Vexellagen § 42
2 november 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1877, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,5 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 99–103 i årgången 1877. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Nummer saknas i OCR-lagret: bandet trycker ett löpnummer över varje post, men just det här numret har inte gått att läsa. Posten är avgränsad på kolumntiteln — sidhuvudets rubrik, som byts där nästa post börjar — och inget nummer har gissats.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Avgränsning osäker: numret saknas i OCR-lagret och rubrikraden gick inte att hitta på sidan, så referatet är avgränsat vid sidans början. Står det ett stycke av föregående post först, är det därför. Kontrollera mot det tryckta bandet innan du citerar början.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjortonde årgången, 1877 i litteraturen — s. 99–103 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 2 November 1876»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Bergströms och Bachérs mellanvarande affärer blifvit uppgjorda. Till ådagaläggande häraf företedde sterbhusdelegarne en af Bergström den 1 Oktober 1869 med Bachér upprättad och af denne den 1 September 1871 godkänd räkning öfver spanmål, som under år 1869 blifvit för Bachérs räkning å auktion försåld.
A denna räkning bestred Bachér afseende, enär han hade vexeln i sin hand och räkningen ej vore försedd med Bachérs qvitto, utan endast ett förklarande, att den derför lemnade redovisning godkändes.
Såsom vittnen hördes:
l:o) majoren C. P. Claesson, hvilken berättade: att Bachér på sommaren 1869 fått af vittnet låna penningar för att i lånekontoret infria ifrågavarande vexel, hvilken vittnet nogsamt igenkände; att Bachér derefter, såsom säkerhet för lånfångna beloppet, till vittnet öfverlemnat vexeln; att då vittnet sedermera vid åtskilliga tillfällen kräft Bergström för vexelbeloppet, den sistnämnde ingalunda förnekat, att han för vexeln häftade i skuld, utan endast begärt anstånd med betalningen; och att vittnet emellertid aflemnat förut omförmälda utslag till kronofogden för verkställighet mot Bergström, men, då vittnet ej erhållit liqvid, slutligen återtagit detsamma och tillsagt Bachér att återhemta vexeln, hvilket denne ock gjort, ehuru vittnet icke mindes när detta skett;
2:0) ofvanomförmälde kronofogde, hvilken intygade: att utslaget och vexeln först under senare delen af år 1873 för verkställighet öfverlemnats till vittnet, som, sedan en af vittnet namngifven länsman från lånekontoret anskaffat bevis om vexelns betalning derstädes, ansett samma bevis utgöra hinder för utmätning.
Sterbhusdelegarne bestredo allt afseende å Claessons vittnesmål och anförde vidare: Det vore påtagligt att vexeln blifvit inlöst antingen af Bergström eller Möller, enär Bachér icke, såvidt utslaget utvisade, haft något att skaffa med målet. Om än Bergström brustit i sin betalningsskyldighet, så att Möller måst infria vexeln, hvilket sterbhusdelegarne dock bestredo, vore i allt fall Möller den, som enligt vexel-
s. 100 Sida 100 i årgången börjar här
lagen haft rätt att vända sig mot Bachér och Bergström. Bachér åter hade icke någon sådan rätt emot Bergström, då Bachér ej visat, att han inbetalt vexelbeloppet. Något fordringsförhållande emellan Bachér och Bergström funnes således icke vidare. Lånekontoret, som senast innehaft vexeln, hade ej transporterat densamma på Bachér. Den sistnämnde vore ej heller berättigad att utkräfva beloppet såsom vexelfordran, enär »formaliteterna» icke iakttagits. (Derjemte framstälde sterbhusdelegarne invändning mot rådst.r:ns behörighet att till pröfning upptaga saken, enär talan i vanligt skuldfordringsmål borde mot dem anhängiggöras vid Gotlands norra häradsrätt, inom hvars domvärjo de vore boende. Denna invändning blef dock sedermera frånträdd).
Genom utslag den 21 Juni 1875 utlät sig rådst.r:n: att rätten inhemtat, bland annat, att Bergström i lifstiden och Bachér stått i åtskilliga affärsförhållanden med hvarandra; att Bachér vid bouppteckningen efter Bergström anmält fordringar i dennes sterbhus till sammanräknadt belopp af 4,611 kronor 98 öre, hvaraf 1,900 kronor på grund af åtskilliga utaf Bergström i lifstiden accepterade, å honom af Bachér dragna vexlar, hvilka fordringsbelopp sterbhusdelegarne dock icke velat godkänna; att nu omstämda vexel blifvit af Bachér den 22 Februari 1869 på 3 månader dragen å Bergström till egna ordres och af Bergström accepterad, men af Bachér öfverlåten å Möller, af denne åter endosserad in blanco och sedermera belånad i lånekontoret i Wisby, som, enär betalning uteblifvit, låtit efter anmäld protest till rådst.r:n instämma Bergström och Möller, de der ock genom utslag den 7 Juni nämnda år förpligtats att betala vexeln, hvarefter den blifvit utan exekutiv mellankomst till lånekontoret betald; att sterbhusdelegarne, som under rättegången förevisat en af Bergström i lifstiden den 1 Oktober 1869 upprättad, af Bachér enligt anteckning godkänd, men under sakens handläggning till riktigheten bestridd räkning, slutande sig på ett belopp af 1,124 kronor 82 öre, uppgifvit, men icke styrkt, att alla affärsförhållanden parterne emellan skolat vara uppgjorda; samt ait under förevarande
s. 101 Sida 101 i årgången börjar här
rättegång på ed hörde ojäfviga vittnet Claesson intygat, att Bachér en dag under loppet af sommaren 1869 af Claesson erhållit penningar i ändamål att i lånekontoret infria den omstämda, Claesson vid rätten i hufvudskrift förevisade och af denne nogsamt igenkända vexeln, att Bachér derefter såsom säkerhet för lånebeloppet till Claesson öfverlemnat samma vexel, att när Claesson sedermera vid skilda tillfällen kräft Bergström i lifstiden, denne, under erkännande af skulden, endast äskat anstånd med betalningen, men att Claesson omsider för verkställighet emot Bergström till vederbörande kronofogde inlemnat ofvannämnda utslag, hvilket han likväl någon tid derefter återtagit, enär ingen handräckning derpå följt eller penningar lemnats, hvadan ock vexeln blifvit till Bachér återstäld;
och emedan den af Claesson på ed afgifna vittnesberättelse icke kunde anses hafva blifvit till sin verkan förringad, utan fastheldre förstärkt genom det förhållande att Bachér vore innehafvare af den omstämda vexeln, och påtagligt vore, att, derest densamma blifvit af Bergström inlöst, denne icke underlåtit att det inlösta fordringsbeviset vederbörande affordra och behålla; ty och under åberopande af rådst.r:ns förut gifna, längesedan laga kraftvunna utslag, samt med stöd af 4 kap. 26 § 1 och 2 mom. jemte 7 kap. 46 § och 11 kap. 76 § gällande vexellag, förpligtades sterbhusdelegarne att, gemensamt eller den der gälda gitte, vid utmätningstvång, genast till Bachér erlägga det omstämda vexelbeloppet 950 kronor med 6 proc, ränta från förfallodagen den 22 Maj 1869 till dess betalning skedde.
