Naumanns tidskrift 1876 s. 352

Bleckslagaren Carl Johan Norelius i Sundsvall afled derstädes Lördagen den 14 September 1872 utan att efterlemna några bröstarfvingar.

s. 353 Sida 353 i årgången börjar härKopiera citering

Samma dag anmälde stadsnotarien Svante af Sandeberg bos rådstufvurätten i nämnda stad, att Norelius skulle fore sin död hafva genom muntligt testamente forordnat om sin egendom, och anhöll af Sandeberg att få för dödsfalls skull såsom vittnen derom afhörde snickaren Johan Röst och skolläraren Per Fredrik Winberg. Dervid ingafs »ett af stadsnotarien af Sandeberg uppsatt skriftligt koncept till testamente, hvilket Norelius dock till följd af sin sjukdom icke kunnat underskrifva». Detta koncept hade följande lydelse :

»Testamente. Jag Carl Johan Norelius gör veterligt, att jag, i saknad af barn och bröstarfvingar, har, i afseende å fördelningen af min qvarlåtenskap efter min död, förordnat, såsom jag ock genom detta testamente förordnar, att nedannämnda välgörenhetsinrättningar och personer skola af densamma med full eganderätt bekomma följande belopp: nemligen:

l:o) Barnhuset i Söderhamn rmt 500 rdr.

2:0) Fattigvårdsstyrelsen derstädes att användas till uppfostrande af fattiga barn 500 rdr.

3:o) Missionsföreningen derstädes att användas för bedrifvande af inre missionen i nämnde stad 500 rdr.

4:0) Medelpads lutherska missionsförening att användas som grundfond till uppbyggande af ett bönehus här i staden 1,000 rdr.

5:0) Sistnämnda missionsförening att användas för bedrifvande af inre missionen här i staden 300 rdr.

6:o) Barnhemmet här i staden 200 rdr.

7:o) Min broder Gustaf Fredrik Norelii barn, hvartdera till minne af sin farbroder 100 rdr.

8:0) Min hushållerska Maria Öberg 300 rdr.

9:o) Min verkgesäll Johan Grönhagen 200 rdr.

10:o) Evangeliska fosterlandsstiftelsen i Stockholm återstoden af min förmögenhet, att efter eget ompröfvande användas för bedrifvande af missionsverksamhet, inre eller yttre, der behofvet kan vara störst.

Tidskrift för Lagstiftning etc. 13:de årg. 23 -

s. 354 Sida 354 i årgången börjar härKopiera citering

Dessutom utnämner jag härmed stadsnotarien, vice häradshöfdingen Svante af Sandeberg till verkställare af detta mitt testamentariska förordnande och bemyndigar honom att efter min död omhändertaga boet och detsamma i penningar förvandla.

Till bekräftelse af denna min yttersta vilja har jag, i tillkallade vittnens närvaro, under denna handling egenhändigt tecknat mitt namn, som skedde i Sundsvall den 9 september 1872».

De åberopade vittnena hördes hvar för sig, dervid

l:o) Röst intygade följande: En dag i närmast föregående vecka hade vittnet fått veta, att Norelius var illa sjuk, och i anledning deraf besökt honom. Dervid hade Norelius yttrat, att han ville upprätta sitt testamente och uppgifvit huru han önskade att hans qvarlåtenskap skulle fördelas. I enlighet dermed hade vittnet uppsatt en promemoria, hvilken vittnet inlemnade till rätten och befanns så lydande:

»Söderhamns barnhem 500 rdr.

För fattiga barns uppfostran i Söderhamn 500 rdr.

Söderhamns inre mission 500 rdr.

För ett blifvande Lutherskt bönhus i Sundsvall 1,000 rdr.

Inre missionen i Sundsvall 300 rdr.

Barnhemmet i Sundsvall 200 rdr.

Mina Gustaf Fredriks brorsbarn hvartdera 100 rdr.

Min hushållerska Maria Öberg 300 rdr.

Verkgesällen Johan Grönhagen 200 rdr.

Resten af min qvarlåtenskap till fosterlandsstiftelsen, för att användas der behofven äro störst».

