Arrende af ett jordstycke på 49 år. Förbud att utan jordegarens samtycke öfverlåta arrendet på annan person. Detta förbud icke respekteradt. hvarföre innehafvaren fått sig ålagdt att lägenheten afträda mot skälig lösen. Skall i sådant fall lösen betalas äfven för verkstäder

11 december 1877


Så kom texten hit

  • Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
  • Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1878, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
  • Textkvalitet: högst omkring 0,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
  • Tryckta sidor: s. 417–422 i årgången 1878. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
  • Avdelning: III. Lagskipning, C) Jordabalken, Lagfartslagen. Om hemmans klyfning och Jordafsöndring, nr 7 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 64 i bandet.
  • Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Jordabalken, Lagfartslagen. Om hemmans klyfning och Jordafsöndring, nr 7.
  • Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
  • Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femtonde årgången, 1878 i litteraturen — s. 417–422 där är samma sidor som här.
  • Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 11 December 1877»
  • Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.

Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.

Domstolens referat

Genom kontrakt af den 12 Juni 1869 upplät S. Wisselqvist frän sitt hemman N:o 3 Ousby till N. Christensson ett stycke jord på arrende i 49 år, under vilkor, enligt kontraktet, att om Christensson ville öfverlåta arrendet och besittningsrätten på annan person, dertill skulle erfordras jordegarens samtycke. Jemlikt kontrakt af den 22 November 1873 »försålde» Christensson denna lägenhet med derå befintliga åbyggnader till S. N. Nilsson, som åter den 25 Augusti 1875 öfverlät densamma på P. Persson dels enligt särskildt kontrakt och dels enligt följande å Christenssons kontrakt tecknade öfverlåtelse: »med samma rättigheter och skyldigheter, jag innehar förestående kontrakt, har jag denna dag samma öfverlåtit på gjuteriverkstadsegaren P. Persson — — — Den 25 Augusti 1875. S. Nilsson. (Vittne). Förestående öfverlåtelse på P. Persson godkännes. Den 26 Augusti 1875. N. Christensson. (2 vittnen)».

Sedermera instämde Wisselqvist till Östra Göinge här.- rätt Persson med påstående, att som denne, utan Wisselqvists begifvande, satt sig i besittning af omförmälda jordstycke, honom måtte, jemlikt 11 § i K. F. den 6 Augusti 1864 angående hemmansklyfning m. m., varda ålagdt att till Wisselqvist genast afträda ifrågavarande tomt.

Persson bestred allt afseende å käromålet under förklarande, att han visserligen icke kunde styrka, det Wisselqvist gifvit sitt samtycke till lägenhetens öfverlåtande på honom, men att, enligt hans förmenande, Wisselqvist borde Naumann, Tidskr. f. lagstiftn. etc. 15:de årg. 27

s. 418 Sida 418 i årgången börjar här

med sin talan vända sig mot Christensson; åberopande Persson tre af Wisselqvist i Maj 1873, 1874 och 1875 utfärdade qvitton, utvisande att Wisselqvist â hvarje af dessa dagar af Christensson — sålunda äfven sedan denne på Nilsson öfverlåtit lägenheten — i årlig tomthyra emottagit 57 kr.

I utslag den 20 December 1875 utlät sig här.-r:n: att enär Christensson, efter det Wisselqvist den 12 Juni 1869 åt honom på 49 år bortarrenderat från sitt egande hemman 1/6 mtl N:o 6 Ousby en till sina gränsor bestämd jordlägenhet, under vilkor, att för lägenhetens öfverlåtande på annan person erfordrades jordegarens samtycke, den 22 November 1873 öfverlåtit lägenheten på Nilsson, hvilken åter den 25 Augusti 1875 sålt densamma till Persson, funne här.-r:n Wisselqvist, som bevisligen icke godkänt omförmälda öfverlåtelser, vara befogad att emot Persson framställa den talan, som han gjort, samt Persson, derest godvillig öfverenskommelse med Wisselqvist ej kunde träffas, vara skyldig att, på grund af 11 § i K. F. den 6 Augusti 1864, lägenheten afträda emot skälig lösen, till bestämmande hvaraf Persson och Wisselqvist egde utse å hvar sin sida en god man och dessa, om så fordrades, den tredje.

