Af konungens befallningshafvande stadgadt vite för oloflig flottning af virke. Ådömd edgång efter åtal för sådan flottning.
13 januari 1875
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 307–311 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, G) Utsökningsbalken, nr 1 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 49 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Utsökningsbalken, nr 1.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 307–311 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs inför Högsta Domstolen den 13 Januari 1875». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Uppå ansökning af åtskillige strandägare invid Emån hade landshöfdingeembetet i Kalmar län, meddelst beslut den 12 Juni 1860, förbjudit all flottning af skogseffekter i Emån, så vida icke medgifvande dertill erhölles af de jordägare, förbi hvilkas stränder flottning skulle ske; och stadgades i sammanhang härmed särskilda viten för flottning af olika slags virke. Beslutet skulle lända till efterrättelse näst efter detsammas kungörande i fem uppgifna kyrkor, och hade beslutet blifvit en gång under år 1860 uppläst i Högsby kyrka, som var en bland de fem nämnda.
Till höstetinget år 1872 med Handbörds härad instämde, efter angifvelse af Johannes Carlsson i Lixhult, länsmannen J. A. Löfgren, å tjenstens vägnar, hemmansägaren Anders Petter Johansson i Högmosshult med påstående, att som denne under åren 1871 och 1872 olofligen flottat virke i Emån, han alltså måtto dömas utgifva af landshöfdingeembetet stadgade viten mot dylik flottning samt att ersätta strandägarne den derigenom vållade skadan.
Anders Petter Johansson bestred Löfgrens yrkanden. Väl hade han flottat åtskilligt virke i Emån, men han hade dervid mestadels hållit sig inom eget vattenområde och alls icke förorsakat skada för annan strandägare. Vitesförbudet vore ej vidare gällande, då det icke blifvit ånyo uppläst sedan år 1860 och för öfrigt icke ens då kungjorts i någon annan kyrka än Högsby.
I målet hördes vittnen, och bland dessa intygade: .
s. 308 Sida 308 i årgången börjar här
Johan Carlsson i Ekenäs: att Johansson under år 1871 låtit flotta en betydlig mängd pitprops och bräder uti ifrågavarande vattendrag, hvarvid virket stött emot och småningom alldeles bortfört en Johannes Carlsson tillhörig holme, å hvilken i medeltal skördats en »häck» hö årligen;
Carl Pettersson i Dragerud: att Johansson hvartdera af åren 1871 och 1872 i Emån flottat minst 100 tolfter bräder och 500 stänger pitprops; och
Olaus Jönsson i Lixhult: att Johansson under år 1871 flottat från Lixhult till Drageryd pitprops, om hvilkas myckenhet vittnet ej kunde yttra sig närmare än, såsom orden föllo, »det sitter åt om det var 500 stänger»; samt att Johansson år 1872 låtit emellan samma platser flotta 1,400 eller 1,500 tolfter bräder.
Häradsrätten yttrade i utslag den 25 Juli 1873: att häradsrätten, vid jemförelse emellan Carl Petterssons i Drageryd och Olaus Jönssons i Lixhult vittnesmål, funne det styrkt att Johansson år 1871 låtit i Emån flotta minst 100 tolfter bräder och ett antal pitprops, som Carl Pettersson beräknat till 500 stycken, men Olaus Jönsson ansett knappast utgöra detta antal, hvaremot han uppgifvit de flottade brädernas antal till 1,400 eller 1,500 tolfter; i anledning hvaraf och då Johansson ej velat uppgifva myckenheten af de utaf honom flottade trävarorna, samt fullständig bevisning härom saknades, Johansson ålades, jemlikt 17 kapitlet 29 och 30 §§ Rättegångsbalken, att, der han förmådde, inför häradsrätten med ed betyga, »att de af honom eller för hans räkning uti Emån från Lixhults ägor till Drageryd under år 1871 flottade stänger pitprops icke utgjort 500 stycken, och att Johansson åren 1871 och 1872 icke emellan samma ställen flottat eller låtit flotta 1,500 tolfter bräder eller flera än 100 tolfter bräder»; och ägde Johansson under eden uppgifva det antal bräder utöfver 100 tolfter och det antal pitpropsstänger, som han ville under eden inbegripa. — I sammanhang härmed meddelades öfriga vid ådömd värjemålsed brukliga bestämmelser, och uppsköts målet till nästpåföljande
s. 309 Sida 309 i årgången börjar här
ting, då Johansson borde, efter sålunda erhållen betänketid, aflägga eden.