Vittnet berättade vidare: Då vittnet måndagen den 9 September 187'2 på morgonen kommit till Norelius, hade denne begärt att stadsnotarien af Sandeberg skulle anmodas komma tillstädes. Sedan af Sandeberg ankommit och Norelius sagt sig vilja gifva något till barnhemmet i Sundsvall, hade vittnet Winberg jemväl efterskickats. Derefter hade Norelius i båda vittnenas närvaro dels sjelf läst och dels låtit vittnet för sig uppläsa den af vittnet uppgjorda

s. 355 Sida 355 i årgången börjar härKopiera citering

promemorian, uti hvilken han sagt sig vilja göra ändring, så att hushållerskan Maria Öberg skulle erhålla 300 och verkgesällen Johan Grönhagen 200 rdr (hvilken ändring i promemorian iakttagits). Norelius hade såsom sin yttersta vilja i öfrigt förordnat, att med hans qvarlåtenskap skulle så förfaras, som det af stadsnotarien af Sandeberg uppsatta konceptet innehölle. Af Sandeberg hade af Norelius förordnats till utredningsman i boet, och hade åt honom särskildt uppdragits, dels att omhänderhafva de medel, som komme att stanna qvar i Sundsvall, och dels att, efter det boet blifvit realiseradt, till vederbörande i Söderhamn öfversända de penningar, som dit blifvit testamenterade. Norelius, med hvilken vittnet förut vore bekant, hade vid tillfället, ehuru illa sjuk, dock varit vid fullt och sundt förstånd samt handlat af fri vilja. Norelius hade äfven yttrat, att hvad af honom blifvit förordnadt, skulle gälla såsom muntligt testamente, i händelse han ej kunde komma att underskrifva något, som blifvit skriftligt uppsatt.

2:o) Winberg berättade, att han ofvannämnde måndag blifvit kallad till Norelius att bevittna hans testamente, och att dervid alldeles så tillgått, som vittnet Röst förut berättat.

Sedan ofvanberörda testamente blifvit för hvarje af här ofvan omförmälde inrättningar bevakadt, uttogs stämning å dem af den aflidnes moders syster enkan Agneta Maria Norelius med påstående, att, som den aflidne vid det tillfälle, då han skulle hafva meddelat ifrågavarande testamentariska förordnande, icke varit vid fullt och sundt förstånd samt förty icke varit mägtig att med sans och reda ordna om sina angelägenheter, förordnandet måtte förklaras ogiltigt.

Stadsnotarien af Sandeberg, hvilken förde talan, dels i egenskap af ordförande i direktionen för barnhemmet i Sundsvall, och dels såsom ombud för öfrige förut uppräknade inrättningar, bestred käromålet.

Enkan Norelius åberopade till en början de begge testamentsvittnena Röst och Winberg.

s. 356 Sida 356 i årgången börjar härKopiera citering

Röst vidhöll dervid sitt ofvan återgifna vittnesmål och berättade på frågor, att vid upprättande af omvittnade promemorian, hvilket skett fredagen den 6 Septemper 1872 eller näst påföljande dag, Norelius uppgifvit punkt för punkt först den stiftelse eller person, han ville ihågkomma med testamente, och derefter det belopp, hvar och en skulle tilldelas; att då vittnet derefter hemstält huruvida icke Norelius ville gifva något till ett bönhus i Sundsvall, han svarat: »jo, 1,000 rdr vill jag gifva dertill», men att då vittnet tillika frågat om icke hans brorsbarn skulle få mera än 100 rdr hvartdera, Norelius yttrat, att det icke tjenade till något, eftersom deras fader egde 70—80,000 rdr; att Norelius äfven yttrat, att enär hans broder ej fört bättre lefnadssätt än Norelius sjelf, han icke heller ville gifva honom något; att vid testamentets upprättande måndagsmorgonen den 9 September Norelius sjelf läst några punkter i promemorian, men sedermera på Winbergs förslag låtit vittnet uppläsa återstoden och dervid gjort åtskilliga ändringar, i enlighet med hvilka testamentet skrifvits; att Norelius på statsnotarien af Sandebergs fråga om ej större lott skulle tilldelas brorsbarnen lemnat samma svar som förut till vittnet; att Norelius resonerat öfver hvarje punkt i testamentet och svarat icke blott ja och nej; att Winberg vid tillfället efterskickats af den anledning, att stadsnotarien af Sandeberg i sin egenskap af ordförande i styrelsen för barnhemmet i Sundsvall ansetts jäfvig såsom vittne i afseende å det testamentariska förordnande, Norelius ville till förmån för nämnda barnhem upprätta; att stadsnotarien af Sandeberg före testamentets upprättande talat med Norelius om hans förestående död och om hans själstillstånd, dervid Norelius yttrat, att han icke skrymtat förut i sitt lif och icke heller ville göra det nu, att han väl ej hade full tro på Frälsaren, men dock ej trodde sig blifva fördömd; att Norelius vid tillfället talat om sin bror och om en resa, som Norelius sensommaren 1872 företagit till Köpenhamn, och yttrat, att han der lefvat i sällskap, som förstört både kropp och själ; att då stadsnotarien af Sandeberg derefter erinrat, att han blifvit till-

