Naumanns tidskrift 1875 s. 152

Efter uppdrag af kommunalstämman i Vestra Husbysocken, yrkade ordföranden i samma sockens kommunalnämnd, grefve Fr. Strömfelt, å kommunalnämndens vägnar, hos konungens befallningshafvande i Östergötlands län, att, som kronojägaren T. O. Talén, hvilken, enligt en af Kongl. skogsstyrelsen den 16 Oktober 1871 meddelad resolution, ägde att skattefritt underhålla endast sådana hundar, hvarmed jagt efter skadliga rofdjur kunde anställas, under nämnda år, då hundskatt varit inom socknen påbjuden, å sitt derstädes belägna boställe Hjerpdalen innehaft en rapphönshundvalp, utan att för densamma i stadgad ordning erlägga skatt, samt berörde hund hvarken varit för fullgörande af Taléns tjenste-

s. 153 Sida 153 i årgången börjar härKopiera citering

åliggande nödig eller till anställande af jagt efter rofdjur tjenlig, Talén alltså måtte åläggas att för hunden betala dubbel skatt med 4 rdr.

Talén genmälde, att ifrågakomna hundvalp blifvit sommaren 1871 af t. f. revierförvaltaren i det revier, der Talén tjenstgjorde, F. Nordén, lemnad i Taléns vård under fem månader, då Nordén hade förrättningar å annan trakt inom revieret.

Derjemte företedde Talén intyg från Nordén, att Talén under sommaren 1871 haft hos sig en Nordén tillhörig jagthund, hvilken Nordén vederbörligen anmält i sin boningsort Söderköping.

Konungens befallningshafvande utlät sig medelst utslag den 13 November 1872: att som, jemlikt 3 § i K. Förordningen den 12 Juli 1861, inom kommun, der öfverenskommelse om skatt för hundar blifvit träffad, ägare eller innehafvare af hund, för hvilken skatt borde utgöras, skriftligen skulle uppgifva, huru många hundar han innehade och ville under året behålla, samt deraf framginge att sådan skattskyldighet icke ägde rum för den som innehade annans hund, hvilken han icke under året ville behålla, utan när som helst kunde honom af ägaren fråntagas; alltså och då i förevarande fall riktigheten af Taléns, med intyg af Nordén dessutom styrkta uppgift, att hunden tillhört Nordén och af honom endast tillfälligtvis blifvit i Taléns vård öfverlemnad, icke vore ifrågasatt, samt vid sådant förhållande Talén icke kunde anses hafva varit lagligen skyldig att hunden till beskattning inom Vestra Husby anmäla, blef Strömfelts yrkande ogilladt.

Strömfelt klagade i Göta hofrätt. För hundskatts erläggande vore hundens innehafvare ansvarig, och detta oberoende deraf huruvida han ämnade behålla hunden helt år eller kortare tid. Då, enligt gällande lagstadganden, enhvar, som senare än i Januari månad blifvit innehafvare af hund, vore skyldig att sådant inom en månad anmäla och skatten vid anmälningen erlägga, men Talén underlåtit detta, ehuru han haft hunden hos sig fem månader, så borde Strömfelts

s. 154 Sida 154 i årgången börjar härKopiera citering

påstående bifallas. Tillika anmärkte Strömfelt, att, om den af konungens befallningshafvande uttalade åsigt vore riktig, skulle uppbörd af hundskatt kunna göras omöjlig.

Till bemötande af motpartens yrkande, företedde Talén ett af Stadsfiskalen i Söderköping utfärdadt bevis att, enligt den af vederbörande uppbördsman derstädes till stadsfogden aflemnade förteckning öfver erlagd hundskatt för år 1871, extra jägmästaren Nordén blifvit antecknad hafva inom föreskrifven tid anmält en honom tillhörig hund, med anmärkning »fri från skatt»; hvilket bevis var försedt med intyg af Nordén, att den deri omnämnda hund vore samma rapphönshund, som af Nordén öfverlemnats till Talén, hvilken bodde inom Nordéns tjenstgöringsområde, och att Talén för Nordéns räkning innehaft hunden för att till jagt dresseras. På grund häraf, och då skogsstatens tjenstemän och betjente, jemlikt 1 § i Kongl. Förordningen den 12 Juli 1861, vore frie från skatt för sine tjenstehundar, bestred Talén afseende å besvären.

Hofrätten yttrade i utslag den 13 November 1873: att emedan ostridigt vore, att Nordén sommaren 1871 i Taléns vård öfverlemnat ifrågavarande hund och dervid, så väl som sedermera under den tid af nämnda år, Talén haft hunden hos sig, ägt densamma, äfvensom att Talén då bott och haft sin tjenstgöring inom det af Nordén vid samma tid, i egenskap af tillförordnad jägmästare, förvaltade Östkinds revier; ty och som Nordén, enligt ett af honom utfärdadt bevis, med hundens öfverlemnande i Taléns vård afsett, att hunden skulle af honom för Nordéns räkning till jagt dresseras, samt vid sådant förhållande hunden varit att anse såsom en Nordéns tjenstehund, för hvilken, enär den, enligt lag, då varit skattefri, Talén följaktligen icke haft skyldighet att skatt erlägga, funne hofrätten icke skäl meddela ändring i det slut, hvartill konungens befallningshafvande kommit.

Om detta utslag förenade sig hofrättsrådet Björkman samt assessorerne Ekermann och Schånberg, hvaremot assessoren Lothigius var skiljaktig, dock endast i afseende å motiveringen, och yttrade: »Emedan, enligt ett i målet företedt, från stadsfiskalskontoret i Söderköping utfärdadt bevis, uti

s. 155 Sida 155 i årgången börjar härKopiera citering

den af vederbörande uppbördsman i samma stad aflemnade förteckning öfver erlagd hundskatt finnes antecknadt, att Nordén inom föreskrifven tid anmält en honom tillhörig hund, men att om hunden anmärkts, att den vore fri från skatt, samt Nordén i beviset vitsordat, att omförmälde hund vore densamma, som i förevarande mål afses; ty och som vid sådant förhållande Talén, efter min uppfattning, icke haft skyldighet att hunden till beskattning under ifrågavarande tid anmäla; alltså» etc.

I underdåniga besvär anförde Strömfelt, att ifrågavarande rapphönshund ej kunde anses såsom vare sig Nordéns eller Taléns tjensthund. Enligt 2 § 2 mom. i Kongl. jagtstadgan ägde visserligen skogs- och jägeribetjente att å de marker, som stode under deras bevakning, anställa jagt efter skadliga rofdjur, men deremot icke jaga annat vildt utan skogsstyrelsens tillstånd; och i målet vore ej visadt att Nordén eller Talén fått medgifvande till rapphönsjagt.

Talén anförde: att, enligt 2 § 1 mom. jagtstadgan, vore jägmästare berättigade till jagt å rikets allmänna skogar inom sitt tjenstgöringsområde, samt att instruktionen för skogsstaten den 19 November 1869 ålade jägmästare att befrämja jagtens ändamålsenliga utveckling.

Målet föredrogs den 15 Oktober 1874 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Naumann, Bolin, von Hofsten, Olivecrona, Lagerstråle och Lindhagen) funno skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag, kunde verka ändring.

Justitierådet Qvensel instämde, på den grund att ifrågavarande hund blifvit anmäld inom Söderköping, der ägaren vore boende, i det slut, hvaruti Högsta Domstolens öfrige ledamöter stannat.