År så kallad extra brandstodsafgift, uttaxerad enligt beslut af styrelsen för städernas allmänna brandstodsbolag, att hänföra till utskylder, för hvilka fastighet enligt lag häftar?
19 november 1873
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 41–47 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, D) Byggningabalken. Förordningen om allmänna skogarne. Jagt- stadgan. Fiskeristadgan. skiftesstadgan. Förordningar om hem- mansklyfning och jordafsöndring, sjösänkning, vattenverk, berg- verk, eldskada, brandförsäkring, pensionsinrättningar, tillverk- ning och försäljning af bränvin. Ordningsstadgan för rikets, nr 1 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 4 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Byggningabalken. Förordningen om allmänna skogarne. Jagt- stadgan. Fiskeristadgan. skiftesstadgan. Förordningar om hem- mansklyfning och jordafsöndring, sjösänkning, vattenverk, berg- verk, eldskada, brandförsäkring, pensionsinrättningar, tillverk- ning och försäljning af bränvin. Ordningsstadgan för rikets, nr 1.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 41–47 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 19 November 1873»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 27 Juli 1869 upprättades emellan handlanden Karl Gustaf Clareus och bagaren Joh. Erik Wenngren ett köpekontrakt, hvarigenom Clareus af Wenngren tillhandlade sig gården n:o 224 i Gefle stads första qvarter. Egendomen skulle af Clareus få tillträdas den 1 Oktober 1869; och fjerde punkten af kontraktet stadgade: »Alla utskylder,
s. 42 Sida 42 i årgången börjar här
som af fastigheten härflyta, af hvad namn de vara må, betalas af säljaren, för så vidt desamma drabba fastigheten intill den 1 Oktober 1869, efter hvilken dag desamma ensamt gäldas af köparen».
I stämning å Clareus till rådstufvurätten i Gefle anförde Wenngren, att vid ifrågavarande köp Clareus muntligen förbundit sig att betala den extra brandstodsafgift, som i följd af den stora branden i Gefle den 10 och den 11 Juli 1869 skulle komma att drabba ofvannämnde, i städernas allmänna brandstodsbolag försäkrade egendom, med undantag likväl af det belopp, som af hela afgiften kunde blifva bestämdt att erläggas före tillträdesdagen. Detta oaktadt och ehuru någon extra brandstodsafgift för egendomen ej ifrågakommit till erläggande förrän efter den 1 Oktober 1869, hade Clareus likväl uraktlåtit att betala sådan afgift, hvilken Wenngren deremot för att ej äfventyra ogulden, i fastigheten emot inteckning innestående köpeskilling nödgats erlägga med tillsammans 419 rdr 73 öre. På grund häraf yrkade Wenngren, att Clareus måtte förpligtas att till Wenngren genast erlägga 419 rdr 73 öre jemte ränta; hvarjemte Wenngren yrkade, att Clareus måtte förklaras skyldig att äfven betala återstående, då ännu icke förfallna extra brandstodsafgift för ifrågavarande fastighet samt Wenngren från sådan skyldighet befrias.
Clareus bestred allt afseende å käromålet. Med uttrycket: »utskylder» i fjerde punkten af kontraktet kunde icke menas någon slags brandstodsafgift. I allt fall hade den eldsvåda, som haft afgiften till påföljd, timat den 10 Juli 1869, då Wenngren ännu varit ägare till fastigheten, och afgiften hade »drabbat fastigheten» genast till följd af eldsvådan. Den omständigheten, att brandstodsbolaget gifvit Wenngren anstånd med betalningen af afgiften, inverkade icke på rättsförhållandet parterna emellan och således ej heller på detta mål.