s. 357 Sida 357 i årgången börjar härKopiera citering

kallad i och for testamentets upprättande, Norelius upplyst, att han förut gjort testamente, men i anledning deraf, att tvä deri omförmälda testamentstagare med döden bortgått, förstört detsamma kort före sin berörda resa, och att han nu ville upprätta ett nytt testamente; att Norelius slutligen sagt, det han önskade att stadsnotarien af Sandeberg och Röst skulle blifva utredningsmän i boet; att under den tid vittnet i fråga varande måndagsmorgon uppehållit sig hos Norelius eller kl. 1/29—1/10 denne icke haft ett ord eller en åtbörd, tydande på mindre redig sinnesförfattning; att Norelius, sedan Winberg yttrat det han ej kunde finna annat än att Norelius vore vid sundt förstånd, svarat: »visst är jag det»; att Norelius vid tillfället låg till sängs i sitt yttre rum (salen); att vittnet, som nästpåföljande dag besökt Norelius, då funnit honom »ovislig» samt oförmögen att igen- Jeanna vittnet.

Winberg vidhöll sitt förut afgifna vittnesmål och tillade, att vittnet efter budskickningen ankommit till Norelius i fråga varande måndags morgon, klockan omkring 3/4 9; och i fråga om så väl uppläsningen af promemorian som deri vidtagna ändringar angående Öberg och Grönhagen lemnade vittnet enahanda uppgifter med Röst, hvarjemte vittnet ur minnet redogjorde för testamentets innehåll och upplyste, att sedan vittnet anmärkt, det berörda ändringar utvisade, att Norelius handlade med fall sinnesförfattning, denne i anledning häraf yttrat: »Ja visst är jag vid fullt förstånd»; och att Norelius, enligt vittnets öfvertygelse, vid tillfället handlat med fullt och sundt förstånd och af fri vilja.

Sedan Winberg aflagt detta vittnesmål, anförde enkan Norelius såsom jäf mot Winberg, att han vore provinsombud for Evangeliska Fosterlandsstiftelsen ocli i sådan egenskap ledamot af dess styrelse.

Genom beslut den 15 December 1873 yttrade rådstufvuratten, att, enär upplyst vore, att Winberg såsom provinsombud för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vore ledamot i samma stiftelses styrelse, och denna styrelse vore part i målet, förklarades Winberg jäfvig att i målet vittna.

s. 358 Sida 358 i årgången börjar härKopiera citering

I detta beslut söktes sedermera ändring, på sätt härefteråt skall närmare omförmälas.

Enkan Norelius åberopade vidare följande utaf stadsläkaren i Sundsvall, med. doktor Adolf Christiernin utfärdade intyg:

»Att bleckslagaren herr Carl Joban Norelius aflidit i följd af hjerninflammation med vattenutgjutning i hjernkammaren; och att han, till hvilken jag kallades under någon af de sista dagarna af Augusti månad, redan efter de första dagarna af sin sjukdom ofta yrade samt företedde symptomer af delirium tremens, samt att derefter tecken på hjerninflammation med vattenutgjutning i hjernan strax uppträdde, så att hans intelligens var i betydlig mån rubbad och ytterligt slö, varder härmed ej allenast på förut aflagd embetsed intygadt, utan ock ytterligare med denna min edliga förpligtelse: så sannt mig Gud hjelpe till lif ocli själ, bekräftadt. Sundsvall den 23 September 1872».

I saken hördes ytterligare följande vittnen:

1:0) Bokbindaren R. Sahlin, som berättade, att vittnet, som varit bekant med Norelius i tre år, funnit honom vara ej fullt redig alltsedan hemkomsten från Köpenhamn, åtta dagar före sista sjukdomens början, dock att vittnet den 8 September 1872, då vittnet besökt Norelius, funnit honom lugn och redig; att Norelius vid det besök, vittnet hos honom aflagt den 9 September klockan omkring 8 på morgonen, dervid vittnet af någon underrättats att Norelius då gjort sitt testamente, ej varit fullt redig (vittnet kunde emellertid ej erinra sig de yttranden eller åtbörder af Norelius, som föranledt denna vittnets uppfattning); att Norelius, sedan han lärt känna vittnet, aldrig haft någon hemlighet för vittnet, hvadan vittnet funne det underligt, att han ej för vittnet omtalat sin afsigt att upprätta testamente; att Norelius dock förut en gång sagt, att »det äldre testamentet» skulle ändras och hans egendom tillfalla vissa fromma stiftelser, »ungefärligen desamma som i fråga varande testamente upptoge». Vid ett annat rättegångstillfälle uppgaf vittnet sig ej kunna med full visshet säga, huruvida sistberörda besök egt rum

