Naumanns tidskrift 1878 s. 661

Sedan handlanden C. A. Carlsson i Arboga och hans hustru S. W. Carlsson, född Lundgren, blifvit år 1865 i konkurstillstånd försatte och hustrun på inställelsedagen inlemnat ansökan om boskilnad, yttrade Arboga rådst.rätt i dom den 12 Mars 1866, att ansökningen icke kunde i vidare mån bifallas, än att, jemlikt 12 § i K. F. den 18 September 1862 om boskilnad m. m., all egendom, som, efter det ansökningen skett, genom arf, gåfva, testamente eller annorledes tillfölle hustru Carlsson, skulle såsom hennes en-

s. 662 Sida 662 i årgången börjar härKopiera citering

skilda egendom anses och hon icke vara pligtig att med sådan egendom ansvara för den gäld, hvilken under äktenskapet derförut gjord vore; och skulle hustru Carlssons t. f. gode man ega att förvalta den på nämnda sätt henne tillfallande egendom.

På sommaren 1866 anmälde hustru Carlsson i behörig ordning, att hon i Arboga ämnade idka diversehandel med biträde, och att hon dervid komme att begagna firman C. A. Carlsson et comp.

Den 25 September 1867 inköpte hustru Carlsson af sin moder, enkan Lundgren, en fastighet, gården N:o 57 i Arboga, inom hvilken makarne Carlsson såväl före som under och efter konkursen varit boende och hvartill eganderätten öfvergått från konkursmassan till enkan Lundgren. .

Genom två särskilda utslag den 26 April 1875 förpligtade rådst.r:n i Arboga mannen Carlsson att till gårdsegaren C. Norelius och fabrikören J. Walén, den förre såsom innehafvare af firman J. P. Akerholm et comp:s rätt, utgifva vissa belopp, utgörande skuld, som Carlsson före konkursen sig åsamkat.

Rådst.r:ns utslag vunno laga kraft och den 22 Juni 1875 infann sig exsekutor hos makarne Carlsson för verkställighet af utslagen, hvarvid Carlsson uppgaf, att han till gäldande deraf saknade all utmätningsbar egendom, enär hustrun, på grund af den vunna boskilnaden, vore egare af all i boet befintlig egendom. Exsekutor fann emellertid utmätning af den lösa egendomen icke kunna fordringsegarne förvägras, helst makarne lefde och bodde tillsamman, hvarefter i mät skrefvos åtskilliga möbler och husgeråd, deribland ett fortepiano.

Makarne Carlsson klagade öfver utmätningen hos K. bef:de i Westmanlands län under åberopande af den vunna boskilnaden; anförande makarne vidare, att fortepianot inköpts af makarnes barn för deras sparpenningar, hvaremot den öfriga lösegendomen vore hustru Carlssons enskilda egendom. Största delen af det utmätta godset hade nämligen å makarnes konkursauktion den 8 September 1865 inropats af enkan

s. 663 Sida 663 i årgången börjar härKopiera citering

Lundgren, som skänkt detsamma till hustru Carlsson, hvilken deremot dels för egna medel efter boskilnaden inköpt en del af den öfriga utmätta egendomen och dels bekommit återstoden såsom gåfva af anförvandter. Då dessutom sakerna vid utmätningstillfället befunnits inom hustru Carlssons egendom och således i hennes förvar, ansågo makarne, att godset bort vara fredadt för utmätning för skuld, som mannen före konkursen sig ådragit.

Genom utslag den 31 December 1875 hänvisade K. bef:de parterne att vid vederbörlig domstol tvista om bättre rätt till det utmätta godset, som emellertid sattes i qvarstad, till dess tvisten derom blefve afgjord genom laga kraftvunnen dom eller annorledes kunde varda derom förordnadt.

