Naumanns tidskrift 1874 s. 66

Vid Stockholms rådstufvurätt yrkade stadsfiskalen C. Silfversparre ansvar å förgyllaregesällen Frans Oskar Ferdinand Kullman, för det han den 18 April 1872 kl. 1/2 1 på

s. 67 Sida 67 i årgången börjar härKopiera citering

middagen i förstugan till rådhusets bottenvåning emot spegelfabrikören Wilhelm August Caloander i uppsåt att skada göra aflossat ett pistolskott.

Kullman, som är född år 1833 och välfrejdad, uppgaf, att han under två år från år 1858 varit anställd såsom gesäll hos Caloander och sedermera nästan oafbrutet under de följande åren ända till den 16 April 1872 qvarbott hos Caloander, men arbetat för egen räkning i afsigt att derigenom förvärfva sig medel att uppsätta egen verkstad, hvilket dock ej lyckats, enär han med sin arbetsförtjenst måst ej blott underhålla sig sjelf, utan äfven bidraga till lefnadskostnaderna för Caloanders familj, vid hvilken han under sitt långa vistande hos Caloander med vänskap fästat sig. Under år 1866, då Kullman såsom försörjningsidkare utöfvade glasmästareyrket, bodde dock Kullman ej hos Caloander; och under ett halft år hade Kullman varit anställd i samma yrke hos Caloanders fader samt ett år hos Caloanders broder, hvarjemte Kullman under kortare tider bott på landet.

Caloander förmälde, att Kullman efter sin ankomst till Stockholm år 1858 uppsökt Caloander samt fått på begäran qvarstanna hos honom och arbeta för egen räkning, men aldrig varit anställd i arbete hos Caloander. Kullman, som flera särskilda gånger på längre eller kortare tid bortflyttat från Caloander, hade vistats hos honom oafbrutet från Augusti 1871 till natten mellan den 15 och 16 April 1872, då, efter det Kullman och Caloanders broder, som en kortare tid innebott hos Caloander, kommit hem berusade af starka drycker och med anledning deraf fått tillsägelse af Caloander att påföljande dag afflytta, Kullman aflägsnat sig och sedermera ej låtit sig afhöra. Den 18 April 1872 kl. 1/2 1 på dagen hade Caloander jemte kommissionären Wettervik och en annan person gått upp i rådhuset för att svara i ett mål. Inkomne i rådhusets nedre förstuga hade de för att läsa några handlingar ställt sig i den gång, som sammanbinder ingångarna till rådstu four ättens fjerde afdelning och förmyndarekammaren samt omedelbart derefter förmärkt Kullman liksom smygande gå några steg förbi framåt gången.

s. 68 Sida 68 i årgången börjar härKopiera citering

till fjerde afdelningen, men straxt åter vända tillbaka; och kort derefter kom Kullman rusande med full fart emot stället, der Caloander stod, samt höjde på tre eller fyra stegs afstånd från Caloander emot honom en pistol. Caloander böjde hastigt undan hufvudet, och i detsamma brann ett skott af, hvarvid hagel gingo genom Caloanders påhafda filthatt och träffade Caloander på högra sidan af hufvudet vid hårfästet ofvanför tinningen. Caloander, som derigenom erhöll de i nedan anmärkte läkarebetyg omförmälda åkommor, förlorade icke sansen, ehuru ymnig blödning uppstod; och sedan Caloander omedelbart derefter afförts till lazarettet och der förbundits, återvände han till rådstufvurätten. Vidare förklarade Caloander, att han, som ej känt något men af skador eller deraf fått lyte, vore öfvertygad att Kullman ej haft för afsigt att mörda Caloander, utan trodde Caloander, att någon annan förklaringsgrund till Kullmans handlingssätt icke kunde antagas, än den att Kullman i rusigt tillstånd blifvit af någon ovän till Caloander förledd att aflossa skottet, men att Kullman icke närmare besinnat de möjliga -följderna af sin handling. Denna öfvertygelse grundade Caloander på sin fjortonåriga bekantskap med Kullman, hvilken under denna tid i allmänhet visat sig vara tillgifven Caloander samt äga ett mildt och fogligt sinnelag, hvaremot Kullman, då han varit af starka drycker berusad, varit häftig och våldsam. Vid sådant förhållande ville Caloander, som. icke angifvit brottet, icke heller emot Kullman framställa några ansvars- eller ersättningspåståenden, utan afstode för sin del från all talan emot Kullman, under anhållan att, om Kullman icke kunde befrias från allt ansvar, detta måtte blifva så ringa som möjligt.

