Naumanns tidskrift 1878 s. 494

Den 4 Mars 1873 utstälde Per Månsson i Katslösa en vexel å handlanden C. M. A. Palm derstädes å 1,850 rdr att betalas 6 månader derefter till handlanden J. T. Rothstein eller order, hvilken vexel af Palm accepterades att betalas hos Rothstein, som sedermera endosserade vexeln.

Den 9 påföljande September ingaf en af Palms fordringsegare ansökning om hans försättande i konkurs, som jemväl på ansökningen följde.

s. 495 Sida 495 i årgången börjar härKopiera citering

I egenskap af syssloman i Palms konkurs uttog stadsfiskalen N. M. Holm stämning till Ljunits här.-rätt â Per Månsson och Rothstein under yrkande, att som Palm den 14 Augusti 1873 såsom säkerhet för ofvannämnda vexelbelopp å Per Månsson och Rothstein öfverlåtit sina enligt handelsbok utestående fordringar, berörda öfverlåtelse, hvilken egt rum under de sista 30 dagarne före konkursens början och innefattat af Palm lemnad säkerhet för skuld, vid hvars tillkomst sådan säkerhet ej varit utfäst, måtte förklaras utan verkan och konkursboet alltså berättigas att fritt förfoga öfver Palms omförmälda fordringar, samt Per Månsson derjemte förpligtas till konkursboet återställa handelsboken, hvarjemte yrkades åläggande för Per Månsson och Rothstein att återgälda hvad af fordringarne möjligen vore indrifvet jemte ränta.

Holm företedde en förteckning på de öfverlåtna fordringarne, hvilken förteckning var undertecknad af Per Månsson, daterad den 4 September 1873, till riktigheten bestyrkt af 2 personer den 19 i samma månad samt försedd med en så lydande rubrik: »Summariskt utdrag ur landthandlanden C. M. A. Palms i Katslösa förda handelsbok från innevarande års början till denna dag, hvilken handelsbok har af mig undertecknad blifvit mottagen såsom godtgörelse till en samma dag förfallen vexel stor 1,850 rdr jemte 6 procent ränta.»

Per Månsson bestred stämningspåståendet under anförande: Vid tillfallet för vexelns utfärdande hade han uttryckligen förbehållit sig rättighet att, om sådant till följd af Palms obestånd blefve erforderligt, till säkerhet för vexelbeloppet få Palms utestående fordringar på sig öfverlåtne. Öfverlåtelsen egde sedermera rum den 14 Juli, icke den 14 Augusti såsom i stämningsansökningen oriktigt uppgifvits, — sålunda icke inom de 30 sista dagarne före konkursens början. Per Månsson, å hvilken ensam fordringarne öfverlåtits, hade sedermera lemnat handelsboken för fordringarnes indrifvande till nämndemannen Anders Månsson, som jemväl indrifvit en del af beloppet; och åberopade Per Månsson vi-

s. 496 Sida 496 i årgången börjar härKopiera citering

clare 2 af honom företedda handlingar, undertecknade af Palm och innehållande, den ena, daterad den 14 Juli 1873, »att Palm till Rothstein och Per Månsson öfverläte och transporterade alla uti Palms handelsböcker till den 4 September 1873 varande och egande fordringar, motsvarande på grund derutaf, att Rothstein och Per Månsson skulle, såvida Palm icke kunde det sjelf åstadkomma, inlösa en utaf Palm den 4 Mars 1873 till Rothstein eller order accepterad vexel å 1,850 rdr, hvilken summa vore till betalning förfallen 6 månader à dato eller den 4 September»; och förbehölle sig Palm det möjligen blifvande öfverskottet; samt den andra, daterad den 3 Mars 1873: »Jag undertecknad förbinder mig att till hemmansegaren Per Månsson i Katslösa vid första påfordran transportera mina tillgodohafvande fordringar mot det att han som borgen underskrifver en vexel på sex månader. Skulle fordringarne icke uppgå till vexelns belopp, skall resten fyllas med kontanta penningar.»

Holm bestred allt afseende å handlingen af den 3 Mars 1873 samt vidhöll sitt påstående, att öfverlåtelsen egt rum först den 14 Augusti, till utredning hvaraf åtskilliga vittnen afhördes.

Rothstein uppgaf, att Per Månsson den 3 September visat honom handlingen af den 14 Juli, utan att likväl omnämna under hvilka vilkor öfverlåtelsen kommit till stånd; att Rothstein icke vid tillfället uppmärksammat om handlingen var daterad den 14 Juli eller någon annan dag, samt att handelsboken till Per Månsson öfverlemnats den 4 September.

