Angående betydelsen af ordet »husröta».
1 februari 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1876, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,5 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 332–335 i årgången 1876. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Trettonde årgången, 1876 i litteraturen — s. 332–335 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 1 Februari 1876»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Jfr. Byggn.-b. 27 k. 2 §; Handels-b. 17 k. 6 §; K.K. F.F. d. 17 Apr. 1828 och 12 Mars 1830.
Enligt kontrakt den 19 Augusti 1870 upplät majoren friherre C. Wrede sitt kompanichefs-boställe 11/g mantal Högsbytorp till Johan Peter Nilsson i Byrum på arrende i två år från den 14 Mars 1871, mot vilkor, bland andra, att Nilsson skulle »ansvara för boställets byggnader, häfden af egorna och stängseln efter lag och författningar» samt »uti allt så väl vid boställets till- som afträdande ansvara för bostället såsom vore han sjelf indelningshafvare». — Efter öfverenskommelse emellan Wrede ocli Nilsson förband sig emellertid den sistnämnde genom ett den 6 Mars 1871 utfärdadt »bevis» att redan den 14 Mars 1872 afträda bostället utan några vidare påståenden från hans sida, än att Wrede för sin del afstode från »husrötan» under året från den 14 Mars 1871 till samma dag 1872.
s. 333 Sida 333 i årgången börjar här
Deruppå utarrenderade Wrede bostället till annan person på 20 är från den 1.4 Mars 1872; och vid den laga afoch tillträdessyn, som i anledning häraf den 12 och 13 September 1872 förrättades emellan Wrede och den nye arrendatorn, ålade synerätten Wrede att inom viss tid afhjelpa åtskilliga, beträffande häfden och stängseln anmärkta, till 953 kronor 18 öre uppskattade brister eller för dem utgifva ersättning till tillträdaren, hvarjemte Wrede, som till föregående boställshafvaren måst utgifva ersättning för öfverbyggnad, motsvarande 101/4 år, med 2,050 kronor, af synerätten berättigades att af tillträdaren bekomma ersättning för 91/4 års nybyggnad med 1,850 kronor.
Efter stämning till 1873-års hösteting med Handbörds härad yrkade Wrede åläggande för Nilsson att till Wrede betala det belopp, 953 kronor 18 öre, som Wrede för vanhäfden dömts att utgifva,. samt 200 kronor, utgörande hvad af den utaf honom guldna öfverbyggnadssumman belöpte på det år, hvarunder Nilsson arrenderat bostället.
Nilsson bestred krafvet. Genom öfverenskommelsen den 6 Mars 1871 hade han nemligen frikallats från ansvar för all den husröta, som vid blifvande syn kunde komma att påsynas utöfver den, hvilken anmärkts redan vid den syn, som hållits kort förut då Wrede, såsom indelningshafvare, tillträdt bostället. Att nybyggnadsersättningen, hvilken utgjorde förut verkstäld uppgörelse för husröta, således måste vara inbegripen i Nilssons frikallelse från ansvarighet för arrendeårets husröta, vore alldeles tydligt. Tillika företedde Nilsson ett till honom den 17 Februari 1871 från Wrede aflåtet bref af innehåll att Wrede, derest Nilsson komme att afträda bostället den 14 Mars 1872, icke för arrendeåret fordrade någon ersättning för den Wrede tilldömda öfverbyggnad. Vidare påstod Nilsson att äfven Wrede tillförene ansett öfverenskommelsen af den 6 Mars 1871 innefatta frikallelse för Nilsson från all slags ersättningsskyldighet, hvilket ock bevisades deraf att Wrede icke underrättat Nilsson om syneförrättningen i September 1872,
s. 334 Sida 334 i årgången börjar här
dervid Nilsson följaktligen icke närvarit, utan hade Wrede personligen fört talan såsom afträdare.
