Skuldförbindelse, stäld till två bestämda personer, innehafves af en tredje i förvar och inlöses hos honom af gäldenären utan att denne tredje person visat sig vara behörig att uppbära liqvid.
16 februari 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1876, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,4 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 368–373 i årgången 1876. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Trettonde årgången, 1876 i litteraturen — s. 368–373 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 16 Februari 1876»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Landtbrukaren N. H. Gréen i Markaryd utfärdade den 30 April 1874 en så lydande förbindelse:
»I händelse jag genom H. Carstensens i Örnafalla och Gustaf Carlssons i Markaryd bemedling eller medverkan försäljer min egendom 2/3 mantal Markaryd Södregård, så tillförbinder jag mig härmed att å l:sta köpeskillingsterminen till bemälde Carstensen och Carlsson betala 2,000 kronor i kommissionärsarfvode».
I stämning till 1874-års hösteting med Sunnerbo härad, yrkade omförmälde Gustaf Carlsson, under åberopande af nyssberörda förbindelse, att, enär ifrågastälda fastighetsförsäljningen damera egt rum och förbindelsen den 1 Juli 1874 till betalning förfallit, men Gréen å Carlssons andel eller
s. 369 Sida 369 i årgången börjar här
hälften af utfästa beloppet till Carlsson icke erlagt mera än 615 kronor, Gréen måtte förpligtas till Carlsson utgifva återstoden 385 kronor jemte laga ränta derå från den 1 Juli 1874.
Carlsson anförde vidare, att, innan Gréen utfärdade förbindelsen, hade, i anledning af Gréens åstundan att sälja fastigheten, Carlsson vidtalat danske undersåten Nils Hansen att köpa densamma, och sedan förbindelsen utfärdats, hade genom Carlssons och Carstensens bemedling köp afslutats mellan Gréen och Hansen. Gréens förbindelse hade omedelbart efter dess utfärdande öfverlemnats till N. Svendsen i Örnafalla att af denne förvaras för Carlssons och Carstensens räkning.
Såsom svaromål anförde Gréen hufvudsakligen följande: Sedan Gréen den 29 April 1874 haft besök af så väl Carlsson och Carstensen som Hansen, hvarvid fastighetsförsäljningen kommit på tal, som dock ej då ledt till något resultat, hade han den följande dagen sammanträffat med Carlsson och Svendsen, dervid den sistnämnde frågat huru mycket Gréen ville lemna såsom kommissionärsarfvode, ifall försäljningen ginge igenom; och då Gréen härtill svarat 1,500 kronor, hade Svendsen yttrat att Carstensen fordrade skriftlig förbindelse å beloppet. Sådan hade Gréen då utfärdat och, på Svendsens begäran, stält densamma till Carlsson och Carstensen. Svendsen hade direkt af Gréen emottagit förbindelsen. Senare å samma dag hade Svendsen ånyo infunnit sig hos Gréen och yttrat att Carstensen, dåmera fordrat att arfvodet skulle bestämmas till 2,000 kronor. I anledning häraf hade Gréen å den af Svendsen medhafda förbindelsen ändrat summan till 2,000 kronor, hvarefter Svendsen ånyo till sig tagit förbindelsen.. Kort derefter infann sig Carlsson och Hansen hos Gréen, hvarvid de begge sistnämnde blefvo ense om köpevilkoren, hvarpå köpekontrakt skrefs af Svendsen. Den 5 påföljde Juli, då Gréen sammanträffat med Svendsen och Carlsson samt förklarat sig vilja göra afbetalning å förbindelsen, för hvilket ändamål
Tidskrift för lagstiftning etc. 13:de årg. 24
s. 370 Sida 370 i årgången börjar här
han bedt dem medfölja till Carstensen, hade Svendsen varit hindrad, hvaremot Carlsson följt; och hade Gréen till Carlsson och Carstensen då erlagt 1,210 kronor mot särskildt qvitto, enär hans förbindelse fortfarande innehades af Svendsen. Vid tillfället hade talats om Svendsens andel i arfvodet och dervid bade Carlsson och Carstensen yttrat att, »om Svendsen ej vill vara nöjd med 400 kronor, så får han intet». Då Svendsen sedermera af Gréen underrättats härom, hade han sagt sig skola hafva 1/3 af hela beloppet och yttrat missnöje öfver att Gréen redan betalt så mycket till Carlsson och Carstensen. Den 2 påföljdo Augusti infann sig Gréen jemte Carstensen hos Svendsen för att inlösa förbindelsen. Carlsson, hvilken så väl af Gréen som Carstensen anmodats att dervid komma tillstädes, infann sig dock icke. Sedan 10 kronor, som Gréen haft att fordra af Carlsson, frånräknats den återstående skulden, samt Svendsen och Carstensen medgifvit afdrag jemväl för 150 kronor, utgörande kostnaden för en af Gréen i och för handeln företagen resa till Danmark, hade Gréen betalt återstående 630 kronor och dervid af Svendsen återfått förbindelsen. Af beloppet hade Carstensen tagit 100 kronor samt Svendsen resten. — Då Gréen sålunda inlöst förbindelsen hos innehafvaren, som varit antingen delegare i densamma eller ock kommissionär för delegarne, måste Gréen vara fri från vidare betalningsskyldighet. Med Carlsson och Carstensen hade Gréen aldrig afhandlat angående arfvodet utan endast med Svendsen, hvilken ock innehaft förbindelsen från den dag, densamma utgafs, till dess den inlöstes.
