Naumanns tidskrift 1873 s. 330

Sedan kronofogden G. Svensson, i egenskap af syssloman i L. Lindbergs och hans hustrus konkurs, genom stämning till rådstufvurätten i Upsala yrkat åläggande för länsmännen J. Lindesjöö och J. Jochman att till Lindbergs konkursbo återbära de varor, som, för deras hvar för sig ägande fordringar af Lindberg, blifvit kort före konkursen hos honom utmätta, eller ock till konkursboet för samma varor utgifva ersättning med de belopp, som vid utmätningstillfällena blifvit dem åsatta; samt rådstufvurätten, efter handläggning af saken, dels medelst beslut den 26 September 1870 förklarat, att då stämningen innefattade särskilda yrkanden mot Lindesjöö och Jochman, hvilka yrkanden med hvarandra icke ägde sammanhang, rådstufvurätten ej kunde på den ågångna stämningen dessa yrkanden till pröfning upptaga, dels ock, i anledning af Svenssons emot berörda beslut anmälda missnöje, hänvisat honom att detsamma genom besvär i Svea hofrätt fullfölja; så och efter det hofrätten, uppå Svenssons besvär, i utslag den 18 Januari 1871, enär rådstufvurättens beslut innefattade slutligt utslag i målet, och talan deremot, enligt Rättegångsbalkens 25 kap. 1 och 15 §§ samt K. Förordningen den 18 April 1849, bort fullföljas i den för tvistemål stadgade ordning, med undanrödjande af besvärshänvisningen hänvisat honom att hos rådstufvurätten erlägga vad inom en månad derefter, beslöt hofrätten vid sakens slutliga afgörande, att handlingarne deri skulle till hofrättens advokatfiskalsembete öfverlemnas.

s. 331 Sida 331 i årgången börjar härKopiera citering

Uti afgifvet memorial yttrade advokatfiskalen: Rådstufvurättens beslut, att stämningsyrkandena ej kunde till pröfning upptagas, saknade allt stöd af lag, som uttryckligen tillstadde, att flera käromål genom en stämning anhängiggjordes, och ej någonstädes förmenade domaren att upptaga sålunda honom underställda särskilda yrkanden. Det vore dock domarens både rätt och pligt att, om käromålen ej ägde något sammanhang, dem på ågångna stämningen särskildt handlägga och pröfva. Den meddelade besvärshänvisningen vore uppenbart stridande mot 25 kapitlet Rättegångsbalken.

Härpå svarades af rådstufvurättens ledamöter rådmannen J. G. Holmberg och t. f. rådmannen S. A. Askeroth, hvilkas mening i sjelfva saken utgjort rättens beslut, att, då 11 kap. 3 § Rättegångsbalken uttryckligen innehöll, att endast i en och samma sak flera personer må genom en stämning kallas, men ifrågavarande stämning afsett olika personer och olika saker, de ansåge berörda beslut lagligen grundadt; hvarjemte beträffande besvärshänvisningen, hvarom borgmästaren J. Kindeström varit med ledamöterna ense, anfördes, att då målet ej till pröfning upptogs, måste rådstufvurättens åtgärd, om den vore oriktig, anses såsom fel i rättegången, och talan alltså enligt 25 kap. 21 § Rättegångsbalken fullföljas genom besvär.

Advokatfiskalen erinrade: Af stadgandet i 11 kap. 3 § Rättegångsbalken följde väl, att flera käromål, som ej ägde sammanhang med hvarandra, icke finge genom en stämning anhängiggöras ; men iakttagande häraf tillkomme i första rummet domhafvanden eller den, som å hans vägnar utfärdade stämning. Det vore dock stridande mot allt rättsbegrepp, om förbiseende härutinnan af stämningsutgifvaren skulle lända rättssökande till förfång, så att denne ej blott finge besvär och kostnad, utan ock äfventyrade förlust af fatalier. Har behörigen utfärdad stämning den kraft, att den måste åtlydas, då hafva ock parterna rätt att, der laga hinder i öfrigt ej möter, få stämningspåståenderna pröfvade. Och hvad besvärshänvisningen anginge, hade, så vidt rättens protokoll

s. 332 Sida 332 i årgången börjar härKopiera citering

visade, parterna ej framställt någon önskan att ådagalägga, det fel i rättegången förelupit. Då vederbörande sålunda af missförstånd felat mot väsendtliga grunder i allmänna rättegångsordningen, yrkade advokatfiskalen att de, jemlikt 25 kap. 17 och 21 §§ Strafflagen, måtte fällas att böta, borgmästaren Kindeström 25 rdr, samt Holmberg och Askeroth hvardera 50 rdr.

Hofrätten meddelade utslag den 27 Februari 1872: Som rådstufvurättens ofvanberörda beslut att, sedan kronofogden Svensson å länsmännen Lindesjöö och Jochman erhållit stämning med särskilda mot hvar och en af dem framställda, med hvarandra icke sammanhang ägande påståenden, undandraga sig att ingå i pröfning af samma påståenden på den grund, att de icke blifvit hvart för sig genom särskild stämning anhängiggjorda, uppenbart vore emot lag stridande; samt rådstufvurätten felaktigt förfarit jemväl derutinnan, att efter det Svensson emot samma i saken meddelade slutliga beslut, hvarigenom rådstufvurätten skiljt densamma ifrån sig, anmält missnöje, rådstufvurätten, änskönt saken var af tvistemåls egenskap, likväl lemnat Svensson hänvisning att genom besvär söka ändring i utslaget; alltså och då rådmannen Holmberg och tillförordnade rådmannen Askeroth, hvilkas mening utgjort rättens beslut i sjelfva saken, vore derför ansvarige, samt dessa jemte borgmästaren Kindeström, som hade gemensamt fattat beslutet om hänvisningens meddelande, derför stode i ansvar, pröfvade hofrätten rättvist att, jemlikt 25 kapitlet 17 § Strafflagen, döma dem för hvad sålunda blifvit fördt dem till last att böta, borgmästaren Kindeström 25 rdr, samt Holmberg och Askeroth hvardera 50 rdr, hvilka böter skulle kronan tillfalla.

Kindeström, Holmberg och Askeroth anförde underdåniga besvär, hvari yrkades befrielse från allt ansvar. Genom fleras instämmande i olika saker på en gång skulle villervalla och oordning uppstå. - Sedan rådstufvurätten afkunnat sitt utslag i målet, hade vad deremot ej erbjudits, utan endast missnöje anmälts.

s. 333 Sida 333 i årgången börjar härKopiera citering

Advokatfiskalen bestridde ändringssökandet. : Sammanblandning i en stämning af flera särskilda anspråk mot olika personer borde ej kunna medföra svårare påföljd än den i 14 kap. 5 § Rättegångsbalken omförmälda.

Målet föredrogs den 17 Oktober 1872 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Qvensel, Cramér, Wretman, Bolin, von Hofsten, Olivecrona och Strandberg); och fann Högsta Domstolen skäl ej vara anfördt, som i hofrättens öfverklagade utslag kunde verka ändring.