Naumanns tidskrift 1876 s. 784

Enligt kontrakt den 18 Juni 1863 utarrenderade boställsdirektionen vid Wermlands regemente på 20 år från den 14 Mars 1864 till landtbrukaren G. T. Piltz tredje majorsbostållet Hammar för indelningshafvarens räkning mot årligt arrende af dels 1,200 kronor i penningar samt dels 280 kubikfot råg och 560 kubikfot hafre, hvilken spanmål skulle af arrendatorn lösas med penningar efter de sista 10 årens medelmarkegångspris inom länet med tillagd forsellön; och skulle arrendet betalas inom den 14 Mars hvarje år. I 6 § af arrendekontraktet stadgades, att, derest arrendatorn bruste i kontraktets uppfyllande, egde direktionen skilja honom från arrendet utan fardag; hvarjemte i 7 § bestämdes att, i händelse arrendatorn skulle till följd af någon hans underlåtenhet blifva från arrendet skild, han icke desto mindre komme att för den återstående arrendetiden ersätta den skilnad emellan kontraherade arrendesumman och högsta antagliga anbudet vid blifvande arrendeauktion, som till förlust för indelningshafvaren eljest kunde uppkomma.

Genom s. k. transportresolution den 28 Februari 1868 öfverlät direktionen arrendekontraktet på enahanda vilkor för återstående arrendetiden från midfastan nämnda år till landtbrukaren G. H. Aberg, hvilken till direktionen aflemnade en af prosten M. Frykholm och kyrkoherden A. Hvass den

s. 785 Sida 785 i årgången börjar härKopiera citering

14 November 1867 ingången borgensförbindelse, af denna lydelse :

»Sedan G. H. Aberg fått på sig öfverlåtet Piltzs arrendekontrakt, så förbinda sig undertecknade, en för begge och begge för en, att under 5 år från midfastan 1868 såsom för egen skuld ansvara ej mindre för riktiga erläggandet på de terminer kontraktet föreskrifver af det bestämda spanmålsoch penningearrendet, än jemväl för uppfyllandet af alla öfriga genom kontraktet arrendatorn ålagde skyldigheter och förbindelser; och blifver denna vår förbindelse gällande äfven derest arrendatorn under berörda 5 arrendeår skulle antingen genom döden afgå eller från arrendet blifva skild eller sin egendom till borgenärer afträda».

Åberg råkade emellertid i konkurs och blef, för uraktlåtenhet att fullgöra arrendet, af direktionen uppsagd till afflyttning från bostället den 14 Mars 1871. Då löftesmännen icke ville sjelfve öfvertaga- arrendet, utbjöd direktionen detsamma å tre särskilda auktioner, men antagligt anbud erhölls icke. Den 26 Januari 1871 uppgjorde direktionen kontrakt med hustru Mina Aberg, som efter auktionstidens slut inkommit med högsta under hand gjorda arrendeanbud 1,500 kronor; och genom detta kontrakt uppläts bostället till hustru Aberg under återstående tiden från midfastan 1871 mot årligt arrende af berörda belopp.

Härförinnan hade ene löftesmannen, Frykholm, i December månad 1870 gjort konkurs. Direktionen bevakade deri reservationsvis dels den af G. H. Åberg utfästa arrendeafgiften för de år som återstodo af dem, som i borgensförbindelsen omnämnts, d. v. s. för tiden till den 14 Mars 1873, och dels den skilnad i arrendeafgift, som kunde uppstå, i händelse bemälde Åberg blefve skild från arrendet, och lika högt arrende derefter ej kunde för återstående arrendetiden ernås. Denna bevakning, deri således icke angafs bestämdt fordringsbelopp, lemnades utan anmärkning; men då utdelningsförslag upprättades, beräknades icke någon utdelning för detta fordringsanspråk, enär detsamma ej blifvit till siffran

