Yrkande om äktenakapsskilnad i anl. af desertio malitiosa
8 november 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1877, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 371–374 i årgången 1877. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Nummer saknas i OCR-lagret: bandet trycker ett löpnummer över varje post, men just det här numret har inte gått att läsa. Posten är avgränsad på kolumntiteln — sidhuvudets rubrik, som byts där nästa post börjar — och inget nummer har gissats.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Avgränsning osäker: numret saknas i OCR-lagret och rubrikraden gick inte att hitta på sidan, så referatet är avgränsat vid sidans början. Står det ett stycke av föregående post först, är det därför. Kontrollera mot det tryckta bandet innan du citerar början.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjortonde årgången, 1877 i litteraturen — s. 371–374 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 8 November 1876». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Hustrus yrkande om äktenskapsskilnad på den grund att mannen år 1862 öfvergifvit och förlupit henne, samt någon kunskap om hans vistelseort efter år 1867 icke kunnat vinnas. Giftermålsbalkens 13 kap. 4 §.
Uti en till Stockholms rådstufvurätt ingifven skrift anhöll hustru Augusta Charlotta Drefvelin, att som hennes man, urmakaregesällen Johan Wilhelm Drefvelin, sommaren 1862 af hat och ovilja förlupit henne, samt, i afsigt att icke vidare återkomma och äktenskapet fortsätta, farit utrikes till för henne obekant ort, utan att sedermera låta sig afhöra, rådst.r:n måtte utfärda offentlig stämning och efterlysning å mannen Drefvelin med föreläggande för honom, att inom natt och år infinna sig hos henne och äktenskapet fortsätta, vid äfventyr, att hustrun eljest blefve från mannen i äktenskapet skiljd och han förklarad förlustig sin lott i boet.
Af ett i målet företedt, af pastorsembetet i Hedvig Eleonora församling utfärdadt prestbetyg inhemtades, att makarne, som blifvit den 13 September 1860 med hvarandra sammanvigde, i äktenskapet egde ett barn, samt att mannen den 2 November 1863 erhållit särskildt flyttningsbevis till Motala,
A kärandesidan anfördes, att oenighet makarne emellan alltifrån äktenskapets ingående varit rådande, samt att mannen vid sitt afvikande från hemmet sommaren 1862 yttrat afsigt att icke vidare återkomma och äktenskapet fortsätta.
I målet afhördes 2 vittnen, hvilka intygade,
det ena vittnet: att mannen våren 1860 blifvit hos vittnet i arbete anstäld, men, till följd af oordentligt lefnadssätt, sommaren 1862 från platsen skiljts; att, till följd af mannens slöseri och oordentlighet, oenighet alltifrån äktenskapets början varit makarne emellan rådande; att vittnet hört omtalas, att mannen, som år 1865 skulle varit anstäld i
s. 372 Sida 372 i årgången börjar här
Upsala såsom urmakeriarbetare, under loppet af år 1867 arbetat fór egen räkning i Tierps socken, samt följande år för nöjes skull besökt Södra Sverige äfvensom Köpenhamn; att vittnet, som icke hade sig bekant huruvida han för närvarande vistades inom landet, vid åtskilliga tillfällen sammanträffat med hustrun, dervid hon uppgifvit, att mannen efter sitt afvikande icke besökt henne eller på ringaste sätt till familjens underhåll bidragit;
det andra vittnet: att mannen varit supig och oordentlig; att vittnet, genom samtal med hustrun, inhemtat, att mannen år 1861 eller 1862 förlupit henne; att vittnet vid flere tillfällen hört makarnes dotter omtala, att fadren icke låtit i hemmet sig afhöra; samt att vittnet, som icke kände mannens nuvarande vistelseort, hört berättas, att han skulle företagit en resa upp åt landet.
I utslag den 4 Juli 1876 yttrade rådst.r:n, att, ehuru af i målet hörde vittnens berättelser framgått, att mannen Drefvelin år 1862 öfvergifvit och förlupit sin hustru; likväl och enär omständigheter, utvisande att han farit utrikes i uppsåt att ej mera blifva och bo hos henne, icke förekommit, funne rådst.r:n ifrågavarande ansökning icke kunna bifallas.
Svea hofrätt, der hustru Drefvelin sig besvärade, fann, enligt utslag den 7 Augusti 1876, skäl ej vara anfördt, som till ändring i rådst.r:ns utslag kunde föranleda.