s. 359 Sida 359 i årgången börjar härKopiera citering

den 9 eller 10 September, och att vittnets ärende varit att tala om en vexel, men att Norelius i ordalag, som utmärkte att det ej stod rätt tilly hänvisat vittnet till Grönhagen, hvilken ej hade Norelii kassa om hand.

2:0) Kamreraren i folkbanken J. Sundgren vittnade, att Norelius, då vittnet den 9 September kl. 8—1/2 9 på morgonen varit på besök hos honom, legat liksom i dvala, väl igenkänt vittnet, men ej besvarat vittnets helsning eller på frågor genmält annat än: ja och nej; att Norelius, enligt vittnets öfvertygelse, då icke med fullt redig sinnesförfattning kunnat göra testamente; att han på eftermiddagen samma dag allt intill sin död varit sanslös; att han dagarne näst före den 9 September varit mer och mindre redig; att vittnet för tre år sedan fått del af ett Norelii testamente, deri han förordnat till förmån för fromma stiftelser, bland andra Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, men att Norelius sagt, att detta testamente skulle ändras och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen »ej få något»; att Norelius icke under de många år, vittnet känt honom, haft umgänge med s. k. läsare eller visat någon ånger öfver sitt föregående lif; och att omtvistade testamentet angåfve en under sista sjukdomen alldeles förändrad sinnesförfattning.

3:0) Enkan B. Chr. Norberg berättade, att vittnet under Norelii sista sjukdom besökt honom första gången den 3 September, då han varit fullt redig och önskat få träffa sin broder, och derefter den 7 September, vid hvilket tillfälle Norelius varit alldeles oredig, famlat med händerna på golfvet och talat om kristallkronor från Köpenhamn m. m., samt slutligen den 9 September kl. i eftermiddagen, då Norelius, på vittnets fråga huruvida icke hans broder skulle efterskickas, i sin ordning frågat »hvad vittnet vore för en pojke, om från Köpenhamn m. m.», samt famlat med händerna på golfvet efter kringlor, som han sagt sig se; att Norelius ej i det tillståndet kunnat bruka sitt förstånd till en så vigtig handling som att upprätta testamente; att vittnet, som känt Norelius under flera år, aldrig hört honom tala om sådana stiftelser, som uti omtvistade testamentet

s. 360 Sida 360 i årgången börjar härKopiera citering

funnes omnämnda; att vittnet för sin del trodde, att Norelius, hvilken i yngre år varit så kallad läsare, på senare åren öfvergifvit alla sådana tankar; att vittnet, som jemväl den 10 September, efter budskickning, infunnit sig hos Norelius, då sammanträffat med Röst, hvilken, sedan vittnet för honom beklagat sig deröfver, att vittnet ej hunde fä ett redigt svar af Norelius, upplyst, att Norelius föregående dagen varit redig och gjort testamente, »men att detta vore emellan Röst och stadsnotarien af Sandeberg».

4:0) Exsekutorn J. Häggblom vittnade, att vittnet, som någon dag i veckan före Norelii död fått bud från honom med begäran att vittnet måtte besöka honom, i anledning häraf den 9 September kl. 9—10 förmiddagen infunnit sig hos honom; att denne, hvilken vid vittnets inträde i rummet satt uppe, igenkännande vittnet frågat huru det förhölle sig med de rum, vittnet före Norelii afresa till Köpenhamn åtagit sig att skaffa gesällen Grönhagen; att Norelius på vittnets upplysning, att postmästaren Z. skulle bo i vittnets nya hus, frågat hvem Z. vore; att i anledning af denna fråga, hvilken förefallit vittnet besynnerlig, enär vittnet kände, att Norelius och Z. vore personligen bekante med hvarandra, vittnet sett närmare på Norelius och då funnit hans utseende märkvärdigt och likasom hans tal vittnande om sinnesfrånvaro, hvarföre vittnet aflägsnat sig; att Norelius, ehuru han hade förtroende till vittnet, hvarken vid berörda tillfälle eller förut någonsin talat med vittnet om sitt testamente, hvilket syntes vittnet besynnerligt; och att vittnet ej kunde yttra sig öfver, huruvida Norelius på morgonen före vittnets besök kunnat vara i stånd att upprätta testamente.