Tidskrift för lagstiftning etc. 13:de årg. 50

s. 786 Sida 786 i årgången börjar härKopiera citering

bestämdt. Direktionen klandrade vid Näs häradsrätt berörda utdelningsförslag och yrkade betalning för sin ojäfvade fordran, hvars belopp direktionen nu beräknade sålunda: Under åren från och med 1866 till och med 1870 hade den årliga arrendeafgiften efter markegång i medeltal utgjort 2,838 kronor 56 öre, hvilket belopp också borde skäligen kunnat påräknas för hvart och ett af Abergs återstående 13 arrendeår. Då deremot hustru Aberg komme att erlägga endast 1,500 kronor om året, så blefve direktionens årliga förlust 1,338 kronor 56 öre eller, för alla 13 åren sammanlagdt, 17,401 kronor 28 öre, å hvilket belopp utdelning i konkursen således borde beräknas. Häremot invändes att Frykholms borgen uttryckligen gält allenast Abergs 5 första arrendeår; men häradsrätten yttrade i utslag den 18 December 1871, att, då bevakningen lemnats utan anmärkning, kunde berörda invändning ej komma under pröfning, utan tillädes direktionen utdelning, med iakttagande af 115 § konkurslagen, för skilnaden emellan de beräknade årliga arrendeafgifterna, 2,838 kronor 56 öre, och den af hustru Aberg utfästa, 1,500 kronor eller 1,338 kronor 56 öre årligen under 13 år från den 14 Mars 1871; skilnadsbeloppet for hvart år dock jemkadt till det värde, som detsamma, efter räntefot af 5 procent, hade den 22 December 1869, då offentlig stämning i konkursen gafs. — Detta utslag blef af Svea hofrätt faststäldt, ehuru på annan motivering ; hvarefter Kongl. Maj:t, genom dom den 23 Oktober 1873, på det af häradsrätten anförda skäl, gillade domstolarnes i saken meddelade beslut.

Direktionen erhöll härefter full liqvid för arrendet till och med den 14 Mars 1873, men till betäckande af arrendeskilnaden under de återstående 11 åren bekoms ur konkursen endast 3,757 kronor 82 öre.-

Andre löftesmannen, kyrkoherden Hvass, dog 1874, och efter honom uppstod konkurs. A inställelsedagen i denna konkurs bevakade boställsdirektionen, på grund af borgens-

s. 787 Sida 787 i årgången börjar härKopiera citering

förbindelsen, arrendeskilnaden för de 11 sista arrendeåren. Dåmera kunde, enligt markegångsprisen för åren 1873 och 1874, noggrant uträknas beloppet af den arrendeafgift, som G. H. Aberg bort gälda den 14 Mars 1874 och samma dag 1875, nemligen 2,877 kronor 20 öre för första året och 2,919 kronor 20 öre för det senare, hvadan arrendeskilnaden för dessa begge år utgjorde sammanlagdt 2,796 kronor 40 öre. Då vidare för de återstående 9 åren, för hvilka markegångsprisen vore okända, arrendet beräknades till enahanda belopp, som faststäldes i Frykholms konkurs, eller 2,838 kronor 56 öre årligen, så blefve arrendeskilnaden för dessa 9 år 1,338 kronor 56 öre årligen samt för alla 11 åren (enligt direktionens summering) tillhopa 14,813 kronor 34 öre; och då härifrån afräknades det belopp 3,757 kronor 82 öre, som erhållits ur Frykholms konkurs, återstode 11,055 kronor 52 öre, som utgjorde direktionens fordran. För detta belopp jemte ränta från förfallodagarne yrkades betalning ur Hvass’ konkursbo.

Detta fordringsanspråk bestreds af särskilda borgenärer med anmärkning att arrendet för de 5 första arrendeåren, utöfver hvilka Hvass’ borgensförbindelse icke gälde, vore till fullo betaldt.,

Fordringsanspråket hänsköts nu, såsom tvistigt, till Wedbo häradsrätt, och derstädes anmärkte sysslomännen i konkursen vidare, dels att den åberopade borgen icke kunde anses innefatta ansvarighet för flera än nyssnämnda fem arrendeår, och dels att endast de för åren 1873 och 1874 fordrade beloppen stödde sig på faststälda markegångstaxor, hvaremot krafvet för följande 9 år vore grundadt på det godtyckliga antagandet, att markegången i Wermlands län under dessa 9 år skulle komma att blifva likadan som från och med 1866 till och med 1870.

Boställsdirektionen hänvisade till ordalydelsen i borgensförbindelsen. Denna gälde uttryckligen för det fall, som ock inträffat, att Åberg blefve under sina 5 första arrendeår skild från arrendet, i hvilket fall inträdde skyldighet för löftesmännen att fullgöra Åbergs förpligtelse att ersätta möjligen

s. 788 Sida 788 i årgången börjar härKopiera citering

blifvande arrendeskilnad för hela den återstående tiden. I öfrigt åberopade direktionen Kongl. Maj:ts här ofvan omförmälda dom den 23 Oktober 1873, enligt hvilken andre löftesmannen ansetts ansvarig för arrendeskilnaden under nämnda tid samt tillika godkänts beräkningen af Abergs arrendeafgift för de sista arrendeåren till 2,838 kronor 56 öre årligen.

