Edgång upphäfd, hvarigenom part skulle kommit att bekräfta hvad han invändt till befrielse från emot henom instämdt kraf.
2 december 1874
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 316–320 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, H) Rättegångsbalken med dit hörande förordningar. Inteck- ningsstadgan, nr 12 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 53 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Rättegångsbalken med dit hörande förordningar. Inteck- ningsstadgan, nr 12.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 316–320 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 2 December 1874»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Efter stämning till Tunge, Stångenäs, Sörbygdens och Sotenäs häradsrätt yrkade handelsbolaget Otto Wallenius & C:ni, att landtbrukaren G. S. Schiller måtte, på grund af en den 14 November 1872 afslutad kontokurant, deri bolalaget påfört Schiller åtskilliga belopp for levereradt bränvin och tillgodofört honom, bland annat, under den 28 December 1869 kontant bekomna 114 rdr, förpligtas att till bolaget utgifva dess fordran enligt kontokuranten med 1,346 rdr 42 öre jemte ränta. Bolaget uttog derefter å Schiller ny stäm-
s. 317 Sida 317 i årgången börjar här
ning, hvari bolaget, med frånträdande af nyssberörda påstående och under uppgift, att den på kontokuranten stödda fordran »tillkommit af misstag», yrkade att på grund af två utaf Schiller till bolaget eller ordres utgifna skuldebref, det ena af den 5 Mars 1869 å 890 rdr 40 öre och det andra af den 27 December samma år å 114 rdr, af Schiller utbekomna tillhopa 1,004 rdr 40 öre jemte ränta derå.
Schiller genmälde: I likhet med hans öfrige borgenärer hade äfven bolaget i början af år 1869 medgifvit att för sin fordran taga 20 procent i ackord. Schiller, som ansett sin skuld till bolaget utgöra 890 rdr 40 öre, utfärdade derå den 5 Mars 1869 skuldebref. Sedermera fann han, att skulden rätteligen utgjort 1,140 rdr. Genom ackordet fick Schiller skulden nedsatt med 80 procent eller till 228 rdr. Af sistnämnda belopp betalade han bolaget kontant de i dess kontokurant under den 28 December 1869 honom tillgodoförda 114 rdr och utfärdade å återstående 114 rdr skuldebrefvet af den 27 December nämnda år, utan att dock dervid återfå reversen af den 5 Mars samma år. På denna grund bestred Schiller krafvet enligt sistberörda skuldsedel.
Schiller företedde en af bolaget den 1 Februari 1869 för innehafvaren utfärdad fullmakt att för bolagets fordran hos Schiller antaga af honom erbjudet ackord om 20 procent. Derjemte anförde han vidare: Bolaget ville ej ingå på ackordet med mindre än att Schiller gaf skriftligt erkännande af skulden. Det bestämdes derföre, att Schiller mot revers å skulden skulle bekomma fullmakten rörande ackordsanbudets antagande af bolaget. Att reversen å 890 rdr 40 öre utfärdades senare är fullmakten kom sig deraf, att Schiller ej kunde utfärda reversen förr, än han fick underrättelse derom, att fullmakten blifvit deponerad hos den person, der Schiller enligt parternes öfverenskommelse skulle bekomma fullmakten i utbyte mot reversen. Det vore således tydligt att Schiller för skuldsedeln å 890 rdr 40 öre ej erhållit annan valuta, än de varuposter, som voro upptagna i ofvan omförmälda kontokurant.
s. 318 Sida 318 i årgången börjar här
Schiller åberopade ytterligare ett af bolaget den 9 Februari 1870 till honom aflåtet bref, deri bolaget, med öfversändande af kontokurant å sin fordran till belopp af 1,142 rdr 41 öre, föreslagit vissa betalningsterminer, dä bolaget mot förbindelse derå skulle återställa två reverser å tillhopa 1,004 rdr 40 öre, hvilka reverser ej tillkommit »i enlighet med vår öfverenskommelse».
Bolaget erinrade, att ofvananmärkta fullmakt ej inverkade på reversfordringen, enär skuldebrefven vore af senare datum, samt bestred, att berörda skuldebref afsåge godtgörelse för bolagets fordran enligt kontokuranten.
Schiller erbjöd sig med ed betyga, att ifrågavarande skuldebref utgifvits till godtgörande af hans skuld till bolaget enligt kotokuranten och att till följd af ackordet Schiller ej vore skyldig mera än 114 rdr jemte ränta derå enligt förbindelsen af den 27 December 1869.
Bolaget bestred rätt för Schiller att sådan ed aflägga.
Genom utslag den 18 Juni 1873 utlät sig häradsrätten: att som genom bolagets ofvanom förmälda bref, hvars äkthet bolaget vitsordat, vore upplyst, att ifrågakomna skuldebref blifvit utgifna för skuld, som i kontokuranten blifvit upptagen Schiller till last, och bolaget utfärdat ofvananmärkta fullmakt för innehafvaren att för bolagets fordran hos Schiller antaga af honom erbjudet tjugo procents ackord, samt skälig anledning förekommit dertill, att Schiller till fullgörande af ackordet utgifvit skuldebrefvet af den 27 December 1869 och kontant betalt en lika summa, hvarför han under den 28 i samma månad blifvit af bolaget krediterad, i följd hvaraf det andra skuldebrefvet bort till honom återställas, pröfvade häradsrätten till sanningens utrönande lagligt, jemlikt 17 kapitlet 29 och 30 §§ Rättegångsbalken, tillåta och ålägga Schiller att, om han förmådde, med ed betyga, att han, efter erbjudet och af bolaget antaget ackord, godtgjort bolaget sin skuld, så att Schiller af det i målet omtvistade beloppet icke vore bolaget skyldig mera än de i skuldebrefvet den 27 December 1869 förskrifna 114 rdr
s. 319 Sida 319 i årgången börjar här
och således icke de på grund af skuldebrefvet den 5 Mars samma år fordrade 890 rdr 40 öre eller någon del deraf.
Bolaget vädjade till Göta hofrätt, som, enligt dom den 27 Februari 1874, ej fann skäl att, på bolagets vad, meddela ändring i häradsrättens utslag.
Om denna dom förenade sig hofrättsrådet von Sydow, assessoren Ekermann och adjungerade ledamoten, vice häradshöfdingen Bratt, den sistnämnde referent.
Assessoren Bergius yttrade: »Enär, med afseende å stadgandet i 17 kapitlet 34 § Rättegångsbalken, det, emot bolagets bestridande, icke kan tillåtas Schiller att med ed bekräfta hvad han för befrielse från krafvet invändt, samt, i allt fall, hvad i målet förekommit icke bort, enligt min åsigt, till edgång föranleda, pröfvar jag rättvist upphäfva motvädjade utslaget; i följd hvaraf häradsrätten på anmälan har att med målet vidare lagligen förfara».
Bolaget sökte i underdånighet ändring.
Medelst underdånigt betänkande den 31 Oktober 1874 hemställde nedre revisionen (revisionssekreterarne Lagergren och Glimstedt, den förstnämnde föredragande, samt konstituerade revisionssekreteraren Bråkenhielm), att Kongl. Maj:t måtte finna, att hvad i saken förekommit icke skäligen bort till ådömda edgången föranleda samt förty pröfva rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, visa saken åter till häradsrätten för vidare laglikmätig behandling.
Saken föredrogs den 5 November 1874 inför Högsta Domstolen, hvars fleste ledamöter (justitieråden Qvensel, Almqvist, Bolin, Olivecrona och Lagerstråle) pröfvade rättvist fastställa hofrättens dom.
Justitieråden Rabe och Lindhagen yttrade, att enär, efter justitierådens omdöme, det icke finge, mot bolagets bestridande, tillåtas Schiller att med ed bekräfta hvad han till befrielse från krafvet invändt, justitieråden pröfvade rättvist att domstolarnes beslut upphäfva; i följd hvaraf, efter justitierådens åsigt, häradsrätten skulle hafva att, uppå an-
s. 320 Sida 320 i årgången börjar här
mälan, saken ånyo företaga och med densamma vidare lagligen förfara.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 2 December 1874.