Carlsson tillade till hvad han förut yttrat, att den vid handeln bestämda köpesumman skulle icke kunnat hafva uppnåtts, derest icke Carlsson och Carstensen, inverkat på köparen. Förbindelsen vore till lydelsen alldeles klar och medgåfve icke rätt för Gréen att utbetala beloppet till Svendsen, hvilken ej heller erhållit Carlssons medgifvande att uppbära någon del af hans hälft deri. Förbindelsen hade anförtrotts i Svendsens förvar af anledning att Carlsson och Carstensen icke skulle kunna dermed åstadkomma någon
s. 371 Sida 371 i årgången börjar här
slags olägenhet för Gréen. Tillika bestred Carlsson att Svendsen i nämnvärd mån medverkat till köpet; och i allt fall finge hvad han måhända uträttat icke ersättas med någon del af det till Carlsson utfästa beloppet. Tillika bestred Carlsson riktigheten af Gréens uppgifter, så vidt de icke öfverensstämde med Carlssons egna.
Gréen ansåg den omständigheten att förbindelsen hela tiden innehafts af Svendsen medföra samma verkan som om denne haft särskild fullmagt att för vederbörandes räkning uppbära densammas innehåll.
Häradsrätten yttrade i utslag den 30 November 1874: att emedan Carlsson sjelf upplyst, att åberopade förbindelsen blifvit i hans närvaro utfärdad af Gréen och, utan att hafva kommit i Carlssons hand, genast till förvarande öfverlemnad åt Svendsen, hvilken syntes hafva i viss mån medverkat till den omförmälda hemmanshandeln; ty och enär Gréen, hvilken det icke bevisligen varit förbjudet att hos Svendsen, då han fortfarande innehade förbindelsen, densamma slutligen infria, vid dessa förhållanden varit lagligen berättigad att, på sätt som skett, sistnämnde åtgärd vidtaga och derigenom från skulden sig befria; alltså blefve Carlssons fordringsanspråk ogilladt.'
Göta hofrätt, der Carlsson, efter vad, fullföljde talan, utlät sig medelst dom den 21 Maj 1875: att emedan Gréen uti ifrågavarande skuldebref förbundit sig att under uppgifvet, sedermera inträffadt fall till Carlsson och Carstensen betala 2,000 kronor, och Gréen således varit oberättigad att utan desses medgifvande hos annan person skuldebrefvet infria; ty och som Gréen hvarken styrkt sitt förebärande att Svendsen, hvilken haft skuldebrefvet i förvar, varit behörigatt för detsamma uppbära liqvid, eller ådagalagt att Carlsson å den honom tillkommande hälft af förskrifna beloppet bekommit mera än han uppgifvit, eller 615 kronor, blefve, med upphäfvande af häradsrättens utslag, Gréen förpligtad att mot qvitto till Carlsson utgifva fordrade 385 kronor jemte 6 procent ränta derå från den 1 Juli 1874, å hvilken dag
s. 372 Sida 372 i årgången börjar här
skuldebrefvet ostridigt varit till betalning förfallet, intill dess liqvid skedde.
Till detta domslut bidrogo hofrättsråden Freidenfelt och Hessle samt assessoren von Sydow.
Assessoren Backman var deremot skiljaktig och yttrade: »Emedan upplyst är att omstämda skuldförbindelsen blifvit med Carlssons begifvande lemnad i förvar hos Svendsen samt att Gréen hos den sistnämnde inlöst skuldförbindelsen, hvilken dervid jemväl till Gréen återlemnats; ty och som, äfven om Svendsen vid uppbärandet af liqvid för skuldförbindelsen öfverskridit det honom i afseende å densamma lemnade uppdrag, sådant likväl lagligen icke må föranleda forpligtelse för Gréen att fordrade beloppet ånyo gälda; alltså pröfvar jag skäligt fastställa häradsrättens beslut».
Äfven assessoren Stjernspetz var af skiljaktig mening och anförde: »Jag finner på de af häradsrätten upptagna skäl och då Carlsson ej föreburit och än mindre visat att han icke kunnat hos Svendsen utfå de af denne hos Gréen på grund af ifrågavarande förbindelse uppburna penningar, som borde Carlsson tillkomma, lagligt fastställa häradsrättens beslut».
Gréen sökte i underdånighet ändring.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne Lagergren och von Bahr, den förstnämnde föredragande, samt t. f. revisionssekreteraren Lilienberg) hemstälde i underdånigt betänkande den 6 November 1875, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.
Då saken den 20 Januari 1876 föredrogs inför Högsta Domstolen, biföllo dess fleste ledamöter (justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss och von Segebaden) det underdåniga betänkandet.
Justitieråden Cramér och Lindhagen förenade sig i följande yttrande: att enär med hänsyn till hvad i saken blifvit upplyst derom att äfven Svendsen haft bestyr för åstadkommande af den omförmälda egendomshandeln; att ifrågavarande förbindelse tillkommit efter aftal med Svendsen; att förbindelsen, ehuru stäld endast till Carlsson och Car-
s. 373 Sida 373 i årgången börjar här
stensen, blifvit af Gréen öfverlemnad icke till dem utan, med deras begifvande, till Svendsen; och att den sedermera oafbrutet af Svendsen innehafts till dess den af honom efter verkstäld slutbetalning till Gréen återstäldes; ty funne justitieråden det vara uppenbart, att nämnda förbindelse innehafts af Svendsen under sådana förhållanden, att Gréen egt hos honom infria densamma; och pröfvade justitieråden fördenskull rättvist att, med ändring af hofrättens dom, gilla det slut i saken, hvaruti häradsrätten stannat.
Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 16 Februari 1876.