Med anledning häraf instämde Norelius och Walén till rådst.r:n i Arboga makarne Carlsson under påstående, att, enär det utmätta godset hvarken utgjorde hustru Carlssons och makarne Carlssons barns enskilda egendom eller ens tillfallit hustru Carlsson efter det hennes boskilnadsansökning den 12 September 1865 till rådst.r:n ingifvits, samt ej heller någonsin kommit i hustru Carlssons ego under sådana förhållanden, som omförmäldes i 12 § af K. F. om boskilnad m. m. den 18 September 1862, hustru Carlssons äfvensom det af mannen såsom målsman för sina barn framstälda anspråk på enskild eganderätt till det utmätta godset måtte ogillas, och att i följd deraf förordnas, att samma gods finge till Norelius’ och Waléns förmån å exsekutiv auktion försäljas och försäljningsbeloppet till dem redovisas.

Det upplystes, att största delen af det utmätta godset tillhört makarne Carlsson före konkursen; att detsamma blifvit å konkursauktionen försåldt, men att godset fortfarande qvarblifvit i makarnes bostad och af dem begagnats till dess utmätningen egde rum; att pianot och den öfriga delen af det utmätta godset inköpts efter det hustru Carlsson vunnit boskilnad, samt att konkursauktionen egt rum fyra dagar förr än hustru Carlsson ingifvit sin ansökan om bo-

skilnad.

s. 664 Sida 664 i årgången börjar härKopiera citering

Makarne Carlsson bestredo stämningspåståendet och anförde, att enkan Lundgren, som inropat största delen af det sedermera utmätta godset â konkursauktionen, till en början lånat detsamma till hustru Carlsson, men, efter det denna vunnit boskilnad och inköpt fastigheten, skänkt henne den inropade lösegendomen; att fortepianot tillhörde makarnes barn och blifvit inköpt för deras sparpenningar jemte andra medel, som barnen bekommit af mormodren och andra anhöriga, samt att den öfriga utmätta egendomen inköpts af hustru Carlsson för medel, dem hon efter boskilnaden dels ärft efter modren och dels sjelf förvärfvat.

Norelius och Walén åter påstodo, att den ifrågavarande lösegendomen å konkursauktionen inropats, icke af enkan Lundgren utan af mannen Carlsson; att anmälan om hustruns handel och fastighetsköpet i hustruns namn allenast företagits, för att söka undandraga borgenärerna liqvid för deras fordringar; att mannen vore den som förestode handeln och verkstälde alla uppköp och liqvider äfvensom tecknade den antagna firmans namn; att hustru Carlsson icke toge någon del i affären utan erhölle af mannen de penningar, som för hushållet erfordrades; att mannen skötte fastigheten och uppgjorde kontrakter om de lägenheter, som uthyrdes, samt att mannen inköpt såväl fortepianot som den öfriga utmättaegendomen.

På begäran af Norelius och Walén blefvo åtskilliga vittnen i saken afhörde; och intygade fyra af dem, att, såvidt de kunnat förmärka, mannen Carlsson ensam förestått och utöfvat den ifrågavarande handelsrörelsen, hvaremot hustru Carlssons gode man synbarligen icke deltagit i förvaltningen af densamma.

Andra vittnen intygade, att makarnes bo icke undergått någon förändring genom auktionen, utan varit lika beskaffadt efter som före densamma, samt att vittnena hört uppgifvas, att enkan Lundgren skulle hafva å auktionen inropat hela möblemanget.

Ett vittne, som varit i makarnes tjenst anstäldt, berättade i afseende å fortepianot, att vittnet under tjenste-

s. 665 Sida 665 i årgången börjar härKopiera citering

tiden hört uppgifvas, att ett dylikt instrument skulle åt barnen för deras sparpenningar inköpas, samt att kort derefter ett fortepiano blifvit i makarnes hem infördt.

