Naumanns tidskrift 1875 s. 613

Kamereraren i Örebro sparbank S. Falk, som numera aflidit, utgaf den 17 Juni 1859 till nämnda sparbank eller ordres ett skuldebref å 20,000 rdr jemte sex procent ränta att betalas sex månader efter uppsägning. Enligt skuldebrefvets innehåll öfverlemnade Falk, till säkerhet för förbindelsens fullgörande, dels en af honom den 14 December 1857 till innehafvaren utgifven, i lägenheten Willmasvill intecknad skuldförbindelse å 5,000 rdr med ränta, dels ock tre andra, af Falk uthändigade och i särskilda fastigheter intecknade reverser å tillhopa 17,000 rdr med ränta. Ofvanförstnämnda skuldebref innehöll i öfrigt, att innehafvaren lemnades oinskränkt rätt att, bäst honom syntes, till skuldens gäldande använda omförmälda hypötek, så långt de försloge.

A skuldebrefvet tecknade regementskommissarien Fredrik Köhler, landtbrukaren J. Larsson på Wittvång och mönsterskri fvaren Olof Westblad den 18 Juni 1859 följande borgen: »För uppfyllande af å andra sidan stående förbindelse gå vi undertecknade, en för alla och alla för en, i borgen».

Enligt anteckning å skuldebrefvet hade Falk den 12 Oktober 1867 återbekommit den hypotiserade, i Willmasvill intecknade skuldsedeln å 5,000 rdr; och fanns i öfrigt å ifrågavarande skuldebref antecknadt, bland annat, följande:

»1867 Nov. 17 bet. »i kap. och ränta» ...........4,123 rdr » Okt. 12 bet. »å räntan» .......................1,000 rdr;

s. 614 Sida 614 i årgången börjar härKopiera citering

»Att â detta skuldebref rätteligen aro inbetaide endast 3,000 rdr â kapitalet och ränta till den 1 Januari 1870 erkännes. Örebro den 10 Mars 1870. S. Falk».

»1873 Febr. 1. Utdelning i S. Falks konkurs rdr 498, 45 öre rmt.».

Med åberopande af ifrågavarande skuldebref och borgen samt en räkning öfver Falks ifrågavarande lån, antecknadt under n:o 794, uttog sparbanken till rådstufvurätten i Örebro stämning å Köhler, Larsson och Westblad med yrkande, att som sparbankens fordran på grund af ofvanberörde, af Falk den 17 Juni 1859 utfärdade skuldebref, efter derå skedda af betalningar, utgjort den 21 April 1871 i kapital 5,784 rdr 49 öre, och för detta i Falks kort derefter inträffade konkurs bevakade belopp med ränta såsom utdelning ur konkursboet erhållits endast 498 rdr 45 öre, det måtte alltså och då vidare tillgång hos Falk saknades, varda Köhler, Larsson och Westblad, såsom löftesmän, ålagdt, en för alla och alla för en, att till sparbanken betala dess berörda fordran 5,784 rdr 49 öre jemte sex procent ränta derå från den 21 April 1871 till dess betalning komme att ske, med afdrag för 498 rdr 45 öre.

Till utveckling af käromålet anförde sparbanken, bland annat, följande. För inteckningen i Willmasvill, som Falk den 12 Oktober 1867 återfått, hade banken uppburit samma dag 1,000 rdr och den 16 påföljde November 4,123 rdr. Dessa belopp hade till banken inbetalts af fabrikören Uddgren, som inköpt lägenheten Willmasvill. — De tre hypoteken å tillhopa 17,000 rdr, hvilka efter exsekutiva försäljningar, enligt intyg från vederbörande auktions kammare, inbringat banken tillhopa 11,664 rdr 2 öre, uppvisades i original af banken.

Köhler, Larsson och Westblad bestredo bifall till käromålet. Ifrågavarande borgen hade ej blifvit tecknad såsom för egen skuld. Löftesmännen voro således skyldige att ansvara endast för den brist, som uppkomme, sedan de till säkerhet för skuldebrefvets innehåll lemnade intecknade reverser blifvit i penningar förvandlade och till skuldens betalande an-