Straxt efter tilldragelsen fråntogos Kullman en pistol, något krut, tretton refflade knallhattar och tvä mindre hagel; hvarjemte påföljande dag i förstugan upphittades två något tillplattade blyhagel, det ena betydligt större än det andra. Vid granskning af den utaf Caloander vid tillfället begagnade filthatt befanns det, att den hade en tumslång rispa å sidan

s. 69 Sida 69 i årgången börjar härKopiera citering

af kullen och ett rundt häl â högra sidan af borden samt ett motsvarande hål i bandet, fodret och svettremmen.

Enligt företedt läkarebetyg hade Caloander, som den 23 April 1872 undersökts, då på högra sidan af pannan ett fyra linier långt och två linier bredt kross-sår samt en tum snedt bakåt från detsamma en tre linier lång, smal, ytlig sårnad, båda omgifna af svag blånad och svullnad; och innehöll betyget tillika, att dessa åkommor icke syntes innebära någon fara för Caloanders lif eller framtida helsa.

Efter det Caloander sålunda yttrat sig i målet, förklarade allmänna åklagaren, att han yrkade ansvar å Kullman för försök till mord.

Kullman erkände, att han å tid och ställe, som Caloander uppgifvit, emot denne afskjutit ett skott, hvarigenom Caloander sårats, på sätt läkarebetyget utvisade. Vidare yttrade Kullman, att Caloander, som vid flera tillfällen förstört det arbete, Kullman förfärdigat, samt misshandlat Kullman, hade natten till den 16 April 1872 hotat att slå ihjel Kullman, med anledning hvaraf Kullman, sedan Caloander insomnat, aflägsnat sig från Caloanders bostad och gått utåt Danviks tull samt i förtviflan öfver sin olyckliga ställning tänkt genom sjelfmord göra slut på sitt lif, men dessförinnan mörda Caloander, hvilken Kullman ansåge såsom orsaken till sin olycka. Emellertid hade Kullman snart afstått från detta sitt beslut och i stället föresatt sig att endast »märka» eller lindrigt såra Caloander. För fullbordande af denna afsigt, hvilken Kullman fortfarande hyst ända till brottets föröfvande, hade Kullman den 17 April 1872 hos en pantlånare utlöst en pistol, som Kullman ett år förut för att begå sjelfmord köpt jemte krut och hagel. Jemväl den 17 April hade Kullman köpt knallhattar och förfärdigat en laddstake, hvarefter han den 18 April på f. m. i Räntmästarehusets portgång laddat pistolen till en tredjedel af pipan med krut, något papper, ett större och' ett mindre hagel, samt påsatt en knallhatt; och hade han inlagt endast två hagel, emedan han befarade, att,, om han inlade flera hagel, han möjligen kunde skjuta ihjel Caloander, hvilket, såsom ofvan nämndt vore, icke varit

s. 70 Sida 70 i årgången börjar härKopiera citering

Kullmans afsigt. Sedan Kullman derefter förtärt tre eller fyra supar bränvin och en half butelj öl, hvaraf han blifvit något berusad, hade Kullman, utan att förut hafva sökt fullborda sin brottsliga afsigt, kl. straxt efter tolf begifvit sig till rådhuset, der, enligt hvad Kullman visste, Caloander skulle infinna sig, och Kullman således trodde sig kunna få tillfälle att verkställa gerningen. I det Kullman från ena sidan gått uppför trappan till rådhuset, med pistolen gömd i bröstfickan, hade Caloander med sitt sällskap gått upp på andra sidan af trappan. Kullman hade följt efter dem in i gången och gått några steg förbi dem samt derpå vändt tillbaka. Så snart han kommit ur sigte på dem, tog han fram pistolen, spände hanen, vände åter in åt gången, och rusade fram emot Caloander samt sköt, utan att närmare rigta pistolen, af densamma emot Caloander på tre eller fyra stegs afstånd från honom, i afsigt att lindrigt såra men ej att döda honom. Efter skottets aflossande greps Kullman genast och häktades. Vid förhör på detektiva polisafdelningens kontor hade visserligen Kullman förklarat sig hafva haft för afsigt vid skottets aflossande att döda Caloander, men denna bekännelse, som afgifvits under den sinnesförvirring, hvari Kullman omedelbart efter brottets begående befunnit sig, och som Kullman vid förhör inför poliskammaren återtagit, vore icke sanningsenlig. Att Kullman icke haft för afsigt att döda Caloander ansåge Kullman uppenbart följa deraf, att dels Kullman icke laddat pistolen med kula, ehuru Kullman sjelf kunde stöpa kulor, dels att Kullman icke i pistolen inlagt flera än två hagel, fastän Kullman innehaft flera hagel. Att skottet träffat Caloander i hufvudet hade endast berott af en tillfällighet, ty Kullman hade icke rigtat pistolen; och det vore likaledes endast slumpen, som förorsakat att Kullman, som haft alla fyra haglen i västfickan, till laddningen användt det större haglet. Kullman hade nemligen, utan att tänka närmare derpå, tagit de hagel, han vid efterkännande med fingrarne i västfickan först påträffat.

