Löpande skuldebref inlöst af utfärdaren, men åter utsläppt. För derå tecknad proprie borgen voro löttesmännens fastigheter intecknade och blefvo, vid bristande betalning, försålda, den ena å konkursauktion. Utdelningsförslag eller köpeskillingsliqvid
23 april 1874
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 264–268 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tull- och lots-författnin- garne. Legostadgan. Sparbanksreglemente, nr 10 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 43 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tull- och lots-författnin- garne. Legostadgan. Sparbanksreglemente, nr 10.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 264–268 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 23 April 1874». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 4 Oktober 1855 utgaf Olof Åberg ett till N. Hedlund i Innervik eller ordres stäldt skuldebref å 2,000 rdr
s. 265 Sida 265 i årgången börjar här
o . med laga ränta. A detta skuldebref tecknade Anders Wiklund och Per Wiklund, en för begge och begge för en, borgen såsom för egen skuld, hvarefter, på grund af skuldebrefvet och borgensförbindelsen, Skellefteå häradsrätt den 1 April 1857 meddelade inteckning i löftesmännens fastigheter, 1/e mantal n:o 5 Bureå, tillhörigt Anders Wiklund, och 1/s mantal mo 7 Bureå, tillhörigt Per Wiklund, till säkerhet fölberörda belopp jemte ränta, hvilken inteckning förnyades den 18 Januari 1865.
Sedan Aberg inlöst, men åter utsläppt ifrågavarande skuldebref, blef Westerbottens enskilda bank deraf innehafvare.
Anders Wiklund afträdde år 1867 sin egendom till konkurs. 1 följd af borgenärernes beslut och på anmodan af sysslomännen i konkursen, vice konsuln Olof Häggbom och länsmannen G. P. Schönfeldt, förrättade kamereraren L. U. Larsson den 28 Mars 1868 auktion till försäljning af konkursmassans fastighet 1/6 mantal n:o 5 Bureå, hvilket hemman dervid för 2,800 rdr inropades af bemälde Häggbom.
Den 19 December 1868 upprättade begge sysslomännen en s. k. «redogörelse öfver förvaltningen af Anders Wiklunds konkursmassas fastighet 1/6 mantal mo 5 Bureå samt 1867-års gröda»; och blefvo borgenärerne genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar kallade att sistnämnde dag sammanträda för granskning af »redogörelsen» och derpå grundadt utdelningsförslag. Detta hemman var, enligt gravationsbevis, ej besväradt med någon äldre penningeinteckning än ifrågavarande, men deremot med tre inteckningar af senare datum på grund af Anders Wiklunds till Häggbom utfärdade skuldebref. »Redogörelsen» utmärkte, att, sedan åtskilliga kostnader blifvit af köpeskillingen och egendomens afkastning guldne, för borgenärerna återstått 2,642 rdr 2 öre, hvilket belopp upptagits sålunda: »Saldo till afräkning å undertecknad Häggboms intecknade fordringar 2,642 rdr 2 öre». Redogörelsen var undertecknad af begge sysslomännen, af Schönfeldt dock »med reservation i afseende å
s. 266 Sida 266 i årgången börjar här
utbetalande af Westerbottens enskilda banks intecknade fordran».
Af Per Wiklunds ofvanberörda fastighet, 1/8 mantal n:o 7 Bureå, blef genom Schönfeldt, i hans egenskap af exsekutor, 19/168 mantal utmätt och å exsekutiv auktion den 21 November 1868 för 1,700 rdr försåldt till Johan Wiklund. Äfven detta hemman var, enligt gravationsbevis, fritt från äldre penningeinteckning än ifrågavande, efter hvilken två inteckningar meddelats till säkerhet för bemälde Johan Wiklunds fordringar hos Per Wiklund.
Den angående köpeskillingen för sistnämnda hemman af Schönfeldt upprättade liqvid utvisade, att sedan kostnader till belopp af 53 rdr 75 öre afdragits, afsatts för Westerbottens enskilda bank »hälften» af dess fordran enligt skuldebrefvet den 4 Oktober 1855 med 1,000 rdr »under förutsättning att Per Wiklunds borgen derå ännu hade bindande kraft», hvarefter och »för den händelse att banken icke gjorde anspråk på någon räntefordran», Johan Wiklund i afräkning å hans fordringar tillagts återstoden af köpeskillingen med 646 rdr 25 öre.
