! hvad mån är stadgandet i 1 § af K. F. den 39 Maj 1845, att om någon öfverlåter eganderätt till fast egendom, den han förut till annan öfverlåtit, skall den öfverlåtelse gälla, derå lagfart först sökes, tilllämplig å rättsförhållanden som uppkommit före denna förordnings
6 mars 1878
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1878, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,8 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 632–639 i årgången 1878. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, C) Jordabalken, Lagfartslagen. Om hemmans klyfning och Jordafsöndring, nr 12 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 99 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Jordabalken, Lagfartslagen. Om hemmans klyfning och Jordafsöndring, nr 12.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femtonde årgången, 1878 i litteraturen — s. 632–639 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 6 Mars 1878»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 10 Mars 1815 uppläto egarne till hemmanet */4 mtl Hellefors i Ydre härad till annan person en beskrifven jordrymd vid Stångån jemte all säljarnes rätt till ån och det s. k. Magefors fall, att der sätta dam och bygga sådana vattenverk, hvartill behörigt tillstånd kunde erhållas, att såsom everldelig egendom egas och bebyggas emot viss köpeskilling och årlig skatt. A motsatta sidan af ån fanns en lägenhet, benämnd Södersholm, hvilken under senare tider gått i samma köp och under gemensamt namn med ofvanberörda hemman, till dess de den 31 December 1872 inköptes af C. J. U. Dahlheim, hvarefter Edsvalla bruks aktiebolag, som fått å sig öfverlåtet ett af G. Tillberg till G. W. M. von Mehlen den 1 Oktober 1872 upprättadt köpebref å berörda hemman, den 7 April påföljde år derå erhöll lagfart.
Edsvalla bolag instämde Dahlheim till Ydre här.rätt under påstående, att som bolaget köpt hemmanet 1/4 mtl Hellefors utan undantag och erhållit lagfart derå innan lagfart sökts å någon från hemmanet afsöndrad lägenhet, Dahlheim, hvilken innehade en del af hemmanets mark med vattenområde i Stångån och dessutom, utan att behörig undersökning, på sätt lag i fråga om vattenuppdämning stadgade, föregått, uppfört byggnader i strömmen, måtte förpligtas att till bolaget afträda hvad han sålunda obehörigen innehade samt bortföra de å marken och i strömmen verkstälda byggnader.
Under rättegången upplystes, angående hemmanet, att detsamma 1856 försålts af A. F. Hallgren till öfverinspektoren Tillberg, som, efter sin hustrus död, jemte 3
s. 633 Sida 633 i årgången börjar här
söner 1864 afyttrat sina andelar i hemmanet 7/32 mtl till fjerde sonen Thor Hjalmar, hvilken äter 1865 upplät hela 1/4 mtl till Tillberg; samt angående lägenheten Södersholm, att Hallgren och hans hustru inköpt den 15 December 1837 ena hälften och den 23 Juni 1838 andra hälften af lägenheten, som den 1 Augusti 1846 af dem försålts till två personer, af hvilka den ena 1852 blef ensam egare till hela lägenheten; att, medan Hallgren ännu varit egare till hemmanet, inteckning sökts till säkerhet för beståendet af afhandlingen den 10 Mars 1815, men att, då Hallgren bestridt dess giltighet, sökanden hänvisats att om dess laglighet och bestånd i behörig ordning föra talan; att här.r:n, med anledaf en å Hallgren ingifven stämning, i utslag, som af hofr:n i utslag den 21 November 1855 faststälts, förklarat, att, enär den från Hellefors för alltid upplåtna och afsöndrade jordrymd med vatten och fall ostridigt utgjorde en ganska väsentlig del af omförmälda brukslägenhet och dessutom vore af sådan beskaffenhet att afsöndringen, när påståendet derom väcktes, kunde rättas och jemkas i enlighet med K. F. den 19 December 1827 mot skäligt skadestånd till den, som deraf komme att lida, ogillades Hallgrens framställda anmärkningar emot 1815 års afhandling, hvilken förklarades gällande i befintligt skick tills vidare, med öppen rätt för Hallgren att efter stämning i laga ordning föra talan om rättelse och jemkning i berörda egoafsöndring; att lagfart antagligen icke söktes förr än vid vårtinget 1874, då här:r:n synes hafva förklarat, att afgäld borde bestämmas, samt att lagfart å lägenheten ostridigt sökts senare än å hemmanet.
