Naumanns tidskrift 1874 s. 436

gästerna skyldiga att afflytta vid nästkommande fardag, utan samma stadgande fastmera utmärker ett till förmån för köparen gjordt berättigande att, om han så finner godt, efter laga uppsägning kunna tvinga de hyresgäster, som med förre ägaren träffat legoaftal, att afstå från de af dem förhyrda lägenheter så snart de icke genom inteckning, jemlikt Förordningen den 21 December 1857, i laga ordning beredt sig trygghet i besittningen för hela den aftalade hyrestiden, som i thy fall icke må öfverstiga tio år; alltså och då löjtnanten Tisell, hvilken den 13 Maj 1872 af stadsfogden Moberger emot en öfverenskommen hyresersättning af 125 riksdaler riksmynt förhyrt lägenheten Haraldsbo på Jönköpings stads område för en tid af åtta månader, räknad från den 15 påföljande Augusti, men trenne dagar före tillträdet från Moberger emottagit skriftlig underrättelse att lägenheten blifvit försåld med rättighet för köparen att genast tillträda lägenheten, likväl icke styrkt att nye ägaren förvägrat honom att vid legotidens början i den förhyrda lägenheten inflytta, eller att hinder eljest för honom mött att deraf komma i besittning; ty pröfvar jag, meo voto, skäligt, med ändring af hofrättens dom, Tisells käromål att ogilla».

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 7 Mars 1874.

Ombuds vägran att återlemna ett skuldebref, som ombudet emottagit för att ombesörja inteckning, med mindre ett utfärdadt recepisse återställdes och arvode med ränta erhölles.

Efter stämning till rådstufvurätten i Lund yrkade konsuln A. Hage, att som vice auditören M. Larsson omkring år 1861 från Hage bekommit ett af friherre von Blixen Finecke till Hage eller ordres utgifvet skuldebref å 35,000 riksdaler för att låta inteckna i åtskilliga, uti Wemmenhögs härad belägna

s. 437 Sida 437 i årgången börjar härKopiera citering

Blixen Finecke tillhöriga fastigheter, men Larsson sedermera, efter det han fullgjort berörde uppdrag, vägrat att samma skuldebref till Hage återlemna, Larsson måtte förpligtas att, emot erhållande af fordradt arvode, 1,193 riksdaler 69 öre, till Hage återställa berörde skuldebref, samt att Larssons anspråk att å nämnde belopp erhålla ränta måtte ogillas.

Larsson genmälde: Han hade emot s. k. recepisse emottagit reversen af Blixen Finecke genom C. Reimann för att ombesörja inteckning, hvilken dock sedermera till följd af bristande åtkomsthandlingar ej kunnat beviljas. Larsson vetterligen hade Hage aldrig ägt eller innehaft reversen eller derför lemnat valuta. Sedan hade reversen icke efterfrågats af någon förr än i Augusti månad 1871, då en för Larsson obekant person å Hages vägnar affordrade Larsson densamma. Larsson bestred att utlemna reversen med mindre recepisset återställdes, dock äfven i detta fall icke förr än han erhållit godtgörelse för i stämningen omförmälda fordran så till kapital som ränta.

Hage androg häremot: Reimann var vid den tid, reversen lemnades till Larsson, sekreterare hos Hage. Recepisset, såsom utstäldt till viss person, kunde blott af denne begagnas; åberopande Hage derjemte dels ett af Reimann, dåmera direktör för privatlånebanken i Köpenhamn, den 11 Oktober 1871 utgifvet intyg, att Reimann ej erinrade sig om han till Larsson öfverlemnat ifrågavarande revers, men förklarade, för den händelse han så gjort och han af Larsson emottagit recepisse, att detta recepisse skulle vara utan någon förbindande kraft för Larsson, dels ock bevis af Blixen Finecke, dateradt den 20 Augusti 1872, att Blixen Finecke år 1864 inlöst ett af honom den 20 November 1860 till Hage eller ordres utgifvet skuldebref å 35,000 riksdaler, hvilket Hage låtit inteckna i Blixen Finecke tillhöriga fastigheter, samt att Blixen Finecke för skuldebrefvet erhållit särskildt qvitto af Hage, emedan Hage då ej var i besittning af skuldebrefvet.

Larsson ansåg berörde intyg sakna all bevisningskraft uti ifrågavarande hänseende. Recepisset, om ock utfärdadt

s. 438 Sida 438 i årgången börjar härKopiera citering

på Reimann, kunde af honom öfverlåtas eller vara öfverlåtet på annan man, som med detsamma kunde affordra Larsson reversen. Och om Blixen Finecke verkligen fått valuta af Hage för reversen och återguldit densamma till Hage emot qvitto, så följde deraf ej, att Hage skulle vara berättigad att jemväl komma i besittning af reversen, utan tvärt om att den tillhörde Blixen Finecke.

