allmänhet skulle lända den dömde till förmän att få, i de fall förslaget afser, genast utan hinder af åklagares eller målsägandes besvär undergå ålagd bestraffning, motsatsen likväl kunde inträffa, när högre rätt, i anledning af åklagares eller målsägandes besvär, i anseende till förelupne rättegångsfel eller af annan orsak, upphäfde det fällda utslaget samt återförvisade målet till ny ransakning, och dervid sådane omständigheter yppades, att den tilltalade blefve frikänd från allt ansvar, eller dömd till ringare bestraffning än förut, hvadan och då i dessa händelser ett oförtjent straff skulle drabba den tilltalade, det äfven ur annan än ofvan först anförda synpunkt icke torde vara riktigt att afvika från den nu, utan annat undantag, än som medgifvits genom Kongl. Brefvet den 16 Decemcember 1819, gällande regeln, att straff endast får verkställas på grund af laga kraft ägande utslag;

att i de fall, då den dömde, sedan han begynt undergå ådömd bestraffning, men innan ännu tiden för besvärs anförande öfver det fällda utslaget tilländagått, antingen finge tillgång till bevisning, som, om den forebragts, möjligen föranledt till befrielse för honom från allt ansvar eller till ringare straff, än det ådömda, eller erhölle upplysning, att sådan gerning, som den, för hvilken han dömts till ansvar, ansetts af högre rätt i annat mål icke vara straffbar, det synes vara obilligt, att, såsom af stadgandet att den dömde ej ägde återkalla sitt förklarande att åtnöjas med det gifna utslaget, lärer följa, den började bestraffningen icke finge afbrytas, och den dömde kunna genom besvär vinna befrielse från det återstående straffet, hvarförutan jemväl, i händelse den dömdes omförmälda förklarande icke skulle utgöra hinder för honom att söka och vinna ändring i det meddelade utslaget, den begynta bestraffningen torde böra få afbrytas, derest den dömde inom besvärstiden öfverklagade utslaget;

att föreskriften i 3 §, enligt Högsta Domstolens omdöme, skulle dels leda till obillighet mot den dömde i händelse det honom ålagda straff blefve af hofrätt förhöjdt till straffarbete på lifstid, dels icke motsvara rättvisans kraf, i ty att

s. 221 Sida 221 i årgången börjar härKopiera citering

efter förslaget, fastän öfver-rätt ålagt straffarbete i stället för fängelse, den dömde ändock skulle icke allenast under tiden för besvärs anförande mot hofrättens utslag, utan äfven sedermera, till följd af egna besvär, få fortsätta det började fängelsestraffet och sålunda, oaktadt det utslag, som dömt honom dertill, blifvit ändradt, likväl kunna under längre tid och tilläfventyrs helt och hållet undgå förtjent ålagdt straff af svårare art;

att, äfven om giltig grund för förslagets bestämmelser såvidt de angå häktad person, skulle, oaktadt här ofvan framställda anmärkningar, kunna emot Högsta Domstolens åsigt antagas bestå deri, att genom förslaget bereddes möjlighet för den dömde att undgå en långvarigare förlust af sin frihet och för staten att vinna minskning i kostnaderna för fångars underhåll, nämnda grund dock icke förefinnes i de fall, hvarom förslagets 5 § handlar, eller då den dömde ej är häktad, i afbidan derå, att det angående honom gifna utslag skall vinna laga kraft;

att om icke förty sådant stadgande, som 5 § innehåller, skall meddelas, skäl icke synas förekomma hvarföre dels icke här, likasom i 1 §, undantag för tillämpningen gjorts i den händelse, att det utslag, hvarigenom till straff dömts, blifvit understäldt högre rätts pröfning, dels icke heller här, likasom i 2 §, bestämmelse meddelats derom, att den dömde ej må återkalla af honom gjordt förklarande, att han åtnöjes med det öfver honom fällda utslaget, samt slutligen

att förslaget i åtskilliga delar, enligt Högsta Domstolens tanke, icke är affattadt med önskvärd tydlighet, i hvilket afseende må erinras: att rubriken torde böra närmare, än nu är fallet, angifva förslagets innehåll; att tvekan med skäl lärer kunna uppstå om rätta betydelsen af ordet »må» i den uti 1:a momentet af förslagets 1 § förekommande satsen: »då må straffet genast gå i verkställighet» etc.; att lydelsen af 2:dra momentet i 1 § möjligen skulle kunna gifva exsekutor anledning till förmodan, att han borde ingå i bedömande huruvida det utslag, hvars verkställighet vore i fråga, blifvit enligt lag understäldt högre rätts pröfning; att med