Bolaget anförde hufvudsakligen, att hemmanet inköpts gravationsfritt, utan undantag, och utan att lagfart varit sökt å någon afsöndring från hemmanet, då lagfart bolaget meddelades; att ej ens visadt vore, att 1815 års säljare varit rätte egare af hemmanet, ej heller att köpeskillingen guldits och köpebref utfärdats; att rättigheten till fallet varit i viss män inskränkt; att gränserna ej blifvit fullt bestämda eller, såsom föreskrifvits, å karta utmärkta, hvaraf man egde sluta, att afsöndringen ej gått i fullbordan, ehuru första innehaf-
s. 634 Sida 634 i årgången börjar här
varen och andra efter honom dock fått besitta lägenheten: att handlingarne icke utvisade, att Dahlheim vore rätt innehafvare; att 1855 års dom ogillat Hallgrens klander på den grund, att han, som äfven varit egare af lägenheten, sjelf sålt den, och endast afsett dåvarande kärandens anmärkningar emot 1815 års afhandling, som förklarats gällande i befintligt skick tills vidare; att, så snart Hallgren sålt lägenheten, köparen kunnat söka lagfart å den ursprungliga och genom Hallgrens försäljning likasom förnyade afsöndringen, hvilket dock underlåtits, samt att, sedan köparen lagfarit med sitt köp, det fall inträffat, som K. F. den 19 Maj 1845 afsåge, hvadan köpet af hemmanet utan något undantag blef gällande, men verkan af den förut skedda, af Hallgren godkända, afsöndringen deremot omintetgjordes.
Dahlheim genmälde, att, då afsöndringen skett till everldelig ego, tillhörde densamma ej de afhandlingar, som intogos i gravationsbevis, utan vore att hänföra under 10, 12 och 13 §§ i 1827 års K. F. 1845 års K. F. vore ej å förevarande fall tillämplig, enär samma person ej afhandlat om Hellefors med såväl bolaget som Dahlheim, hvarjemte upplåtelsen om jordplan och vattenområde till Södersholm egt rum 1815, eller 58 år förr än bolaget haft något med Hellefors att beställa.
Dahlheim genstämde sedermera bolaget med klander å dess köp, såvidt det inbegrepe den af Dahlheim inköpta och betalda lägenheten Södersholm, under yrkande, att bolaget måtte fråndömas alla anspråk på eganderätt till densamma.
I anledning af bolagets anmärkningar emot 1815 års afhandling företedde Dahlheim dels ett qvitto å köpeskillingen, dock af andra än säljarne, dels protokoll i tvist 1817 om börd af lägenhet från köparen, hvari här.r:n ogillat yrkandet bland annat, enär — ehuru fadern till en af bördemännen (ena säljaren) varit oberättigad att söndra den egendom, hvartill han endast i sin och hustruns lifstid haft dispositionsrätt, — egarne sjelfve både qvitterat köpeskillingen ocli bevittnat kontraktet; anförande vidare Dahlheim, att enär
s. 635 Sida 635 i årgången börjar här
sålunda detta utslag, som ej öfverklagats, för mer än 57 år sedan vunnit laga kraft, hade ock köparen blifvit laglig egare till planen och vattnet, hvilken eganderätt ingalunda förminskats deraf att säljarne försummat utfärda särskildt köpebref och å karta afteckna planen, som varit noga bestämd och jemväl afstängd, samt att, dä sålunda första upplåtelsen varit laglig, äfven de senare egarne och slutligen Dahlheim haft laglig rätt till lägenheten.
Beträffande bolagets åtkomst till lägenheten påpekade Dahlheim, att i det å bolaget transporterade köpekontrakt stadgats, efter det köpeskillingen för alla de särskilda fastigheterna blifvit bestämd, att innehafvare af å hemmanen befintliga förpantningslägenheter bibehöllos vid sina kontrakter, som öfvertoges af köparen med samma rättigheter och skyldigheter, säljaren dem innehaft, hvaraf framginge, att Tillberg förbehållit sig den till Södersholm afsöndrade jord med vatten, alldenstund, om densamma ej kunnat sägas vara förpantad, den likväl varit till everldelig ego betingad, helst, då Tillberg icke ansett sig hafva eganderätt till lägenheten, det varit honom likgiltigt under hvad benämning densamma förekomme i salukontraktet, hvilken åsigt Dahlheim ansåge bestyrkas af ett af Tillberg, tre månader före försäljningen till bolaget, till annan person aflåtet bref, deri Tillberg för Södersholm bjudit 3,000 rdr, hvadan Tillberg hvarken kunnat eller velat vid försäljningen deri inbegripa den till Södersholm upplåtna lägenheten, som han kort förut önskat köpa af samma person, som varit Dahlheims ombud.
