Beträffande angifvelse, derå åtal icke följt. Strafflagens 16 kap. 4 §.
20 januari 1874
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1874, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 331–332 i årgången 1874. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Elfte årgången, 1874 i litteraturen — s. 331–332 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredragning inför Högsta Domstolen den 20 Januari 1874». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Efter det cigarrfabrikanten C. H. Rosenström utverkat stämning hos Stockholms rådstufvurätt å Christina Smittenberg på grund af en den 25 April 1872 till rådstufvurätten ingifven ansökning, deri Rosenström å henne yrkat ansvar för falsk: vittnesed, men å den för målets företagande utsatta dag den 30 i samma månad hvarken Rosenström eller Christina Smittenberg låtit sig afhöra, hade t. f. stadsfiskalen W. Gilljam, å tjenstens vägnar yrkat, att då Rosenströms berörda ansvarspåstående icke tillkommit af obetänksamhet, utan Rosenström uppenbarligen dermed åsyftat att få Christina Smittenberg, hvilken blifvit såsom vittne afhörd uti ett vid rådstufvurätten mot Rosenström anhängiggjordt och då ännu icke afdömdt mål, förklarad för återgångsvittne. Rosenström måtte fällas till ansvar för falsk angifvelse.
Rådstufvurätten meddelade utslag i målet den 25 Juni 1872; och jemte det rådstufvurätten, enär, enligt hvad upplyst vore, omförmälda stämning icke blifvit Christina Smittenberg delgifven, samt Rosenström derjemte fömält sig icke
s. 332 Sida 332 i årgången börjar här
vilja fullfölja berörda angifvelse mot Christina Smittenberg, förklarade att målet i hvad det henne rörde komme att förfalla, yttrade rådstufvurätten tillika, att emedan Rosenström angifvit Christina Smittenberg för brott, som kunnat medföra straffarbete öfver tvä år, hvilken angifvelse, derå åtal ickeföljt, ansâges hafva skett af obetänksamhet och utan argt uppsåt, pröfvade rådstufvurätten, jemlikt 16 kapitlet 4 § Strafflagen, rättvist döma Rosenström att, för hvad han sålunda låtit komma sig till last, böta 100 riksdaler.
Rosenström anförde besvär i Svea hofrätt, som enligt utslag den 18 Februari 1873 förklarade: att, ehuru Rosenström till rådstufvurätten ingifvit en ansökning, deri han å Christina Smittenberg yrkat ansvar för falsk vittnesed, samt på grund af samma ansökning hos rådstufvurätten å Christina Smittenberg utverkat sig stämning; likväl och som Rosenström icke tillställt Christina Smittenberg nämnda stämning, funne hofrätten hvad sålunda förekommit icke vara af beskaffenhet att Rosenström derigenom gjort sig skyldig till ansvar för falsk angifvelse, i följd hvaraf rådstufvurättens utslag, i hvad det anginge Gilljams ofvannämnda mot Rosenström förda talan, undanröjdes, och Rosenström förklarades ej kunna i anledning af samma talan till ansvar fällas.
Gilljam sökte i underdånighet ändring.
Vid målets föredragning inför Högsta Domstolen den 20 Januari 1874 pröfvade dess fleste ledamöter (justitieråden Carleson, Wretman, Naumann och Huss), med undanrödjande af hofrättens öfverklagade utslag, rättvist fastställa rådstufvurättens i målet meddelade beslut.
Justitieråden Södergren, Cramér och Bolin funno i detta mål, der Christina Smittenberg icke blifvit i anledning af den utaf Rosenström i stämningsansökningen henne gjorda tillvitelse hörd, icke skäl att i hofrättens öfverklagade utslag göra ändring.