I infordradt utlåtande yttrade vederbörande läkare, att skottet i den rigtning, det träffat den del af Caloanders huf-

s. 71 Sida 71 i årgången börjar härKopiera citering

vud, som blifvit skadad, icke kunnat döda Caloander, men att det varit möjligt att skottet, om det afskjutits i rak rigtning emot tinningen eller annan ömtåligare del af hufvudet, kunnat medföra döden.

I målet hörde vittnen berättade:

Kommissionären Wettervik: att vittnet, som ifrågavarande dag kl. % 1 på middagen sammanträffat med Kullman på rådhusets trappa, dervid tillfrågat Kullman, hvad han skulle göra der, hvarvid Kullman svarat: »Jag skall göra som alla andra; jag skall höra på»; att sedan vittnet, Caloander och cigarrfabrikören Rosenström derefter inkommit i förstugan, hade kort derefter jemväl Kullman dit ingått; hvarefter och medan Caloander dragit sig längre in i gången till förmyndarekammaren, vittnet och Kullman samtalat med hvarandra, dervid Kullman yttrat, bland annat, att han skulle vittna emot Caloander angående knifskäring; samt att sedan skottet afskjutits och polisbetjening tillkommit, Kullman yttrat: »Det är jag som skjutit Caloander».

Cigarrfabrikören Rosenström: att vid tillfället Kullman följt efter vittnena och Caloander samt begärt att få tala med Caloander, hvilken svarat »vänta litet».

, Enligt utslag den 11 Maj 1872 ansåg râdstufvurätten Kullman icke vara emot sitt nekande öfvertygad att hafva, i uppsåt att döda, emot Caloander aflossat berörde pistolskott, hvarföre Kullman icke kunde dömas till ansvar för försök till mord; och då Caloander förklarat, att han ej emot Kullman förde någon ansvarstalan, funne rådstufvurätten något vidare utlåtande rörande den Caloander öfvergångna misshandel ej erfordras.

Silfversparre besvärade sig i Svea hofrätt, som enligt utslag den 18 Februari 1873 ej fann skäl att i rådstufvurättens utslag, så vidt det blifvit öfverklagadt, göra ändring.

Silfversparre fullföljde underdånig talan.

Målet föredrogs den 15 Maj 1873 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Wretman, von Hofsten och Lagerstråle) funno skäl icke vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring.

s. 72 Sida 72 i årgången börjar härKopiera citering

Justitierådet Naumann pröfvade, med tillämpning af 14 kap. 13 och 45 §§ samt 11 kap. 9 § Strafflagen samt med ändring af hofrättens utslag, rättvist döma Kullman, för hvad honom till last kommit, att straffas med fängelse i fyra månader.

Justitieråden Rabe och Strandberg förenade sig om följande yttrande: »Som på grund af hvad i målet förekommit Kullman, efter justitierådens omdöme, måste antagas hafva genom aflossande af ofvannämnda skott emot Caloanders hufvud haft för afsigt att honom döda, och omständigheterna jemväl ådagalade, att Kullman dervid handlat med berådt mod; alltså och då Kullman sålunda vore förvunnen om försök till mord, och hrottets fullbordan endast blef förhindrad genom omständigheter, som voro af Kullmans vilja oberoende, men blott ringa skada af gerningen följt, pröfvade justitieråden, med ändring af domstolarnes beslut, skäligt, jemlikt 14 kap. 2 och 46 §§ Strafflagen, döma Kullman att hållas till straffarbete i två år och varda medborgerligt förtroende i sex år förlustig».