Hallgren, som på Dahlheims begäran afhördes såsom vittne i målet, intygade, att han sålt hemmanet till en kapten Landström, med förbehåll, enligt femte punkten i köpekontraktet, att Landström ej finge göra vidare anspråk på den från hemmanet afsöndrade lägenheten Södersholm, än som kunde honom tillkomma på grund af två särskilda af Göta hofrätt meddelade domar.
Bolaget instämde sedermera sina fångesmän von Mehlen och Tillberg till här.r:n under yrkande, att de måtte i saken höras och gemensamt med bolaget värja dess egande-
s. 636 Sida 636 i årgången börjar här
rätt till lägenheten samt, om lägenheten skulle frånvinnas bolaget, hälla detsamma skadeslöst för förlusten enligt gode mäns bestämmande.
Här.r:n, som förklarade att, enär Tillberg erhållit bevislig del af den å honom uttagna stämning, hans uteblifvande icke utgjorde hinder för sakens företagande till pröfning, utlät sig genom utslag den 10 April 1876: att emedan af lagfartsprotokollet vid häradets vårting 1873 inhemtades, att vid bolagets då gjorda ansökan om lagfart å 1/4 mtl Hellefors jemte ôfriga till Ydrehammars sågverk hörande hemman, af bolaget uppvisats det emellan Tillberg och von Mehlen rörande den senares köp af berörda hemman den 18 Augusti 1872 upprättade kontrakt, samt detta, som den 15 Junuari 1873 blifvit på bolaget öfverlåtet och således innefattade de vilkor, på hvilka bolaget förvärfvat 1/4 mtl Hellefors, bland annat innehölle, att innehafvare af å hemmanen befintliga förpantningslägenheter skulle bibehållas vid sina kontrakter; ty och som denna bestämmelse uppenbarligen åsyftade jemväl ifrågavarande från 1/4 mtl Hellefors afsöndrade lägenhet, samt Dahlheims rätt härtill gent emot bolaget således blifvit i laga ordning förvarad, utan afseende derå att hvarken Dahlheim eller föregående egare till lägenheten derå erhållit lagfart eller att afhandlingarne rörande lägenhetens afsöndrande från stamhemmanet icke blifvit deri intecknade; alltså och då upplyst blifvit, att Sefvedes här.- rätt, efter i laga ordning förordnad besigtning, redan den 7 Augusti 1827 beviljat dåvarande egare till Södersholm rättighet att med iakttagande af vissa föreskrifter begagna de inom nämnda här.rätts domvärjo vid Södersholm anlagda vattenverk, samt bolaget icke styrkt, att Dahlheim öfverskridit berörda föreskrifter vid byggande och begagnande af de å motsatta sidan af vattendraget vid Södersholm å hemmanet Hellefors’ egor anlagda verk, funne här.r:n bolaget hafva saknat allt fog till sitt yrkande om Dahlheims förpligtande att till bolaget afträda omstämda lägenheten eller att derifrån bortföra derå befintliga byggnader, i följd hvaraf de af bolaget i saken uttagna stämningar ogillades.
s. 637 Sida 637 i årgången börjar här
Bolaget vädjade till Göta hofrätt: Hufvudsakliga frågan, nämligen hvilken vore egare till lägenheten, hade ej pröfvats, ehuru Dahlheim derom stämt, utan hade här.r:n, som syntes antagit, att Dahlheim innehade lägenheten på förpantning, endast förklarat bolaget sakna allt fog för sina påståenden. En väsentlig skilnad vore emellan afsöndring för alltid och på viss tid, hvarför ej funnits laga skäl antaga, att köpekontraktet afsett jordupplåtelse med eganderätt, enär allt förbehåll derom varit öfverflödigt. Ej heller hade motparten visat att här.r:ns utslag af 1817 vunnit laga kraft; och torde i allt fall detta utslag, såsom afseende en bordstvist, likasom den af Dahlheim i saken förebragta bevisning, hvilken bestredes, icke i någon mån inverka; förmenande bolaget, att om jorden kunde dem frånvinnas, bolagets fångesmän, som förtegat att jorden blifvit såld, i alla händelser vore pligtige att hålla bolaget skadelöst.