Häremot invände sysslomännen, att Kongl. Maj:ts berörda dom ingalunda kunde anses såsom prejudikat för nu förevarande rättsfall, ty domen vore uttryckligen grundad på det skäl, att anmärkning emot bevakningen i Frykholms konkurs ej egt rum, hvadan frågan om tiden för borgensförbindelsens giltighet ej blifvit pröfvad; och anmärkning mot beräkningen af arrendeskilnaden för de sista arrendeåren hade icke då förekommit.

Häradsrätten utlät sig genom dom den 10 Maj 1875: att ehuru den af Hvass ingångna borgen innehölle förbindelse att under 5 år från midfastan 1868 såsom för egen skuld ansvara för uppfyllandet af alla arrendatorn enligt kontraktet åliggande skyldigheter, till hvilka jemväl hört att, om denne för någon sin underlåtenhet blefve från arrendet skild, för den återstående arrendetiden ersätta den skilnad emellan arrendesumman och högsta antagliga anbudet vid blifvande arrendeauktion, som till förlust för indelningshafvaren kunde uppkomma, samt ostridigt vore, ej mindre att arrendatorn, i följd af sin underlåtenhet att fullgöra arrendevilkoren, redan den 14 Mars 1871 blifvit från arrendet skild, än äfven att sedan vid vederbörligen kungjorda och hållna tre auktioner till boställets förnyade utarrenderande under återstående arrendetiden intill midfastan 1884 icke något antagligt anbud erhållits, direktionen efter auktionstidens slut till Mina Aberg, mot ett under hand gjordt arrendeanbud af 1,500 kronor årligen, upplåtit bostället under återstående tiden från midfastan 1871; likväl och som arrendet för tiden efter sistnämnda dag till den 14 Mars 1873 medgifvits vara i enlighet med kontraktet till fullo betaldt, samt beträffande den skada genom arrendatorns ofvanomförmälda

s. 789 Sida 789 i årgången börjar härKopiera citering

skiljande från arrendet, som kommit och komme att boställsdirektionen tillskyndas under tiden efter midfastan 1873, densammas belopp dels icke medgifvits vara eller i verkligheten vore behörigen beräknadt och bestämdt för flera år än de två närmast påföljande åren, dels äfven i afseende på de återstående ej kunde på förhand bedömas, utan vore beroende af vissa, först härunder inträffande förhållanden, som för särskilda år kunde blifva väsendtligen olika; alltså funne häradsrätten boställsdirektionens fordringsanspråk ej kunna i vidsträcktare mån bifallas, än att direktionen tillerkändes rätt, jemte öfrige oprioriterade fordringsegare samt med iakttagande af föreskrifterna i 115 § Konkurslagen, till utdelning i konkursen för skilnaden emellan sammanlagda beloppet af de årliga arrendeafgifterna för åren 1873 och 1874, som, beräknade för det förra till 2,876 kronor 20 öre och för det senare till 2,919 kronor 20 öre, tillhopa utgjorde 5,796 kronor 40 öre, och de af Mina Aberg för samma år utfäste 1,500 kronor årligen, eller 2,796 kronor 40 öre jemte 6 procent årlig ränta å skilnadsbeloppen från desammas särskilda förfallodagar intill konkursens början den 4 November 1874.

Ene sysslomannen, adjunkten C. Norder, jemte åtskillige andre fordringsegare i konkursen äfvensom boställsdirektionen sökte, hvar å sin sida, så vidt dem emotgått, ändring hos Göta hofrätt.

Hofrätten förklarade i dom den 28 Januari 1876 sig icke funnit skäl att på Norders och hans medparters vad meddela ändring i häradsrättens dom; hvaremot hofrätten, som lika med häradsrätten ansåge Hvass’ ifrågavarande borgensförbindelse medföra ansvarighet jemväl för den förlust, som för tiden efter de 5 första arrendeåren uppkommit eller kunde uppkomma i följd af G. H. Åbergs skiljande från arrendet, pröfvade lagligt att, med ändring af häradsrättens dom härutinnan, förklara Hvass’ konkursmassa skyldig godigöra (= till fullo betala?) boställsdirektionen äfven för hvarje af de 9 sista arrendeåren eller för tiden från den 14 Mars 1875 till samma dag 1884 skilnaden emellan å ena sidan den af G. H. Åberg utfästa arrendeafgälden för hvarje arrendeår,

s. 790 Sida 790 i årgången börjar härKopiera citering

beräknad efter medelmarkegångspriset inom Wermlands län för de näst derförinnan förflutna 10 åren och med tillägg af forsellön, samt ä andra sidan det af Mina Åberg utfästa arrendet 1,500 kronor, dock icke till högre belopp än af direktionen fordrats eller 1,338 kronor 56 öre.

