Grufva »sönad» eller icke? Behörigt »hvilostånd», eller icke? Påyrkad förlust af inmutningsrätten. Grufvestadgan den 12 Januari 1855, §§ 42, 54, 55.
14 mars 1878
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1878, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,7 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 656–661 i årgången 1878. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, D) Byggningabalken. Expropriationslagen. Stadganden och Förordnin- gar angående boställen, skogar, vägar, sjösänkning och i allmänhet vattenrätten, jagt, fiske, stängsel, bergshandtering, eldskada, försäkrings- bolag, skjuts, ordningsstadga för rikets städer, brandordningar.*), nr 13 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 104 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 1 för det här referatet, men referatet börjar på s. 656 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Byggningabalken. Expropriationslagen. Stadganden och Förordnin- gar angående boställen, skogar, vägar, sjösänkning och i allmänhet vattenrätten, jagt, fiske, stängsel, bergshandtering, eldskada, försäkrings- bolag, skjuts, ordningsstadga för rikets städer, brandordningar.*), nr 13.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femtonde årgången, 1878 i litteraturen — s. 656–661 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 14 Mars 1878»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 28 Juni 1872 utfärdade vederbörande bergmästare mutsedel för L. S. Olsson i Sörvik â en »angifven sönad» jernmalmsgrufva, kallad Lilla Högbotten, i Ludvika socken, att gälla från den 9 April 1872, då mutbevis erhölls. Den 14 påföljde Juli upplästes mutsedeln i Ludvika sockenkyrka, hvarefter den 1 September samma år ett exemplar af mutsedeln affemnades till jordegaren. Denna grufva hade förut inmutats af S. D. Jonsson, som sedermera försålde densamma till Per Danielsson jemte andra; och meddelade bergmästaren, uppå ansökning af Per Danielsson, genom resolution den 30 April 1872, egarne hvilostånd från den 1 Maj 1872 till samma dag 1875. Då bergmästaren den 10 Oktober 1873 på Olssons begäran skulle företaga utmålsläggning för grufvan, bestred emellertid Per Danielsson att utmål finge tilldelas Olsson, på grund af nyssangifne förhållanden om föregående inmutning.
Med anledning häraf instämde Olsson bemälde Per Danielsson till Grangärdes tingslags här.rätt med yrkande om hans förpligtande att till Olsson afstå grufvan.
Vid rättegångens början invände Per Danielsson, att andra uppgifna personer jemte honom voro egare till grufvan, till följd hvaraf jemväl dessa, bland dem Per Hermans-
s. 657 Sida 657 i årgången börjar här
son i Lorensberga och Per Janssons i Ostanbo sterbhusdelegare, blefvo under samma påståenden i saken instämde att gemensamt med Per Danielsson svara.
Olsson grundade sitt påstående derpå, att grufvan skulle varit sönad redan den 9 April 1872, då han erhöll mutbevis, och sålunda äfven den 1 i påföljande månad, då hvilostånd beviljades Per Danielsson och hans medparter, hvadan desse, enligt Olssons mening, redan sistnämnda dag förlorat inmutarerätten till grufvan, utan att denna rätt sedermera genom hviloståndet kunnat upplifvas.
Per Danielsson, som bestred att grufvan varit sönad då mutbevis af Olsson erhölls, påstod, att han och hans medparter genom försvarsarbete och hviloståndet bevarat sin rätt till grufvan, till bevis hvarom Per Danielsson åberopade en af honom den 31 Maj 1871 upprättad räkning, benämnd »1871 års räkning för Lilla Högbotten grufvan», hvilken räkning upptog arbeten verkstälda vid grufvan från och med November 1870 till ett sammanlagdt värde af 1,701 kr. 40 öre, deribland äfven under den 5 April 1871 brytarelön för 290 lass malm med 490 kr.; och uppgaf Danielsson vidare att han och hans medparter under April 1871, eller före sakens anhängiggörande vid domstol, senast låtit verkställa »ordentligt» arbete i grufvan, samt att kort före julen 1872 några dagsverken till grufvans försvar jemväl vidtagits.
Olsson medgaf riktigheten af ofvanåberopade räkning äfvensom att Per Danielsson låtit före julen 1872 verkställa några dagsverken vid grufvan, men påstod, att Per Danielsson och hans medparter aldrig bekommit utmål för grufvan.