Makarne Carlsson åberopade å sin sida ett intyg af hustru Carlssons gode man, deruti denne förklarade, att han tillåtit henne att sjelf i detalj ombestyra handeln; att han såsom god man lemnat hustru Carlsson de föreskrifter, han ansett nödiga, samt att hustru Carlsson handhaft rörelsen och i öfrigt skött sina angelägenheter i enlighet med af gode mannen gillade och godkände grundsatser; företeende makarne Carlsson två motböcker emellan sparbanken i Arboga och två af makarnes barn, enligt hvilka under den 30 Augusti 1874 uttagits å ena boken 100 kr. och å den andra 250 kr.

Rådst.r:n yttrade i utslag den 26 Juni 1876: att som upplyst vore, att ifrågavarande, till gäldande af Norelius’ och Waléns hos Carlsson egande domfästa fordringar, uppgående tillsamman med ränta och exsekutionskostnad till 948 kr. 56 öre, i mät tagna och sedermera i qvarstad satta lösörepersedlar vid utmätningstillfället den 22 Juni 1875 funnits i makarne Carlssons gemensamt begagnade bostad i Arboga, samt å makarne Carlssons sida icke blifvit styrkt, vare sig att berörda lösörepersedlar hustru Carlsson såsom hennes enskilda egendom tillfallit, eller att, äfven om ifrågakomna fortepiano finge antagas hafva blifvit inköpt för makarne Carlssons barns räkning, sådant egt rum under sådane förhållanden, att derigenom ostridigt eganderätt till fortepianot för barnen uppkommit; alltså och då, genom hvad på ed i saken afhörda vittnen berättat, det måste anses utredt, att mannen Carlsson i väsentlig mån deltagit i skötandet af den handelsrörelse, hustru Carlsson under firma C. A. Carlsson et komp, i Arboga under de sednare åren idkat, hvadan den utmätta egendomen i stället vore att anse såsom af makarne Carlsson gemensamt förvärfvad, och sålunda i afseende å densamma vore tillämplig 13 § af boskilnadsförordningen, blefve, med bifall till käromålet, förordnadt, att den utmätta och i qvarstad satta egendomen skulle i laga ordning för

s. 666 Sida 666 i årgången börjar härKopiera citering

665 Hustrus enskilda egendom enl. 12 § af K. F. om boskilnad m. m.

Norelius’ och Waléns räkning försäljas och beloppet sedermera till dem redovisas.

Makarne Carlsson vädjade till Svea hofrätt och åberopade två intyg:

det ena af länsmannen P. Eriksson: att, enligt hans öfvertygelse, fortepianot inköpts för barnens räkning för deras hopsparade penningar, hvilken öfvertygelse han stödde derpå att han, som vid den tid då instrumentet inköptes, bodde i hustru Carlssons gård, flere gånger hört henne samtalsvis meddela, att hon ämnade använda barnens i sparbanken insatta medel till inköp af ett fortepiano för deras gemensamma räkning, hvilket ock verkstälts sommaren 1873; att, enligt hvad Eriksson med bestämdhet kände, penningarne kort förut för ändamålet uttagits från sparbanken; samt att Eriksson följande dag varit hustru Carlsson följaktig till Stockholm, der hon, i hans närvaro, inköpt instrumentet under enahanda uppgift som förut om ändamålet med fortepianot och om medlen till detsammas betalande;

det andra af musikläraren A. Andersson: att han hade sig bekant, att penningarne, som användts till inköp af fortepianot, uttagits ur sparbanken på grund af barnens sparbanksböcker; att han medföljt hustru Carlsson till Stockholm för att såsom fackman välja instrument; samt att han kunde bestyrka riktigheten af hvad Erikssons bevis innehölle.

Norelius och Walén bestredo allt afseende å Erikssons intyg såsom obeedigadt samt yrkade fastställelse af rådst.- r:ns utslag eller ock, att makarne Carlsson måtte varda ålagdt med ed betyga: dels att de saker, som åtkommits på auktionen den 8 September 1865, icke inköpts för deras räkning; dels att makarne Carlsson icke voro gemensamt egare af samma saker, äfvensom det öfriga gods, hvilket tagits i mät för Norelius’ och Waléns fordran; och dels att handelsrörelsen icke bedrifvits till makarnes gemensamma nytta och förmån.