Norder och hans medparter i hofrätten äfvensom kyrkoherden Hvass’ son, studeranden A. T. Hvass, sökte i underdånighet ändring, med yrkande att direktionens fordringsanspråk måtte till alla delar ogillas samt att, derest detta yrkande ej bifölles, utan hofrättens dom komme att fastställas, åtminstone borde beräknas, konkursboet till godo, rabatt å de belopp, som komme att utbetalas tidigare än de vore till betalning förfallna.

Nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne Norberg och Cöster) afgaf den 19 Augusti 1876 underdånigt betänkande, hvari, enär den ansvarighet, hvartill kyrkoherden Hvass genom ifrågavarande löftesskrift sig förbundit, varit inskränkt till viss tid, hvilken tilländagått den 14 Mars 1873, hemstäldes, att Kongl. Maj:t måtte, med ändring af domstolarnes beslut, finna boställsdirektionens bevakning, som afsåge arrende efter nyssnämnda tid, ej kunna godkännas.

Föredraganden, t. f. revisionssekreteraren Lilliestråle var af skiljaktig mening och hemstälde, att Kongl. Majt måtte prôfva rättvist dels gilla hofrättens beslut, så vidt hofrätten ej funnit skäl att på Norders och hans medparters i hofrätten vad meddela ändring i häradsrättens dom, dels ock fastställa hofrättens domslut i öfrigt sålunda, att boställsdirektionen förklarades berättigad att såsom icke förmånsrättsegande borgenär och med iakttagande af föreskrifterna i 115 § samt 117 § 3 mom. konkurslagen njuta utdelning i konkursen jemväl för skilnaden för de 9 sista arrendeåren emellan å ena sidan den af G. H. Aberg utfästa arrendeafgälden, beräknad, hvad spanmålen vidkomme, efter medelmarkegångspriset inom Wermlands län för de vid hvarje arrendeårs slut nästförflutna 10 åren med tillägg af forsellön, samt å andra sidan den af Mina Aberg utfästa årliga arrendeafgift 1,500 kronor, hvilken skilnad dock icke i något

s. 791 Sida 791 i årgången börjar härKopiera citering

fall finge beräknas till högre belopp än direktionen fordrat eller 1,338 kronor 56 öre årligen.

Saken föredrogs den 28 Augusti 1876 inför den ena af Högsta Domstolens afdelningar, som då förordnade att saken skulle af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt afdömas.

På grund häraf blef saken den 31 Oktober 1876 inför Högsta Domstolen, i närvaro af dess samtlige ledamöter, ånyo föredragen; hvarvid åtta bland bemälde ledamöter justitieråden Södergren, Carleson, Bolin, von Hofsten, Babe, Huss, Svedelius och Östergren, förenade sig i den mening, att, hvad beträffade den af Norder och hans medparter hos hofrätten förda vadetalan i fråga om de af häradsrätten till betalningsrätt i Hvass’ konkurs faststälda fordringsbelopp af arrendeskilnad för arrendeåren 1873 och 1874, skäl icke forekomme till annan ändring i domstolarnes beslut, än att, då vissa förfallodagar icke finge anses hafva varit bestämda för inbetalning af dessa medel, om hvilkas belopp erfordrades utredning, hvars ombesörjande icke gäldenären ålåge, domstolarnes stadgande om rätt till ränta å samma medel för tiden intill konkursens början undanröjdes, så vidt det rörde de borgenärers rätt, hvilka hos Kongl. Maj:t fullföljt talan i saken; och pröfvades lagligt att i öfrigt meddela endast den ändring i hofrättens dom, i hvad den blifvit öfverklagad och så vidt den på nu klagande borgenärers rätt skulle inverka, att boställsdirektionen förklarades ega att såsom borgenär, utan förmånsrätt och med iakttagande af föreskrifterna i 115 § och 3 mom. i 117 § konkurslagen, i ofvannämnda konkurs erhålla utdelning för de belopp, med hvilka, för hvarje af de 9 sista arrendeåren eller för tiden från den 14 Mars O

1875 till den 14 Mars 1884 den af G. H. Aberg utfästade årliga arrendeafgift, beräknad i afseende på spanmålen efter medelmarkegångspriset inom Wermlands län för de vid hvarje arrendeårs slut nästförutgångna 10 åren, med tillagd forsellön, öfverstege den af hustru Mina Aberg utfästade årliga arrendeafgift för ifrågavarande boställe, hvilket öfverskott

s. 792 Sida 792 i årgången börjar härKopiera citering

dock icke för något år skulle beräknas till högre belopp, än de af boställsdirektionen fordrade 1,338 kronor 56 öre.