Banken, som ej bevakat sin fordran i Anders Wiklunds konkurs och ej heller öfverklagat vare sig utdelningsförslaget i samma konkurs eller liqviden angående köpeskillingen för Per Wiklunds försålda hemman samt icke bekommit förberörda, för bankens räkning vid nämnda liqvid afsatte 1,000 rdr, sökte genom sin ombudsman, auditören Chr. Huldt, hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Westerbottens län handräckning att hos Häggbom och Johan Wiklund, såsom innehafvare af intecknade hemmanen, utbekomma två års oguldna räntor å skuldebrefvet, hvilken handräckning Kongl. Maj:ts befallningshafvande ock meddelade, hvaremot Svea hofrätt och sedermera Kongl. Maj:t förklarade krafvet tvistigt.
Till 1872-års vårting med Skellefteå härad uttog nu Huldt, i sin förenämnda egenskap, stämning å så väl Häggbom och Johan Wiklund som Schönfeldt, med påstående, att alla tre eller den af dem, som dertill kunde anses skyldig,
s. 267 Sida 267 i årgången börjar här
måtte förpligtas utgifva det i skuldebrefvet den 4 Oktober 1855 förskrifna kapitalbelopp jemte derå ogulden ränta.
Häggbom och Wiklund bestredo bifall till berörda yrkande. Då Aberg en gång inlöst skuldebrefvet, hade den derå tecknade borgen upphört att gälla och ej kunnat åter upplifvas derigenom att Åberg utan löftesmännens hörande ånyo utsläppt skuldebrefvet. Banken hade således ej någon fordran hos löftesmännen eller nuvarande innehafvarne af deras hemman. Häggbom anmärkte särskildt att, som ofvan omförmälda utdelningsförslag i Anders Wiklunds konkurs, hvarigenom banken uteslutits från all rätt till utdelning, icke blifvit af banken klandradt, utan fått vinna laga kraft, hanken följaktligen ej hade rätt till andel af köpeskillingen för det af Häggbom å konkursauktion inropade hemmanet. Utöfver denna köpeskilling vore Häggbom ej betalningsskyldig.
Huldt genmälde, att, ehuru Aberg inlöst och åter utsläppt skuldebrefvet, löftesmännens ansvarighet likväl qvarstode, vid det förhållande att skuldebrefvet vore af löpande egenskap och den derå tecknade borgen ingången såsom för egen skuld. Anders Wiklunds hemman hade ej blifvit försåldt i den ordning Konkurslagen föreskrefve. Banken, såsom inteckningshafvare, hade ej lemnat sitt bifall till auktionen. Utdelningsförslaget hade visserligen ej blifvit af banken klandradt, men detta förhållande kunde ej tillintetgöra bankens intecknade fordran.
Genom utslag den 31 Juli 1872 förklarade häradsrätten, att Schönfeldt icke kunde någon betalningsskyldighet i målet åläggas; hvarjemte häradsrätten vidare sig utlät: att enär icke uppgifvet eller styrkt blifvit, att Häggbom och Johan Wiklund åtagit sig personlig ansvarighet för innehållet af det ifrågavarande skuldebrefvet eller den borgensförbindelse, på grund hvaraf inteckning blifvit den 1 April 1857 fastställd och den 18 januari 1865 förnyad uti de dem numera tillhöriga fastigheterna 1/e mantal n:o 5 och 1/s mantal n:o 7 i Bureå, blefve käromålet på det sätt bifallet, att då inteckningarne, så vidt visadt vore, icke blifvit dödade, Wester-
s. 268 Sida 268 i årgången börjar här
270 Justitie-statsministerns yttrande om enhet i rättsskipningen.
klarade Kongl. Maj:ts befallningshafvande, genom beslut den 4 September 1873: att enär upplyst blifvit, att å ifrågavarande skogsmark verkställd delning blifvit af ägodelningsrätten fastställd och således ostridigt måste såsom laga skifte anses, äfvensom att på grund af denna delning laga skiften förrättats inom Ringvalla, Kottebo och Sörbo byar samt hemmansklyfning inom Westerby ägt rum, hvilka förrättningar blifvit vederbörligen fastställda och möjligen rubbades, derest det ifrågavarande sökta skiftet skulle verkställas, kunde den gjorda ansökningen om förordnande för landtmätare att verkställa nytt laga skifte å ifrågavarande skogsmark icke bifallas.
Öfver detta beslut anförde Jan Ersson m. fl. i underdånighet besvär.
Ärendet föredrogs den 23 April 1874 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Södergren, Wretman, Naumann, von Hofsten, Rabe och Huss), dervid Högsta Domstolen, då Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej tillkommit att bedöma, huruvida ofvan åberopade förhållande utgjorde laga hinder för den sökta förrättningens verkställande, fann skäligt, med undanrödjande af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut, visa ärendet åter till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som hade att dermed lagligen förfara.