Har vederbörande åklagare rätt till andel i böter, ådömda enligt K. F den 7 Maj 1842, angående behörighet att föra befäl å svenskt handelsfartyg ?
16 november 1877
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1878, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,0 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 467–471 i årgången 1878. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, F) Strafflagen och dertill hörande förordningar, nr 6 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 71 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Strafflagen och dertill hörande förordningar, nr 6.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femtonde årgången, 1878 i litteraturen — s. 467–471 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredragning den 16 November 1877». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Efter åtal af t. f. advokatfiskalen i Kongl. kommerskollegium W. Silfversparre dömde rådst.-r:n i Göteborg genom utslag den 17 Maj 1876, under åberopande af 6 § i K. F. den 7 Maj 1842, angående behörigheten att föra befäl å svenska handelsfartyg, jemförd med Kongl. Kungörelserne den 22 Maj 1852 och den 2 Mars 1854, Oskar Leontius Larsson att för det han, som endast undergått examen såsom styrman af 2:dra klassen, såsom befälhafvare fört far-
s. 468 Sida 468 i årgången börjar här
tyg till amerikansk hamn, härför böta 250 kr., hvilka böter skulle tillfalla kronan.
Öfver detta utslag besvärade sig Silfversparre i Göta hofrätt och yrkade den ändring, att han mätte förklaras berättigad till åtnjutande af 1/3 i bötesbeloppet, enär de bestämmelser, som gälde vid tiden för utfärdandet af 1842 års förordning, innehöllo, att böter för öfverträdelse af samma förordning skulle gå till treskiftes.
6 § sista mom. af 1842 års förordning lyder sålunda: »Frågor härom skola behandlas i den ordning, som för sjörättsmål stadgad är; åliggande Vårt och rikets kommerskollegium att öfverträdelse i berörda afseende genom dess advokatfiskal i laga ordning beifra.»
Uti infordrad förklaring yttrade rådst.-r:n: 1842 års K. F. stadgade icke något om böternas fördelning och den då gällande sjölag hade blifvit ersatt genom 1864 års sjölag, som i 301 § stadgade att böter, som efter samma lag ådömdes, skulle tillfalla kronan. På grund häraf ansåg sig rådst.-r:n hafva rätteligen förfarit.
Vid sakens föredragning den 20 November 1876 i hofr:n, i närvaro af hofr.-råden Westring och Ekermann samt assessorerne Bergius, Hessle och Lothigius, väcktes först fråga, huruvida handlingarne borde före målets afgörande öfverlemnas till advokatfiskalsembetet i hofr:n för bevakande af kronans rätt, dervid assessoren Hessle, med hvilken hofr.- rådet Ekermann sig förenade, ansåg, att handlingarne borde till advokatfiskalsembetet öfverlemnas, hvaremot öfrige ledamöterne funno målet utan en dylik åtgärd böra pröfvas i befintligt skick.
Som den väckta interlokutionen sålunda var afslagen, företogs målet till afgörande; och som enligt K. F. den 7 Maj 1842 frågor om ansvar för förbrytelser emot samma förordning borde behandlas i den ordning, som för sjörättsmål vore stadgad, men föreskrift saknades, huru deri utsatta böter skulle fördelas eller hvem de skulle tillfalla, samt vid detta förhållande och då berörda förbrytelser närmast vore att hänföra till de i sjölagen omförmälda brott af fartygsbefäl-
s. 469 Sida 469 i årgången börjar här
hafvare, sagda böter borde, likasom de böter, hvilka enligt nu gällande sjölag ådömdes, tillfalla kronan, funne höfr:n Silfversparres talan ej föranleda ändring i rådst.-r:ns utslag.
Om detta utslag, som utfärdades den 8 December 1876, förenade sig hofr.-rådet Westring samt assessorerne Bergius och Lothigius. .
Assessoren Hessle, med hvilken hofr.-rådet Ekermann sig förenade, yttrade: »Då i K. F. den 7 Maj 1842 ej finnes utsatt hvilka de deri stadgade böter skola tillfalla, finner jag, med stöd af 32 kap. 1 § R. B., lagligt bifalla Silfversparres ifrågavarande ändringssökande».
Silfversparre besvärade sig och anförde: Föreskriften i den efter 1842 utfärdade sjölagen, att böter, ådömda enligt samma lag, skulle tillfalla kronan, egde ej något sammanhang med frågan om ordningen för sjörättsmåls behandling. K. F. den 4 Juni 1868 angående pass och nationalitetshandlingar samt Kongl. reglementet för sjömanshusen den 1 Mars 1870 innehölle, att böter, ådömda efter berörde författningar, skulle fördelas lika emellan kronan och åklagaren. Förbrytelser emot samma författningar voro minst lika mycket hänförliga till nu åtalade slags förbrytelser som de i sjölagen omförmälda. På grund häraf yrkade Silfversparre, att Kongl. Maj:t måtte tillerkänna honom så stor andel i böterna, som Kongl. Maj:t pröfvade skäligt bestämma.