Persson vädjade till hofr:n öfver Skåne och Blekinge: Derest kontraktsbrott vore begånget, finge Wisselqvist derom vända sig till Perssons fångesmän. Persson hade å tomten uppfört ett större gjuteri jemte ett tvåvåningshus i och för mekanisk verkstad. Ofrige å tomten uppförde hus hade Persson inköpt af Nilsson.

Christensson anmälde sig i hofr:n såsom mellankommande part och yrkade, jemlikt 25 kap. 22 § och 18 kap. 3 § Rättegångs-Balken, att, som saken rörde hans rätt, men han saknade närmare kännedom om hvad deri vid här.-r:n förekommit, saken måtte dit återförvisas, på det han måtte kunna deri sig yttra. Christensson hade, efter att af Wisselqvist arrenderat tomten på 49 år, till Nilsson sålt de derå uppförde byggnader, men han hade hvarken till Nilsson eller någon annan öfverlåtit sjelfva tomten. Christensson, som fortfarande sjelf innehade densamma, vore väl oförhindrad

s. 419 Sida 419 i årgången börjar här

att låta annan person biträda sig att å hans vägnar bruka jorden. Här.-r:n hade missförstått den af Christensson den 22 November 1873 till Nilsson utfärdade handling.

Enligt dom den 4 Augusti 1876 fann hofr:n icke skäl bifalla Christenssons anhållan om sakens återförvisande till här.-r:n eller att i anledning af Perssons vadetalan göra ändring i här.-r:ns utslag.

Persson och Christensson, den senare enligt 30 kap. 18 § R. B., fullföjde saken till Kongl. Maj:t, dervid Christensson anförde: Att saken rörde hans rätt vore tydligt, enär Wisselqvist gifvit honom den nyttjanderättsupplåtelse, han nu ville hafva, samt Christensson »densamma till Persson transporterat». Christensson, som derföre i hofr:n anmält sig såsom mellankommande part, hade icke obetingadt kunnat göra ett med någondera af parterne, ty om än transporten till Persson ogillades, blefve dock ingalunda deraf en följd, att upplåtelsen till Christensson jemväl skulle förfalla. Vid detta förhållande hade hofr:n enligt 18 kap. 3 § Rättegångs-Balken bort uppskjuta den lagvadda tvisten och förvisa Christenssons talan till här.-r:n, då Christensson icke medgifvit, att densamma måtte i hofr:n omedelbart afgöras. Dessutom hade Wisselqvist, sedan Christensson öfverlåtit lägenheten till Nilsson, utan anmärkning uppburit afgälden 2 gånger, nämligen i Maj 1874 och 1875; och, ehuru Wisselqvist icke ens föreburit okunnighet om samma öfverlåtelse, vore Christensson i allt fall villig styrka, det Wisselqvist medgifvit öfverlåtelsen till Nilsson. På grund häraf yrkade Christensson, att Kongl. Maj:t måtte undanrödja domstolarnes beslut och återförvisa saken till här.-r:n, på det han måtte komma i tillfälle att sin talan utföra.

Persson åter anförde: Wisselqvist hade ingen skälig anledning att, sedan han i 2 år åtminstone stillatigande samtyckt till öfverlåtelsen, nu söka göra sin återvinningsrätt gällande. Persson förenade sig i Christenssons anhållan, att honom måtte lemnas tillfälle att styrka Wisselqvists samtycke till öfverlåtelsen. Derest lägenheten komme att afträdas, borde Persson bekomma ersättning af Wisselqvist ej

s. 420 Sida 420 i årgången börjar här

blott för mistningen af jorden, utan äfven för derå varande byggnader och anläggningar.

