Naumanns tidskrift 1879 s. 211

Prosten Pehr Kullberger, kyrkoherde i Dörby och Kläckeberga församlingar af Kalmar län, höll den 6 Juni 1854 i Dörby kyrka sockenstämma med församlingens ledamöter. Det dervid förda protokoll innehåller i § 8: »Tillfrågade ordföranden församlingens ledamöter om sättet, på hvilket de ville löna honom, såsom deras nuvarande pastor, och hemställde till'församlingens utlåtande om den skulle vilja utgöra ordinarie lönen öfver hela församlingen sådan som dess företrädare, biskopen af Kullberg, enligt sockenstämmobeslut den 22 Maj 1833 densamma hittills innehaft, i hvilket afseende det vore ordförandens mening att densamma bibehålla under sin tjenstetid. Härmed förklarade sig församlingen nöjd och beslöt i följd häraf följande: Såsom pastors lön skall årligen efter skedd pålysning betalas (här upp-

s. 212 Sida 212 i årgången börjar härKopiera citering

räknas en mängd olika prestationer, hvarom nu icke är fråga).»

»Hvad likstolar beträffar, komma de att utgöras efter öfverenskommelse, eller, der sådan ej kan träffas, efter två procent af den behållna summan i den aflidnes bo.» 1)

Protokollet, undertecknadt af prosten Kullberger å embetets vägnar jemte tre församlingsboers bevis om verkstäld justering, är vidare försedt med besvärshänvisning samt bevis af Kullberger derom, att protokoll och hänvisning blifvit upplästa i Dörby församlings kyrka den 11 Juni 1854.

Fröken Helena Maria Linnerhjelm, bosatt å egendomen Ebbetorp i Dörby socken, afled derstädes den 15 Juni 1867 och efterlemnade, enligt bouppteckning, förrättad under nästföljande månad, en behållning af 663,791 kronor 51 öre.

I särskilda testamenten af åren 1858 och 1864 hade fröken Linnerhjelm förordnat, att, sedan en mängd bestämda legater först utgått, hennes återstående qvarlåtenskap skulle fördelas i fyra lika stora hufvudlotter, af hvilka en skulle tillfalla öfverstelöjtnanten O. v. Platens två döttrar, en majoren H. Ehrenstråhle, och de två öfriga hofrättsrådet Vult von Steyern och hans tre systrar till lika fördelning dem emellan. Till utredningsman i boet hade fröken L. förordnat häradshöfdingen i Södra Möre J. M. Lindgren.

Ar 1868 stämde prosten Kullberger till Norra Möre häradsrätt utredningsmannen Lindgren och yrkade att, pågrund af ofvannämnda sockenstämmoprotokoll den 6 Juni 1854, af fröken Linnerhjelms efterlemnade bo utfå likstol med två procent af behållningen. Lindgren svarade, att han redan betalt Kullberger såsom likstol trehundra (300) kronor, och att, derest K. ansåge sig hafva rätt till mera, det vore till Konungens befallningshafvande, men icke till domstol, K. hade att vända sig; och häradsrätten gaf utslag den 6 Februari 1869: »Enär i saken ej vore fråga om ut-

1) I konventionen den 22 Maj 1833 med pastoratets dåvarande innehafvare, biskopen af Kullberg, står deremot ordagrannt följande: »Likstolar och vigselpenningar m. m. utgå antingen efter öfverenskommelse eller efter lag».

s. 213 Sida 213 i årgången börjar härKopiera citering

gifvande af ostridig afgäld, som blifvit K. förhållen, utan emellan parterna rådde stridighet angående afgäldens rätta belopp, fann här.r:n sig icke, emot bestämmelserna i K. br. den 13 Januari 1791, ega att öfver saken sig utlåta.

Detta utslag blef icke öfverklagadt 1).

K. vände sig då till Kon. bef:de i Kalmar län mot de fyra testamentstagarne (som erhållit de fyra hufvudlotterna), med yrkande om åläggande för dem att som likstol utgifva Trettontusen Tvåhundrasjuttiofem (13,275) kronor 82 öre, utgörande två procent af sterbhusets behållning, jemte ränta å dessa två procent.

1 utslag den 23 Februari 1871 yttrade Kon. bef:de: Som den åberopade öfverenskommelsen af den 6 Juni 1854 icke blifvit så afslutad och fastställd, som K. kung, den 3 April 1816 stadgar, och följaktligen ej kunde anses förbindande för andra medlemmar af församlingen än dem, som i öfverenskommelsen deltagit eller densamma godkänt, hvilket icke visats hafva varit förhållandet med fröken Linnerhjelm; alltså och då annan laglig grund för beräkning af ifrågavarande likstol saknades än den, som är bestämd i K. F. den 8 Februari 4681 § 2 — hvari föreskrifves, att de, som hafva sex kor, skola gifva i likstol och testamente i ett för allt en ko efter hustru eller bonde, — men rättvist syntes vara, att likstolen efter den, som egt flera hemman inom pastoratet, beräknades efter det antal kor, som varit eller kunnat vara å samtliga dessa hemman underhållet; ty och enär fröken Linnerhjelm egt och efterlemnat tillsamman 63/4 mtl inom Dörby och Kläckeberga socknar, hvarå åtminstone sjuttioåtta kor varit eller kunnat vara underhållna, ålades hennes sterbhus att i likstol utgifva antingen tretton (13)