Ett af Nilsson i saken afhördt vittne, hvilket biträdt vid nämnda syneförrättning, berättade, att då, under synegången, betydliga brister anmärktes vid besigtningen af en drängstuga, samt vittnet i anledning deraf yttrade förvåning öfver att icke Nilsson iakttagit inställelse, hade Wrede sagt, att han vid uppgörelse med Nilsson om dennes tidigare afträde från bostället »åtagit sig synen», hvilket yttrande vittnet uppfattat sålunda, att Wrede förbundit sig ansvara för alla bristerna å bostället.
Wrede genmälde att de erbjudanden, som innehöllos i det af honom till Nilsson aflåtna brefvet, icke kommit till verkställighet, hvadan den emellan parterne sedermera, i Mars, träffade öfverenskommelsen måste lända till efterrättelse, och genom denna öfverenskommelse hade Wrede afsagt sig rätt till ersättning allenast för bristande underhåll af byggnader men ingalunda för vanhäfd å egor och hägnader. Genom arrendekontraktet hade ersättningsskyldighet uttryckligen förelagts Nilsson så väl i ena som andra afseendet. Det af Wrede under syneförrättningen fälda, i saken omvittnade yttrande, hvarmed han åsyftat endast anmärkt bofällighet, hade fälts just då ett hus besigtigades, hvadan Wredes tolkning af den mellan parterne ingångna öfverenskommelsen icke genom vittnesmålet vederlädes.
Häradsrätten yttrade i utslag den 30 November 1874: att då N. ej gittat till fullo styrka, att annat aftal rörande hans afträdande före arrendetidens slut af bostället blifvit emellan parterne ingånget, än hvad ofvan anmärkta beviset af den 6 Mars 1871 innehölle, eller att N. skulle redan den 14 Mars 1872 afträda bostället emot det att W. å sin sida afsade sig anspråk på ersättning för husröta under arrendeåret från den 14 Mars 1871 till samma dag 1872, samt detta bevis, hvilket, såsom tillkommet senare än W:s bref af den 17 Februari 1871, borde anses innefatta de vilkor, hvarunder N. utfäst sig att före arrendetidens utgång afträda bostället, följaktligen måste tolkas efter ordalydelsen;
s. 335 Sida 335 i årgången börjar här
alltså blefve, med tillämpning af det emellan parterne ingångna kontrakt, N. ålagdt att mot qvitto till W. utgifva dels 953 kronor 18 öre i ersättning för bristande rödjning och hägnad â bostället och dels 200 kronor, utgörande det belopp, som W. för ifrågavarande arrendeår fått vidkännas för öfverbyggnad.
Nilsson vädjade till Gröta hofrätt, som i dom den 21 Maj 1875 yttrade: att då, med afseende å den betydelse, som åt uttrycket husröta i allmänhet gåfves, W. måste anses hafva genom åberopade öfverenskommelsen den 6 Mars 1871 befriat N. från hans åliggande enligt kontraktet den 19 Augusti 1870 beträffande ej allenast underhållet af husen å bostället utan äfven den W. enligt lag åliggande byggnads- och hägnadsskyldighet och hans förbindelse att behörigen häfda boställets jord, pröfvade hofrätten rättvist, med upphäfvande af häradsrättens utslag, ogilla W:s i saken förda talan.
Wrede sökte i underdånighet ändring.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Bahr, föredragande, samt konstituerade revisionssekreterarne Åbergsson och Bråkenhjelm) hemstälde i underdånigt betänkande den 3 Januari 1876 att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.
Saken föredrogs den 10 i nyssnämnde månad inför Högsta Bomstolen (i närvaro af justitieråden Cramér, Almqvist, Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss och Lindhagen); och enär, i betraktande af så väl den korta tid, under hvilken ifrågavarande boställe af Nilsson på arrende innehafts, som hvad i öfrigt i saken förekommit, skäligen antagas finge, att, på sätt hofrätten ock funnit, Wrede genom åberopade öfverenskommelsen den 6 Mars 1871 eftergifvit allt anspråk på ersättning af Nilsson för ej allenast byggnadsbrist, utan äfven bristande häfd å egorna vid bostället, pröfvade Högsta Domstolen rättvist gilla hofrättens dom.
Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 1 Februari 1876.