Till närmare utveckling af grunderna för sin sålunda yttrade mening, förklarade särskildt justitierådet Södergren sig hafva tagit i betraktande:

att inom den tidrymd af 5 år, under hvilken löftesmannen var såsom för egen skuld ansvarig för alla i kontraktet arrendatorn ålagda skyldigheter och förbindelser, äfven derest arrendatorn då blefve från arrendet skild, denna händelse inträffat till följd af underlåtenhet i uppfyllande af skyldigheter, hvilka sålunda arrendatorn och, lika med honom, löftesmannen ålågo;

att för sådan händelse kontraktet stadgade skyldighet för arrendatorn att för den återstående arrendetiden ersätta den skilnad emellan kontraherade arrendesumman och högsta antagliga anbudet vid blifvande arrendeauktion, som till förlust för boställets indelningshafvare kunde uppkomma;

att kontraktet icke bestämde fullgörandet af denna ersättningsskyldighet till vissa tidpunkter, så att några delar deraf kunde anses falla inom och andra utom den tid af 5 år, för hvilken löftesmannen åtagit sig ansvarighet, utan kontraktet häruti var af sådan lydelse, som enkelt påkallade den uppfattning, att, då det förverkade arrendet upphörde, så att arrendekontraktet då mera icke gälde till annan tillämpning, än för uppgörelse om den skuld, som genom arrendeaftalets brytande tillkommit, arrendatorn, sålunda dåmera emot boställsdirektionen icke stäld i annat förhållande än såsom gäldenär, med ens vore behäftad med hela förbindelsen af en skuld, till framtida betalning icke på vissa till hans sjelfmanta iakttagande anvisade tidpunkter, utan när boställsdirektionen med erforderlig utredning af skuldebeloppet gjorde sitt kraf mot gäldenären gällande, vare sig för hela skulden på en gång, eller för någon del deraf:

att icke heller detta vid lagsökning mot den fordne arrendatorn inträdande behof af utredning om skuldens belopp, i anseende till dess beroende af kontraktets bestämning om arrendespanmålens lösning efter markegångspris och

s. 793 Sida 793 i årgången börjar härKopiera citering

af jemförelsen med inkomsten af det nya arrendet, kunde leda till något på borgensförbindelsens tydning inverkande antagande af vissa årsfördelningar i den nu omförmälda ersättningsskyldigheten ;

att borgensskriften i sin ordalydelse icke gåfve anledning till den tydning, att, sedan arrendatorn och den med honom under de 5 åren lika förbundne löftesmannen brustit i arrendevilkorens uppfyllande, så att derför arrendet upphört, löftesmannen icke, lika med arrendatorn, skulle hafva skadeersättningen, denna väsendtliga del af arrendatorns i kontraktet åtagna skyldigheter, sig åliggande i hela dess vidd, utan blott till hvad efter en af arrendekontraktets ordalydelse icke i någon mån antydd fördelningsgrund kunde förmenas belöpa på de 5 årens återstod, och det fastän boställsdirektionen just genom det bristande åt kontraktsvilkoren, hvarför löftesmannen skulle såsom för egen skuld ansvara, i afseende på återstoden af den stadgade arrendetiden förlorat tillämpningen af betinget å arrendekontraktet, att ny borgen för arrendatorns åligganden städse skulle vidtaga der förut gällande borgen slutade;

att deremot borgensförbindelsen, i följd af sin lydelse och sin utfästelse såsom för egen skuld, måste så uppfattas, att löftesmannen lika med arrendatorn och så, som hade genom löftesmannens egna förvållande arrenderättens förverkande skett, genom denna under hans ansvarighetstid förefallna händelse blef med ens häftande för framtiden i hela skyldigheten till ersättande af skadan.

På dessa grunder hade justitierådet funnit sig icke kunna undgå att biträda den här ofvan anförda mening.