1) Om detta utslags öfverensstämmelse med åberopade K, br. torde meningarne kunna vara delade. Detta sistnämnda, kungjordt genom K. Svea hofrätts universal den 8 Febr. 1791, innehåller nämligen: att då fråga uppkommer emellan prest och hans åhörare huruvida tionde eller annan fordrad rättighet bör till presten gifvas, landshöfdingen har att sig deröfver utlåta såsom angående andra ekonomi-mål; men att deremot när frågan beror derpå om och huruvida presten fordrat, hvad redan erlagdt blifvit eller någon åhörare tredskas att gifva presten sin rätt, med mera, sådane klagomål böra till domarens åtgärd förvisas.

s. 214 Sida 214 i årgången börjar härKopiera citering

antagliga kor eller deras värde efter gångbart pris, jemte fem procent ränta från lagsökningsdagen den 15 Maj 1869.

Parterna klagade ömsesidigt hos Kongl. Kammarkollegiet, dervid testamentstagarne företedde ett af prosten Kullberger den 31 Juli 1867 utfärdadt qvitto, enligt hvilket han från fröken Linnerhjelms sterbhus bekommit Trehundra (300) kronor, och de bestredo att utgifva något mera i likstol. Kullberger erkände qvittot och medgaf, att summan finge afqvittas på hans fordran, men förklarade, att nämnda belopp af honom bekommits, icke såsom likstol, utan såsom »särskild ersättning för påkallade särskilda besvär vid den aflidnas jordafärd».

Kammarkollegiet gaf utslag den 28 September 1871: Väl borde enligt K. förkl. den 12 November 1819, sockenstämmobeslutet af den 6 Juni 1854, såsom laga kraftvunnet,i målet tillämpas; men då de 300 kronor Kullberger utan förbehåll qvitterat ur sterbhuset, desto hellre måste anses såsom honom efter öfverenskommelse tillfallen likstol efter fröken Linnerhjelm, som Kullberger erkänt, att dessa penningar uppburits såsom ersättning för påkallade särskilda besvär vid den aflidnas jordafärd, hvilket vore detsamma som likstol, kunde något mera i detta hänseende honom ej tillerkännas.

Kullberger klagade hos Kongl. Maj:t (Ecklesiastikdepartementets expedition).

Uti infordradt underdånigt utlåtande anförde Kammarkollegiet bland annat: att vid konventionens afslutande församlingen icke besinnat, att bakom de skenbart billiga bestämmelserna angående likstol doldes en, som i en framtid kunde gifva Kullberger sken att med rätt bekomma en femtiondedel af förmögenheten hos en af de rikaste personer i landet; men att detta sken måste försvinna, då ändamålet med dylika öfverenskommelser om presträttigheter är att på ett annat och tidsenligare sätt bestämma deras utgörande, men icke att stegra dem utöfver lagens föreskrift, samt att Kongl. Maj:t genom utslag den 13 April 18661) på det sätt

1) Kontrasigneradt: H. W. Bredberg.

s. 215 Sida 215 i årgången börjar härKopiera citering

tillämpat en dylik konvention, hvarutinnan, liksom här, två procent af summa inventarii blifvit bestämda som likstol, att sådant oaktadt äfven af det förmögnaste sterbhus icke borde utgifvas mera än en ko eller dess värde.

Den 13 September 1872 gaf Kongl. Maj:t, uppå föredragning af chefen för ecklesiastik-departementet, utslag1) af innehåll: att som den i sockenstämmobeslutet den 6 Juni 1854 omförmälda öfverenskommelse om presträttigheters utgörande till Kullberger omfattade allenast hans tjenstetid, fann väl Kongl. Maj:t, jemlikt K. förkl. den 12 November 1819, lika med Kammarkollegiet, den omständighet, att samma öfverenskommelse ej blifvit afslutad och fastställd i den ordning K. kung, den 3 April 1816 stadgade, icke föranleda dertill att öfverenskommelsen, hvilken, såvidt handlingarne utvisade, i öfrigt ländt till efterrättelse, finge anses i förevarande fall sakna giltighet; men enär den i målet uppkomna tvist huruvida Kullberger, såsom hans motparter, under åberopande af Kullbergers förenämnda qvitto, påstått, redan till fullo fått godtgörelse för den honom tillkommande likstol efter fröken Linnerhjelm, icke vore af beskaffenhet att böra pröfvas i den för administrativa frågors behandling gällande ordning 2), fann Kongl. Maj:t skäligt att, med undanrödjande i öfrigt af Kammarkollegiets och Konungens befallningshafvandes utslag i hvad de blifvit af Kullberger öfverklagade, förklara honom ega att å ort, som vederborde, sin talan mot fröken Linnerhjelms sterbhus i omförmälda hänseende anhängiggöra och utföra efter befogenhet.