Uti infordradt yttrande utlät sig just.-kanslersembetet, att, efter embetets uppfattning, så mycket mindre skäl förefunnes att tillstyrka ändring i hofr:ns beslut, som det syntes ankomma på den lagstiftande makten att, der det funnes nödigt eller lämpligt att till åklagares uppmuntran viss del af böter utaf ifrågavarande beskaffenhet dem tillerkändes, härom meddela de föreskrifter, som kunde vara af behofvet påkallade.
Sedan vid målets föredragning den 16 November 1877 inför H. D. förordnats, att målet skulle af H. D:s båda afdelningar samfäldt afdömas, föredrogs målet in pleno den 29 i samma månad *), hvarvid H. D:s fleste ledamöter (just.-
*) Just.-rådet Naumann var hindrad att dervid närvara.
s. 470 Sida 470 i årgången börjar här
råden Södergren, frih. Leuhusen, Almqvist, Wretman, von Hofsten, Rabe, Huss, von Segebaden och Svedelius) funno, med afseende å stadgandet i 2 kap. 8 § strafflagen, ej skäl att göra ändring i det slut, hvari hofr:n i målet stannat.
Just.-rådet Carleson afgaf följande yttrande:
»I afseende å fördelning af böter, ådömda på grund af förordningen angående behörighet att föra befäl å svenskt handelsfartyg den 7 Maj 1842, synes mig strafflagens 2 kap. 8 § så mycket mindre böra åberopas, som kapitlets öfverskrift uttryckligen begränsar innehållet till att angå i straff som efter denna lag ådömas må, »samt förordningen om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864 tydligen utvisar, att vid strafflagens införande ej åsyftats ändring i föreskrifter eller anordningar af beskaffenhet, som de genom förstnämnda förordning gifna. Att strafflagens stadgande i nyssnämnda kapitel och § derom, att böter tillfalla kronan, endast afsåg de böter, som i samma lag stadgades, och således icke åsyftade vidsträcktare ändring, än mindre upphäfvande af krono-åklagares på Kongl. brefvet den 26 April 1785, förordningen den 30 September 1801 och Kongl. brefvet den 31 December 1829 grundade rätt till hälften af ensaksböter, hvilka på deras åtalan utfalla, ådagalägges särskildt af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 21 Oktober 1863 och Kongl. Maj:ts med anledning deraf den 29 Augusti 1865 utfärdade kungörelse angående anmälan af anspråk på ersättning för mistade andelar i vissa böter. Nya Strafflagen betraktades såsom en i stället för Missgernings- och Straffbalkarne samt vissa andra delar af 1734 års lagbok med tillhörande författningar införd del af lagboken, vid hvilket förhållande den i 32 kap. 1 § Rättegångsbalken stadgade bötesfördelningen saknade tillämplighet å Strafflagens böter och, då krono-åklagaren tillerkändes ersättning för det sistnämnde böter, på sätt ofvananmärkta Kongl. kungörelse tillkännagaf, »helt och hållet tillfalla kronan», förföll all anledning att tillägga åklagaren någon andel af samma böter, fastän de voro kronans ensak.
s. 471 Sida 471 i årgången börjar här
Enär nu pä grund af förstnämnde förordning den 7 Maj 1842 ådömda böter ej äro för särskilda ändamål omedelbarligen anvisade och följaktligen måste vara Kongl. Maj:ts och kronans ensak, samt tillförordnade advokatfiskalen i kommerskollegium, på hvars åtalan ifrågavarande böter ådömts, varit, jemlikt Kongl. brefvet den 26 April 1785, berättigad att af desamma undfå hälften, men klaganden endast yrkat utbekommande af en tredjedel, varder af mig hofr:ns utslag på det sätt ändradt, att klaganden tillerkännes tredjedelen af sagde böter.
Just.-råden Hernmarck och Wedberg ansågo ifrågavarande enligt förordningen den 7 Maj 1842 ådömda böter, enär om deras fördelning icke blifvit särskildt stadgadt, vara att anse såsom kronans ensak, deraf jemlikt Kongl. brefvet den 26 April 1785 åklagaren egde undfå hälften, till följd hvaraf bemälde ledamöter funno klaganden berättigad att sådan andel i samma böter erhålla.
Just.-råden Olivecrona, Lindhagen och Östergren, hvilka lika med just.-rådet Carleson funno strafflagens 2 kapitels 8 § icke vara på förevarande fall tillämplig, yttrade, att enär uti förordningen den 7 Maj 1842, enligt hvilken ifrågavarande böter blifvit ådömda, icke funnes utsatt hvem böterna njuta skulle, samt de vid sådant förhållande bort efter den i 32 kap. 1 § Rättegångsbalken stadgade grund fördelas, pröfvade just.-råden rättvist, med ändring af hofr:ns utslag, tillerkänna klaganden en tredjedel af samma böter.
Om detta mål skulle anteckning göras i H. D:s minnesbok (se årgången 1877, sid. 768).