Naumanns tidskrift 1875 s. 38

Efter stämning till 1871-års hösteting med Säfvedahls häradsrätt yrkade länsmannen F. A. Lundgren: att, enär under år 1869 för utförande af vattenledning från Stora och Lilla Delsjöarne till Göteborgs stad, jord, hörande till hemman i Säfvedahls härad, äfvensom det inom häradet löpande vattendraget från Stora Delsjön till Mölndalsån upplåtits åt nämnde stad i den ordning, K. Förordningen den 14 April 1866 om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgade, men styrelsen för Göteborgs nya vattenledning icke inom den i K. Förordningen den 13 Juni 1800 bestämda tid sökt lagfart å berörde jord och vattendrag, styrelsen alltså måtte för sin uraktlåtenhet härutinnan ådömas ansvar.

Häradsrätten yttrade medelst utslag den 9 Juli 1872: att enär häradsrätten väl den 14 Augusti 1869 afkunnat expropriationsnämndens beslut angående de summor, som Göteborgs stad skulle erlägga för att till utförande af vattenledning till staden lösa och genast tillträda dels det område omkring Stora och Lilla Delsjöarne, som derigenom att

s. 39 Sida 39 i årgången börjar härKopiera citering

desse uppdämdes till föreslagen höjd af 227 fot öfver Göta elf kunde skadas, hvilket område, beräknadt till 230 fot öfver elfven, i areal innehölle 580,5« qvadratrefvar, dels det å ägorna till 1/12:dels mantal Lilla Torp belägna område vid Stora Delsjöns utlopp, som, innehållande i areal 147,53 qvadratrefvar, erfordrades såsom utmål för dambyggnad m. fl. då och framdeles för vattenledningen nödiga anläggningar, dels ock vattendraget från Stora Delsjön till Mölndalsån, samt staden ostridigt den 20 Augusti 1869 i länets ränteri nedsatt hela den af expropriationsnämnden bestämda lösesumma för att enligt nämndens beslut földelas; men Kongl. Maj:ts befallningshafvande först den 31 December 1870 afslutat berörde fördelning; enär staden, efter det konungens befallningshafvande den 2 December 1870 jemväl meddelat särskilda utslag angående skattläggning å de under momenten 1 och 9 i expropriationsnämndens beslut upptagne, från Lilla Torp och Kärralund afsöndrade jordområden, vid 1871- års sommarting, som börjades den 31 Maj och således inom den tid, som, räknad från den 31 December 1870, föreskrefves i K. Förordningen den 13 Juni 1800, sökt lagfart å dessa områden, och enär de under momenten 25, 29 och 31 i expropriationsnämndens beslut omförmälda vattendrag och vattenfall med qvarnar och byggnader endast blifvit inlösta för att leda vattnet från Delsjön på annan väg och till annat ändamål än det förut begagnats, utan att staden dervid vunnit äganderätt till sjelfva strömfåran eller derintill belägen jord eller ock till det vatten, som oaktadt nya vattenledningen komme att framdeles samlas och rinna i bäckfåran, samt den rätt, staden sålunda förvärfvat, icke vore af beskaffenhet att enligt 4 kap. Jordabalken böra uppbjudas och lagfaras, blef åtalet i dessa delar ogilladt; hvaremot och då staden enligt expropriationsnämndens beslut under momenten från och med 11 till och med 24 emot en summa af 10,080 riksdaler till sig löst vissa bestämda jordområden från hemmanen Kallebäck, Nordgården, Sörgården och Mellangärden, Skår Östergården och Westergården samt Örgryta stom jemte Gårda och Böö soldattorp, samt stadens fång af

s. 40 Sida 40 i årgången börjar härKopiera citering

dessa jordområden alltså hade samma egenskap som köp af jord; då lagfart derå icke blifvit sökt sist vid det ting, som infallit näst efter sex månader från den 31 December 1870, â hvilken dag fördelningen af lösningssumman blifvit bragt till slut; samt då ursäkt härför icke, såsom styrelsen förmenat, tinge sökas deri, att hvarken säljare eller köpare sökt skattläggning å de ifrågavarande jordområdena och bestämmande af hemmantal å eller årlig afgäld för desamma, dömdes styrelsen för vattenledningen, i förmågo af 4 kap. 1 § Jordabalken samt K. Förordningarne den 13 Juni 1800 och den 10 Juni 1841, jemförde med 24 och 27 §§ i K. Förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 April 1866, för försummelse att lagfara med sitt omförmälda jordområde att böta värdet af det stämplade papper, hvarmed den handling, som innefattade expropriationsnämndens i ärendet meddelade beslut, bort beläggas, med 60 rdr till lika fördelning emellan åklagaren och Örgryte sockens fattige.

Länsmannen Lundgren och förbemälde styrelse sökte, så vidt det gått en hvar af parterna emot, ändring i detta utslag hos Gröta hofrätt, som medelst utslag den 7 Maj 1873 yttrade: att enär lagfart å sådant fång, hvarigenom Göteborgs stad förvärfvat äganderätt till ifrågavarande jord, icke vore i lag föreskrifven, hofrätten, med förklarande att länsmannen Lundgrens besvär icke föranledde ändring i häradsrättens utslag, pröfvade rättvist att, med upphäfvande af samma utslag, så vidt det blifvit af vattenledningstyrelsen öfverklagadt, åtalet i dessa delar ogilla.

Länsmannen Lundgren sökte i underdånighet ändring i hofrättens utslag; men vid målets föredragning den 18 November 1873 inför Högsta Domstolen funno dess flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Södergren, friherre Leuhusen, Bolin, Lagerstråle och von Segebaden) skäl ej vara anfördt, som i hofrättens beslut kunde verka ändring.

Justitierådet Olivecrona yttrade: »Uti Förordningen den 13 Juni 1800 har lagstiftaren uttalat sig om nödvändigheten deraf, att viss tid utstakas, inom hvilken, såsom or-

s. 41 Sida 41 i årgången börjar härKopiera citering

den lyda, »all handel af fastigheter så i städerna som på landet bör till uppbuds erhållande vid domstol företes», och af sådan anledning har han ock stadgat bötesansvar för den, som förvärfvat fast egendom, derå uppbud ske bör, men försummat iakttaga den föreskrifna tiden för lagfarts sökande. Denna författning, lika litet som expropriationslagen af den 14 April 1866, omförmäler visserligen icke i uttryckliga ordalag expropriation af jord för allmänt behof såsom ett laga fång, hvilket skall lagfaras; men då denna rättshandling egentligen icke är något annat än en art af tvångsförsäljning, hvarigenom den exproprierande kontrahenten, emot erläggande af det belopp, som antingen genom frivillig öfverenskommelse eller af vederbörligen utsedd nämnd blifvit bestämdt såsom motsvarande den exproprierade jordens värde, förvärfvar sig äganderätten till samma jord, kan jag icke finna annat än att författningens föreskrifter angående lagfart och ansvar i händelse af uraktlåtenhet att söka uppbud, äfven i närvarande fall måste äga tillämplighet. I anledning häraf och på de af häradsrätten i öfrigt anförda skäl pröfvar jag för min del skäligt att, med ändring af hofrättens utslag, fastställa häradsrättens beslut i saken».