Till följd häraf stämde K. förbemälde testamentstagare efter fröken L. (eller deras arfvingar) till Norra Möre häradsrätt höstetinget 1873, med påstående, att enär Kongl. Maj:t genom sitt utslag förklarat, att den af K. med Dörby församling 1854 ingångna konvention egde gällande kraft., motparterna måtte varda ålagdt att, derest de icke kunde visa att särskild öfverenskommelse med K. träffats angående den honom efter fröken L. tillkommande likstol, genast till

’) Kontrasigneradt: Gunnar Wennerberg.

2) Jfr. sid. 213 not. 1.

s. 216 Sida 216 i årgången börjar härKopiera citering

honom i nämnda afseende utgifva två procent af behållna qvarlåtenskapen med 13,275 kronor 82 öre jemte 6 procent ränta från fröken L:s dödsdag, dock efter afdrag af de 300 kronor, som utredningsmannen i boet den 31 Juli 1867 i afbetalning å likstolen till K. erlagt, med ränta derå från sistnämnda dag, och att, derest någon af testamentstagarne förskingrat sin lott, de öfriga måtte fylla bristen med hvad de ur boet njutit.

Det upplystes att fröken L:s bo blifvit mellan testamentstagarne skiftadt.

Kullberger anförde, det han icke qvitterat de erhållna 300 kr. såsom godtgörelse för likstol eller förklarat sig nöjd med detta belopp såsom likstol. Härom åberopade K. ett till honom af häradshöfdingen Lindgren i Mars 1868 aflåtet bref, deri L. förklarar sig ingalunda hafva afsett någon inskränkning i K:s tillständiga lagliga rätt, då L., i öfverensstämmelse med de på Ebbetorp samlade arfvingarnes beslut, såsom likstol och för officierandet vid begrafningen efter fröken Linnerhjelm öfversände till K. 300 kr., dem K. ock den 31 Juli qvitterat. Tvärtom uttalades vid mötet å Ebbetorp den mening, att K. borde utbekomma sin fulla rätt: »och detta trodde man sig hafva fullgjort genom nämnda remiss».

Testamentstagarne anförde: I afseende på denna remiss hänvisade de till Kammarkollegiets utslag, som innehåller, att K. erkänt att han uppburit de qvitterade 300 kr. såsom ersättning för påkalladt särskildt besvär vid den aflidnas jordafärd. Då nu K. utan förbehåll qvitterat dessa medel, så måste han derigenom anses hafva blifvit till sin belåtenhet fullt godtgjord för likstolen. Emellertid medgåfvo sterbhusdelegarne att K. finge med ed betyga, det han icke mottagit ifrågavarande 300 kr. i mening att dermed vara till fullo liqviderad för likstolen.

K. ansåg sig icke pligtig att gå en sådan ed, utan undandrog sig densamma. De af honom uppgifna »särskilda besvären» hade bestått i altartjenst, likpredikan och liktal m. m., hvilka förrättningar icke ålegat honom.

s. 217 Sida 217 i årgången börjar härKopiera citering

Testamentstagarne framställde nu följande invändningar: K. hade förut (1868) vid domstol fört talan mot fröken Linnerhjelms sterbhus om utfående af likstol, och häradsrätten hade då förklarat sig icke ega att i saken sig utlåta (se sid. 213). Detta utslag hade vunnit laga kraft. I öfverensstämmelse härmed måste Kongl. Maj:ts den 13 September 1872 i administrativ ordning meddelade utslag tydas sä, att derigenom icke till domstol hänskjutits frågan om åläggande för boet att till K. betala fordrade likstolsbeloppet, utan endast den speciella tvist, huruvida K. genom qvitterandet af de 300 kr. tinge anses hafva medgifvit, att han dymedelst bekommit full godtgörelse för den honom tillkommande likstolen efter fröken L. Till afgörandet af denna speciella tvist vore alltså domstolens behörighet inskränkt. Väl hade Kongl. Maj:t genom sitt nyssnämnda utslag förklarat att den omständigheten, att konventionen ej blifvit afslutad och fastställd i den uti K. kung. 1816 stadgade ordning, icke föranledde dertill, att konventionen borde anses ogiltig: men detta var också allt. Nu påstodo testamentstagarne, att konventionen borde anses ogiltig af flera andra skal, såsom att den ej kunde gälla mot dem, som deri icke deltagit, hvilket fröken Linnerhjelm ej gjort; att den stred mot Kgl. förordningen 1681 angående presterskapets uppbörd, hvarutinnan högsta likstol blifvit bestämd till värdet af en ko; att samma konvention om likstol aldrig förut varit tillämpad m. m. Dessutom kunde testamentstagarne icke i något fall förpligtas att betala likstol för den egendom, som ej funnits inom Kullbergers själavårdsdistrikt, eller för den egendom, som utgått till legaterna, hvilka belupit sig till circa 100,000 kronor. Dessa och flera andra frågor voro ännu olöste och tillhörde ej domstols pröfning.