På Wenngrens begäran hördes såsom vittnen dels de två personer, som bevittnat köpekontraktet, nemligen magistrats-sekreteraren vice : häradshöfdingen Blommert och gross-
s. 43 Sida 43 i årgången börjar här
handlanden Pousette; dels ock bleckslagaren Kellner; och berättade dessa vittnen:
Blommert: att sedan vittnet straxt efter ofvannämnda eldsvåda blifvit af parterna tillkallad för att närvara vid öfverenskommelse om ifrågavarande fastighetsförsäljning, vittnet funnit dem vara ense om köpeskillingen derför; men att vid talet om eldsvådan och dess påföljder för ägare af stadsfastigheter parterne uttalat olika åsigter om hvem som skulle betala den extra brandstodsafgiften för gården, som antogs komma att uttaxeras, helst icke någon då ännu hade kännedom om afgiftens belopp och sättet för dess erläggande; att vittnet föreslagit, att parterne skulle vidkännas samma afgift till hälften hvar, men att Wenngren derpå icke velat ingå, då han icke kände beloppet deraf, och att det då varit nära, att köpet om gården icke kommit till stånd blott emedan parterna icke kunnat blifva öfverens i fråga om afgiftens betalande; att emellertid sedan vittnet framställt flera förslag till ordalydelse för fjerde punkten i kontraktet, dit äfven ifrågakomne afgiften skulle räknas, parterne omsider blifvit nöjda med de ordalag, som befunnos vara i köpekontraktet begagnade; att dermed dock icke blifvit bestämdt, huru med betalandet af brandstodsafgiften skulle förhållas, enär, efter det nämnde ordalag blifvit godkände och fråga då åter uppstått om samma afgift, parterna yttrat: »Nog komma vi öfverens om den saken», utan att närmare förklara hvad de dermed menat; att vittnet antagit parternas tanka hafva varit den, att, om något af denna afgift utdebiterades före den 1 Oktober 1869, Wenngren skulle betala denna del af afgiften; att då Wenngren sedermera å en annan dag skulle underskrifva kontraktet, han yttrat: »Jag vill ej betala för din gård»; och att sedan Clareus i anledning af frågan om brandstodsafgiften ännu en gång yttrat: »Nog komma vi öfverens om den saken», Wenngren tillagt: »Som det är skrifvet, vill jag underskrifva det».
Pousette: att vittnet väl närvarit så väl då förslaget till köpekontrakt upprättats som då kontraktet underskrifvits, men icke kunde erinra sig något rörande ifrågavarande brand-
s. 44 Sida 44 i årgången börjar här
stodsafgift; samt att vittnet blott påminde sig, att Wenngren yttrat, det han frikallade sig från alla omkostnader för gården efter den 1 Oktober 1869, men att han skulle betala alla sådana för gården före den tiden; och tillade Pousette vid ett senare rättegångtillfälle, att Wenngren då kontraktet underskrifvits yttrat, att han icke ville vidkännas några utgifter eller omkostnader för gården.
Kellner: att då Blommert i närvaro af Pousette och vittnet uppläst för parterne köpekontraktet och det befunnits, att deri icke blifvit nämndt något om extra brandstodsafgiften för gården, Wenngren yttrat, att, om Clareus icke betalte samma afgift, han icke finge köpa gården, och att Wenngren sjelf skulle betala afgiften till den 1 Oktober 1869, men icke efter samma tid; samt att Clareus omsider gått in derpå, emedan han eljest ej fått köpa gården.
Clareus erinrade, att vittnesmålen vore stridiga sins emellan och till innehållet stridande emot ordalagen i kontraktet.
Af handlingarne inhemtades i öfrigt, att ifrågavarande extra afgift blifvit af styrelsen för städernas allmänna brandstodsbolag genom kungörelse den 31 Juli 1869 utskriften att betalas å sju särskilda terminer, nemligen den 15 November 1869 med en sjundedel, motsvarande 1/2 års inträdesafgift, och sedermera med lika belopp vid hvar och en af stadgade sex terminer; samt att samtliga dessa afgifter borde, vid den i 47 § af reglementet den 4 December 1868 stadgade påföljd, erläggas, på sätt i 8 § föreskrifves och att till rättelse dervid skulle tjena de uppbördslängder, som, jemlikt samma paragrafs, sista moment, komme att hos styrelsen upprättas och brandstodskomitén tillhandahållas.
Rådstufvurätten yttrade medelst utslag den 12 Januari 1872: att vid jemförelse af innehållet i fjerde punkten af det emellan parterna den 27 Juli 1869 om köp af gården n:o 224 i Gefle stads första qvarter upprättade kontrakt, hvari stadgades att alla utskylder, som af fastigheten härflöte, af hvad namn de vara måtte, skulle efter den 1 Oktober 1869 ensamt gäldas af köparen, med hvad i målet hörde vittnen berättat, rådstufvurätten ansåge framgå, att ifrågavarande
s. 45 Sida 45 i årgången börjar här
brandstodsafgift, som till sin natur och beskaffenhet vore sådan, att densamma af fastigheten härflöte, borde såsom påförd efter nyssnämnde dag af köparen gäldas; i följd hvaraf rådstufvurätten pröfvade skäligt att jemte nämnda förklarande på det sätt bifalla käromålet, att Clareus förpligtades till Wenngren betala hvad denne för omförmälda fastighet utgifvit i brandstodsafgift eller 419 rdr 73 öre jemte ränta, hvilken såsom icke förskrifven borde beräknas till fem för hundra om året och skulle utgå från stämningsdagen åtta dagar före den 8 December 1871, till dess full betalning blefve erlagd.