Bergströms sterbhusdelegare vädjade till Svea hofrätt. Majoren Claesson hade icke intygat, att Bachér sjelf infriat vexeln. Det vore ock ej utredt af hvem vexeln blifvit inlöst. Dock vore antagligt att detta skett af Bergström, hvilken, i goda förmögenhetsvilkor, ofta försträckt Bachér penningar och dessutom ej blifvit kräfd på 3 år före sin död. Bachér hade icke styrkt sin åtkomst af vexeln eller att han vore rätt innehafvare af densamma enligt 12 och 42 §§ vexellagen.
s. 102 Sida 102 i årgången börjar här
Bachér genmälde: Vexeln vore ju af Möller endosserad in blanco och följaktligen gällande i hvar mans hand. Bachér vore ej pligtig att visa det han icke olofligen åtkommit vexeln. Bachér' bestred allt hvad motparterne anfört.
Vid sakens föredragning i hofr:n ifrågasatte till en början v. här.höfd:ne Westdahl och friherre J. Staël von Holstein om, vid det förhållande, att Bachér, som icke ens uppgifvit, att han förr än genom den i denna sak till den 22 Mars 1875 uttagna stämning emot Bergström eller dennes sterbhusdelegare fört talan om utbekommande af ifrågavarande, af Bergström accepterade och den 22 Maj 1869 till betalning förfallna vexels innehåll, sålunda ej inom 3 år från vexelns förfallodag emot godkännaren bevakat sin fordran på grund af samma vexel, samt enär upplyst vore, att Bergströms sterbhusdelegare icke vore boende inom rådst.r:ns i Wisby domvärjo, rådst.r:n kunde anses hafva varit behörigätt saken till pröfning upptaga.
I anledning häraf yttrade referenten, assessoren Gripensköld, att, då anmärkning mot rådst.r:ns behörighet icke blifvit af någondera parten framstäld, referenten för sin del ansåge pröfning af denna fråga icke böra ega rum.
V. här.-höfd:ne friherre Staël von Holstein och Westdahl funno för sin del en sådan pröfning böra verkställas: hvaremot hofrättsråden Törnqvist och Montelius instämde med referenten.
Beträffande sjelfva saken yttrade hofr:n i dom den 17 Februari 1876: att, som, efter det ifrågavarande vexel blifvit af Bachér öfverlåten å Möller och af denne i riksbankens lånekontor i Wisby belånad, vexeln blifvit, enligt derå af vederbörande tjensteman i lånekontoret tecknadt bevis, till fallo infriad, men Bachér, som emot vederparternes bestridande icke styrkt sin uppgift att han i lånekontoret infriat vexeln, icke visat, att han af vexeln blifvit innehafvare på sätt 42 § vexellagen stadgade; alltså blefve, med ändring af motvädjade utslaget, Bachérs i saken förda talan ogillad.
Om denna dom förenade sig hofrättsråden Montelius och Törnqvist samt assessoren Gripensköld.
s. 103 Sida 103 i årgången börjar här
Från beslutet var v. här.-höfd. friherre Staël von Holstein, med hvilken v. här.-höfd. Westdahl instämde, i så måtto skiljaktig, att han, då Bachér icke för sin ifrågavarande fordran egde vexelrätt emot Bergströms sterbhusdelegare samt icke heller ådagalagt något annat förhållande, på grund hvaraf emot desses bestridande samma fordran kunde anses styrkt, instämde i det slut, hvartill hofr:ns ôfrige ledamöter kommit.
I hofr:ns dom sökte Bachér ändring under åberopande af hvad han förut i saken anfört. Derjemte företedde Bachér intyg af lånekontorets ombudsman att dennes å vexeln meddelade intyg af den 31 Oktober 1873 tillkommit på Bachérs begäran.
Uti afgifvet betänkande hemstälde N. Rev. (rev.-sekr. von Bahr, konst, rev.-sekr. Norberg och t. f. rev.-sekr. Lilienberg, den sistnämnde föredragande), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofr:ns dom.
Vid sakens föredragning den 9 Oktober 1876 inför H. D. (i närvaro af just.-råden Carleson, Naumann, von Hofsten, Olivecrona, Lindhagen, Svedelius och Hernmarck) gillades N. Rev:ns betänkande.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 2 November 1876.