5:o) Grönhagen (som afstått från sin på testamentet grundade rätt) vittnade, att Norelius, hos hvilken vittnet haft anställning såsom verkgesäll, insjuknat kort efter det han i slutet af Augusti 1872 återvändt hem från sin resa; att Norelius efter hemkomsten »till sinnesbeskaffenheten icke varit den samme som förr»; att han fredagen den 6 September visat tecken till yrsel, i det han då talat om något arbete, som han skulle förfärdiga och afsända till Stockholm, utan

s. 361 Sida 361 i årgången börjar härKopiera citering

att något sådant arbete på hans verkstad förehafts; att han nästpåföljande dagen varit i samma tillstånd som dagen förut; att sedan Norelius söndagsmorgonen den 8 September talat med vittnet om ett arbete, som han åtagit sig att utföra vid Matfors bruk, och tillsagt vittnet att resa till stället för att hafva tillsyn å arbetet, vittnet, ehuru vittnet trott sig veta att något sådant arbete der icke förehades, dock på Norelii förnyade tillsägelse afrest till Matfors, hvarest vittnet på förfrågan blifvit upplyst om, att Norelius der icke hade något arbete att utföra; att vittnet efter hemkomsten från Matfors gått in till Norelius måndagsmorgonen den 9 September, kl. emellan 6 och 7, och omtalat sin resa; att Norelius, som uttalat sin förundran öfver att vittnet företagit densamma, då varit oredig; att då vittnet kl. 8 på morgonen samma dag åter gått in till Norelius, denne varit i samma tillstånd och återigen talat om resor; att vittnet derefter samma dag flera gånger med 7—2 timmars mellanrum varit inne hos Norelius och vid alla dessa tillfällen funnit honom icke vara vid redig sinnesförfattning; att Norelius enligt vittnets åsigt den dagen icke varit sådan, att han kunnat med fullt medvetande upprätta testamente; och att Häggblom besökt Norelius kl. omkring 9 på måndagsmorgonen den 9 September.

6:o) Fältskären I. L. Littner berättade, att vittnet, som besökt Norelius den 31 Augusti, den 9 (middagstiden) och den 12 September 1872, funnit honom förstnämnda dag redig, men de båda andra dagarna mycket oredig och i yrsel, den 12 September något mera matt än den 9 September.

7:o) Handelsbokhållaren S. Sellberg berättade, att vittnet funnit Norelius redan vid hemkomsten från resan eller i slutet af Augusti vara besynnerlig; att Norelius med visshet varit oredig den 7 September likasom ock den 8 September, vid hvilket senare tillfälle han icke gifvit något svar på de frågor vittnet till honom framstält utan »legat och liksom plockat på täcket»; och att vittnet den 9 September efter klockan 10 jemväl besökt Norelius och dervid funnit honom ännu oredigare än förut.

s. 362 Sida 362 i årgången börjar härKopiera citering

8:0) Arbetaren Carl Sundberg berättade, att vittnet, som arbetat pä Norelii verkstad, varit under dennes sista sjukdom inne hos honom några gånger, senast söndagen den 8 September på aftonen, och funnit honom fullt redig, utom vid sista besöket, då Norelius, efter åtskilliga om full sinnesnärvaro vittnande frågor angående gesällerna och arbetet, börjat sucka och prata åtskilligt för vittnet obegripligt, så att vittnet antagit att han fallit i yrsel.

9:o) och 10:o) trenne sköterskor intygade, att Norelius yrat och varit sanslös under de närmaste nätterna före sin död.