Anders Månsson, hvilken vid ett rättegångstillfälle uppträdde såsom ombud för Per Månsson, och dervid till rätten ingaf handelsboken, berättade, att han den 4 September af Per Månsson i Palms salubod bekommit ifrågavarande bok samt att han först i följande Januari månad börjat indrifva fordringarne.

Genom utslag den 6 Juli 1875 förelädes Per Månsson af här.-rm att med ed, om han förmådde, betyga, att han icke först den 14 Augusti 1873 eller någon annan dag inom

s. 497 Sida 497 i årgången börjar härKopiera citering

en månad före den 9 derpå följande September af Palm fått sig öfverlåtna dennes omstämda, då utestående fordringar.

Per Månsson ville icke gå eden. Han ville icke grunda någon rätt på handlingen af den 14 Juli 1873, hvilken alls icke afsåge de till honom långt förut utfästa fordringstransporterna; men då Holm icke klandrat den af Palm utfärdade handlingen af den 3 Mars 1873, och då Per Månsson allenast på grund af denna handling omhändertagit, de å honom transporterade fordringarne, yrkade Per Månsson käromålets ogillande.

Holm anmärkte, att, då fordringsbevisen icke blifvit till Per Månsson öfverlemnado förr än den 4 September 1873, eller några dagar före konkursens början, skulle, derest öfverlåtelsen ansåges såsom betalning för Per Månssons fordran på grund af vexeln, denna betalning skett med medel, som i anseende till Palms yrke icke kunde anses såsom vanliga. På grund häraf yrkades bifall till stämningspåståendet.

Här.-r:n, som på anförda skäl underkände Holms talan, såvidt den rörde Rothstein, utlät sig i öfrigt i utslag den 23 December 1875, att emedan Per Månsson frånträdt allt anspråk på ifrågavarande fordringar försåvidt sådant grundades på den af Palm utfärdade öfverlåtelsehandlingen den 14 »Juni» 1873, samt, emot Holms bestridande, lagligt afseende icke kunde fästas å en handling den 3 Mars 1873, enligt hvilken Palm skulle hafva förbundit sig att vid påfordran till Per Nilsson öfverlåta sina berörda fordringar; ty och som, äfven om antagas kunde, hvad Per Månsson emellertid icke påstått, att han, såsom innehafvare af den till betalning den 4 September 1873 förfallna, af Palm godkända vexeln, hos den sednare egt en nämnda dag förfallen fordran, samt att Per Månsson medelst klandrade öfverlåtelsen fått betalning för samma fordran, sådan betalning, hvilken, då Per Månsson brustit åt den honom förelagda eden, måste anses hafva egt rum inom de 30 sista dagarne före konkursens början, i allt fall skett med medel, de der med hänseende till Palms yrke vore att såsom ovanliga anse;

Naumann, Tidskr. f. lagstiftn. etc. 15:de arg. 32■

s. 498 Sida 498 i årgången börjar härKopiera citering

alltså förklarade här.-r:n, jemlikt 36 § 2 mom. Konkurslagen den 18 September 1862, det emellan Per Månsson och Palm slutade aftal, enligt hvilket merberörda fordringar blifvit å Per Månsson öfverlåtna, ogiltigt, såsom följd hvaraf, jemte det den Palms handelsbok, hvari samma fordringar vore upptagna och som funnes i rättens förvar, till Holm i hans egenskap af syssloman öfverlemnades, Per Månsson förpligtades att vid utmätningstvång till Holm utgifva de fordringsbelopp enligt berörda handelsbok, som Per Månsson redan indrifvit eller låtit indrifva, jemte 5 procent ränta å hvarje särskild fordran från den dag, den blifvit af Per Månsson eller hans ombud uppburen, till dess betalning skedde; dock egde Per Månsson att efter befogenhet i konkursen göra gällande det fordringsanspråk, hvartill han på grund af vexeln den 4 Mars 1873 kunde vara berättigad.•

Per Månsson vädjade till hofr:n öfver Skåne och Blekinge: Han hade icke frånträdt anspråk på grund af handlingen af den 14 Juli, enär han aldrig på densamma grundat någon rätt. Per Månsson hade hos Palm egt fordran den 4 September på grund af vexeln. Holm hade icke stämt om handlingen af den 3 Mars, hvilken vore ovilkorlig och ingalunda förutsatte, att Per Månsson skulle hafva fordran hos Palm den 4 September. Holm hade ej heller i stämningsansökningen grundat sitt påstående derpå, att Palm guldit skuld med »ovanligt» betalningsmedel. I allt fall vore det väl ej ovanligt, att köpmän betalade skulder medelst öfverlåtande af fordringar. På grund häraf yrkade Per Månsson upphäfvande af här.-r:ns utslag.

