Äro häradsboer att anse som egare af häradsallmänning och såsom sådane berättigade, enligt 18 § i Grufvestadgan, till jordegandeandel vid tillgodogörande af fyndighet, inmutad på allmänning?
1 december 1875
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1876, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,5 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 311–313 i årgången 1876. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Trettonde årgången, 1876 i litteraturen — s. 311–313 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 1 December 1875»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
På anhållan af Wattholma bruksegare om utmålsläggning för en å Basbo härads allmänning belägen jernfyndighet, benämnd Baggbolsgrufvan, hvarå bruksegarne erhållit mutsedel, blef den 8 November 1872 utmål till nämnda grufva af vederbörande bergmästare och gode män utlagdt. Vid denna förrättning anmälde friherre Henrik von Düben, såsom ordförande i styrelsen för nämnda allmänning, att häradsboerne förbehölle sig rätt till jordegandeandelen i grufvan och ville i arbetet deltaga.
Till 1873-års sommarting med Basbo härad uttog friherre von Düben, å häradsallmänningsstyrelsens vägnar, stämning å friherre Fredrik von Essen, såsom delegare i och disponent för Wattholma bruk, med yrkande, att allmänningens intressenter måtte på grund af 18 § Grufvestadgan den 12 Januari 1855 lemnas tillfälle att med brukets egare till hälften deltaga i arbetet och deraf uppkommande vinst vid förenämnda grufva.
Friherre von Essen bestred käromålet. Allmänningsintressenterne saknade all rätt att såsom jordegare taga del i tillgodogörandet af fyndighet, inmutad å häradsallmänning. At dem hade upplåtits allenast nyttjanderätt till skogen å allmänningen men ej eganderätt till marken. Denna hade alltid tillhört kronan. Att så ännu vore förhållandet syntes deraf att bestämmelserna om hushållningen med skogen å häradsallmänning vore upptagna i 1866-års Kongl. Förordning om hushållningen med de allmänna skogarne i riket, hvilken förordning innehölle stadganden om kronoparker och om andra, kronan obestridligen tillhöriga skogsområden. En-
s. 312 Sida 312 i årgången börjar här
dast en sådan kronans eganderätt till marken â häradsallmänning kunde förklara att, enligt Jagtstadgan, jagten derstädes tillhörde icke intressenterne, utan kronan. Kongl. Kammarkollegium hade också i skrifvelse den 24 Januari 1860, på hemställan af Kongl. Maj:ts befallningshafvande huruvida kronan borde deltaga i bearbetning af en å häradsallmänning inmutad jernmalmsanledning, svarat, att som kronan till förmån för inmutaren afsagt sig jordeganderätten till malmanledningar å allmänningar, så hade mutsedeln ej behöft insändas. Allmänningar funnes, som ej tillhörde kronan, såsom sockneallmänningar samt sådana lands- eller häradsallmänningar, hvilka, medan ännu kammarkollegii cirkulär af den 14 April 1824 gälde, Kongl. Maj:t uppå särskild ansökan funnit skäl att upplåta till intressenternas fria disposition för gemensam förvaltning eller till delning socknar eller enskilde hemmansegare emellan. Enskildes eganderätt till allmänning vore således alltid beroende af upplåtelse från kronans sida, hvilken upplåtelse i fråga om lands- och häradsallmänningar måste vara särskildt gjord för hvarje särskild allmänning. Eljest tillhörde grundrätten fortfarande kronan. Älven om intressenterne i nu ifrågavarande allmänning innehade någon jordeganderätt till allmänningen, hade de dock underlåtit att göra anmälan derom att de ville af jordegareandelen i ofvanberörda grufva sig begagna.
Friherre von Düben anmärkte, att äfven om häradsboer ej skulle kunna betraktas såsom egare till häradsallmänning, måste de åtminstone anses innehafva dylik allmänning under sådan ständig besittningsrätt, som i 19 § 2 mom. grufvestadgan afsåges.
Genom utslag den 9 Mars 1874 utlät sig häradsrätten. att emedan enligt 6 § i Kongl. Förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 29 Juni 1866, jemfôrd med Kongl. Brefvet den 16 Mars och Kongl. Kammarkollegii cirkulärbref den 14 April 1824, angående en förändrad reglering med kronoskogarne och allmänningarne i riket, häradsallmänning vore att anse såsom under eganderätt tillhörig dem, hvilka i häradet byggde och bodde, samt
s. 313 Sida 313 i årgången börjar här
hvad i det å bruksegarnes sida åberopade lagrum, 19 § 1 mom. Grufvestadgan, funnes stadgadt angående allmänning, som tillhörde kronan, följaktligen icke vore i denna sak tillämpligt; ty och som med afseende â innehållet af 4 § i det för häradsallmänningen faststälda reglemente allmänningsdelegarnes rätt till jordegareandel uti ifrågavarande å allmänningens mark inmutade grufva borde anses lagligen förvarad derigenom att friherre von Düben, såsom allmänningsstyrelsens ombudsman, vid utmålsläggningen för grufvan å häradsboernes vägnar anmält, att de ämnade begagna sig af sin jordegareandel; alltså och med stöd af 18 § i Grufvestadgan förklarades allmänningsdelegarne berättigade att till hälften med bruksegarne deltaga i arbetet å nämnda grufva och den deraf fallande vinst.
Wattholma bruksegare vädjade till Svea hofrätt, som i dom den 21 Januari 1875 pröfvade rättvist häradsrättens utslag att gilla.
Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Törnqvist, fiskalen Norberg och vice häradshöfdingen, friherre J. Staël von Holstein, den sistnämnde referent.
Hofrättsrådet Montelius yttrade: »Som ifrågavarande allmänning under ständig besittningsrätt innehafves af häradsboerne, finner jag med tillämpning af 2 momentet i Grufvestadgans 19 § ej skäl göra ändring i dot slut, hvari häradsrätten stannat».
Bruksegarne sökte i underdånighet ändring.
Medelst underdånigt betänkande den 20 Oktober 1875 hemstälde nedre revisionen (revisionssekreteraren Fåhræus,
. . o föredragande, konstituerade revisionssekreteraren Abergsson och t. f. revisionssekreteraren Herslow), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.
Vid sakens underdåniga föredragning den 1 November 1875 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden friherre Leuhusen, Almqvist, Carleson, von Hofsten, Habe, von Segebaden och Hernmarck), fann Högsta Domstolen skäl ej vara anfördt, som i hofrättens dom kunde verka ändring.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 1 December 1875.