Ådömd värjemålsed endast på grund af den tilltalades erbjudande. Utslaget undanrödjes af hofrätt. Bevisnings förebringande. Ånyo ådömd värjemålsed. Klagan deröfver med åberopande af Rättegångsbalkens 17 kap. 32 §, 2 p.
2 september 1874
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 225–227 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, H) Rättegångsbalken med dit hörande förordningar. Inteck- ningsstadgan, nr 7 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 35 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Rättegångsbalken med dit hörande förordningar. Inteck- ningsstadgan, nr 7.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 225–227 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 2 September 1874». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Till 1872-års sommarting med Risinge tingslag instämde pigan Greta Lisa Johansdotter bondesonen Johannes Andersson i Blekstorp med påstående, att denne, såsom fader till ett af henne den 10 April samma år framfödt barn, kalladt Johannes, måtte åläggas utgifva uppfostringsbidrag för barnet.
Johannes Andersson förklarade, att han »med saken ej hade något att göra», utan »vore fri», hvilket han förmälde sig kunna edeligen bekräfta, och framträdde för sådant ändamål till dombordet, lade två fingrar på den heliga skrift och yttrade sig vara villig och beredd att genast aflägga värjemålsed.
Detta ansåg sig häradsrätten likväl ej då böra tillåta, utan — sedan G. L. J. förmält, att hon alldeles saknade bevisning till J. A:s öfvertygande — meddelades vid tingets slut den 22 Juli 1872 utslag, hvarigenom, på grund af J. A:s erbjudande af och villighet till värjemålsed i saken, häradsrätten, med tillämpning af 17 kap. 30 och 31 §§ Rättegångsbalken, ålade J. A. att med ed betyga, att han ej å sådan tid med G. L. J. haft köttslig beblandelse, att han kunde vara fader till barnet; hvarjemte häradsrätten föreskref, att J. A. före edgången skulle undervisas af sin själasörjare, och jemväl meddelade de i sammanhang med ådömd värjemålsed i öfrigt brukliga bestämmelser.
J. A. klagade häröfver i Göta hofrätt, som, sedan G. L. J. i afgifven förklaring förbehållit sig rätt att i målet Tidskrift för lagstiftning etc. 12:te årg. 15
s. 226 Sida 226 i årgången börjar här
förete bevisning, genom utslag den 20 Januari 1873 förklarade, att, då häradsrätten saknat lagligt skäl att ålägga J. A. edgång, beslutet derom undanröjdes.
Då målet häruppå ånyo förekom inför häradsrätten, begärde G. L. J., till bestyrkande af sin talan, vittnesförhör med åtskilliga personer; men J. A. bestred förhöret, under åberopande af hofrättens utslag, som vore laga kraftvunnet.
Häradsrätten ansåg dock berörda utslag ej utgöra hinder för G. L, J. att förebringa bevisning, hvarefter afhördes tre vittnen, hvilkas berättelser, som voro för J. A. besvärande, denne bestred under förklarande tillika, att han ville gå värjemålsed till sitt friande, om häradsrätten ansåge honom, oaktadt hofrättens utslag vore laga kraftvunnet, kunna ånyo förpligtas gå sådan ed.
Genom häradsrättens den 5 Maj 1873 i målet meddelade utslag blef J. A., på grund af den förebragta bevisningen, ålagd värjemålsed.
J. A. klagade ånyo hos Göta hofrätt. Då i 17 kap. 32 § Rättegångsbalken stadgades: »der någon en gång vid domstol antingen blifvit befriad eller till ett angifvet brott, i brist af fulla bevis, icke kunnat sakfällas; njute, ehvad skäl emot honom sedermera sig yppa kunna, denna befrielse till godo i alla mål der penningeböter äga rum», så hade häradsrätten, som förut dömt till edgång, hvilken dock upphäfts genom hofrättens utslag den 20 Januari 1873, hvaröfver klagan ej blifvit förd, icke vidare varit behörig att, på sätt som skett, ånyo döma J. A. till ed.
I afgifven förklaring yrkade G. L. J. fastställelse. Hofrättens förra utslag kunde ej utgöra slutlig dom i målet, enär G. L. J. då ej ännu förebragt någon bevisning, hvartill hon dock förbehållit sig rätt; utan afsåg samma utslag endast att fria J. A. från edgång i målets dåvarande skick.
Hofrätten yttrade medelst utslag den 2 Januari 1874: att emedan hofrätten genom utslaget den 20 Januari 1873 icke slutligen dömt i målet, samt G. L. J., hvilken i sin förklaring i anledning af J. A:s besvär öfver häradsrättens först meddelade utslag förbehållit sig rättighet att i målet före-
s. 227 Sida 227 i årgången börjar här
bringa bevisning, icke kunde anses genom hofrättens sagda utslag hafva blifvit betagen en sådan rättighet, lemnades J. A:s med åberopande af 17 kap. 32 § Rättegångsbalken gjorda yrkande utan vidare afseende; och att hofrätten, hvad sjelfva målet anginge, icke funne skäl göra ändring i häradsrättens utslag.
Om detta beslut förenade sig hofrättsråden Freidenfelt och Hessle, assessoren von Sydow och vice härads höfdingen Stjernspetz; hvaremot assessoren Backman afgaf följande yttrande: »Enär, sedan G. L. J. öfverlemnat målet till pröfning, och häradsrätten ålagt J. A. värjemålsed, samt hofrätten genom utslag, som enligt hvad ostridigt förekommer, vunnit laga kraft, undanröjt edgångsbeslutet, G. L. J. lagligen icke ägt att förebringa vidare bevisning, hvadan afseende å densamma ej heller må fästas; förty pröfvar jag rättvist att, med upphäfvande af nu öfverklagade edgångsbeslutet, ogilla G. L. J:s stämningstalan såsom obestyrkt».
J. A. anförde underdåniga besvär, hvari han, med åberopande af hvad han förut anfört, anmärkte, att då i hofrättens första utslag icke medgifvits G. L. J. att anställa' vittnesförhör, häradsrätten således ej heller ägt bevilja detsamma.
Målet föredrogs den 2 September 1874 inför Högsta Domstolen, som (i närvaro af justitieråden Södergren, Cramer, Almqvist, Wretman, Rabe, Olivecrona och Huss) fann skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring.