Utgör den omständighet, att en besvärsskrifts författare derå ej utsatt sitt namn, hinder för besvärens upptagande till pröfning, då sakägaren, den der för öfrigt ej är skrifkunnig, egenhändigt tecknat sitt namn under ena exemplaret af samma skrift. Jfr.
15 december 1874
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,8 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 356–358 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, H) Rättegångsbalken med dit hörande förordningar. Inteck- ningsstadgan, nr 13 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 62 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Rättegångsbalken med dit hörande förordningar. Inteck- ningsstadgan, nr 13.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 356–358 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 15 December 1874». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Öfver en af kommissionslandtmätaren 0. A. Sollén genom hans tjenstemedhjelpare, landtmäteriausku Itanten W. S. Ridderstedt, den 13 Augusti 1873 påbörjad och den 6 September samma år afslutad delning af 15/64 mantal n:o 1 Flarkbäcken inom Nysätra socken af Westerbottens län, af hvilket hemman 15/128 mantal tillhörde Anton Bäcklund och 15/128 mantal, anslaget till fattiggård, tillhörde nyssnämnda socken, ingåfvos den 3 påföljande November till vederbörande domhafvande besvär i två exemplar af bemälde Bäcklund. Inför ägodelningsrätten tillkännagaf Bäcklund, att emedan han sjelf icke kunnat författa besvären, han derom anlitat förre länsmannen Noring, som skrifvit båda exemplaren och jemväl under det ena satt Bäcklunds namn, men att Bäcklund egenhändigt tecknat sitt namn under det andra exemplaret, samt att Bäcklund sjelf »icke vore i öfrigt skrifkunnig, utan endast kunde skrifva sitt namn».
Socknemännens ombud yrkade, att då Bäcklund ej vore skrifkunnig och icke sjelf författat besvären samt ej heller vore känd för att kunna författa en sådan skrift, besvären förty och enär författaren icke å besvärsskriften utsatt sitt namn, ej måtte till pröfning upptagas.
I utslag den 8 Augusti 1874 yttrade äg o delning srcitten : att emedan, enligt 15 kapitlet 10 § Rättegångsbalken samt Kongl. Kungörelserna den 29 Juni 1773 och den 1 Oktober 1812, det ålåge en hvar, som någon besvärsskrift författat, der sakägaren ej funnes hafva förstått densamma uppsätta eller sjelf ej kunde skrifva, att derunder sätta sitt namn och syssla jemte
s. 357 Sida 357 i årgången börjar här
orten, der han vistades, eftersom vid åsidosättande deraf en sådan skrift till pröfning icke antagas finge; förty och då, enligt hvad upplyst vore, Bäcklund hvarken kunde skrifva eller förstått att besvären författa, men den uppgifne författaren det oaktadt uraktlåtit att besvärsskriften med sitt namn förse, förklarades, med stöd af ofvannämnda lagrum, att de uti ifrågavarande besvärsskrift anförda klagomål icke kunde till pröfning af ägodelningsrätten upptagas.
Öfver detta utslag anförde Bäcklund i underdånighet besvär. Han anmärkte dervid, att han på fråga om han vore skrifkunnig och författat besvären, af missuppfattning svarat, att han hvarken kunde författa en sådan handling eller skrifva, »emedan han vore så darrhändt». Att Bäcklund dock vore skrifkunnig, framginge dels deraf att han egenhändigt underskrifvit det ena exemplaret af besvären, dels ock deraf att han egenhändigt skrifvit de till Kongl. Maj:t i målet ingifna fullmakter, om hvilket senare förhållande Bäcklund åberopade å dessa fullmakter befintliga intyg. För öfrigt hade de ifrågavarande besvären blifvit skrifna efter Bäcklunds diktamen. På dessa skäl yrkade Bäcklund, att ägodelningsrättens utslag måtte undanrödjas och målet visas åter till bemälde rätt för laglikmätig behandling.
I underdånig förklaring anförde Nysätra socknemäns ombud följande. Det vore en känd sak, att Bäcklund icke vore hvad man kallar skrifkunnig. Det vore ej sannt att Bäcklund dikterat de till ägodelningsrätten ingifna besvären och högst osannolikt att han skrifvit ofvannämnda fullmakter.
Ombudet åberopade vidare ett af länsmannen J. A. Grundberg afgifvet intyg, att Bäcklund icke vore så skrifkunning eller ägde den bildning att han på egen hand utan andras biträde kunnat författa vare sig de af honom anförda besvär öfver ifrågavarande skiftesförrättning eller de underdåniga besvären i målet.
Medelst underdånigt betänkande den 12 December 1874 hemställde nedre revisionen (revisionssekreteraren Lagergren,
s. 358 Sida 358 i årgången börjar här
konstituerade revisionssekreteraren Bråkenhielm och t. f. revisionssekreteraren Åbergsson, den sistnämnde föredragande), att som ostridigt vore, att Anton Bäcklund egenhändigt undertecknat det ena exemplaret af de till domhafvanden ingifna, till ägodelningsrätten ställda besvären, samt vid sådant förhållande den omständighet, att författarens namn icke blifvit å besvärsskriften utsatt, icke torde hafva utgjort lagligt hinder för ägodelningsrätten att besvären till pröfning upptaga, Kongl. Maj:t måtte finna skäligt, med undanrödjande af ägodelningsrättens utslag, visa målet åter till bemälde rätt, som torde hafva att detsamma på anmälan ånyo företaga och dermed vidare lagligen förfara.
Målet föredrogs den 15 December 1874 inför Högsta Domstolen, hvars fleste ledamöter (justitieråden Cramér, Bolin, von Hofsten och Lindhagen) biföllo det underdåniga betänkandet.
Justitieråden Södergren, Huss och Svedelius funno skäl icke vara anfördt, som kunde föranleda ändring i ägodelningsrättens öfverklagade utslag.