Angående tillämpning af K. K. den 8 Juli 1818 om belöningar för dem som upptäcka efterapare eller förfalskare af riksbankens sedlar eller de falska sedlarnes utprånglare.
5 april 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1876, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 3,4 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 457–459 i årgången 1876. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Trettonde årgången, 1876 i litteraturen — s. 457–459 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 5 April 1876»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Länsmannen P. G. Carlsson tilltalade vid Walla tingslags häradsrätt förre kronoarbetskarlen Johannes Lindgren och hans son Johan Albert Lindgren, för det de skulle förfärdigat och utlemnat två sedlar, liknande Sveriges riksbankssedlar å 1 rdr rmt.
Ifrågavarande sedlar företeddes vid häradsrätten. Enligt anteckning i protokollet utgjorde dessa sedlar efterapningar af riksbankens sedlar å 1 rdr rmt. De vore påtagligen ritade för hand med blyertspenna å tunnt hvitt postpapper, hvilket, för åstadkommande af det å riksbankens sedlar af nämnda valör befintliga färgtryck, blifvit i kanterna och på midten bestruket med något i grönt stötande färgämne. De vore försedda med seriebokstaf, nummer, årtalet 1873 samt underskrifterna C. O. Ossbahr och A. W. Cronstrand, men så illa gjorda, att de lätteligen kunde skiljas från riksbankens sedlar, helst de vore till formatet mindre och saknade det s. k. påtrycket under midtelpartiet, äfvensom hörnvignetterna.
Sedan de tilltalade afgifvit förklaring och vittnen blifvit hörda, meddelade häradsrätten den 13 Maj 1874 utslag, hvarigenom de tilltalade dömdes till ansvar, Johan Albert Lindgren enligt 12 kapitlet 14 § och 5 kapitlet 2 § strafflagen för åtalade sedelförfalskningen samt Johannes Lindgren jemlikt 12 kapitlet 14, 16 och 21 §§, 3 kapitlet 4 och 7 §§ samt 4 kapitlet 1 § nämnda lag för delaktighet i berörda brott samt för de efterapade sedlarnes utprånglande.
Detta utslag vann laga kraft.
Tidskrift för lagstiftning etc. 13:de arg.
s. 458 Sida 458 i årgången börjar här
Uti en till Svea hofrätt ingifven ansökning yrkade länsmannen Carlsson, handlanden Gustaf Andersson och Per Adolf Andersson i Thorsberg, den sistnämnde å sin hustru Gustafva Pettersdotters vägnar, att som ofvanbemälde Johannes Lindgren och Johan Albert Lindgren blifvit genom Carlssons, Gustaf Anderssons och Gustafva Pettersdotters åtgöranden gripne, angifne och med laga bevis äfvertygade om brottslighet i ofvanomförmälda hänseende, riksbanken mätte varda ålagdt att till Carlsson och hans medparter utbetala den i Kongl. Kungörelsen den 8 Juli 1818 stadgade belöning 1,000 rdr banko.
I afgifven förklaring anförde riksbanken genom dess ombudsman följande: Vid ansökningshandlingarne hade icke de falska sedlarne bifogats och det vore derföre omöjligt att bedöma huruvida och i hvilken män efterapning af riksbankens sedlar verkligen egt rum. Häradsrätten hade emellertid sjelf vitsordat att de ifrågavarande sedlarne varit så illa gjorda, att de lätteligen kunnat skiljas från äkta. Visserligen hade häradsrätten ansett de för sedelefterapning och utprångling af falska sedlar gällande ansvarsbestämmelser tillämpliga, men riksbanken, hvars rätt vore i fråga, hade ej blifvit i målet hörd. Om riksbanken, som varit att anse såsom rätter målsegare, fått i ransakningen yttra sig och funnit ifrågavarande sedlar så illa gjorda och så väsendtligen olika riksbankens sedlar, att någon efterapning icke kunnat anses begången, hade en sådan lagtillämpning, som i detta mål egt rum, näppeligen ifrågakommit och följaktligen äfven anspråket på belöning förfallit. Kongl. Kungörelsen den 8 Juli 1818 stadgade, att, då angifvelse om efterapning forekomme, domaren skulle jemväl utlåta sig om angifvarens rätt till belöning; hvarefter beloppet, sedan utslaget vunnit laga kraft, skulle af banken utbetalas. Detta stadgande åsyftade uppenbarligen att riksbanken ej finge förpligtas utgifva dylik belöning med mindre än att riksbanken blifvit i ransakningsmålet hörd. Visserligen vore genom Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 föreskrifvet, att frågor om belöning af riksbanken för upptäckt af sedlars efterapning, förfalskning eller utprång-
s. 459 Sida 459 i årgången börjar här
ling skulle af Svea hofrätt omedelbarligen upptagas, men detta stadgande om förändradt forum kunde icke medföra någon inskränkning i riksbankens rätt att yttra sig öfver den såsom brottslig ansedda handlingens beskaffenhet; och häradsrättens utslag ensamt innefattade således icke giltig grund för bankens förpligtande att utgifva den ifrågasatta belöningen. På dessa skäl bestreds bifall till ansökningen.
Genom utslag den 2 Juni 1875 utlät sig hofrätten: att som, efter hvad ransakningshandlingarne innehölle och i öfrigt såsom ostridigt i målet förekommit, Johan Albert Lindgren och Johannes Lindgren blifvit genom länsmannen Carlsson och hans medparters åtgöranden gripne samt vid domstol tilltalade och med laga bevis öfvertygade att hafva, Johan Albert Lindgren efterapat två stycken riksbankens sedlar och Johannes Lindgren varit i berörda förbrytelse delaktig, pröfvade hofrätten, med stöd af Kongl. Kungörelsen den 8 Juli 1818, rättvist ålägga riksbanken att till Carlsson ocli hans medparter utgifva den i nämnda Kongl. Kungörelse stadgade belöning 1,000 rdr banko med 1,500 kronor.
I detta utslag sökte riksbanken i underdånighet ändring, som af Carlsson och medparter bestreds.
Medelst underdånigt betänkande den 23 Februari 1876 hemstälde nedre revisionen (konstituerade revisionssekreteraren Herslow, föredragande, samt t. f. revisionssekreterarne Skarin och Westman) att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att gilla hofrättens utslag.
Vid sakens underdåniga föredragning den 1 Mars 1876 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Södergren, Cramér, Wretman, Naumann, Huss och Svedelius) blef nedre revisionens betänkande bifallet.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 5 April 1876.