K. androg: att den af honom år 1868 mot utredningsmannen i fröken L:s bo instämda tvist rörde icke blott afgiftens belopp utan äfven afgiftens laglighet, d. v. s. pastors rätt till likstol efter konventionen. Frågan om pastors rätt i detta hänseende hade emellertid ej tillhört domstol, såsom här.r:n också i sitt utslag den 6 Febr. 1869 förklarat (se sid. 213).

s. 218 Sida 218 i årgången börjar härKopiera citering

Men nil hade Kongl. Maj:t i administrativ ordning afgjort denna fråga och, enligt K:s mening, förklarat konventionen i förenämnda fall giltig; och tvisten om K:s rätt till fordrade likstolsbeloppet vore således numera ett rent skuldfordringsmål, hvars utgång berodde allenast derpå, huruvida K. kunde anses hafva redan blifvit till fullo godtgjord för likstolen. Alltså tillhörde K:s anspråk på ifrågavarande likstolsbelopp numera uteslutande domstols pröfning. Han åberopade, — för att visa det fröken Linnerhjelm deltagit uti ifrågavarande konvention — en af honom sjelf uppgjord och af två personer vitsordad förteckning öfver de medlemmar af Hörby församling, som bevistat sammankomsten den 6 Juni 1854, innehållande, att från Ebbetorp varit närvarande inspektören Köhlmark.

Testamentstagarne bestredo, att fröken L. befullmäktigat Köhlmark att å hennes vägnar närvara vid sockenstämman.

Häradsrätten gaf utslag den 12 Februari 1877: Kullbergers i förevarande mål framställda påstående afsåge att utbekomma likstol efter fröken Linnerhjelm i enlighet med den grund, som för utgörande deraf redan vore stadgad i Kongl. Maj:ts utslag den 13 September 1872 (se sid. 215). Således och då tvisten rörde icke fråga om beloppet af den likstol, hvartill K. varit berättigad, utan pröfning huruvida denna likstol redan blifvit till fullo gulden, innefattade käromålet ett ämne, som, enligt Kgl. br. den 13 Januari 1791, tillhörde domstol1). Derföre och enär det af K. emot annan person än testamentstagarne förut instämda, genom häradsrättens utslag den 6 Februari 1869 afgjorda mål, som angått likstolens rätta belopp, således icke rört samma sak, hvarom nu vore fråga, vore häradsrätten oförhindrad att käromålet i hela dess vidd prôfva. Och emedan genom Kongl. Maj:ts berörda utslag i förevarande fall tillerkänts giltighet åt åberopade öfverenskommelsen af den 6' Juni 1854, samt det ej vore visadt, att särskildt aftal angående ifrågavarande likstol blifvit med Kullberger träffadt eller att

') Se sid. 213 not. 1.

s. 219 Sida 219 i årgången börjar härKopiera citering

Prest tilldömes 13275 kr. 82 öre såsom likstol.

han förklarat sig hafva med de af honom den 31 Juli 1867 uppburne 300 kronor erhållit full godtgörelse för likstolen; ty och som fröken L. enligt bouppteckningen efterlemnat en behållning- af 663,791 kronor 51 öre, hvilken behållning, efter det åtskilliga legater utgått, på grund af fröken L:s laga kraftvunna testamente fördelats i fyra hufvudlotter (på sätt förut är omnämdt); alltså och med afseende derpå att boet blifvit emellan testamentstagarne skiftadt, ålades dessa att, i den mån de tagit del i boet efter fröken L., till Kullberger emot qvitto genast utgifva två procent af behållningen med Trettontusen Tvåhundrasjuttiofem (13,275) kronor 83 öre, jemte fem procent ränta från lagsökningsdagen den 15 Maj 1869, dock med afdrag af 300 kronor med ränta derå från den 31 Juli 1867, samt med skyldighet för testamentstagarne, att, om någon förskingrat sin lott, de öfrige skulle fylla bristen med hvad de ur boet njutit; hvarförutan testamentstagarne skulle ersätta Kullbergers rättegångskostnad med 662 kronor 47 öre jemte lösen för häradsrättens utslag.

Testamentstagarne vädjade till Göta hofrätt. Parterna å ömse sidor upprepade hufvudsakligen hvad af dem blifvit i rättegången förut anfördt, sterbhusdelegarne med åberopande af det prejudikat den 13 April 1866, hvilket Kammarkollegiet i dess förutnämnda underdåniga utlåtande anmärkt (se sid. 214).

Hofrätten i dom den 1 Mars 1878 fann ej skäl till annan ändring, än att den K. tillagda ersättning för rättegångskostnaden nedsattes till 408 kronor 76 öre, jemte lösen för här.r:ns utslag. Rättegångskostnaden i hofr:n qvittades.

Testamentstagarne genom sitt ombud häradshöfdingen Lindgren sökte ändring hos Kongl. Maj:t.