11:o) Hushållerskan Maria Öberg berättade, att doktor Christiernin, då han första gången besökte Norelius under dennes sista sjukdom, tillsagt vittnet, att ingen annan än den, som skulle sköta Norelius, finge besöka honom, emedan han till följd af sjukdomen ej tålde att samtala; att Röst den 9 September kl. 9 förmiddagen kommit i Norelii hus och frågat huru det var med honom; att, sedan Röst erhållit det svar, att Norelius vore mycket klen, Röst sagt, det han hört, att Norelius skulle vara död, och tillagt att Röst »hade på ett papper uppsatt, sedan fredagen den 6, som han ej hunnit verkställa för att af Sandeberg varit bortrest»; att Röst derefter aflägsnat sig, men återkommit efter 1/4 timme tillbaka med stadsnotarien af Sandeberg och Winberg; att dessa varit inne hos Norelius omkring 1/2 timmas tid, men att vittnet ej känner hvad derunder förekommit; att Norelius lördagen den 7 September varit oredig, dock endast under korta stunder; att Norelius natten till nästpåföljande måndag jemväl varit oredig, gått uppe och talat till en i rummet stående klädhängare såsom om den skulle varit gesällen Grönhagen; att Norelius deremot varit redig på måndagsmorgonen, innan testamentsvittnena anländt dit; att vittnet Häggblom ej måndagen den 9 September utan någon dag förut besökt Norelius; att ej heller vittnet Lundgren den dagen på morgonen varit hos Norelius; att vittnet ej sett någon annan än vittnet Sahlin vara inne hos Norelius på måndagsmorgonen, innan testamentsvittnena der infunnit sig; och

s. 363 Sida 363 i årgången börjar härKopiera citering

att vittnet ville erinra sig, att vittnet Grönhagens rosa till Matfors hade företagits första söndagen efter det Norelius insjuknat.

12:0) Hustru Anna Lundberg berättade, att vittnet, som varit inne hos Norelius så väl lördagen den 7 September och påföljande söndagseftermiddag som ock måndagen den 9 September på morgonen, klockan 9 —10, straxt efter det stadsnotarien af Sandeberg samt Röst och Winberg derifrån aflägsnat sig, funnit Norelius vid dessa tillfällen icke alls oredig, tala och svara fullkomligt redigt, hufvudsakligen -i religiösa ämnen; att Norelius vid vittnets inträde på måndagsmorgonen omtalat, att han nyss förut gjort sitt testamente och att hans broder ingenting fått, men brorsbarnen tillagts hvardera 100 rdr; att då vittnet härvid frågat, om han ihågkommit sin gudson August Rosenson, Norelius svarat nekande samt bedt vittnet gå efter Röst, emedan Norelius ville gifva August Rosenson 300 rdr; att vittnet i anledning häraf besökt Röst och anmodat honom återkomma till Norelius, men visste icke huruvida Röst hörsammat denna kallelse; att vittnet icke förmärkt, att Häggblom under vittnets besök hos Norelius varit der; att Norelius först på tisdagen den 10 September blifvit oredig, nästan sanslös, men dock igenkänt vittnet; och att vittnet varit bekant med Norelius sedan gammalt och hört honom någon gång omtala, att han ville gifva sin förmögenhet till nyttiga ändamål.

På grund af hvad i målet förekommit, yrkade enkan Norelius bifall till sin talan.

Genom utslag den 29 December 1873 utlät sig rådstufvurätten: att enär, emot enkan Norelii bestridande, vederparterne icke, på sätt lagen i 16 kapitlet 1 § Ärfdabalken föreskrefve, gittat styrka, att Carl Johan Norelius vid upprättandet af ifrågavarande testamente den 9 September 1872 varit vid fullt och sundt förstånd, utan fast hellre ett motsatt förhållande framginge utaf den af enkan Norelius åstadkomna bevisningen, blefve testamentet upphäfdt och ogiltigt förklaradt.

s. 364 Sida 364 i årgången börjar härKopiera citering

Evangeliska Fosterlandsstiftelsens styrelse, Medelpads lutherska missionsförening och styrelsen för barnhemmet i Sundsvall vädjade till Svea hofrätt.

I dom den 28 Maj 1874 yttrade hofrätten: att, hvad först anginge Evangeliska Fosterlandsstiftelsens styrelse och medparters hos hofrätten framstälda anhållan att till bestyrkande af ifrågakomna testamentets verklighet fä stadsnotarien af Sandeberg på vittnesed hörd angående innehållet af ett utaf honom utfärdadt, till hofrätten ingifvet vittnesintyg, så emedan, på sätt vederparten anmärkt, af handlingarne inhemtades, att af Sandeberg i egenskap af ordförande i styrelsen för barnhemmet i Sundsvall vid rådstufvurätten bevakat ifrågavarande testamente för barnhemmets räkning, samt att det ifrågavarande muntliga testamentet, sådant det blifvit vid rådstufvurätten bevakadt, innehölle bestämmelse derom att af Sandeberg skulle vara verkställare af testamentet med rätt att efter Carl Johan Norelii död omhändertaga boet och detsamma i penningar förvandla, och af Sandeberg sålunda hade sjelf i saken del och kunde nytta eller skada, deraf vänta, funne hofrätten det icke, emot 17 kapitlet 7 § Rättegångsbalken, kunna tillåtas af Sandeberg att i saken vittna; och blef rådstufvurättens beslut angående jäfsanmärkningen mot Winberg äfvensom rådstufvurättens slutliga utslag i sjelfva saken af hofrätten faststäldt.