s. 615 Sida 615 i årgången börjar härKopiera citering

vände. Sparbanken måste följaktligen afgifva redovisning för inteckningen i Willmasvill, innan betalningsskyldighet kunde löftesmännen åläggas. Äfven om Falk enligt det å skuldebrefvet befintliga qvitto, hvars riktighet Larsson och Westblad erkände men Köhler bestred, den 12 Oktober 1867 återfått berörda inteckning, kunde denna åtgärd, till hvilken löftesmännen ej lemnat sitt samtycke, icke få menligt inverka på deras rätt. Bankens uppgift, att den fått valuta för inteckningen, vore obestyrkt och vederlades i öfrigt af de å skuldebrefvet af den 17 Juni 1859 befintliga anteckningar, hvilka utvisade, att de 1,000 rdr, som lemnats den 12 Oktober 1867, utgjort afbetalning å räntan, och att den 1 Januari 1870 kapitalaterstoden uppgifvits då vara 17,000 rdr. De 4,123 rdr, som inbetalts mera än en månad efter den 12 Oktober 1867, kunde ingalunda anses såsom afbetalning på inteckningen i Willmasvill, då panten utlemnats före betalningen. Derigenom att sparbanken låtit Falk utan motsvarande valuta återfå berörda inteckning, hade banken sjelf iklädt sig ansvaret för inteckningens innehåll. Afdroges detta, så återstode intet för löftesmännen att gälda. — Köhler anmärkte särskildt, att då kändt vore att fabrikören Uddgren redan före år 1865 upphört att vara ägare till Willmasvill, det vore osannolikt att han skulle år 1867, såsom banken påstått, gjort ofvanberörda inbetalningar å tillhopa 5,123 rdr.

Härå genmälde sparbanken, bland annat, följande: Enligt skuldebrefvets innehåll hade banken rätt att använda hypoteket som bäst syntes. Löftesmännens ansvar afsåg lånet, ej panten, och var ej beroende af panten eller dess återtagande af låntagaren. Då panten häftade lika väl för räntan som för kapitalet, så hade banken ej ovilkorlig skyldighet att på lånets hufvudstol afskrifva pantens nominella belopp 5,000 rdr. Huru man än räknade, hade före utsökningen på kapital och ränta inbetalts mera än nyssnämnda belopp. — Någon anmärkning mot bankens i Falks konkurs bevakade fordran hade ej blifvit framställd.

Genom utslag den 16 Juni 1873 utlät sig rådstufvurätten: att emedan i saken förekomme, dels att, då löftes-

s. 616 Sida 616 i årgången börjar härKopiera citering

männen icke åtagit sig ifrågavarande skuld såsom sin egen och derföre icke vore skyldige att betala mera, än hvad gäldenären sjelf ej gittat gälda, någon betalningsskyldighet för löftesmännen icke heller inträdde förr än visadt blifvit, att de skuldebref, gäldenären till sparbanken aflemnat såsom säkerhet för skuldens betalande, blifvit till dermed afsedda ändamål rätteligen använda, dels att, vidkommande det hypotiserade, i lägenheten Willmasvill intecknade skuldebrefvet å 5,000 rdr och ränta, om det än antoges, att, såsom ett å sparbankens sida åberopadt, å förskrifningen befintligt qvitto, hvars riktighet Larsson och Westblad erkänt men Köhler förnekat, utvisade, gäldenären den 12 Oktober 1867 återbekommit samma skuldebref, deraf likväl icke ovilkorligen följde, att det deri förskrifna kapital med ränta kommit sparbanken till godo i afräkning på ifrågavarande fordran, och att mot de, till ådagaläggande deraf, att nyssnämnda kapital och ränta blifvit gäldenären å hans ifrågavarande skuld tillgodoförda, å sparbankens sida åberopade omständigheter att i den hos sparbanken förda räkning öfver lånet funnes gäldenären krediterade, den 12 Oktober 1867, 1,000 rdr, och den 16 November samma år 4,123 rdr, och att hypotekets inlösande skulle hafva skett af fabrikören Uddgren, såsom ägare till intecknade fastigheten, sig företedde, ej allenast, att den dag, hypoteket enligt berörda qvitto uttogs, icke mer inbetaltes än 1,000 rdr, hvilka enligt anteckning å förskrifningen utgjorde ränteliqvid, och att 4,123 rdr först mer än en månad derefter inflöto, samt att räntan, äfven om hon icke varit förskrifven högre än till fem procent, bort från belåningstiden till den dag hypoteket utqvitterades, under hvilken tid någon del af räntan icke, så vidt utredt vore, kommit sparbanken och lånet till godo, stiga vida högre än till 123 rdr, utan ock att fabrikören Uddgren redan år 1865 upphörde att vara ägare till intecknade fastigheten, samt förty det icke kunde anses lagligen visadt att kapitalet och räntan blifvit gäldenären å ifrågavarande lån tillgodoräknade, dels ock att det förhållande att gäldenären i lagsökningsmål eller borgenärer i hans konkurs icke framställt anmärkning

s. 617 Sida 617 i årgången börjar härKopiera citering

mot sparbankens fordringsanspråk icke, emot löftesmännen, hvilka ej blifvit hörde, innefattade laga bevisning om anspråkets riktighet; ty och som borgenär icke lagligen ägde utan löftesmannens samtycke till hans förfång eftergifva några rättigheter, som tillkomme honom mot gäldenären, och ostridigt vore, att, om det i Willmasvill intecknade belopp med ränta afdroges ifrågavarande skuld till sparbanken, intet af denna senare qvarstode oguldet; alltså och på i öfrigt anförd grund funne rådstufvurätten betalningsskyldighet i detta mål icke kunna Köhler och hans medparter ådömas.