För den händelse att hofr:n skulle anses hafva fastställt häradsrättens utslag angående likstolens belopp, anförde Lindgren i sina underdåniga påminnelser: att tvisten om afgäldens rätta belopp borde lösas i administrativ väg, enligt häradsrättens i sådant afseende år 1869 gifna laga kraftvunna utslag; att, såsom orden falla, »domstolarne nu-

s. 220 Sida 220 i årgången börjar härKopiera citering

mera förklarat, att de 300 rdr:ne icke bevisligen voro gifna och emottagna såsom full liqvid för likstolen, och att Lindgren icke hade någon vidare bevisning att derom tillgå, utan måste dervid låta bero», men att deraf icke följde, att domstolarne egt längre utsträcka sin pröfning i saken. Han upprepar hvad sterbhusdelegarne förut andragit om konventionens betydelselöshet för fröken Linnerhjelm, då den förutsätter ömsesidigt bifall, men hon hvarken sjelf eller genom befullmäktigadt ombud godkänt densamma; yrkande Lindgren att Kongl. Maj:t måtte, med upphäfvande af domstolarnes beslut, befria testamentstagarne från all vidare betalningsskyldighet för likstolen, eller, derest detta yrkande ej kunde godkännas, allenast i så måtto bifalla Kullbergers talan att han förklarades vara af den omständighet, att han mottagit de 300 kr., oförhindrad att i vederbörlig ordning göra gällande sitt anspråk rörande likstolens belopp. Men skulle icke heller detta yrkande bifallas, så anhåller Lindgren, att Kongl. Maj:t måtte pröfva om icke likstolens två procent böra beräknas allenast å den summa, som återstår sedan legaternas belopp och värdet af den egendom, som ligger utom pastoratet, först afdragits. Slutligen fäster L. uppmärksamheten på det utdrag af sockenstämmoprotokoll den 22 Maj 1833, hvilket finnes anmärkt här förut sid. 212 not. 1.

Prosten Kullberger hade under rättegången aflidit och hans enka bestred ändring i hofrättens dom samt bifogade en räkning å rättegångskostnaden hos Kongl. Maj:t 108 kronor, jemte lösen för Kongl. Maj:ts blifvande dom, men hade icke i sin kontradeduktion eller eljest omnämnt denna räkning eller uttryckligen fordrat ersättning för denna kostnad.

Nedre Revisionen (rev.sekr. Herslow, föredragande, samt t. f. rev.sekr:ne Cöster och Dickson) hemställde i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.

Vid sakens föredragning den 24 Mars 1879 inför Högsta Domstolen, i närvaro af just.råden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss, Lindhagen och Svedelius, bi-

s. 221 Sida 221 i årgången börjar härKopiera citering

föllo dess flesta ledamöter det underdåniga betänkandet, hvilket beslut biträddes af just.rådet Carleson på de tillagda skäl dels att i anledning af prosten Kullbergers i lifstiden väckta anspråk att efter fröken Linnerhjelm utfå likstol i enlighet med den öfverenskommelse, som i åberopade sockenstämmoprotokoll af den 6 Juni 1854 omförmäles, Kongl. Maj:t genom utslag den 13 September 1872 ogillat livad som blifvit invändt mot tillämpligheten af samma öfverenskommelse samt att Kullbergers rätt att i enlighet dermed utfå likstol följaktligen vore afgjord och ej kunde komma under vidare pröfning, dels ock att sökanderne i de underdåniga påminnelserna förmält, att, sedan domstolarne förklarat att af Kullberger emottagna 300 riksdaler icke voro bevisligen gifna och emottagna såsom full liqvid för likstolen, sökanderne ej hade någon vidare bevisning derutinnan att tillgå, utan måste låta dervid bero.

Just:rådet Naumann anförde: »Af handlingarne i detta mål inhemtas: att kyrkoherden i Dörby och Kläckeberga församlingar af Kalmar stift prosten P. Kullberger den 6 Juni 1854 hållit sockenstämma med Dörby församling angående sättet för utgörande af kyrkoherdelönen under hans tjenstetid, hvarvid församlingen bland annat stadgade: »Hvad Likstolar beträffar, komma de att utgöras efter öfverenskommelse eller, då sådan ej kan träffas, efter 2 procent af den behållna summan i den aflidnes bo».

Enligt Kullbergers intyg, är detta beslut, med besvärshänvisning, uppläst i Dörby kyrka den 11 Juni 1854, och inga besvär mot protokollet anförda.

— Att fröken Helena Maria Linnerhjelm, bosatt å egendomen Ebbetorp i Dörby socken, afled derstädes den 15 Juni 1867 och efterlemnade, enligt bouppteckning, en behållning af 663,791 kr. 51 öre. I lifstiden hade hon förordnat, att, sedan en mängd bestämda legater utgått, skulle hennes återstående qvarlåtenskap fördelas i fyra lika stora hufvudlotter, en åt öfverstelöjtnanten 0. von Platens två döttrar, en åt majoren H. Ehrenstråhle, samt de två öfriga åt hofrättsrådet J. Vult von Steyern och hans tre systrar med

s. 222 Sida 222 i årgången börjar härKopiera citering

lika del för hvardera. Till utredningsman i boet hade fröken Linnerhjelm förordnat häradshöfdingen i Södra Möre J. M. Lindgren.

— Att Lindgren såsom likstol till Kullberger betalt Trehundra kronor, dem denne qvitterat den 31 Juli 1867, men icke tillkännagifvit om han ansett detta belopp såsom likstol tillräckligt.

