Gäldenärs utfärdade förbindelse att betala skuld, »så vida hans tillgångar i framtiden skulle det medgifva».
1 februari 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1876, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 446–448 i årgången 1876. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Trettonde årgången, 1876 i litteraturen — s. 446–448 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 1 Februari 1876»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Jfr. denna tidskrift arg. 1864 n:o 73 och arg. 1867 n:o 56.
Till Stockholms rådstufvurätt instämde vice häradshöfdingen Ludvig Möller bryggeriförvaltaren Carl Johan Pettersson med påstående att, på grund af två särskilda förbindelser, utfärdade den 25 Februari 1867 af Pettersson, som då innehade handelsfirman »Engström & Pettersson», samt innehållande: den ena att som Svend Petersen i Köpenhamn genom samma dag träffad öfverenskommelse beviljat en afskrifning af 29,537 kronor 88 öre å den skuld, hvari firman Engström & Pettersson häftade hos Svend Petersen enligt räkning, Petterson forbunde sig enskildt att, så vida hans tillgångar i framtiden det medgåfve, successive godtgöra Svend Petersen det afskrifna beloppet; och den andra att sedan jemväl O. A. Kringelback genom samma dag träffad öfverenskommelse beviljat en afskrifning af 5,250 kronor å firmans skuld till honom enligt räkning, Pettersson likaledes förbunde sig enskildt att, så vidt hans tillgångar framdeles det medgåfve, successive godtgöra Kringelback berörda 5,250 kronor, Pettersson, hvilken i sin år 1868 inträffade konkurs erhållit ackord med 10 procent, måtte varda ålagdt att till Möller, såsom efter öfverlåtelse innehafvare af förbindelserna, utgifva derå belöpande 10 procent jemte ränta.
Möller anförde till stöd för sin talan: Derigenom att firman gjort konkurs, hade alla så väl firmans som Petterssons skuldförbindelser, oberoende af de terminer och vilkor som eljest kunde vara öfverenskomna, till betalning förfallit, och Pettersson finge således icke åberopa sig på förbehållet att, endast så vida hans tillgångar framdeles det medgåfve, göra successiva afbetalningar, utan vore han skyldig att genast gälda hela skulden med det belopp, hvartill densamma likasom öfriga skulderna blifvit genom ackordet reducerad.
s. 447 Sida 447 i årgången börjar här
Pettersson genmälde, att det gjorda förbehållet måste fortfarande gälla, ty den omständigheten att konkursen inträffat upphäfde icke detsamma utan visade fasthellre att tillgång till afbetalning saknades. De åberopade fordringsbevisen egde icke egenskap af skuldförbindelser, utan innefattade allenast vilkorligt löfte om betalning. I konkursen hade dessa fordringsposter icke bevakats; och ej heller hade Pettersson, då han i konkursen erbjudit ackord med 10 procent, beräknat dem. Hade så skett, skulle ackordet icke kunnat bjudas så högt, enär boets samtliga tillgångar till oprioriterade borgenärers förnöjande uppgått till endast 2,000 à 3,000 kronor.
Rådstufvurätten utlät sig genom dom den 5 Februari 1874: att enär ifrågavarande, af Möller såsom grund för krafvet åberopade handlingar ej vore att såsom skuldförbindelser anse, kunde betalningsskyldighet på grund af dem icke, mot Petterssons bestridande, honom ådömas.
Från detta beslut var rådmannen Ulrich skiljaktig och ansåg de i förbindelserna stadgade vilkor ej upphäfva deras egenskap af skuldsedlar, helst det först genom utmätning kunde utrönas huruvida Pettersson till desammas gäldande egde tillgång eller icke, hvadan nämnde ledamot förpligtade Pettersson att till Möller gälda 10 procent af förbindelsernas sammanräknade belopp.
Svea hofrätt, der Möller, efter vad, fullföljde talan, yttrade i dom den 17 Juni 1875: att emedan de af Pettersson utfärdade två handlingarne enligt deras ordalydelse och i betraktande jemväl af de omständigheter, under hvilka de tillkommit, måste anses innefatta förbindelse för Pettersson att för deri omförmälda belopp i framtiden godtgöra Svend Petersen och Kringelback; ty och då genom Petterssons år 1868 inträffade konkurs berörde förbindelser till betalning förfallit och, enligt hvad upplyst vore, Pettersson erhållit ackord i konkursen med 10 procent, pröfvade hofrätten rättvist, med ändring af rådstufvurättens dom, förpligta Pettersson att till Möller, emot förbindelsernas återfående, genast
s. 448 Sida 448 i årgången börjar här
utgifva tio procent af deri förskrifna sammanlagda beloppet 34,787 kronor 88 öre med 3,478 kronor 79 öre.
Pettersson sökte i underdånighet ändring.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne Lagergren och von Bahr, den sistnämnde föredragande, och konstituerade revisionssekreteraren Bråkenhjelm) afgaf den o Januari 1876 underd. betänkande af följande innehåll: »Enär Pettersson i ofvanberörda den 25 Februari 1867 till Svend Petersen och O. A. Kringelback utfärdade handlingar utfäst sig att deri nämnda belopp efter hand dem godtgöra allenast så vida Petterssons tillgångar i framtiden sådant medgåfve; ty och då detta, såsom vilkor för Petterssons betalningsskyldighet, af honom gjorda förbehåll icke lärer i följd af den omständighet att Pettersson sedermera blifvit försatt i konkurstillstånd upphört att vara emot Pettersson och Kringelback eller deras rättsinnehafvare förbindande, samt Möller icke mot Petterssons bestridande visat, att denne till godtgörande af Möllers for dringsanspråk eger tillgång, hemställer nedre revisionen, det måtte Kongl. Maj:t pröfva rättvist, med ändring af hofrättens dom, fastställa det slut, hvari rådstufvurätten i saken stannat».
Då saken den 11 Januari 1876 föredrogs inför Högsta Domstolen, pröfvade justitieråden Cramér, Wretman och Lindhagen rättvist hofrättens dom att gilla.
Justitierådet Almqvist yttrade: »Emedan det i Petterssons konkurs faststälda ackordsaftal enligt 109 § Konkurslagen är bindande för Möller, såsom innehafvare af den på Petterssons ifrågavarande förbindelser grundade fordran, samt vid sådant förhållande, vid jemförelse af 117 § i samma lag, Möller å sin sida icke kan betagas rätt att, utan afseende på det i förbindelserna stadgade vilkor i afseende å tiden för fordringens gäldande, derför njuta betalning enligt ackordsaftalet i konkursen, pröfvar jag rättvist gilla hofrättens domslut».
Justitieråden Naumann, von Hofsten och Huss biföllo nedre revisionens underdåniga betänkande.
Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 1 Februari 1876.