Clareus vädjade till Svea hofrätt. Hvad som härflöte af en sak måste till densamma stå i sådant samband att det ej kunde derifrån skiljas. Detta kunde dock icke sägas om brandstod i förhållande till fastighet, ty lika väl som ägaren till en fastighet, kunde underlåta att brandförsäkra sin egendom, lika berättigad vore han att uppsäga gjord brandförsäkring. Häraf framginge uppenbart, att brandförsäkring alldeles icke vore oskiljaktig från egendom och således ej heller att jemföra med utskylder. Med dessa afsåge lagen sådan tunga, som af lagstiftaren blifvit eller blefve lagd å egendom till kronans eller kommunens gagn utan afseende å ägarens vilja, och från hvilken egendomen icke under några af ägaren beroende omständigheter kunde befrias. Till följd häraf vore ock klart, att det i kontraktet förekommande ordet »utskylder» lika litet kunde, borde eller finge tolkas såsom afseende brandstodsafgift, som det med skäl kunde sägas att slik afgift vore af fastigheten härflytande. Hvad åter vittnesmålen anginge, innefattade de ej laga bevisning i det af Wenngren uppgifna hänseendet, då kontraktsvittnena lemnat hvarandra motsägande uppgifter; då Pousettes vittnesmål vore sväfvande och stridigt; och då å hvad Kellner vittnat, något afseende skäligen ej borde fästas, helst han vore nära 80 år gammal och han således antagligen ej kunnat rätt minnas hvad i saken förelupit. Vidkommande slutligen tiden för brandstodsafgiftens påförande, styrktes af den ofvananmärkta kungörelsen af den
s. 46 Sida 46 i årgången börjar här
31 Juli 1869, att brandstodsafgiften blifvit bestämd, påbjuden och utskrifven före den 1 Oktober 1869 och icke efter denna dag, såsom rådstufvurätten antagit.
Wenngren erinrade, att 23 § af 1868-års brandstodsreglemente stadgade: »Ny ägare af i bolaget försäkrad egendom vare ifrån den tid, han deraf blef ägare, bolagsman i förre ägarens ställe med de förbindelser, denne ålegat». Då nu Clareus ostridigt blifvit ägare af fastigheten innan berörde kungörelse af den 31 Juli 1869 utfärdats, samt han icke ens gittat påstå, att aftaladt varit, det Wenngren skulle ansvara för ifrågavarande brandstodsafgift, utan endast velat grunda Wenngrens skyldighet i detta afseende på ohållbara rättsprinciper, yrkades ogillande af Clarei vadetalan.
Clareus anmärkte, att åberopade stadgandet i bolagsreglementet icke afsåge rättsförhållandet emellan säljare och köpare af fastigheten, utan endast bestämde, att brandförsäkringen ej upphörde genom egendomens öfvergående i annan, persons hand.
Medelst dom den 12 December 1872 fann hofrätten icke skäl att i rådstufvurättens utslag göra ändring.
Clareus fullföljde underdånig talan samt erinrade, att, om brandstodsbolagets styrelse, såsom den otvifvelaktigt varit berättigad, genast indrifvit hela extra brandstodsafgiften och detta hunnit verkställas före den 1 Oktober 1869, Wenngren ostridigt varit skyldig att betala hela afgiften. För öfrigt åberopades hvad förut andragits.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne Lilienberg och Hy ding, den sistnämnde föredragande, samt konstituerade revisionssekreteraren Adlers) hemställde i underdånigt betänkande den 25 Oktober 1873, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.
Saken föredrogs den 30 Oktober 1873 inför Högsta Domstolen; och då ifrågavarande kostnad för brandförsäkringen å den sålda fastigheten icke vore att hänföra till de utskylder, för hvilka denna fastighet lagligen häftade, så att den kunde af fastighetens ägare emot hans vilja utsökas, hvadan fjerde punkten i parternes åberopade kontrakt ej
s. 47 Sida 47 i årgången börjar här
vore i förevarande fall tillämplig, och full bevisning, emot sökandens nekande, icke förekommit derom, att han särskildt förbundit sig att samma kostnad vidkännas, pröfvade Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Södergren, Carleson, Strandberg och Huss) rättvist, med ändring af domstolarnes beslut, det emot sökanden i saken väckta käromål att ogilla.
Justitieråden Cramér, friherre Lewhusen och Naumann biföllo det underdåniga betänkandet.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 19 November 1873.
•.