— Att Kullberger år 1868 till Norra Möre häradsrätt instämt Lindgren med yrkande att som likstol erhålla, enligt 1854 års förenämnda sockenstämmoprotokoll, 2 procent af behållningen i fröken Linnerhjelms sterbhus, livilken likstol alltså skulle utgå med Trettontusen Tvåhundrasjuttiofem (13,275) kronor 82 öre, med ränta.

— Att samma häradsrätt genom utslag den 6 Febr. 1869 yttrat sig: att enär i saken ej vore fråga om utgifvande af ostridig afgäld, som blifvit Kullberger förbehållen, utan emellan parterna rådde stridighet angående afgäldens rätta belopp, fann här.r:n sig icke, emot bestämmelserna i Kongl. br. den 13 Januari 1791, ega rätt att öfver saken sig utlåta. Huruvida detta utslag var öfverensstämmande med samma Kgl. brefs innehåll, då i denna sak presten fordrat likstol, den vederparten påstått redan vara erlagd, hvarföre denne tredskades att gifva presten hvad han ansåg som sin rätt, — må lemnas derhän. Utslaget blef icke öfverklagadt. Svaranden var emellertid en annan än i nu förevarande mål.

— Att Kullberger derefter vände sig till konungens befallningshafvande i Kalmar län mot förutnämnde fyra testamentstagare med samma yrkande, och erhöll utslag af det innehåll: att den öfverenskommelse angående en från gällande författnings föreskrifter afvikande grund för beräknande af likstol, som skulle innefattas i det åberopade sockenstämmoprotokollet af den 6 Juni 1854, enär den icke blifvit så afslutad och fastställd, som Kgl. kungörelsen den 3 April 4846 stadgade, ej kunde, enligt grunderna i Kgl. förkl. den 12 November 1819, anses lagligen förbindande för andra medlemmar af församlingen än dem, som i öfverenskommel-

s. 223 Sida 223 i årgången börjar härKopiera citering

sen deltagit eller densamma godkänt, hvilket prosten K. icke visat hafva varit förhållandet med fröken L.; samt i fråga om den K. i följd af bemälda frökens död tillkommande likstol, hvilken sterbhusdelegarne ej velat efter hans påstående erlägga, således saknades annan, i brist af åsämjande, lagligen gällande beräkningsgrund än den, som vore bestämd i § 2 af K. F den 8 Februari 1684, hvaruti föreskrifves, att de, som hafva sex kor, skola gifva uti likstol och testamente i ett för allt en ko efter hustru eller bonde, men rättvist syntes vara, att likstolen efter den församlingsmedlem, hvilken, i likhet med fröken Linnerhjelm, egt och vid sin död efterlemnat flera hemman inom pastoratet, borde beräknas efter det antal kor, som varit eller under vanliga förhållanden i orten kunnat vara å samtlige dessa hemman underhållna; — alltså förpligtade landshöfdingeembetet sterbhusdelegarne att i. likstol efter fröken L. i ett för allt till Kullberger utgifva tretton antagliga kor eller deras värde, med ränta från lagsökningsdagen den 15 Maj 1869.

— Att parterna ömsesidigt klagade hos kammarkollegiet, dervid testamentstagarne företedde Kullbergers qvitto af den 31 Juli 1867 å 300 kr. och bestredo att utgifva något mera i likstol, men K., erkännande samma qvitto, förklarade att han icke bekommit beloppet såsom likstol, utan såsom särskild ersättning för påkallade särskilda besvär vid den aflidnas jordafärd.

— Att Kongl. kammarkollegiet den 20 September 1871 resolverade: det kollegiet väl funne sockenstämmobeslutet af den 6 Juni 1854, såsom laga kraftvunnet, böra, på grund af förklaringen den 12 November 1819 i målet tillämpas, men då den dervid ingångna konvention innehåller, att likstol skall utgöras efter öfverenskommelse eller, i brist deraf, med två procent af behållningen i den aflidnes bo, och de 300 rdr prosten K. utan förbehåll qvitterat ur sterbhuset efter fröken L. destohellre måste anses såsom honom efter öfverenskommelse tillfallen likstol efter henne, som K. i förklaringen erkänt, att de uppburits såsom ersättning för påkallade särskilda besvär vid den aflidnas jordafärd, hvilket

s. 224 Sida 224 i årgången börjar härKopiera citering

är detsamma som likstol, fann K. kammarkollegiet, med upphäfvande af landshöfdingeembetets utslag, något mera ej kunna honom i detta hänseende tillerkännas.

— Att Kullberger häröfver anfört underdåniga besvär hos Kongl. Majst.

— Att uti infordradt utlåtande kammarkollegiet bland annat anfört: att vid konventionens afslutande församlingen icke besinnat, att bakom de skenbart billiga bestämmelserna angåenda likstol, doldes en, som i en framtid kunde gifva Kullberger sken att med rätt bekomma en femtiondedel af förmögenheten hos en af de rikaste personer i landet: men att detta sken måste försvinna, då ändamålet med dylika öfverenskommelser om presträttigheter är att på ett annat och tidsenligare sätt bestämma deras utgörande, men icke att stegra dem utöfver lagens föreskrift, samt att Kongl. Maj:t på det sätt tillämpat en dylik konvention genom utslag den 13 April 4866, hvarutinnan i en församling, der, liksom här, två procent af summa inventarii blifvit bestämda som likstol, likväl stadgats, att äfven af det förmögnaste sterbhus icke borde utgifvas mer än en ko eller dess värde.

