Naumanns tidskrift 1874 s. 441

Den 4 Maj 1871 utfärdade öfverståthållareembetet för polisärender en resolution, hvarigenom enkan Charlotta Askling lemnades tillstånd att tills vidare under nämnde år emot betalning betjena allmänheten med omnibusvagnen Bellman, i hvilket afseende enkan Askling ägde att å anvisad plats vid Blasieholmshamnen eller Barnhusgatan tillhandahålla åkdonet till körningar; och erinrades enkan Askling i resolutionen om stadganderna i öfverståthållareembetets reglemente af den 28 December 1868, och särskildt om dess 12 § angående ansvarsbestämmelser för reglementets öfverträdande.

Den 18 Juli 1871 anställdes förhör i poliskammaren med anledning af en utaf poliskommissarien J. H. Lindgren den 14 i samma månad utgifven rapport, hvari yrkades att don enkan Askling medgifna rättighet till omnibustrafik måtte henne fråntagas, enär körsvennen å »Bellman» Karl Olof Askling i rusigt tillstånd flera gånger å omnibusstationen vid Haga grindar förolämpat andra der äfven med omnibusvagnar stationerade körsveimer och oaktadt varningar intagit för dessa der anvisade platser, äfvensom Askling vid ångbåtsbryggan nedanför Stallmästaregården, der »Bellman» ej hade station, intagit otillåten plats, samt år 1871, likasom år 1870, då Karl Olof Askling för egen del innehade rättighet att med omnibusvagn trafikera, genom trotsigt och ohöfviskt beteende stört ordningen; hvartill komme att enkan Askling fått sig tillerkänd rättighet att betjena allmänheten med förenämnde omnibusvagn endast under förbehåll att hon såsom körsven icke använde Karl Olof Askling.

Enkan Askling medgaf, att hon, i strid med hvad hon vid resolutionens utverkande lofvat, städse begagnat sin son

s. 442 Sida 442 i årgången börjar härKopiera citering

Karl Olof Askling till körsven å omnibusvagnen, men bestred, att denne förhållit sig trotsigt eller oskickligt.

Vid fortsatt förhör den 20 Juli 1871 inför poliskammaren, dervid Karl Olof Askling väl medgaf, att han någon gång kört med omnibusvagnen till och jemväl stannat vid Stallmästaregården, men i öfrigt bestred hvad honom lagts till last, hördes vittnen, som berättade:

Poliskonstapeln Sandell: att under 1871-års sommar flera gånger å polisvaktkontoret i Adolf Fredriks församling anmälts, att Karl Olof Askling vid Haga grindar uppfört sig ohöfligt och opassande såväl emot körsvenner å andra der stationerade omnibusvagnar som äfven emot de åkande.

Omnibusägaren Insulander: att i slutet af Juni eller början af Juli 1871 Askling vid ett tillfälle med omnibusvagnen »Bellman» vid Haga grindar intagit en plats, hvilken varit anvisad hyrkusken Sandqvists omnibus »Delfin», körd af drängen Hultqvist; samt att då denne senare anmodat Askling att lemna berörde plats, Askling utfarit i otidigheter emot Hultqvist.

Drängen Hultqvist lika med Insulander.

Enkan Björkander: att hon, som bebodde stugan vid Haga grindar, vid ett tillfälle på sommaren 1871 hört Karl Olof Askling oqväda Hultqvist; hvarjemte vittnet iakttagit, att Askling der esomoftast intagit platser, som varit bestämda för de hyrkusken Sandqvist tillhöriga omnibusvagnar.

Den 24 April 1871 hade från ståthållareembetet vid Haga lustslott öfverlemnats till öfverståthållareembetet en af kamereraren vid lustslottet Ingelotz undertecknad skrift, deruti denne, med föranledande deraf att Karl Olof Askling under 1870-års sommar haft öfverståthållareembetets tillstånd att med omnibusvagnen »Bellman» betjena allmänheten med körning till Haga grindar, hemställt att, enär Askling tycktes hafva gjort sig till föresats att trotsa den derstädes posterande poliskonstapels föreskrifter samt att uppföra sig retsamt och förolämpande, så att derigenom många obehag och oordningar förorsakats, Karl Olof Askling under 1871-års sommar icke

s. 443 Sida 443 i årgången börjar härKopiera citering

måtte erhålla tillstånd att i den ifrågavarande trafiken vid Haga vidare deltaga.

