Är lagens stadgande i 10 kap. 10 § Handelsbalken, att när löftesmän dör, medan han under borgen står, borgenär skall vara skyldig att strax fordra ny borgen af gäldenären, tillämpligt i fråga om borgen ingången såsom för egen skuld? Tillämpning
17 mars 1874
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1874, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,5 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 419–422 i årgången 1874. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Elfte årgången, 1874 i litteraturen — s. 419–422 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 17 Mars 1874»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
På ett af fånggevaldigern P. Ekberg den 3 December 1860 till sparbanken i Helsingborg eller ordres utgifvet, tre månader efter uppsägelse till inlösen förfallet skuldebref å 2,600 riksdaler, jemte ränta, hade ryttmästaren von Bornstedt och husägaren Jöns Olsson, en för begge och begge for en, ingått borgen såsom för egen skuld.
Sedan löftesmännen aflidit, von Bornstedt den 6 Februari och Jöns Olsson den 18 Mars 1869, samt Ekberg gjort
s. 420 Sida 420 i årgången börjar här
konkurs, uppsades skulden hos von Bornstedts enka den 22 November samma år, hvarefter sparbanken den 8 Oktober 1870 hos konungens befallningshafvande i Malmöhus län lagsökte von Bornstedts sterbhusdelägare och yrkade att af dem utbekomma förskrifna beloppet med ränta, efter afdrag af 549 riksdaler 71 öre, som erhållits i utdelning uti konkursen. Enkan von Bornstedt invände, bland annat, att fordringsägaren försummat att efter löftesmännens död fullgöra föreskriften i 10 kapitlet 10 § Handelsbalken att fordra ny borgen eller genast utsöka betalningen. Konungens befallningshafvande ålade enkan von Bornstedt att betala; men hofrätten öfver Skåne och Blekinge förklarade, i anledning af hennes besvär, fordringsanspråket vara af tvistig beskaffenhet.
Sparbanken genom dess kamererare J. Malmstein stämde derpå enkan von Bornstedt och hennes omyndige barns förmyndare till rådstufvurättens i Helsingborg sammanträde den 21 Augusti 1871 och yrkade, på grund af ryttmästaren von Bornstedts ifrågavarande borgen, att af dem utbekomma resterande kapital 2,050 riksdaler 29 öre jemte ränta.
Under åberopande, bland annat, att sparbanken uraktlåtit att, sedan löftesmannen Jöns Olsson den 18 Mars 1869 aflidit, strax affordra gäldenären Ekberg ny borgen, yrkade svaranden att på grund af 10 kapitlet 10 § Handelsbalken och Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798 varda från krafvet fria eller åtminstone att, med tillämpning af 5 och 18 §§ i Kongl. Förordningen den 4 Mars 1862, befrias från betalningsskyldighet för halfva skuldbeloppet.
Rådstufvurätten yttrade i utslag den 9 Oktober 1871: att enär den å ifrågavarande skuldebref tecknade, till riktigheten erkända borgen vore ingången såsom för egen skuld, funne rådstufvurätten lagens stadgande i 10 kapitlet 10 § Handelsbalken icke äga tillämpning å förevarande fall, äfvensom, vid det förhållande att, enligt hvad handlingarne utvisade, sparbanken, efter det skuldebrefvet blifvit den 22 November 1869 hos enkan von Bornstedt till betalning uppsagdt, redan den 8 Oktober 1870 till konungens befallnings-
s. 421 Sida 421 i årgången börjar här
hafvande ingifvit ansökning att af von Bornstedts sterbhusdelägare utbekomma förskrifna beloppet samt derefter inom kort tid delgifvit dem ansökningen, rådstufvurätten ansåge tid att göra borgensförbindelsen gällande mot sterbhusdelägarne icke heller kunna på grund af Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798 förklaras vara försuten; men enär icke visadt vore, att sparbanken verkställt bevakning efter 1 § i Kongl. Förordningen den 4 Mars 1862 hos Jöns Olsson eller dennes rättsinnehafvare för fordringsrättens bibehållande emot dem på grund af hans borgen, som, enligt hvad handlingarne föranledde, ingicks redan den 3 December 1860, förklarade rådstufvurätten, i förmågo af 5 och 18 §§ i nyssnämnda Kongl. Förordning, sparbankens instämda talan icke kunna i vidsträcktare måtto bifallas, än att sterbhusdelägarne förpligtades att, hvilkendera gälda förmådde, genast till sparbanken, emot erhållande af betalningsbevis medelst påskrift å skuldebrefvet, utgifva hälften af fordrade beloppet med 1,025 riksdaler 15 öre jemte sex procent ränta å 1,300 riksdaler från den 1 December 1868 till den 15 Oktober 1870 och derifrån å det till betalning fastställda beloppet till dess betalning skedde.
Vadetalan fullföljdes i hofrätten öfver Skåne och Blekinge af, bland andra, enkan von Bornstedt.
Jemte det sparbankens emot enkan von Bornstedts medparter instämda talan ogillades, blef rådstufvurättens utslag, så vidt derigenom enkan von Bornstedt förpligtats att till sparbanken utgifva 1,025 riksdaler 15 öre jemte stadgad ränta, af hofrätten faststäldt; hvarom dom den 25 April 1873 utfärdades.
Enkan von Bornstedt sökte i underdånighet ändring.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren Svedelius, konstituerade revisionssekreteraren Lagergren, föredragande och t. f. revisionssekreteraren Bråkenhjelm) hemställde i underdånigt betänkande den 8 November 1873, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom; och blef detta betänkande bifallet vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 10 Februari 1874 (i närvaro af justitieråden
s. 422 Sida 422 i årgången börjar här
Qvensel, friherre Leuhusen, Almqvist, Naumann, Rabe, Olivecrona och Lagerstråle).
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 17 Mars 1874.