— Att Kongl. Maj:t (Eckles.dep:s expedition) den 13 Sept. 1872 meddelat följande ordagrannt afskrifna beslut: »Och som den i protokollet vid sockenstämman med Dörby församling den 6 Juni 1854 omförmälda öfverenskommelse om presträttigheternas utgörande till klaganden omfattar allenast hans tjenstetid som kyrkoherde derstädes, finner, jemlikt Kongl. förklaringen den 12 November 1819, Kongl. Maj:t väl, med kammarkollegium, den omständigheten att samma öfverenskommelse ej blifvit afslutad och fastställd i den ordning K. kungörelsen den 3 April 1816 stadgar, icke föranleda dertill att öfverenskommelsen, hvilken, såvidt handlingarne utvisa, i öfrigt ländt till efterrättelse, må anses i förevarande fall sakna giltighet; men emedan den i detta mål uppkomna tvist, huruvida klaganden, på sätt hans vederparter, under åberopande af klagandens ofvannämnda qvitto, påstått, redan till fullo erhållit godtgörelse för den honom tillkommande likstol efter fröken Linnerhjelm, icke är af beskaffenhet att

s. 225 Sida 225 i årgången börjar härKopiera citering

böra pröfvas i den för administrativa frågors behandling gällande ordning, finner Kongl Maj:t skäligt att, med undanrödjande i öfrigt af kammarkollegii och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag, i hvad de blifvit af Kullberger öfverklagade, förklara honom ega att å ort, som vederbör, sin talan mot fröken Linnerhjelms sterbhusdelegare i omförmälda hänseende anhängiggöra och utföra efter befogenhet».

— Att följande författningar lemna ledning för bedömande af denna sak:

a) Kongl. Maj:ts påbud och förordning den 8 Februari 1681, så lydande i 2:dra punkten: »De som hafva sex kor skola gifva uti likstol och testamente uti ett för allt en ko efter hustru och bonde; de som hafva derunder eller ringare än sex kor till fyra kor, gifve två daler silfvermynt; der mindre är än 4 kor, gifves en daler silfvermynt.

b) K. kung, den 3 April 1816 om öfverenskommelser rörande presträttigheter, deri stadgas särskild procedur om föreningen är godvillig lärare och åhörare emellan och vid allmän sockenstämma beslutas i krono- och konsistoriiombuds närvaro, eller om stridigheter uppstå; kommande i begge fallen besluten ingalunda att åt sig taga laga kraft, utan skall »förslaget», såsom det uttryckligen benämnes, hemställas till Kongl. Maj:ts granskning; och må, intill dess sådant hinner afgöras, någon rubbning eller försök dertill i det vanliga på gällande lagar och författningar grundade ■aflöningssätt icke till någondera partens förfång under tiden vara tillåtet.

c) Kongl. förkl. den 12 November 1819, hvarigenom stadgas, att det icke kan vägras kyrkoherdar, sedan de tillträdt erhållna pastorat, att för deras tjenstetid med sine församlingsboer uti allmänna och lagligen tillkomna sockenstämmor öfverenskomma om pastoraliernas utgörande, utan att dervid vara biträdde af krono- och konsistorii-fullmäktige; varande det tydligen uttryckt att det är med församlingsboerne öfverenskommelsen skall ingås, hvadan således ett veto är hvarje församlingsbo för hans del förbehållet, då Naumann, Tidskr. f. laystifn. etc. 16:de årg. 15

s. 226 Sida 226 i årgången börjar härKopiera citering

han grundar detta på gällande lag och författning, om hvars ändring det ej tillkommer sockenstämmans flertal att besluta, eller till någon församlingsmedlems förfång rubba de honom dymedelst försäkrade rättigheter, utan måste den i beslutet icke deltagande hafva rätt att fortfarande njuta den gällande författningen till godo och det ehvad han anför besvär emot beslutet eller icke, helst i denna händelse den af flertalet gjorda öfverenskommelsen lika litet kan taga åt sig laga kraft, som i de under littera b här ofvan beskrifna mera maktpåliggande fall, utan endast är att betrakta som ett »förslag», hvilket skall bifallas af presten och hvarje till honom betalningsskyldig församlingsmedlem, när rubbning i gällande Kongl. förordning derigenom åsyftas.

— Att år 1873 Kullberger instämt sterbhusdelegarne till Norra Möre häradsrätt med yrkande att utbekomma 13,275 kr. 82 öre såsom likstol, efter afdrag likväl af redan bekomna 300 kr., äfvensom ränta och kostnadsersättning, under förmenande att Kongl. Maj:t i förberörda utslag af den 13 April 1872 förordnat, att förut omförmälda sockenstämmobeslut af den 6 Juni 1854 skulle i afseende på likstol efter framlidna fröken Linnerhjelm lända till efterrättelse.