I dom den 27 Oktober 1876 utlät sig hofr:n: att emedan Holm lemnat obestridt, att Palm den 3 Mars 1873, såsom en af Per Månsson företedd, af Palm utgifven handling utvisade, förbundit sig att till Per Månsson vid anfordran öfverlåta sina utestående fordringar, mot det att Per Månsson underskrefve ifrågavarande den 4 i samma månad utstälda vexel, samt Palm före konkursens början lemnat Per Månsson skriftlig öfverlåtelse af sina fordringar till godtgörande af sin skuld enligt vexeln, äfvensom till honom öfver-

s. 499 Sida 499 i årgången börjar härKopiera citering

lemnat sin handelsbok, ä hvilken fordringarne grundade sig; ty och som jemväl oemotsagdt vore, att Per Månsson såsom innehafvare af vexeln vid förfallotiden den 4 påföljande September egt fordran af Palm till det belopp, hvarå vexeln lydde, för hvilken fordran Per Månsson således redan före dess tillkomst betingat sig säkerhet; alltså och då hvad Holm i öfrigt anfört icke heller kunde förringa öfverlåtelsens giltighet, blef, med upphäfvande af här.-r:ns utslag af den 23 December 1875, Holms emot Per Månsson instämda talan ogillad, såsom följd hvaraf Per Månsson berättigades att återbekomma ofvan omförmälda handelsbok.

Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Bergenstrahle samt v. här.-höfdingarne Senell, referent, och Kiellman.

V. här.-höfdingen von der Lancken åter anförde: »Enär, äfven om antagas får, att Per Månsson, såsom innehafvare af omstämda vexel vid densammas förfallotid den 4 September 1873, egt fordran hos Palm till det belopp, hvarå vexeln lyder, Per Månsson, hvilken brustit åt den honom genom här.-r:ns utslag den 6 Juli 1875 förelagda ed, sålunda måste anses hafva medgifvit, att han under de sista 30 dagarne före början af Palms konkurs erhållit öfverlåtelse af dennes ifrågavarande handelsfordringar, samt Per Månsson icke styrkt, att han före eller vid vexelns undertecknande för den fordran, som derigenom kunde för Per Månsson uppkomma, betingat sig säkerhet i Palms berörde fordringar, i hvilket afseende icke kan godkännas den utaf Palm den 3 Mars 1873 utgifna handling, vid hvars utfärdande Per Månsson, såvidt visadt är, icke närvarit, finner jag, med tillämpning af 36 § 4 mom. konkurslagen, ej skäl göra ändring i här.-r:ns utslag, derigenom berörda öfverlåtelse förklarats mot borgenärerne i Palms konkurs sakna giltighet, samt Per Månsson förpligtats till Holm utgifva de fordringsbelopp med stadgad ränta, som Per Månsson på grund af samma öfverlåtelse uppburit; blifvande här.-r:ns yttrande i fråga om den Palms handelsbok, som Per Månsson innehaft, af mig faststäldt.»

Holm sökte ändring hos Kongl. Maj:t och anförde att han redan vid här.-r:n bestridt allt afseende å handlingen

s. 500 Sida 500 i årgången börjar härKopiera citering

af den 3 Mars, hvilket bestridande borde hafva betraktats jemväl såsom ett bestridande af hvad Per Månsson påstått angående öfverenskommelsen om pantsäkerhet, samt att Hohn i allt fall bestrede, att något pantaftal egt rum, helst handlingen, som derom företetts, saknade all trovärdighet.

Per Månsson anmärkte, att något afseende icke kunde fästas å Holms bestridande af handlingen den 3 Mars, då icke någon omständighet till stöd för berörde bestridande framhållits; att Per Månsson allenast på grund deraf, att han fått emottaga skriftligt löfte om säkerhets ställande, bistått Palm med försträckningen; samt att Per Månsson före konkursens början omhändertagit boken; och ingaf Per Månsson vexeln i hufvudskrift.

