Värjemålsed. A, tilltalad att hafva om ES fällt smädligt yttrande, ålägges att med ed betyga, att A icke med ett af honom bevisligen fäldt uttryck åsyftat B. Bör sådan edgång lagligen ådömas eller icke?
14 januari 1873
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1874, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 159–160 i årgången 1874. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Elfte årgången, 1874 i litteraturen — s. 159–160 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 14 Januari 1873». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Förre vinskänken G. E. Lindros yrkade vid rådstufvurätten i Waxholm ansvar å apothekaren Gustaf Boklund för det han skulle den 9 Oktober 1871 i andra personers närvaro om Lindros och hans hustru fällt smädligt yttrande.
Lindros och hans familj hade på sommaren 1871 bott uti en Boklund tillhörig lägenhet i Waxholm. När Lindros flyttade derifrån, hade Boklund uttryckt sin förargelse deröfver, att en ny fönsterruta icke blifvit insatt i stället för en sönderslagen, samt under tal härom kallat Lindros och hans hustru »tjufpack».
Boklund nekade, att han missfirmat Lindros eller hans hustru.
Ett vittne drängen Andersson berättade, att vid flyttningstillfället, under det Lindros’ hustru hållit på med att skura köket, vittnet gått in uti ett innanför köket beläget rum, der Boklund och pigan Höglund sig befunno; att just då vittnet kommit dit in, Boklund fällt uttrycket tjufpack, hvarefter han till vittnet sagt, att fönsterrutan ännu icke vore isatt; samt att vittnet icke visste hvilka personer Boklund åsyftat med ordet tjufpack, men att vittnet förut haft sig bekant, att en fönsterruta i rummet slagits sönder under den tid Lindros bott der.
s. 160 Sida 160 i årgången börjar här
Pigan Höglund hade i afgifven attest, som Boklund godkänt, ehuru den ej beedigats, förmält, att Boklund, då han vid ifrågavarande tillfälle förmärkt en ruta vara sönderslagen, yttrat: »det förbannade tjufpacket har icke insatt fönsterrutan»; men att som Boklund dervid ej uppgifvit något namn, vittnet icke kunde intyga, att Boklund mod yttrandet afsett Lindroska familjen, ehuru detta förefölle vittnet troligt.
Enligt utslag den 22 Januari 1872, ansåg rådstufvurätten Boklund väl vara lagligen öfvertygad att hafva vid ifrågakomne tillfället benämnt några personer tjufpack; men som vittnesmålen icke kunde anses innebära mer än half bevisning derom att Boklund med omförmälda benämning afsett Lindros och dennes hustru, dömde rådstufvurätten, jemlikt 17 kap. 29 och 30 §§ Rättegångsbalken, Boklund att med ed betyga, att han med det af honom vid ifrågavarande tillfälle begagnade uttryck »tjufpack)) icke åsyftat Lindros och hans hustru.
Boklund besvärade sig i Svea hofrätt, som medelst utslag den 2 Maj 1872 ej fann skäl att i rådstufvurättens beslut göra ändring.
Om detta utslag förenade sig hofrättsrådet Ramsay samt assessorerna Törnquist och Gripensköld, hvaremot adjungerade ledamoten fiskalen Norberg var skiljaktig och yttrade: »För min del anser jag, det syftningen af det uttryck, Boklund må hafva begagnat vid ifrågavarande tillfälle, icke lämpligen må göras till föremål för värjemålsed, till följd hvaraf öfverklagade utslaget enligt min mening bör undanrödjas».
Boklund fullföljde underdånig talan.
Målet föredrogs den 14 Januari 1873 inför Högsta, Domstolen (i närvaro af justitieråden Cramér, Wretman, Naumann, von Hofsten, Strandberg, Huss och von Segebaden).
Högsta Domstolen fann den klaganden i målet ålagda edgång icke lagligen hafva bort honom ådömas, i följd hvaraf och med undanrödjande af domstolarnes beslut, målet visades åter till rådstufvurätten, som hade att detsamma uppå anmälan ånyo företaga och dermed vidare lagligen förfara.