— Att sterbhusdelegarne invändt, det Kongl. Maj:t i sitt utslag endast bestämt, att den omständighet att den oftanämnda öfverenskommelsen icke blifvit afslutad i kronooch konsistoriiombuds närvaro, enligt K. kung, den 3 April 1816, icke finge föranleda dertill att öfverenskommelsen må anses i förevarande fall sakna giltighet, men ingalunda yttrat sig öfver de flera andra skäl, som göra öfverenskommelsen ogiltig, hvaribland anfördes: att den icke kunde åberopas mot dem, som hvarken sjelfve eller genom befullmäktigadt ombud deri deltagit, helst den stod i strid med ofvannämnda påbud och förordning af den 8 Februari 1681.

— Att häradsrätten genom utslag den 12 Februari 1877 yttrade, att enär genom Kongl. Maj:ts utslag 1872 blifvit tillerkänd giltighet åt sockenstämmobeslutet af år 1854, och intet aftal mellan Kullberger och sterbhusdelegarne var träf-

s. 227 Sida 227 i årgången börjar härKopiera citering

fadt om likstolen, bifölls stämningsansökningen, och. sterbhusdelegarne ålades till honom betala såsom likstol 13,275 kr. 82 öre, med ränta och kostnader, dock med afdrag af oftanämnda 300 kronor.

— Att Göta hofrätt i dom den 1 Mars 1878 funnit skäl icke hafva förekommit ledande till ändring i häradsrättens motvädjade utslag.

— Att sterbhusdelegarne i sin underdåniga deduktion hos Kongl. Maj:t hufvudsakligen upprepat hvad förut af dem blifvit anfördt, i den syftning att konventionen, såsom stridande mot К. F. den 8 April 1681, varit alldeles betydelselös för fröken Linnerhjelm, som hvarken sjelf eller genom befullmäktigadt ombud godkänt densamma, samt att i ingen författning dylika aftal med prest för hans tjenstetid förekomma annorlunda än såsom »öfverenskommelser», hvilka förutsätta ömsesidigt bifall, men icke såsom beslut, hvilka, med ändring af gällande författningar, en pluralitet kan ålägga minoriteten att fullgöra. —

Efter öfvervägande af detta allt samt enär det af Kongl. Maj:t den 13 April 1872 meddelade utslag endast afser formen för den i protokollet vid sockenstämman med Dörby församling den 6 Juni 1854 omförmälda öfverenskommelse om presträttigheternas utgörande till prosten Kullberger, angående hvilken öfverenskommelse Kongl. Maj:t förklarat den omständighet, att densamma ej blifvit afslutad i den ordning K. kung, den 3 April 1816 stadgar, enligt hvilken krono- och konsistorii-ombud skulle vara tillstädes vid afslutandet samt konventionen underställas Kongl. Maj:ts pröfning, icke kunna, på sätt Kongl. Maj:ts befallningshafvande förmenat, föranleda dertill att öfverenskommelsen må anses i förevarande fall sakna giltighet; hvaremot i fråga om öfrige vare sig i afseende på form eller innehåll förekomna omständigheter, som kunna förringa eller omintetgöra öfverenkommelsens verkan, Kongl. Maj:t i utslaget sig icke utlåtit, utan till domstols pröfning hänskjutit, på sätt orden lyda, tvisten »huruvida Kullberger, såsom hans motparter, under åberopande af hans förenämnda qvitto, påstått, redan till fullo fått godtgörelse för den honom

s. 228 Sida 228 i årgången börjar härKopiera citering

tillkommande likstol efter fröken Linnerhjelm», finner jag mig oförhindrad att i sådant afseende ärendet till handläggning företaga, samt alltså dervid jemväl tillse huruvida det åberopade sockenstämmoprotokollet eller öfverenskommelsen af den 6 Juni 1854 kan föranleda dertill att högre likstol må Kullberger tillerkännas. Och som ändamålet med dylika öfverenskommelser om rättigheter för prests tjenstetid är att, genom frivilligt ömsesidigt aftal, på ett annat och tidsenligare sätt bestämma deras utgörande, men icke att stegra dem utöfver lagens föreskrift; samt innehållet af Dörby församlings ifrågavarande sockenstämmobeslut är stridande mot Kongl. Maj:ts påbud och förordning den 8 Februari 1681 i fråga om utgörande af likstol, hvadan samma öfverenskommelse icke varit för välborna jungfru Helena Maria Linnerhjelm i lifstiden förbindande, då hon hvarken sjelf eller genom befullmäktigadt ombud visats hafva densamma biträdt och den således ej heller kunnat mot henne vinna laga kraft, hvarförutau Kullberger i sin förklaring till kammarkollegiet erkänt sig hafva af sterbhuset uppburit trehundra kronor såsom ersättning för påkallade särskilda besvär med den aflidnas jordafärd, finner jag, med upphäfvande af domstolarnes beslut i detta mål, någon högre likstol icke kunna Kullberger tillerkännas; och varda m. v. kostnaderna å rättegången såväl hos domstolarne som hos Kongl. Maj:t parterna emellan qvittade.»

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 22 April 1879.