Wisselqvist, som yrkade, att, enär Christensson icke vid de underdåniga besvären bilagt föreskrifven borgen, dennes talan icke måtte af Kongl. Maj:t till pröfning upptagas, genmälde: Christensson hade, gent emot honom, alldeles samma talan som Persson, hvilkens rätt Christensson godkänt och sedermera aldrig klandrat. Christenssons talan vore följaktligen icke sådan, som i 18 kap. 2 § Rättegångs- Balken sägs, hvadan hofr:n rätteligen förfarit. Wisselqvist hade icke godkänt någondera öfverlåtelsen, ej heller af någon annan än Christensson emottagit afgälden, såsom af de åberopade qvittenserna framginge. På grund häraf bestred Wisselqvist motparternes ändringssökande, äfvensom Perssons påstående om ersättning för de å tomten uppförda byggnader och anläggningar, hvarjemte Wisselqvist yrkade Christenssons fällande till laga ansvar enligt 30 kap. 18 § Rättegångs-Balken.

N. Rev. (rev.-sekr:ne von Bahr och Herslow, föredragande, samt konst.-rev.-sekr. Lilienberg) yttrade i afgifvet betänkande: »Beträffande Wisselqvists invändning att, som Christensson skulle underlåtit att vid sina underdåniga besvär foga borgen för kostnad och skada, besvären ej måtte till pröfning upptagas; så enär sådan borgen är i stadgad ordning af Christensson stäld, läror denna invändning lemnas utan afseende.

Hvad angår Christenssons besvär; så då hans i hofr:n väckta talan uppenbarligen gått derpå ut, att Persson skulle vid lägenheten varda bibehållen, och Christensson således i sjelfva verket gjort ett med Persson, samt hofr:ns förfarande att, efter det Christensson i saken sig yttrat, företaga densamma till omedelbart afdömande, vid sådant förhållande, jemlikt 18 kap. 1 och 3 §§ Rättegångs-Balken icke, såsom Christensson anmärkt, varit mot laga rättegångsordning stridande, hemställer N. Rev. i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte finna Christenssons klagan ej förtjena afseende.

s. 421 Sida 421 i årgången börjar här

Vidkommande sjelfva saken, torde Kongl. Maj:t pröfva rättvist sålunda fastställa hofr:ns dom, att Persson förpligtas att till Wisselqvist afträda ifrågavarande jordlägenhet emot lösen efter gode mäns bestämmande, med rätt för Persson att från lägenheten bortföra de dera befintliga, honom tillhöriga byggnader; skolande lägenheten afträdas å den laga fardag, som infaller näst efter det löseskillingen blifvit bestämd och erlagd.

Detta, äfvensom hvad afseende må fästas å Wisselqvists mot Christensson framstälda ansvarsyrkande, varder dock till Kongl. Maj:ts eget nådiga afgörande i underdånighet öfverlemnadt.»

Saken föredrogs den 5 November 1877 inför H. D., som, beträffande Wisselqvists invändning i fråga om upptagande till pröfning af Christenssons besvär, gillade det underdåniga betänkandet; och enär Christensson icke visat, att fel i rättegången hos hofr:n förelupit, så att dess dom förthy ogillas finge, samt Christensson icke i den ordning 30 kap. 1 eller 6 § Rättegångs-Balken föreskrefve, banat sig väg att få hofr:ns dom Kongl. Maj:ts pröfning understäld, ansågo H. D:s fleste ledamöter, just.-råden Södergren, frih. Leuhusen, Wretman, von Hofsten, Huss och Lindhagen, hvad Christensson till vinnande af ändring i samma dom anfört, icke kunna till vidare pröfning upptagas; hvaremot just.-rådet Naumann i denna del gillade det underdåniga betänkandet.

I fråga om Per Perssons fullföljda talan gillade H. D:s fleste ledamöter, just.-råden Södergren, frih. Leuhusen, Naumann och von Hofsten, domstolarnes beslut i hvad anginge åläggandet för Per Persson att ifrågavarande jord till Wisselqvist afträda emot lösen, som skulle af gode män bestämmas; och enär dessa beslut måste så uppfattas, att jorden skulle afträdas sådan den med uppförda byggnader befunnes, emot lösen jemväl för dessas värde, kunde Per Perssons fullföljda yrkande om sådant bestämmande icke till vidare yttrande föranleda.

s. 422 Sida 422 i årgången börjar här

Just.-råden Wre^an, Huss och Lindhagen funno Per Perssons fullföljda talan icke föranleda ändring i hofr:ns dom.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 11 December 1877.