Hofr:n utlät sig i dom den 28 Juni 1877: att emedan ostridigt vore, ej mindre att de fordringar, för hvilkas gäldande ifrågavarande gods blifvit taget i mät, tillkommit

s. 667 Sida 667 i årgången börjar härKopiera citering

före mannen Carlssons år 1865 inträffade konkurs, deri, efter af hustru Carlsson gjord ansökning om boskilnad, hon förklarats icke vara phgtig att med den egendom, som, efter det berörda ansökning skett, henne tillfölle, ansvara för den gäld, hvilken under äktenskapet derförut gjord vore, än äfven att den fastighet, hvari det utmätta godset vid utmätningstillfället förvarades, tillhörde hustru Carlsson enskildt; ty och som Norelius och Walen, emot hvad i fråga derom att det utmätta godset skulle vara dels hustru Carlssons enskilda egendom, såsom af henne efter konkursen förvärfvadt, dels ock tillhöra makarne Carlssons barn, blifvit af makarne Carlsson uppgifvet och i öfrigt förekommit, icke ådagalagt, att makarne Carlsson kommit i besittning af det utmätta godset under sådana förhållanden, att samma gods borde gå till gäldande af Norelius’ och Waléns ifrågavarande fordringar; alltså funne hofr:n, med ändring af rådst.r:ns utslag, den af Norelius och Walén i saken förda talan icke kunna bifallas.

Under åberopande af hvad förut af dem anförts, fullföljde Norelius och Walén saken till Kongl. Maj:t och yrkade fastställelse af rådst.r:ns utslag eller ock att makarne Carlsson måtte åläggas edgång.

Makarne Carlsson bestredo ändringssökandet.

N. Rev. (rev.sekr. Lagergren samt t. f. rev.sekr:ne Cöster och Lilliestråle, föredragande) hemstälde i underdånighet att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofr:ns dom.

Sedan handlingarne i saken cirkulerat, företogs densamma den 10 April 1878 till afgörande af IL D., hvars fleste ledamöter (just.råden Wretman, Naumann, von Hofsten och von Segebaden) biföllo N. Rev:s hemställan.

Just.rådet Ostergren yttrade: »Enär hustru Carlsson icke styrkt sitt påstående att, med undantag af ifrågavarande piano, den öfriga utmätta egendomen tillfallit henne efter det hon sökt boskilnad, utan å vederdelosidan åberopade vittnens berättelser fastheldre utmärka, att största delen af sagda egendom kommit till hennes och hennes mans gemen-

s. 668 Sida 668 i årgången börjar härKopiera citering

samma bostad innan ansökningen om boskilnad gjordes; alltså och då egendomen vid sådant förhållande icke må såsom hustru Carlssons enskilda anses, samt det ej heller blifvit behörigen ådagalagdt, att pianot tillhör makarne Carlssons omyndiga barn, pröfvar jag rättvist, med upphäfvande af hofr:ns dom, gilla det slut, hvari rådst.r:n stannat.»

Just.rådet Huss anförde: »På grund af hvad i saken förekommit till stöd för makarne Carlssons uppgift, att ifrågakomna för Norelius’ och Waléns fordran i mät tagna fortepiano blifvit inköpt med penningar, som tillhört makarne Carlssons barn, anser jag det böra såsom utredt antagas, att nämnda fortepiano utgjorde en bemälde barns tillhörighet, och finner förty ej skäl att göra ändring i hofr:ns dom såvidt samma - piano angår; hvaremot jag, beträffande den ôfriga utmätta lösa egendomen, pröfvar rättvist att, med ändring af hofr:ns dom, fastställa rådst.r:ns derom meddelade beslut.»

