Vidkommande allmän domstols behörighet i fråga om åtal emot kustvakt för andra förbrytelser i tjensten, än disciplinära. K.
29 april 1873
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1874, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 55–57 i årgången 1874. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Elfte årgången, 1874 i litteraturen — s. 55–57 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 29 April 1873». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Efter förordnande af advokatfiskalen vid tullverket, S. M. Tham, yrkade tullfiskalen C. Leissner vid rådstufvurätten i Karlskrona efter stämning till den 21 Oktober 1871, att som kustvakten till sjös i Karlskrona tullkammaredistrikt Karl Ludvig Nilsson, hvilken hösten 1864 å tjenstens vägnar omhändertagit ett af fiskaren Sven Månsson i Spjelkö i öppna sjön anträffadt märssegel med vidhängande rå och tågvirke, underlåtit att om fyndet göra föreskrifven anmälan hos vederbörande tullkammare, utan i stället till egen nytta
s. 56 Sida 56 i årgången börjar här
användt detsamma, Nilsson mätte derför fällas till ansvar enligt 25 kap. 11 § Strafflagen samt förpligtas att till tullkammaren i Karlskrona, för att efter skedd kungörelse vederbörande tillhandahållas, utgifva fyndets värde 78 rdr.
Jemte det Nilsson förklarade sig i saken, invände Nilsson, att allmän åklagare icke ägde att deri tala och att i allt fall tiden för åtalets anställande försutits.
Rådstufvurätten yttrade medelst utslag don 16 December 1871: att enär det genom hvad i målet förekommit vore upplyst, att, sedan fiskaren Sven Månsson tillsamman med andra personer vid ett tillfälle hösten 1864 i sjön en mil söder ut från Spjelkö upphittat och i land bergat ett söndrigt segel med tillhörande beslagen rå och en dol tågvirke, hvilket gods af två i målet hörde vittnen sammanstämmande uppskattats till ett gemensamt värde af 23 rdr, samt upphittaren genast vederbörligen anmält fyndet för Nilsson, hvilken då var närmaste tullbetjent, Nilsson, som emot tio rdr tillhandlat sig den rätt till det funna godset, upphittaren haft, och tagit detsamma i sitt förvar, fram på sommaren nästföljande år till egen nytta användt det funna godset, i hvilket afseende han utaf en del af segelduken låtit åt sig förfärdiga säckar och försålt återstoden samt söndersågat rån till bränsle, utan att Nilsson gittat ådagalägga, att han om det hos honom i hans egenskap af tullbetjent anmälda fyndet meddelat distriktets tullkammare underrättelse; alltså och då Nilsson sålunda tillgripit och förskingrat gods, det han i kraft af sin tjenst såsom tullbetjent till förvarande och redovisning emottagit, samt straffet för detta brott, hvilket i 25 kap. 11 § Strafflagen vore belagdt med straffarbete från och med sex månader till och med fyra år,, förty icke vore förfallet, men Nilsson för det förskingrade godset ställt säkerhet, som af Leissner blifvit godkänd, förklarades, likmätigt 25 kap. 11 och 22 §§ Strafflagen, Nilsson från sin befattning såsom tullbetjent afsatt; hvarjemte Nilsson förpligtades att till tullkammaren i Karlskrona, under hvilken embetsmyndighet Nilsson lydde, genast utgifva det hittade godsets värde med 23 rdr.
s. 57 Sida 57 i årgången börjar här
Hofrätten öfver Skåne coh Blekinge, der Nilsson besvärade sig yttrade medelst utslag den 18 Maj 1872: att emedan Nilsson, hvilken hvarken enligt lag eller särskild föreskrift haft åliggande i följd af sin tjenstebefattning att taga vård om och redovisa för ifrågavarande fynd, således icke vore i målet öfvertygad om annan förseelse i tjensten än underlåtenhet att hos vederbörande tullkammare anmäla fyndet; alltså och då denna underlåtenhet icke kunde anses svårare än efter 25 kap. 17 § Strafflagen, hvadan, enligt 5 kap. 18 § samma lag, straff derför numera förfallit; samt angifna förfarandet, att Nilsson användt fyndet, jemlikt 22 kap. 19 och 20 §§ Strafflagen, icke utgjorde föremål för allmän åklagares talan, blef öfverklagade utslaget af hofrätten upphäfdt.
En ledamot i hofrätten ansåg rådstufvurätten icke hafva varit behörig att förevarande mål till pröfning upptaga.
Advokatfiskalen Tham fullföljde underdånig talan emot hofrättens utslag.
Målet föredrogs den 29 April 1873 inför Högsta Domstolen; och enär det, efter Högsta Domstolens fleste ledamöters (justitieråden Södergrens, Bolins, Rabes och Olivecronas) omdöme, icke, emot stadganderne i Kongl. Brefvet den 11 April 1835 och 18 § i K. Förordningen den 11 Juni 1868 om krigsdomstolar och rättegången derstädes, tillkommit allmän domstol att till pröfning upptaga ifrågavarande, emot kustvakten Nilsson anställda åtal, blefve domstolarnes i sjelfva saken meddelade beslut af bemälde ledamöter undanröjda.
Justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen och von Segebaden funno, med afseende å hvad som förekommit derom att kustvakten Nilsson afgifvit vederbörlig rapport om ifrågakomne fynd, advokatfiskalen Thams å embetets vägnar anförda besvär ej verka ändring i det slut, hvaruti hofrätten i målet stannat.