Anders Petter Johansson klagade i Göta hofrätt. Genom Kongl. Förordningen om strafflagens införande vore landshöfdingeembetets vitesförbud upphäfdt, och om än så icke vore förhållandet, skulle det i allt fall vara orimligt att tillämpa vitesförbudet i afseende å pitprops. Detta slags virke hade nemligen vid tiden för förbudets utfärdande icke funnits i handeln och kunde således icke vara åsyftadt vid förbudets meddelande. Skulle nu vite för pitpropsflottning ådömas, kunde det ej blifva något annat än samma vite, som, enligt förbudet, gällde i afseende å flottning af stockar; och då detta vore bestämdt till 2 rdr för hvarje stock, skulle ock vitet för flottning af pitprops blifva 8 till 10 gånger högre än värdet på sjelfva virket. — Vitesbestämmelserna vore således antingen upphäfda eller föråldrade.
Hofrätten meddelade utslag den 23 Juni 1874 och fann skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i häradsrättens utslag.
Om detta beslut förenade sig hofrättsråden von Sydow och Eliermann, assessoren Bergius och vice häradshöfdingen Bratt. Deremot var assessoren Uggla af skiljaktig mening och ville ändra den Johansson ådömda edgången sålunda, att denne skulle med ed betyga: att han icke låtit för sin räkning uti Emån från Lixhults ägor till Drageryd flotta under år 1871 femhundra stänger pitprops och etthundra tolfter bräder, samt under 1872 ett tusen fyrahundra tolfter bräder eller flera än de ett hundra tolfter, hvarom vittnena Carl Pettersson i Drageryd och Olaus Jönsson i Lixhult sammanstämt, med rättighet för Johansson att under eden uppgifva det mindre antal bräder och pitprops-stänger, han ville under eden inbegripa.
Anders Petter Johansson sökte i underdånighet ändring, som deremot bestreds af så väl åklagaren som målsäganden.
Målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 13 Januari 1875; och då, till följd af skiljaktiga meningar vid målets afgörande, omröstning företogs, yttrade justitierådet von
s. 310 Sida 310 i årgången börjar här
Segebaden: »För mill del finner jag skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag kan verka ändring».
Justitierådet Rabe anförde: »Enär den Anders Petter Johansson i målet ålagda edgång har till ändamål endast att, för tillämpning af de i landshöfdingeembetets i Kalmar län utslag den 12 Juni 1860 till skydd för strandägarerätt meddelade straffbestämmelser mot flottning i Emån, erhålla utredning om antalet af de utaf Anders Petter Johansson derstädes flottade bräder och stänger pitprops; alltså och då, enligt min tanke, med hänsyn till stadgandet i 3 § af Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864 om nya strafflagens införande, ofvan omförmälda straffbestämmelser icke kunna anses vara vidare gällande, pröfvar jag skäligt upphäfva domstolarnes öfverklagade beslut; ägande häradsrätten att, uppå anmälan, målet ånyo företaga och dermed vidare lagligen förfara».
Justitierådet Wretman yttrade: »Som den emot Anders Petter Johansson i målet förda talan är grundad derå, att han skall genom i Emån, utan vederbörande jordägares tillstånd, verkstäld timmerflottning vållat skada å en Johan Carlsson tillhörig holme; alltså och då, med afseende å hvad i målet förekommit samt stadgandet i 3 § af Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864, laga skäl, enligt min åsigt, saknas för Anders Petter Johanssons förpligtande att gå den genom domstolarnes nu öfverklagade beslut honom ålagda värjemålsed, finner jag, med ändring af samma beslut, skäligt Anders Petter Johansson från nämnda edgång befria».
Justitierådet Almqvist instämde med justitierådet Wretman.
Justitierådet friherre Leuhusen fann skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring.
Justitierådet Qvensel yttrade: »Då åtalade förfarandet rör enskild mans rätt och således ej utgör föremål för allmän åklagares talan ens på målsägandes angifvelse, instämmer jag i det slut, hvaruti justitieråden Almqvist och Wretman stannat».
s. 311 Sida 311 i årgången börjar här
Kongl. Maj:ts utslag expedierades i enlighet med den af justitieråden Almqvist och Wretman uttalade mening.