Upphäfvande af domstolarnes beslut om edgång ålagd A., som yrkat ansvar å B. enligt 10 kap. 20 § Strafflagen för det denne egenmäktigt tagit ett smedstäd från A.; genom hvilken edgång skulle fulltygas, att, då B. afhemtade städet, A. icke innehade detsamma som lån af B.
31 augusti 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1877, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 174–175 i årgången 1877. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, H) Rättegångsbalken. K. F. om stämpelpapper, nr 4 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 35 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Rättegångsbalken. K. F. om stämpelpapper, nr 4.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjortonde årgången, 1877 i litteraturen — s. 174–175 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 31 Augusti 1876». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Efter stämning till Stockholms rådst.rätt yrkade smidesfabrikören C. F. Liljecrantz, att, som smedsmästaren A. Rydström den 2 Augusti 1875 från Liljecrantz’ verkstad olofligen bortfört ett Liljecrantz tillhörigt smidesstäd, Rydström måtte derför dömas till ansvar enligt 10 kap. 20 § strafflagen samt förpligtas att återställa städet och ersätta Liljecrantz den förlust, honom tillskyndats derigenom att han af samma städ varit i mistning.
Vid åtalade tillfället hade tillgått sålunda, att Rydström, åtföljd af en annan person, infunnit sig i Liljecrantz’ verkstad, der Rydström tillkännagifvit, att han ämnade hemta städet, såsom honom tillhörigt. Liljecrantz hade dertill svarat, att Rydström kunde taga städet »om han vågade», hvarefter Rydström bortfört städet, dervid Liljecrantz yttrat till de innevarande: »ni ser att Rydström stjäl mitt städ».
Rydström bestred åtalet på den grund att städet tillhörde honom. Han hade nemligen af Liljecrantz köpt flere smidesstäd och ibland dem äfven det nu ifrågakomna. Köpet af sistnämnda städ hade kommit till stånd på följande sätt: I Juli månad 1874 hade Liljecrantz af Rydström erhållit en penningeförsträckning till belopp af 20 kronor. Kort derefter hade Liljecrantz fått af Rydström låna ytterligare 10 kronor, men dervid hade parterne öfverenskommit, att Liljecrantz skulle anses hafva för berörda 30 kronor till Rydström sålt ifrågavarande städ, dock med rätt för Liljecrantz att till samma pris återköpa städet. Sedan Rydström flera gånger tillsagt Liljecrantz att ersätta städets värde, om han ville behålla städet, men Liljecrantz icke efterkom-
s. 175 Sida 175 i årgången börjar här
mit denna tillsägelse, hade Rydström, pä sätt förut omnämnts, afhemtat detsamma.
Liljecrantz bestred, att han till Rydström sålt ifrågarande detsamma.
Sedan Rydström till stöd för sin uppgift angående eganderätten till städet företett åtskilliga räkningar samt låtit afhöra vittnen, utlät sig rådst.r:n genom utslag den 25 November 1875: att, enär genom hvad i målet hörde vittnen intygat och eljest förekommit blifvit åvägabragt sådan bevisning till stöd för Rydströms invändning derom, att det i målet omstämda, af Rydström den 2 Augusti 1875 från Liljecrantz afhemtade smidesstäd, till hvilket begge parterne påstått sig vara egare, vid omförmälda tid endast varit af Rydström till Liljecrantz utlånadt, att edgång till utrönande af huru härmed kunde sig förhålla borde i målet ega rum; förty och då Liljecrantz i den frågan vore att betrakta såsom svarande part emot Rydström, förelädes Liljecrantz att med ed betyga, att Liljecrantz, då Rydström förenämnda dag afhemtade det i målet ifrågakomna städet, icke innehade detsamma såsom lån af Rydström.
En ledamot var skiljaktig och ansåg edgång i uppgifna hänseendet lämpligen icke böra åläggas någondera af parterne.
Rydström klagade hos Svea hofrätt. Hans eganderätt till ifrågavarande smidesstäd vore fullkomligt styrkt. Skulle värjemålsed åläggas någondera parten, vore det Rydström, såsom tilltalad.
I utslag den 10 Februari 1876 fann hofr:n ej skäl att i rådst.r:ns utslag göra ändring.
Rydström sökte ändring i domstolarnes utslag.
Målet föredrogs den 31 Augusti 1876 inför H. D. (i närvaro af just.råden Södergren, Cramér, friherre Leuhusen, Almqvist, Rabe, von Segebaden och Svedelius), dervid H. D., då, med afseende å Liljecrantz’ i målet instämda talan, edgång uti ifrågakomna hänseende icke lagligen finge ega rum, fann skäligt att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, visa målet åter till rådst.r:n, som egde detsamma, på anmälan, ånyo företaga och dermed vidare lagligen förfara.