Hustru Drefvelin sökte ändring hos Kongl. Maj:t, anmärkande, att, på grund af den förebragta bevisningen och med en rätt tolkning af 13 kap. 4 § G. B., hennes ansökan bort bifallas, samt yrkade, af sådan anledning, målets återförvisning.
Målet föredrogs den 8 November 1876 inför H. D. (i närvaro af just.råden, friherre Leuhusen, Carleson, Olivecrona, Huss, von Segebaden och Hernmarck); och emedan af handlingarne i målet framginge såsom otvifvelaktigt, att urmakaregesällen Drefvelin, efter att hafva den 30 September 1860 blifvit med klaganden sammanvigd, öfvergifvit sin hustru utan att någon kunskap om hans vistelseort efter år 1867 kunnat
s. 373 Sida 373 i årgången börjar här
erhållas, samt den omständighet, att tillförlitlig utredning saknades derom, att Drefvelin farit utrikes i uppsåt att ej mera blifva och bo hos hustrun, icke utgjort laga hinder för bifall till den sistnämndas nu ifrågavarande ansökning; ty blef, med upphäfvande och undanrödjande af domstolarnes öfverklagade beslut, målet af H. D. visadt åter till rådst.r:n, som hade att detsamma, uppå anmälan, ånyo företaga och dermed vidare lagligen förfara.
Just.rådet Carleson, som instämde med H. D:s öfrige ledamöter, tillade till utvecklande af sin mening: »Då G. B:s 13 kap. 4 och 6 §§ berättiga hustru att söka äktenskapsskilnad icke allenast när mannen af ondska och motvilja öfvergifver henne och i uppsåt att ej mera blifva och bo med henne far utrikes, utan ock när han, efter att hafva i lofligt ärende rest utom riket, underlåter att återkomma inom 6 år och upplysning om hans vistelseort saknas, synes grunden för berörda lagstadganden vara den, att enär, såsom i nyssnämnda händelser, den ena maken skiljt sig från den andra på sådant sätt, att makarnes återförening blifvit osannolik, på samma gång den afvikne eller bortreste maken lagt hinder i vägen för den andra att söka befrämja äktenskapets fortsättning och genom rikets lag göra sin rätt derutinnan gällande, så kan icke med fog den öfvergifna makan förvägras att söka befrielse från den fortfarande rättsverkan af en ömsesidig förbindelse, hvars fullgörande den andra makan måste anses hafva sig undandragit. Men när den ene maken öfvergifvit den andre, utan att lemna någon kunskap om hvarthän han sig begifvit, och den aflidnes vistelseort sedermera under loppet af mer än 6 år förblifvit okänd, har hvarken osannolikheten af makarnes återförening, ej heller det genom den afvikne åstadkomna hindret för den öfvergifne maken att söka befrämja äktenskapets fortsättning och att med lagens hjelp göra sin rätt derutinnan gällande, blifvit i ringaste mån mindre, utan fasthellre gemenligen större än i någondera af de i ofvanberörde lagstadganden anförda händelserna, och den öfvergifnas rätt att söka befrielse från det utan hennes förvållande afbrutna äktenskapets fortsatta
s. 374 Sida 374 i årgången börjar här
rättsverkan kan fördenskull Kvarken vara i förra händelsen mindre, än i de senare, ej heller anses vara henne betagen derför, att den ej blifvit i lagen uttryckligen omförmäld; och dä den öfvergifna makans rätt att söka äktenskapsskilnad sålunda finnes vara lagligen grundad, måste den ock kunna utsökas i enlighet med de af lagen för sådant ändamål stadgade former. En deremot stridande uppfattning af ofvan anförda stadganden — om än närmare öfverensstämmande med deras bokstafliga lydelse, — leder dertill att å den make, som af illvilja öfvergåfve den andra, berodde att allenast genom förhemligande af sin väg vid afvikandet betaga den öfvergifna makan möjligheten att någonsin blifva rättsligen frigjord från ett äktenskapsband, som blifvit faktiskt upplöst utan sannolikhet att kunna åter sammanfogas, — någonting, som svårligen låter förena sig med berörde stadgandens syftemål och uppenbarligen strider emot andan af sjelfva lagstiftningen om äktenskapssk ilnadsmål».