Just.rådet Södergren yttrade: »I afseende på det i mät tagna fortepiano finner jag sådane omständigheter hafva i saken förekommit, att skälig anledning icke är till betviflande af uppgiften, att detta instrument blifvit inköpt och öfverlemnats såsom en tillhörighet för makarne Carlssons i deras hem och vård varande barn; hvarföre jag icke finner skäl att i denna del göra ändring i det slut, hvaruti hofr:n stannat.

Hvad åter angår den öfriga i mät tagna lösegendomen; så emedan af parternas ömsesidiga uppgifter och den i öfrigt förekomna utredning uppenbart är, att vid utmätningstillfället makarne Carlsson, inom deras allt sedan tiden före konkursen oafbrutet begagnade samfälda bostad i deras fortgående äktenskapliga sammanlefnad och deras samverkan för ett i hustruns namn bedrifvet näringsfång, hade under gemensamt bruk nämnde lösegendom, hvilken, enligt deras förklarande, icke vore någon främmande person tillhörig, utan följaktligen antingen skall egas af makarne gemensamt eller ock tillhöra hustru Carlsson enskildt, fastän egendomen icke, såvidt utredt är, af den för henne i anledning af bo-

s. 669 Sida 669 i årgången börjar härKopiera citering

skilnaden tillförordnade gode man blifvit tagen under den förvaltning, hvarom i 12 § af K. F. om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo den 18 September 1862 sägs; ty och som makarne Carlsson icke åstadkommit någon bevisning, som kan anses bekräfta föregifvandet, att denna lösegendom, hvilken icke är af beskaffenhet att böra anses såsom särskildt för hustru Carlssons idkade handelsrörelse nödig redskap, af henne enskildt förvärfvats såsom sin tillhörighet; hvadan enligt min tanke här bör antagas, att samma egendom under boskilnadstiden tillfallit Carlsson och hans hustru gemensamt; alltså och enär vid sådant förhållande Norelius och Walén äro berättigade att utur mannen Carlssons lott i den utmätta egendomen, beräknad till hälften för hvardera samegaren, för sina mot honom ännu egande, före konkursen tillkomna, fordringar undfå betalning, men åter hustru Carlsson, jemlikt 12 § i samma förordning och hvad i den öfver hennes boskilnadsansökning gifna dom blifvit förklaradt, icke är pligtig att med sin efter boskilnaden förvärfvade tillgång ansvara för berörde gälds betalning; i hvilket hänseende det särskilda stadgandet i ofvan åberopade författnings 13 § derom, att det af makar efter boskilnadsansökningen gemensamt förvärfvade skall för samfäld egendom räknas och att vid dess bristande tillräcklighet för makarnes och deras barns uppehälle fyllnad dertill skall tagas af begges enskilda egendom, eller den makes, som sådan egendom har, väl åtskiljer sålunda förvärfvad egendom från den, hvilken, såsom hustrun ensam tillhörig, hon, likmätigt 12 §, skall ega att behålla under sin eller sin tillförordnade gode mans uteslutande förvaltning, men icke, åtminstone ej genom lagbudets ordalydelse, bestämmer någon hustruns i och genom denna samverkan med mannen till deras och deras barns försörjning, möjligen långt efter det att makarne genom boskilnaden blifvit för hvarandra i egendom och skuldförhållanden främmande personer åter inträdande ansvarighet för gäld, hvilken, derest hustruns egendomsförvärf skett i samverkan med annan person än mannen, icke skulle henne i någon mån åligga; pröfvar jag för min del rättvist, med ändring af hofr:ns dom, i så måtto gilla rådst.-

s. 670 Sida 670 i årgången börjar härKopiera citering

r:ns utslag i saken, att mannen Carlssons andel i den utmätta och i qvarstad satta egendomen, med ofvan stadgade undantag af ett fortepiano, mâ, derest betalning ej annorlunda erlägges, försäljas till gäldande af Norelius’ och Waléns ifrågavarande fordringar.»

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 30 April 1878.