Sedan poliskommissarien Lindgren yrkat: att, enär enkan Askling, som sjelf ej kunde utöfva ifrågavarande rättighet, till sitt biträde användt olämplig person, nämnde rättighet måtte indragas, yttrade öfverståthållareembetet enligt beslut den 20 Juli 1871: att då genom hvad i målet förekommit vore upplyst, att Karl Olof Askling, hvilken, enär hans moder enkan Charlotta Askling icke kunde vara i tillfälle att sjelf utöfva den henne af öfverståthållarembetet meddelade rättighet att tills vidare under år 1871 betjena allmänheten med omnibusvagnen »Bellman», måste antagas nämnde rörelse å hennes vägnar utöfva, dervid gjort sig skyldig till oskickligt uppförande samt öfverträdande af de i tillståndsresolutionen samt af vederbörande polistjensteman särskildt meddelade föreskrifter, funne, med stöd af 12 § i öfverståthållareembetets reglemente angående de körslor med omnibusvagnar, som i hufvudstaden till allmänhetens betjenan.de förrättades, den 28 December 1868, öfverståthållareembetet skäligt indraga ifrågavarande, enkan Askling lemnade tillstånd att hålla allmänheten ifrågavarande omnibus för körning till handa1).

Charlotta Askling klagade hos Kongl. Maj:t och förklarade i besvären sig villig att anskaffa annan körsven; och enligt Kongl. Maj:ts utslag den 26 September 1871 yttrades: att emedan den omständighet, att enkan Asklings son Karl Olof Askling, under det han gjort tjenst såsom körsven å ifrågavarande, enkan Askling tillhöriga omnibusvagn, blifvit beträdd med oordentligt och oskickligt uppförande, icke, enligt lydelsen af det utaf öfverståthållareembetet åberopade reglementariska stadgande, kunde föranleda till enkan Asklings skiljande från den henne förunnade rättighet att tills vidare under ----—-------

') Åberopade 12 § i berörde reglemente lyder sålunda: »Har den, som omnibusvagn åt allmänheten tillhandahåller, tre gånger blifvit fälld till ansvar för öfverträdelse af hvad i § ö eller i § 11 första momentet finnes stadgadt, eller beträdes han vid sin rörelses utöfning med oskickligt uppförande eller fortfarande oordentlighet, må han af öfverståthållareembetet kunna skiljas att vidare med omnibusvagn allmänheten betjena».

s. 444 Sida 444 i årgången börjar härKopiera citering

Fiskalisk aktion.

år 1871 betjena allmänheten med körningar medelst nämnde omnibusvagn, helst enkan Askling erbjudit sig anskaffa annan körsven för sitt ifrågavarande åkdon, funne Kongl. Maj:t skäligt upphäfva öfverklagade beslutet.

Uti en den 29 November 1871 ingifven skrift till justitiekanslersembetet yrkade Charlotta Askling, att åtal måtte anställas emot polismästaren C. A. Sundström, för det han, som meddelat öfverståthållareembetets beslut den 20 Juli 1871, derigenom förfarit lagstridigt; men sedan polismästaren Sundström häröfver afgifvit förklaring, resolverade justitiekanlersembetet den 18 Januari 1872 att, med afseende å sakens beskaffenhet och hvad förklaringen innehölle, Asklings berörde skrift ej borde till någon justitiekanslersembetets vidare åtgärd föranleda.

Sedan enkan Askling den 29 Februari 1872 ingifvit klagoskrift till riksdagens justieombudsman, förklarade denne uti skrifvelse till advokatfiskalsembetet i Svea hofrätt, att åtal skulle anställas emot polismästaren Sundström, såsom den der å öfverståthållareembetets vägnar meddelat beslutet af den 20 Juli 1871; och såsom skäl till åtalet anfördes hufvudsakligen följande: I förevarande fall syntes ej hafva inträffat någon af de förutsättningar, som enligt § 12 mom. 3 i 1868-års reglemente kunde föranleda dertill, att en person borde skiljas från erhållen rättighet att med omnibusvagn betjena-allmänheten, alldenstund enkan Askling hvarken förut blifvit fälld till ansvar för öfverträdelse af reglementet, ej heller sjelf blifvit vid sin rörelses utöfning beträdd med oskickligt uppförande eller fortfarande oordentlighet. Enkan Asklings underlåtenhet att till körsven använda en ordentlig och lämplig person kunde, då hon nu veterligen första gången vore för sådan försummelse tilltalad, icke enligt reglementet för henne medföra svårare påföljd än böter, och hvad i resolutionen blifvit till stöd för beslutet anfördt derom att enkan Asklings son Karl Olof Askling finge antagas å modrens vägnar utöfva ifrågavarande rörelse, efter som hon sjelf dertill icke kunde vara i tillfälle, måste förlora all betydelse, då, enligt hvad reglementet gåfve vid handen, en person kunde erhålla tillstånd att betjena allmänheten med omnibusvagn utan att sjelf behöfva tjenstgöra såsom körsven, samt förty