N. Rev. (rev.-sekr:n von Bahr, konst. rev.-sekr:n Norberg och t. f. rev.-sekr. Cöster, föredragande) yttrade i afgifvet betänkande: »Då Per Månsson brustit åt ofvanberörda honom förelagda edgång och derigenom är vordet utredt, att han icke förr än inom de sista 30 dagarne före början af Palms konkurs fått ifrågavarande å dennes handelsbok grundade fordringar å sig öfverlåtna, samt Per Månsson icke medelst den af honom åberopade handlingen den 3 Mars 1873 eller annorledes mot Holms bestridande styrkt, att vid tillkomsten af den på omförmälda vexel grundade skuld, Per Månsson såsom vexelns utgifvare betingat sig sådan säkerhet, som, enligt hvad ostridigt är, varit med förutnämnda öfverlåtelse afsedd, vid hvilket förhållande samma öfverlåtelse jemlikt 36 § 4 mom. konkurslagen är utan verkan, hemställer N. Rev. i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med ändring af hofr:ns dom, fastställa här.-r:ns beslut.»

Sedan handlingarne cirkulerat, föredrogs saken den 13 November 1877 inför H. D., hvars fleste ledamöter (just.- råden Södergren, frih. Leuhusen, Rabe, Huss, von Segebaden och Svedelius) biföllo N. Rev:s hemställan.

Just.-rådet Almqvist yttrade:

»Stadgandet i 36 § 4 mom. konkurslagen att, om under de sista 30 dagarne före konkursens början pant blifvit af gäldenären lemnad för skuld, vid hvars tillkomst sådan

s. 501 Sida 501 i årgången börjar härKopiera citering

säkerhet ej varit betingad, pantsättningen är utan verkan, måste efter min uppfattning, och oaktadt de emot en sådan uppfattning i viss mån stridande ordalagen, vara så att förstå, att det i stadgandet förutsatta, vid skuldens tillkomst gjorda beting om pant innefattat ej ett blott löfte om sådan säkerhet, utan ett verkligt pantaftal. Men till aftal om lös pant hör, enligt dess begrepp, att panten öfverlemnas af ägaren till långifvaren; och det af lagstiftaren valda ordet betingad kan således icke betyda annat än lagligen betingad: det vill, i fråga om lös pant, säga att panten blifvit till fordringsegaren lemnad. Då af hela sammanhanget uti konkurslagens ifrågavarande 36 § synes kunna med säkerhet slutas, att lagstiftaren genom stadgandet i anförda moment icke velat säga annat, än att en oprioriterad fordran ej får, genom en derför under de sista 30 dagarne före konkursens början lemnad pant, förvandlas till prioriterad, torde det vilseledande ordet betingad i lagtexten icke böra anses hafva tillkommit annorlunda, än af ovarsamhet eller för att omvexla det nyss förut i texten begagnade ordet lemnad; ty om man tolkade ordet betingad så, att dermed skulle afsetts icke ett lagligt pantaftal, utan allenast en på förhand gjord utfästelse eller löfte att framdeles lemna pant för skulden, så skulle man ock nödgas antaga att genom stadgandet blifvit infördt och varit afsigten att införa ett nytt och förut okändt slag af tyst förmånsrätt utaf den hittills oerhörda omfattning, att gäldenären skulle kunna till en eller flere af sina borgenärer med laga verkan pantförskrifva all sin egendom, utan att lemna något deraf ifrån sig och utan ens skyldighet att pantförskrifningen offentliggöra, såsom i fråga om så kallad underpant i lös egendom tillförene har varit föreslaget. Men till ett sådant antagande finner jag af motiverna till konkurslagen eller af hvad eljest vid denna lags stiftande förekommit ingen anledning.

För min del anser jag följaktligen den i förevarande sak af Per Månsson åberopade och i hofr:ns dom omförmälda handling den 3 Mars 1873, hvarigenom Palm förbundit sig att vid första påfordran till Per Månsson, mot det att han,

s. 502 Sida 502 i årgången börjar härKopiera citering

pä sätt orden lyda, såsom borgen underskrefve en vexel på sex månader, transporterade sina tillgodohafvande fordringar, icke innefatta sådant beting om pant, som emot Palms öfrige borgenärer kan ega någon betydelse eller verkan; men emedan, fastän Per Månsson, som brustit åt derom förelagd edgång, icke kan antagas hafva tidigare än inom de 30 dagar, som närmast föregått början af Palms konkurs, fått Palms omförmälda fordringar å sig öfverlåtne, sådan öfverlåtelse likväl, enligt hvad handlingarne utmärka, skett före konkursens början till godtgörande af Palms skuld enligt ifrågavarande, af Per Månsson innehafda och företedda vexel, hvilken ock före konkursens början var till betalning förfallen; ty och som den på nämnda sätt verkstälda godtgörelse af samma skuld efter min åsigt icke inneburit användande af sådant ovanligt betalningsmedel, som lagligen kan föranleda betalningens återgång, pröfvar jag på denna grund rättvist fastställa det slut, hvari hofr:n stannat.»

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 4 December 1877.