Härtill anmärkte Per Danielsson, att derest han och hans medparter icke hos bergmästaren styrkt, att de erhållit utmål, skulle hvilostånd icke kunnat dem beviljas.
Under rättegången upplystes af sakkunnig person, att en kubikfamn jernmalm ansåges motsvara 70 lass.
Här.r:n utlät sig i utslag den 29 Januari 1876: att emedan i saken vore ostridigt, ej mindre att den 28 Juni Naumann, Tidskr. f. lagstiftn. etc. 15:de årg. 42
s. 658 Sida 658 i årgången börjar här
1872 Olsson ä jernmalmsgrufvan Lilla Högbotten i Ludvika socken erhållit mutsedel att gälla från den 9 April samma år, med hvilken handling Olsson derpå vidtagit de i lag stadgade åtgärder, än äfven att på ansökning af Per Danielsson vederbörande bergmästare genom meddelad resolution beviljat föregående egare af samma grufva för densamma hvilostånd under 3 år från den 1 Maj 1872 till den 1 Maj 1875; ty och som, om än af nämnda resolution äfvensom af hvad i öfrigt i saken förekommit, antagas finge, att Per Danielsson haft i grufvan del, dock icke blifvit ådagalagdt, vare sig att Per Danielssons medparter" någonsin varit delegare i densamma, eller att under ett helt år närmast före den 30 April 1872, då hviloståndet söktes, Per Danielsson låtit utföra något arbete till grufvans försvar, hvadan, jemlikt grufvestadgan den 12 Januari 1855 § 43, grufvan i allt fall varit vid nämnda tidpunkt af Per Danielsson sönad; alltså och då Per Danielsson och hans medparter sålunda icke visat sig ega någon rätt till ifrågavarande grufva, förpligtades Per Danielsson och hans medparter, derest de innehade grufvan, att till Olsson genast afstå densamma, och eljest att icke hindra honom komma i besittning af grufvan.
Per Danielsson, Per Hermansson och en del af Per Janssons sterbhusdelegare sökte ändring hos Svea hofrätt under åberopande af Olssons medgifvande vid här.r:n angående verkstäldt försvarsarbete; hvarjemte företeddes intyg af Gustaf Larsson och Karolina Jansson, att en del försvarsarbete vid grufvan af dem verkstälts under Mars 1872. Dessutom hade Per Danielsson och hans medparter, såsom förut visats, under år 1871 låtit bryta 7 kubikfamnar malm, hvarigenom de ansett sig trygga för 2 år. På grund häraf yrkades upphäfvande af här.r:ns utslag.
Olsson företedde och åberopade intyg af förenämnde Gustaf Larsson och Karolina Jansson, att Per Danielsson skrifvit och underskrifvit den af honom åberopade attest, samt att de icke vid uppgifne tiden verkstält något arbete vid grufvan, hvarjemte Olsson anmärkte, att vederparterne varit obehörige att bestrida Olssons rätt till grufvan, då de
s. 659 Sida 659 i årgången börjar här
icke styrkt storleken af det utmål, de uppgifvit sig hafva erhållit, och således ej heller, att den af Olsson inmutade grufvan vore belägen inom samma utmål. Olsson yrkade på grund häraf, att här.r:ns utslag måtte varda faststäldt.
I dom den 29 Mars 1877, såvidt talan deremot sedermera fullföljdes, yttrade hofr:n: att emedan på grund af innehållet i omförmälda, af vederbörande bergmästare utfärdade resolution, hvarigenom bergmästaren på Per Danielssons ansökning beviljat egarne af ifrågavarande grufva hvilostånd, och med afseende å hvad för öfrigt i saken förekommit antagas borde, att Per Danielsson haft del i grufvan, samt ostridigt vore, att under åren 1870 och 1871, eller de två år, som sist förflutit innan hviloståndet meddelades, vid grufvan förrättats åtskilligt arbete, deraf det under 1871 verkstälda ensamt öfverstigit den enligt 42 § i grufvestadgan grufegaren för berörda två år åliggande brytningsskyldighet, blefve, med ändring af här.r:ns utslag derutinnan, den mot Per Danielsson förda talan ogillad.
Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Ramsay, assessoren Geijer, referent, och fiskalen Christierson.