s. 445 Sida 445 i årgången börjar härKopiera citering

Fiskalisk aktion.

4445

enkan Askling ofelbart varit lika oförhindrad som hvarje annan omnibusägare att till körsven använda hvem helst hon dertill funne lämplig. Att enkan Askling skulle vid tillståndets erhållande hafva fått särskildt förständigande att icke till körsven använda sin son Karl Olof Askling funnes icke anmärkt i tillståndsresolutionen, hvilket likväl nödvändigt bort hafva varit förhållandet, derest ett slikt förbud skulle kunna gifvas den kraft och verkan, att detsammas öfverträdande, första gången åtal derför skedde, skulle kunna medföra förlust af det förunnade tillståndet. Att de ordalag, hvari tillståndet blifvit meddeladt, i det nemligen enkan Askling undfått tillstånd endast att tills vidare under året utöfva ifrågavarande rörelse, skulle lemnat öfverståthållareembetet större frihet än eljest att återkalla tillståndet, urskuldade, enligt justitieombudsmannens åsigt, icke polismästaren Sundström, utan syntes justitieombudsmannen utgöra en särskild, så att säga rättsförnärmelse emot enkan Askling, enär en dylik vid tillståndets meddelande stadgad inskränkning i tiden för dess giltighet icke berättigades af reglementets lydelse och vore följaktligen godtycklig. Sedan ordningsmakten vid reglerandet af en rörelse, till hvilkens idkande icke så ringa förlag erfordrades, bestämt bland andra vilkor viss tid, hvarunder tillstånd för rörelsens bedrifvande medgåfves, så hade de, som beredt sig på ett slikt företag under de vilkor, som för detsamma blifvit stadgade och följaktligen dertill sökt tillstånd, ett slags rätt att icke utsättas för det godtycke, tillståndets beviljande på obestämd tid eller tills vidare uppenbarligen innebure. — Då justitieombudsmannen sålunda ansåge det af öfverståthållareembetet meddelade beslut, hvarigenom enkan Askling skiljts från rättigheten att vidare med omnibusvagn betjena allmänheten, änskönt den stora skada, som derigenom skulle komma att tillskyndas henne, bort mana till sakens noggrannaste utredning och omsorgsfullaste betänkande och pröfning, vittna om vårdslöshet, för att icke säga oförstånd och oskicklighet i embetet och förty icke böra utan ansvar aflöpa, uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskalsembetet att för det felaktiga beslutet lagligen tilltala inför hofrätten polismästaren Sundström och derför å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda.