Hofr:n yttrade i dom den 25 Maj 1877: att hofr:n af handlingarne inhemtat, att ifrågavarande lägenhet den 10 Mars 1815 blifvit för alltid under full eganderätt afsöndrad från /4 mtl Hellefors, hvartill bolaget sedermera blifvit egare; att Hallgren och K. S. Södergren inköpt den 15 December 1837 ena hälften och den 23 Juni 1838 andra hälften af lägenheten och att Hallgren, hvilken äfven varit egare till nämnda hemman, den 1 Augusti 1846 försålt lägenheten, till hvilken Dahlheim sedermera den 31 December 1872 blifvit egare, utan att han eller de, som före honom innehaft lägenheten, derå sökt lagfart, innan bolaget den 7 April 1873 erhållit uppbud å hemmanet; och enär, äfven om Hallgren samtidigt varit egare till såväl hemmanet som lägenheten, hvarom upplysning i målet saknades, Hallgren i allt fall, enligt hans i målet aflagda, af bolaget obestridda vittnesmål, vid försäljningen af hemmanet i det derom upprättade köpekontraktet stadgat, att köparen icke finge göra vidare anspråk på den från hemmanet afsöndrade lägenheten Södersholm, än som kunde honom tillkomma på grund af två särskilda af hofr:n kort förut meddelade domar, samt vid sådant förhållande stadgandena i K. F. den 19 Maj 1845 angående
s. 638 Sida 638 i årgången börjar här
förändrade föreskrifter i afseende å lagfart och nyttjanderätts inteckning, hvilka af bolaget till stöd för dess talan åberopats, icke vore pä förevarande fall tillämpliga; alltså, och då all utredning saknades om och i hvad mån de till lägenheten hörande, i Stångån verkstälda byggnader kunde tillskynda bolaget skada, samt bolagets talan emot von Mehlen och Tillberg, sådan den blifvit i detta mål utförd, lagligen icke kunde till något åläggande för dem föranleda, faststäldes det slut, hvartill här.r:n i saken kommit.
Bolaget sökte ändring hos Kongl. Maj:t under bestridande af allt afseende å såväl det af hofr:n åberopade köpekontrakt som Hallgrens vittnesmål, helst denne såsom hemulsman varit jäfvig att i målet vittna.
N. Rev. (konst, rev.sekr. Lilienberg, föredragande, samt t. f. rev.sekr:ne Westman och Lilliestråle) yttrade: att, som ifrågavarande lägenhet redan genom afhandling den 10 Mars 1815 blifvit under eganderätt från hemmanet Hellefors upplåten, vid hvilket förhållande, vare sig vid hemmanets försäljning förbehåll om afsöndringens bestånd blifvit gjordt eller icke, densamma fortfarande egde giltighet utan afseende derå att lagfart meddelats å hemmanet förr än å lägenheten; alltså oclr på de af hofr:n i fråga om bolagets öfriga påståenden anförda skäl, hemstälde N. Rev. i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofr:ns dom.
Saken föredrogs den 14 Februari 1878 inför H. D.; och emedan upplyst vore, att den omtvistade lägenheten redan år 1815 blifvit under full eganderätt afsöndrad från det Edsvalla bruks aktiebolag nu tillhöriga hemmanet 1/4 mtl Hellefors; samt icke visadt vore, att, sedan K. F. angående vissa förändrade föreskrifter i afseende å lagfart och nyttjanderätts inteckning den 19 Maj 1845 trädde i gällande kraft, lägenheten blifvit af någon dess egare genom särskilda afhandlingar öfverlåten på olika personer och att bolaget vore af sådan fångesmans rätt innehafvare; ty och som vid slikt förhållande den omständighet, att bolaget erhållit lagfart på sitt fång till hemmanet, innan lagfart å lägenheten söktes, icke lagligen föranledde till afsöndringens upphäfvande; allt-
s. 639 Sida 639 i årgången börjar här
sä och på de af hofr:n i fråga om bolagets öfriga påståenden anförda skäl, pröfvade H. D:s fleste ledamöter (just.råden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen, Svedelius och Östergren) rättvist hofr:ns domslut att gilla.
Just.rådet Carleson yttrade: »Som sökanden numera tillhöriga 1/4 mtl Hellefors blifvit af A. F. Hallgren inköpt efter det han försålt ifrågavarande från samma hemmansdel genom köpeafhandling den 10 Mars 1815 afsöndrade lägenhet, samt i anledning af lägenhetsinnehafvarens sedermera till Ydre här.rätt mot Hallgren instämda käromål, att berörda afhandling måtte förklaras laglig och beståndande, här.r:n genom utslag, som Göta hofrätt medelst laga kraftvunnen dom den 11 Maj 1855 faststält, ogillat Hallgrens anmärkning mot afhandlingen och förklarat densamma gällande i befintligt skick tills vidare, med öppen rätt för Hallgren att efter stämning i laga ordning föra talan om rättelse och jemkning i egoafsöndringen; alltså och då sökanden ej visat sig hafva till lägenheten förvärfvat bättre rätt än den Hallgren såsom hemmanets egare haft, pröfvar jag rättvist gilla hof:rns domslut.»
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 6 Mars 1878.