Sparbanken vädjade till Svea hofrätt, som i dom den 21 Januari 1875 fann ej skäl göra ändring i rådstufvurättens utslag.

Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Ramsay samt adjungerade ledamöterne fiskalen Geijer och v. häradshöfdingarne Christierson och Allgren.

Referenten, assessoren Böök var skiljaktig och yttrade:

» Alldenstund det af kamereraren Falk i lifstiden till sparbanken såsom hypotek för ifrågavarande lån lemnade i Willmasvill intecknade skuldebref å 5,000 rdr med ränta blifvit, efter hvad jag finner vara utredt, återstäldt till Falk, samt vid sådant förhållande och då hvarken lag eller innehållet af svarandernes borgensförbindelse föranleder dertill, att ej sparbanken och gäldenären skulle ägt att med full giltighet jemväl emot löftesmännen träffa aftal om upphörande af sparbankens rätt att använda hypoteket för det dermed ursprungligen afsedda ändamål, frågan, huruvida sparbanken må hafva för detsamma bekommit valuta, icke inverkar på bedömande af löftesmännens ansvarighet; fördenskull och emedan svaranderne i afseende å beloppen af de å lånet intill den 10 Mars 1870 gjorda inbetalningar jemte ränta ej styrkt annat förhållande än Falks samma dag å lånehandlingen tecknade förklarande utvisar, och det icke blifvit ens ifrågasatt att efter nyssnämnda tid mera blifvit till sparbanken erlagdt än dess i saken åberopade räkning i sådant hänseende upptager, samt upplyst är att Falk saknat tillgång till gäldande af lånets återstod: ty pröfvar jag

s. 618 Sida 618 i årgången börjar härKopiera citering

rättvist, med ändring af rådstufvurättens utslag, ålägga svaranderne Köhler, Larsson och Westblad en för alla och alla för en att genast emot bekommande af Falks till sparbanken uthändigade förskrifning, jemte de tre derför hypotiserade skuldebref, som ännu innehafvas af sparbanken, till densamma betala fordrade 5,784 rdr 49 öre jemte sex procent årig ränta derå från den 21 April 1871 till dess liqvid sker, dock efter afdrag för 498 rdr 45 öre».

Sparbanken sökte i underdånighet ändring, som af Köhler och medparter bestreds.

Medelst underdånigt betänkande den 21 April 1875 hemställde nedre revisionen (revisionssekreteraren Lagergren, föredragande, samt konstituerade revisionssekreterarne Åbergsson och Herslow), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.

Vid sakens underdåniga föredragning den 30 April inför Högsta Domstolen, blef nedre revisionens betänkande bifallet af Högsta Domstolens fleste ledamöter (justitieråden friherre Leuhusen, Almqvist, Rabe, Olivecrona, Lagerstråle och von Segebaden).

Justitierådet Wretman yttrade: »Emedan den af svaranderne å kamereraren Falks ifrågavarande till sparbanken utfärdade skuldsedel tecknade förbindelse, hvarigenom de gått i borgen för Falks deri förskrifna skuld, icke innehåller något förbehåll, att nämnde borgensansvarighet skulle vara beroende på beståndet af det emellan sparbanken och Falk träffade aftal, hvarigenom denne sistnämnde såsom säkerhet för sin skuld tillika aflemnat särskilda intecknade skuldsedlar; ty och som vid sådant förhållande den omständighet att, på sätt utredt är, sparbanken den 12 Oktober 1867 till Falk, utan af honom då erlagd betalning, utlemnat en af bemälde intecknade reverser å 5,000 rdr med ränta, enligt min åsigt, icke lagligen föranleder till inskränkning i löftesmännens åtagna ansvarighet för Falks ifrågavarande skuld, samt följaktligen den emellan parterna omtvistade frågan, huruvida af Falk i lifstiden sedermera gjord afbetalning å skulden utgjort valuta för sistnämnda revers, ej heller in-

s. 619 Sida 619 i årgången börjar härKopiera citering

verkar på sakens utgång; alltså och då svaranderne icke ådagalagt att å skulden blifvit guldet mera än sparbankens i saken åberopade räkning upptager, samt upplyst är att Falk i lifstiden saknat tillgång till gäldande af lånets återstod, pröfvar jag rättvist, med ändring af domstolarnes beslut, förpligta svaranderne Köhler, Larsson och Westblad, en för alla och alla för en, att genast, emot återbekommande af Falks till sparbanken uthändigade förskrifning jemte de tre derför såsom säkerhet lemnade skuldebref, som sparbanken förklarat sig ännu innehafva, betala fordrade 5,784 kronor 49 öre jemte sex procent årlig ränta derå från den 21 April 1871 till dess liqvid sker, dock med afdrag för ur Falks konkurs uppburna 498 kronor 45 öre jemte lika ränta derå från det dessa medel af sparbanken lyftades till dess betalning sker».

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 25 Maj 1875.