s. 446 Sida 446 i årgången börjar härKopiera citering

Sedan advokatfiskalen yrkat ansvar å polismästaren Sundström enligt 17 och 21 §§ i 25 kap. Strafflagen, samt enkan Askling begärt ersättning med uppgifna belopp, inkom polismästaren Sundström med förklaring, hvari hufvudsakligen anfördes: Enligt hvad af öfverståthållareembetets i saken förda protokoll inhemtades, hade enkan Asklings son Karl Olof Askling, som under år 1870 haft öfverståthållareembetets tillstånd att med omnibusvagnen »Bellman» trafikera, på ett så otillständigt sätt handhaft den anförtrodda rättigheten, att till och med kamereraren vid Haga lustslott hos öfverståthållareembetet skriftligen hemställt, att Karl Olof Askling icke måtte tillåtas att under 1871 deltaga i trafiken vid Haga. Då Karl Olof Askling hade sig bekant, att han vore synnerligen illa anskrifven hos ordningsmakten och sålunda ej kunde hoppas att erhålla tillstånd till omnibustrafik under år 1871, så ingaf Asklings moder enkan Askling i April 1871 ansökning att tillstånd till omnibustrafik måtte henne meddelas. Ehuru det vore vanskligt och sällan brukligt att anförtro så kallad omnibustrafik åt en qvinna, lät polismästaren Ostlund, som å öfverståthållareembetets vägnar handlagt enkan Asklings berörde ansökning, ändock förmå sig att fästa afseende vid hennes nödställda belägenhet och enträgna böner samt löfte att den okynnige sonen ej vidare skulle med omnibusvagnen taga ringaste befattning; och utfärdades sålunda tillståndsresolution för enkan Askling att tills vidare under året med omnibus trafikera emellan uppgifna platser. Resolutionen utfärdades efter vanligt formulär. Det var visserligen ett förbiseende att deri icke infördes vilkoret, att Karl Olof Askling icke skulle få såsom körsven användas, men detta förbiseende torde kunna förklaras deraf att resolutionen, hvilken ständigt, då omnibus vore till körning utförd, måste medhafvas för att vid anfordran kunna för kontrollerande polistjensteman uppvisas, i följd deraf oundgängligen borde vara kortfattad och från onödig vidlyftighet befriad. Då nu dertill komme att, just med fästadt afseende å det egna förhållandet med enkan Askling, rättigheten, efter resolutionens lydelse, allenast gällde »tills vidare under året» och således, efter vanlig tolkning, kunde när som helst indragas, syntes det hafva varit rent af onödigt att för-

s. 447 Sida 447 i årgången börjar härKopiera citering

behållet om Karl Olof Askling deri intoges. Af poliskommissarien Lindgrens rapport visade sig, att ifrågavarande förbehåll om Karl Olof Askling varit för Lindgren nogsamt bekant, innan Lindgren väckt åtalet. Öfverståthållareembetets protokoll i målet utvisade ock, att enkan Askling inför öfverståthållareembetet medgifvit, att hon vid rättighetens utverkande lofvat att icke till körsven å omnibusvagnen använda Karl Olof Askling; och ehuru hon sedermera funnit tillständigt att i sina skrifter förneka detta, vore dock protokollet i detta afseende öfverensstämmande med hvad i ärendet verkligen förelupit, hvilket polismästaren Sundström på heder och samvete vitsordade. Då emellertid det snart visade sig, att Karl Olof Askling, oaktadt förbudet, af enkan Askling användts till körsven å omnibusvagnen, och derjemte denne under år 1871 likasom år 1870 uppfört sig oskickligt, samt detta förhållande styrkts inför öfverståthållareembetet, hade polismästaren Sundström ansett sig i den allmänna ordningens intresse och för att förskaffa hörsamhet åt öfverståthållareembetets bud och befallningar icke kunna underlåta att indraga den enkan Askling allenast tills vidare tilldelade rättigheten. Med tillgängliga vittnen hade polismästaren Sundström sökt utreda sakens rätta förhållande och efter bästa förstånd och samvete meddelat utslag, dervid vidhållande den åsigt att till ordningens upprätthållande måste synnerligast i mål af beskaffenhet som detta med största allvar, för att icke säga stränghet, förfaras. Och då polismästaren Sundström förty icke kunde anse sig hafva i målet förfarit orätt, hoppades han att den emot honom förda ansvars- och ersättningstalan måtte ogillas.

Hofrätten yttrade medelst utslag den 3 December 1872: att emedan, med afseende å omständigheterna i ofvanberörda, hos öfverståthållareembetet handlagda mål, polismästaren Sundström icke kunde anses hafva genom anmärkta beslutet gjort sig skyldig till embetsfel, funne hofrätten advokatfiskalen Billberghs talan icke kunna bifallas.

På uppdrag af justitieombudsmannen fullföljde advokatfiskalen Billbergh underdånig talan emot hofrättens utslag; och jemväl enkan Askling anförde deröfver underdåniga besvär.

s. 448 Sida 448 i årgången börjar härKopiera citering

Målet föredrogs den 6 November 1873 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden friherre Leuhusen, Almqvist, Bolin, Olivecrona, Lagerstråle, Huss och von Segebaden), dervid Högsta Domstolen fann skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i hofrättens öfverklagade utslag.