Hofrättsrådet Rezelius och assessoren Böök funno skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i här.r:ns utslag.
Olsson fullföljde saken till Kongl. Maj:t och anförde, att Per Danielsson icke styrkt sin eganderätt, då hviloståndet söktes; att hviloståndets beviljande icke innefattade bevisning om eganderätt; att Per Danielsson icke under året före hviloståndets meddelande förrättat arbete i grufvan; att Per Danielssons i April 1872 gjorda ansökning om hvilostånd icke bifallits, samt att hviloståndet beviljats först på en sednare ansökan; åberopande Olsson i bestyrkte afskrifter:
l:o) bevis af t. f. bergmästaren, att i diariet för år 1872 under n:o 187 för den 21 April funnes en så lydande anteckning: »Häradsdomaren Per Danielsson i Sörvik begär hvilostånd för en jernmalmsgrufva, kallad Lilla Högbotten; grufvan belägen å Sörviks hemmans skog inom Ludvika socken»; och var i kanten af diariet för samma n:o teck-
s. 660 Sida 660 i årgången börjar här
nadt: »21/3 res. kan ej beviljas innan styrkt bevis om arbetet samt utmålsresolution eller jordeganderättsinnehafvares bifall. /12 bref. 373 inkom uppgift från jordegaren. 304 hvilostånd 1/6 72—Уз 75»;
2:0) Per Danielssons inlaga till bergmästaren af den af den 13 April 1872 angående hvilostånds erhållande på två år, hvaraf inhemtades, att sista brytningen i grufvan egt rum sista dagarne af Mars 1871;
3:o) bref från Per Danielsson till bergmästaren af den 24 Mars 1873, deruti Per Danielsson förklarade, att han icke på något sätt återbekommit ansökningen om hvilostånd, samt att med brefvet följde en annan ansökning af brefvets datum i den förkomnas ställe tillika med jordegarens bifall;
4:o) inlaga från Per Danielsson af den 24 Mars 1873, af innehåll, att den förstnämnde fullföljde sin ansökning af den 13 April 1872 under åberopande af de handlingar han förut i ärendet ingifvit;
5:o) jordegarens samtycke af den 22 Mars 1873;
6:о) ansökning om förlängdt hvilostånd af den 19 Februari 1875;
7:o) bevis från t. f. bergmästaren, att icke några andra handlingar angående hvilostånd för grufvan under tiden från den 1 Maj 1872 till den 1 Maj 1875, än de ofvan nämnda, kunnat återfinnas bland de hos bergmästareembetet förvarade handlingar.
Olsson anmärkte derjemte, att hviloståndet icke lagligen bort beräknas annorlunda än från den 1 Maj 1873, hvadan ytterligare ett år tillkomme, hvarunder Per Danielsson ej företagit grufarbete; anhållande Olsson, att, derest hofr:ns dom icke upphäfves, Kongl. Maj:t måtte förklara honom egare till % och Per Danielsson till 1%6 af grufvan.
Per Danielsson, Per Hermansson ock Per Janssons sterbhusdelegare bestredo allt afseende å hvad Olsson anfört, under yrkande om fastställelse af hofr:ns dom.
A7. Rev. (konst, rev.sekr. Lilienberg samt t. f. rev.- sekr:ne Cöster, föredragande, och Lilliestråle) yttrade i afgifvet betänkande: »Lika med hofr:n torde Kongl. Maj:t finna
s. 661 Sida 661 i årgången börjar här
det böra antagas, att Per Danielsson uti ifrågavarande grufva haft del; och som numera upplyst är, att Per Danielsson den 21 April 1872 hos vederbörande bergmästare sökt det sedermera beviljade hviloståndet för grufvan, samt ostridigt är, att under näst derförut förflutna tid af två år vid grufvan förrättats åtskilligt arbete, deraf det under år 1871 verkstälda ensamt öfverstigit den enligt 42 § grüfvestadgan grufegaren för samma tid åliggande brytningsskyldighet; alltså hemställer N. Rev. i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofr:ns dom i fullföljda delar.»
Saken föredrogs den 20 Februari 1878 inför H. D. (i närvaro af just.råden Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen, Svedelius och Östergren), dervid det underdåniga betänkandet gillades.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 14 Mars 1878.