Högsta Domstolens öfriga åtta ledamöter, justitieråden friherre Leuhusen, Almqvist, Wretman, Naumann, Olivecrona, von Segebaden, Lindhagen och Hernmarck, voro deremot ense i den mening, att, då den ansvarighet, hvartill kyrkoherden Hvass genom ifrågavarande löftesskrift sig förbundit, varit inskränkt till viss tid, hvilken tilländagått den 14 Mars 1873, justitieråden, med ändring af, domstolarnes beslut, funne boställsdirektionens bevakning, som afsåge arrende efter nämnde

s. 794 Sida 794 i årgången börjar härKopiera citering

tid, ej kunna godkännas, sä vidt sådant pä sökandepartens rätt i konkursen inverkade.

Kongl. Maj:ts dom, affattad i enlighet med den af justitierådet Södergren biträdda mening, utgafs den 8 December 1876.

För jemförelse mellan den mening, som i förestående mål hos Högsta Domstolen gjort sig gällande genom ordförandens votum decisivum, samt Kongl. Maj:ts i administrativ väg den 12 Juni 1873 fattade beslut, angående loftesskrifter som för krono-arrenden derefter utfärdas, meddelas här

»Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till Kammar-kollegium angående lydelsen af löftesskrifter för kronoarrenden m. m.

Oscar etc. etc. Vår ynnest etc. Sedan i anledning af en hos Oss gjord underdånig ansökning Vi uti nådig proposition den 30 nästlidne Januari föreslagit Riksdagen, att Johannes Nilsson i Lynga och Henric Nilsson i Ullarp, hvilka ingått borgen för behörigt fullgörande å arrendatorns sida under 5 år från och med midfastan 1865 af ett emellan Eder samt Bengt Petter Nilsson för 30 år från midfastan 1861 afslutadt, sedermera på Anders Nilsson transporteradt arrendekontrakt rörande indragna första landtmätarebostället Kärreberg n:o 3 i Alfshögs socken af Hallands län, och, efter det Anders Nilsson genom Faurås häradsrätts utslag den 26 April 1867 skilts från arrendet, blifvit af vederbörande domstolar förpligtade att godtgöra den förlust, som härigenom kunde för kronan uppkomma icke allenast under tiden från midfastan 1867 till samma tid 1870, utan äfven under del derefter återstående af arrendetiden, måtte befrias från berörda dem ådömda ersättningsskyldighet, så vidt den afsåge tiden efter förloppet af de 5 år, för hvilka deras borgen varit ingången, och denna nådiga proposition blifvit af Riksdagen bifallen, hafve Vi till nådig pröfning forehaft den uti Edert i omförmälda mål den 12 Mars 1872 afgifna utlåtande gjorda hemställan, huruvida Vi icke skulle finna skäligt att i Eder och Krigskollegii på Kongl. Brefvet den 25 Juni 1811 grundade kungörelse den 14 Augusti samma år,

s. 795 Sida 795 i årgången börjar härKopiera citering

hvilken väl egentligen afsåge löftesskrift för arrenden af militieboställen, men tillämpades på kronoarrenden i allmänhet, göra det tillägg, att, derest arrendator blefve från arrendet skild, löftesmännens ansvarighet för den förlust, som derigenom för kronan kunde uppkomma, ej måtte utsträckas utöfver den tid, för Hvilken de i borgen gått, öfver hvilken framställning Vår arméförvaltning afgifvit infordradt underdånigt utlåtande; och som den af arméförvaltningen i berörda utlåtande uttalade, med den uppfattning af frågan, som hos Eder gjort sig gällande, öfverensstämmande åsigt, att den utsträckning till hela arrendetiden af en endast för en del deraf ingången löftesförbindelse, som hittills gifna föreskrifter rörande dylika förbindelser visat sig kunna medföra, icke vore till verklig fördel för kronan, vunnit stöd jemväl af Riksdagens bifall till Vår ofvan omförmälda proposition, hafve Vi funnit godt i nåder förklara, att i alla löftesskrifter, som för kronoarrenden hädanefter utfärdas, bör intagas den bestämmelse, att, derest arrendator blifver från arrendet skild, löftesmännens ansvarighet för den förlust, som derigenom för kronan kan uppkomma, ej må utsträckas utöfver den tid, för hvilken de i borgen gått. Meddelande Eder detta till underdånig efterrättelse, aflåte Vi bref i ämnet jemväl till arméförvaltningen; och befalle Vi etc. Stockholms slott den 12 Juni 1873».