Efter det vittnesförhör med åtskilliga personer ägt rum och annan bevisning blifvit åberopad, meddelade rådstufvurätten dom i saken den 30 September 1872: Enär vid det af Larsson uppgifna förhållande, att det af honom till nuvarande direktören i Köpenhamns privata lånebank C. Reimann utgifna så kallade recepisse för ifrågavarande, af friherre von Blixen Finecke den 20 November 1860 till konsuln Hage eller ordres utfärdade skuldebref å 35,000 riksdaler riksmynt, derför inteckning blifvit fastställd i hälften af vattenqvarnen Christians- eller Lindsmölla med flera inom Wemmenhögs härad belägna fastigheter, var utstäldt till bemälde Reimann personligen, denne ock varit berättigad att, på sätt som skett, förklara samma handling utan förbindande kraft, samt följaktligen rätte ägarens af skuldebrefvet rättighet att detsamma återfå icke, såsom Larsson förmenat, vore' beroende af recepissets återställande; alltså och då Larsson icke styrkt sitt föregifvande, att han af Reimann emottagit skuldebrefvet för friherre von Blixen Fineckes räkning, utan fastheldre af de afhörda vittnens berättelser, jemte bemälde friherres intyg derom att Hage låtit inteckna samma skuldebref, skäligen finge anses ådagalagdt, att detsamma blifvit å Hages vägnar till Larsson öfverlemnadt, pröfvade rådstufvurätten, som funne frågan om Larssons rätt till ränta å sin enligt företedd räkning af den 2 September 1871 hos Hage ägande fordran icke kunna, i den ordning densamma förekommit, till pröfning upptagas, rättvist stämningspåståendet på det sätt bifalla, att Larsson förpligtades att, emot det han, enligt vederpartens erbjudande, utbekomme sin förutnämnda fordran i kapital 1,193 riksdaler 69 öre, till Hage

s. 439 Sida 439 i årgången börjar härKopiera citering

genast utlemna omstämda, af friherre von Blixen Finecke till Hage eller ordres utgifna skuldebref â 30,000 rdr rmt.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, dit Larsson vädjade, förklarade, i dom den 9 Maj 1863, sig finna skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i motvädjade domen, hvilken alltså fastställdes.

Larsson sökte i underdånighet ändring och framställde tillika på anförda grunder den anmärkning, att rådstufvurätten varit obehörig att med saken taga befattning.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren Lilienberg, föredragande, samt tillförordnade revisionssekreterarne Bråkenhjelm och Herslow) hemställde medelst underdånigt betänkande den 8 November 1873: att hvad angick Larssons, under åberopande af 10 kapitlet 4 § Rättegångsbalken, framställda invändning att rådstufvurätten icke skulle varit behörig att med saken taga befattning, Kongl. Maj:t med afseende å beskaffenheten af den emot Larsson i saken förda talan, måtte finna berörda invändning icke kunna bifallas; äfvensom, beträffande sjelfva saken, pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.

Sedan handlingarne för närmare granskning cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter, företogs målet till afgörande den 26 Januari 1874, hvarvid flesta ledamöterna (justitieråden Carleson, Naumann, von Hofsten och von Segebaden) biföllo nedre revisionens underdåniga bekänkande.

Justitieråden Södergren och Huss förenade sig i följande yttrande: Som af hvad i saken förekommit angående ifrågavarande löpande skuldebref, hvilket sökanden erkänt vara till honom öfverlemnadt endast för ombesörjande åt annan person af inteckning för skuldebrefvet i dess utgifvares fasta egendom, det enligt justitierådens tanke icke, emot sökandens förnekande, kan för utredt antagas, att detta öfverlemnande till sökanden skett annorlunda än att, såsom han påstått, sökanden derom utfärdat erkännande i skriftligt bevis af sådan lydelse att sökanden kunde vara förbunden att till den person, hvilken som helst, som vore bevisets innehafvare och på grund deraf emot sökanden gjorde kraf, utlemna

s. 440 Sida 440 i årgången börjar härKopiera citering

skuldebrefvet; och vid sådant förhållande, då nämnde bevis icke kunnat af svaranden framskaffas för att emot skuldebrefvets utbekommande till sökanden återställas, denne enligt justitierådens tanke är berättigad tiil det af honom yrkade vilkor för skuldebrefvets utlemnande till svaranden, att fullgod säkerhet skall ställas derför, att icke på grund af nämnde skriftliga bevis, der det af annan person komme att emot sökanden göras gällande, någon skada eller förlust skall sökanden åkomma ; men deremot, då det till sökanden uppdragna bestyr med skuldebrefvet enligt justitierådens tanke icke må anses hafva medfört rätt för ombudsmannen att hufvudmannens gods till säkerhet för ränta å arvodesfordran qvarhålla, afseende icke bör fästas å sökandens påstående att förevarande fråga om skuldebrefvets utlemnande skulle bero af pröfning angående hans förmenta rätt till ränta å arvodesbeloppet; alltså funne justitieråden för sin del skäligt sålunda bifalla sökandens underdåniga talan om ändring i domstolarnes beslut i saken, att den sökanden ålagda skyldighet till skuldebrefvets utlemnande förklarades bero äfven deraf, att svaranden ställer sådan fullgod säkerhet mot skada eller förlust för sökanden som här ofvan är nämnd.

Justitierådet Wretman utlät sig: »Angående invändningen mot råds tuf vur ättens behörighet gillar jag betänkandet.

Beträffande sjelfva saken, så enär det icke, emot sökandens bestridande, är vordet enligt min åsigt lagligen styrkt, att sökanden af konsul Hage i lifstiden fått emottaga ifrågavarande skuldebref, eller att vid den tid rättegången anhängiggjordes Hage till detsamma vore ägare, finner jag, med ändring af domstolarnes beslut, skäligt förklara sökanden icke kunna, i anledning af Hages i denna sak förda talan, förpligtas att skuldebrefvet från sig lemna».

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 26 Februari 1874.