Evangeliska Fosterlandsstiftelsens styrelse, Medelpads lutherska missionsförening och styrelsen för barnhemmet i Sundsvall sökte i underdånighet ändring och anhöllo tillika, att, som Winberg blifvit den 22 Juni 1874 entledigad från befattningen såsom provinsombud för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och sålunda numera vore ojäfvig, han måtte få såsom vittne ånyo i saken höras inför rådstufvurätten.

I afgifvet betänkande hemstälde nedre revisionen (konstituerade revisionssekreteraren Bråkenhielm och t. f. revisionssekreteraren Skarin), att Kongl. Maj:t måtte tillåta det Winberg, sedan det emot honom anmärkta jäf numera hade upphört, finge ånyo såsom vittne i saken höras.

s. 365 Sida 365 i årgången börjar härKopiera citering

Föredraganden, t. f. revisionssekreteraren Norberg hemstälde, att Kongl. Maj:t, med gillande af domstolarnes beslut i anledning af det mot Winberg anmärkta jäf, måtte finna att, enär, livad anginge sökandenes anhållan om förnyadt vittnesförhör med bemälde Winberg såsom numera ojäfvig, den bevisning, som derigenom skulle förebringas, icke, med hänsigt till redan åstadkommen utredning i saken, kunde på utgången deraf inverka, samma anhållan icke förtjenade vidare afseende.

Saken föredrogs inför Högsta Domstolen den 3 Februari 1875, dervid, enär Winberg numera blifvit entledigad från den befattning, han såsom provinsombud för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen innehaft, och det mot Winberg anmärkta jäf sålunda förfallit, Högsta Domstolens fleste ledamöter (justitieråden Cramér, Wretman, von Hofsten, Lagerstråle, Lindhagen och Svedelius) ansågo sökandene icke böra förvägras att få Winberg, derest han i öfrigt ojäfvig befunnes, såsom vittne i saken afhörd; och skulle nedre revisionen ega att i fråga om vittnesförhörets verkställande meddela erforderliga föreskrifter.•

Justitierådet Naumann ansåg Winberg icke kunna tillåtas att ånyo såsom vittne i målet höras.

I anledning af Högsta Domstolens berörda beslut blef Winberg den 15 Mars 1875 hörd såsom vittne inför rådstufvurätten, dervid han vidhöll sina i saken förut afgifna vittnesberättelser och framhöll, att han ansåg Norelius vid testamentets upprättande hafva varit vid fullt och sundt förstånd, jemväl af det skäl att Norelius vid nämnda tillfälle redigt och tydligt svarat på flere frågor, som de tillstädesvarande till honom framstält, samt dessutom talat om sina resor och om sin broder.

I underdånigt betänkande den 20 Oktober 1875 yttrade nedre revisionen (revisionssekreteraren Fåhræus, föredragande, samt konstituerade revisionssekreterarne Åbergsson och Herslow) följande: »Enär ofvanbemälde Röst och Winberg, hvilken senare, efter det han entledigats från den befattning han såsom provinsombud för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen

s. 366 Sida 366 i årgången börjar härKopiera citering

innehaft, och Kongl. Maj:t i anledning deraf förklarat det emot honom anmärkta jäf sålunda hafva förfallit, blifvit med Kongl. Maj:ts tillstånd såsom vittne i detta mål hörd, på ed sammanstämmande intygat, att, sedan de den 9 September 1872 på morgonen infunnit sig hos Norelius, denne i deras och stadsnotarien af Sandebergs närvaro dels sjelf läst och dels låtit Röst uppläsa en promemoria angående fördelningen af Norelii qvarlåtenskap samt i denna promemoria gjort åtskilliga ändringar; att Norelius derpå såsom sin yttersta vilja förordnat, att med hans qvarlåtenskap skulle förfaras, på sätt en af stadsnotarien af Sandeberg uppsatt handling innehölle, med förklarande, att hvad af Norelius blifvit förordnadt skulle gälla såsom muntligt testamente, i händelse han ej kunde komma att underskrifva något, som blefve skriftligen uppsatt; samt att Norelius vid nämnda tillfälle, ehuru illa sjuk, dock varit vid fullt och sundt förstånd; och Röst särskildt, att omförmälda promemoria blifvit af honom skrifven vid besök hos Norelius den 6 eller 7 i samma månad, dervid han yttrat, att han ville upprätta sitt testamente samt punkt för punkt uppgifvit först de stiftelser eller personer, han ville ihågkomma i testamentet, och derefter beloppet; hvarpå, sedan åtskilliga anordningar blifvit antecknade, Norelius förklarat, att allt det öfriga skulle tillfalla Evangeliska Fosterlandsstiftelsen; och härtill kommer att hustru Anna Lundberg och hushållerskan Maria Öberg, enligt hvad deras vittnesmål innehålla, funnit Norelius, kort efter det Röst och Winberg aflägsnat sig, vara redig, hvilket, jemlikt Maria Öbergs utsago, äfven varit förhållandet den 9 September på morgonen, innan Röst och Winberg infunnit sig hos Norelius; ty och som den bevisning, som sålunda förekommit angående Norelii sinnesbeskaffenhet icke torde förringas genom de intyg derom, som meddelats af stadsläkaren doktor Adolf Christiernin och andra, i målet på ed hörde personer, hvilka vid det af Röst och Winberg omvittnade tillfälle ej med Norelius varit i beröring; alltså hemställer nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut

s. 367 Sida 367 i årgången börjar härKopiera citering

beträffande sjelfva saken, svarandens deri instämda talan, så vidt den sökandene angår, ogilla».

Saken föredrogs den 29 Oktober 1875 inför Högsta Domstolen, dervid justitieråden friherre Leuhusen och Naumann ansågo, att underdånigt utlåtande i saken från Sundhetskollegium borde infordras; hvaremot Högsta Domstolens öfrige ledamöter (justitieråden Cramér, Rabe, Lindhagen och Svedelius) förklarade sig beredde att meddela pröfning af målet i dess närvarande skick.

Då i följd häraf saken nu företogs till afgörande, biföllo Högsta Domstolens fleste ledamöter det underdåniga betänkandet.

Justitierådet friherre Leuhusen pröfvade rättvist gilla domstolarnes beslut i saken.

Justitierådet Naumann yttrade: »Då lagen i 16 kapitlet 1 § Ärfdabalken föreskrifver, i afseende på bevisningen rörande testamente, att två gode män skola vittna, att det testamente var gjordt med sundt och fullt förstånd samt af fri vilja, innebär detta lagbud ovedersägligen, att vittnena skola vara ojäfvige och trovärdiga när vittnesmålet aflägges. I förevarande sak var skolläraren Winberg, då han den 14 September 1872 inför rådstufvurätten i Sundsvall edeligen bestyrkte det ifrågakomna muntliga testamentet, jäfvig att vittne bära, såsom varande Evangeliska Fosterlandsstiftelsens provincialombud och ledamot af denna stiftelses styrelse samt således sjelf sakegare, hvadan hans vittnesmål blef så väl af rådstufvurätt som hofrätt underkändt. Visserligen har, efter det styrelsen för bemälde stiftelse dels den 5 Juni 1874 vidtagit den ändring af sina stadgar, att provincial-ombuden derefter väl skulle få deltaga i styrelsens öfverläggningar, men ej i besluten, dels den 22 i samma månad skilt Winberg, på hans egen ansökan, från befattningen som provincialombud, Kongl. Maj:t genom beslut den 3 Februari 1875 förklarat att samma styrelse ej borde förvägras att få Winberg såsom vittne i saken ånyo hörd; men denna omständighet befriar mig icke från pligten att pröfva verkan af Winbergs förnyade vittnesmål. Och enär, under förutsättning att vitt-

s. 368 Sida 368 i årgången börjar härKopiera citering

nets först afgifna berättelse varit oriktig, hvilket, enligt lag, det då befintliga jäfsförhållande gifver anledning att misstänka, vittnet blifvit stäldt i valet emellan att antingen genom ändring af sitt första vittnesmål sjelf ådagalägga detsammas opålitlighet, i hvilket fall föga trovärdighet skulle kunna tillerkännas äfven den senare berättelsen, eller ock, genom vidhållande af det första vittnesmålet, söka afvända misstanke för falskt vittnesbörd, finner jag ej nu, mera än tillförene, laga vitsord kunna Winbergs afgifna berättelse tilläggas, hvadan jag, meo voto, fastställer domstolarnes beslut i sjelfva saken».

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 1 December 1875.