Testamente ogillas derföre att styrkt blifvit, det testator varit rusig samma dag han förordnade om sin egendom, och att äfven senare på dagen, vid det tillfälle då förordnandet skedde, hans utseende förrådde att han förtärt starka drycker m. m. Ärfdabalken 16 kap. ! §.
4 februari 1879
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1879, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,7 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 604–609 i årgången 1879. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 1 för det här referatet, men referatet börjar på s. 604 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sextonde årgången, 1879 i litteraturen — s. 604–609 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 4 Februari 1879»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Per Persson i Vester Ensta afled i Juli månad 1876, hvarefter Anders Ersson å samma hemman den 9,påföljde Oktober hos Tierps här.rätt anmälde, att Per Persson straxt före sin död muntligen testamenterat honom en del af sin qvarlåtenskap, till stöd hvarför åberopades två vittnen, hvilka berättade :
Per Molin: En dag i Juli 1876, en kort stund innan Per Persson genom dränkning afhände sig lifvet, tillsade Per Persson vittnet att tillkalla Anders Ersson, hvilken uppmaning vittnet jemväl efterkommit. Sedan Anders Ersson infunnit sig, hade Per Persson yttrat, att denne skulle få de 1,050 kr., dem Anders Andersson i Vester Ensta fått låna af Per Persson, hvarefter Per Persson anmodat vittnet att tillkalla ytterligare ett vittne. Då Erik Andersson på vittnets tillrop tillstädeskommit, hade Per Persson yttrat: »De penningar, Anders Andersson har, dem får du, Anders Ersson; det öfriga få mina anförvandter», samt tillsagt vittnet och Erik Andersson, att de skulle vara vittnen till detta hans testamente och lägga förordnandet på minnet; och hade Per Persson vid tillfället talat fullkomligt redigt, hvadan vittnet ansett, att Per Persson varit vid sundt och fullt förstånd, ehuru »det synts på honom, att han tagit sig en sup».
Erik Andersson: Sedan vittnet vid ifrågavarande tillfälle på förenämnde Molins rop tillstädeskommit, hade Per Persson, som varit sittande i en båt, yttrat till vittnena och Anders Ersson: »1,050 kr. har jag att fordra af Anders Andersson; dem skänker jag dig, Anders Ersson, så mycket
s. 605 Sida 605 i årgången börjar här
ni hör det, gossar; det öfriga fâ mina anförvandter»; och hade Per Persson vid tillfället varit redig, så att han afvetat hvad han yttrat, ehuru synbart varit, att han förtärt starka drycker.
Sedermera yrkade Per Perssons broder Erik Persson i stämning å Anders Ersson till Tierps här.rätt, att det af Anders Ersson bevakade muntliga testamentet måtte ogillas på den grund, att detsamma tillkommit under sådana omständigheter, att antagligt varit, att Per Persson dervid icke kunnat bedöma sina handlingar.
Anders Ersson bestred käromålet under förklarande, att Per Persson vid ifrågavarande tillfälle hvarken varit full eller sinnesrubbad. Anledningen till testamentet vore antagligen att söka deruti, att han alltid haft stort förtroende för Anders Ersson, som vid åtskilliga tillfällen gjort honom tjenster.
Testamentsvittnena blefvo icke i rättegången afhörde, hvaremot intygades af
ett vittne: att vittnet, som ifrågavarande dag stått vid stranden af den bäck, som genomflyter Vester Ensta, och sett Per Persson ro ut i en båt i bäcken, hört honom yttra till Molin och Anders Ersson: »1,050 kr., som jag har att fordra af Anders Andersson, skall du få Anders Ersson; resten få mina anhöriga»; att, sedan Erik Andersson, på uppmaning af Molin, kommit till stället, hade Per Persson i dessas närvaro åter upprepat detsamma och tillagt: »Så mycket ni hör det, gossar», samt att, ehuru Per Persson antagligen kort förut förtärt starka drycker, han likväl varit ordentlig och redig;
ett vittne: att vittnet ifrågavarande dag sett Per Persson, hvilken »synbarligen hade en sup i sig», taga en båt och ro i bäcken och talat något om penningar, men att vittnet, till följd af afståndet, icke kunnat uppfatta nämnda yttrande, samt att Per Persson vid tillfället förefallit nykter;
ett vittne: att vittnet, som sammanträffat med Per Persson samma dag han beröfvat sig lifvet, visserligen fun-
s. 606 Sida 606 i årgången börjar här
nit honom drucken, men att Per Persson likväl kunnat gå samt talat redigt;
ett vittne: att vittnet, som ifrågavarande dag jemte Per Persson bevistat en sammankomst i socknens angelägenheter, dervid iakttagit, att denne varit så drucken, att han sutit och »vickat» på en bänk, samt att Per Persson vanligtvis i detta tillstånd plägat vilja skänka bort sina tillhörigheter;
ett vittne: att vittnet, som besökt förenämnda sammankomst, dervid iakttagit, att Per Persson varit rörd af starka drycker, samt att, efter hvad vittnet af fiere personer hört uppgifvas. Per Persson flere dagar derförut gått och supit;
ett vittne: att vittnet, som vid ifrågavarande tid varit i tjenst hos Per Persson, hade sig bekant att denne, efter förtärande af starka drycker, plägat blifva besynnerlig och utan särskild anledning falla i gråt; att förenämnda dag Per Persson varit öfverlastad och besynnerlig och vid middagsbordet suttit tyst utan att förtära annat än en bit bröd samt brustit i gråt, hvarefter han lemnat rummet samt gått och satt sig å taket till en å gården befintlig brunn.
Här.r:n yttrade i utslag den 21 December 1877, att emedan ostridigt vore, att Per Persson någon dag i Juli månad 1876, sedan Per Molin, på anmodan af Per Persson, tillkallat Erik Andersson, i dessas samtidiga närvaro muntligen förordnat, att Anders Ersson skulle bekomma de penningar, Per Persson hade att fordra af Anders Andersson i Vester Ensta; ty och som bemälde Molin och Erik Andersson, med afseende å Per Perssons sinnesbeskaffenhet vid detta tillfälle, på aflagd vittnesed intygat, den förre att Per Persson talat redigt och, efter hvad vittnet ansåge, varit vid fullt och sundt förstånd, samt den sednare, att Per Persson varit redig, så att han vetat hvad han sagt; alltså och då hvad emot Molins och Erik Anderssons sålunda afgifna berättelser hörda vittnen förmält och i öfrigt förekommit icke kunde föranleda till det antagande, att Per Persson, då berörda förordnande gjordes, saknat sina sinnens bruk eller förmåga att bedöma sina handlingar, kunde käromålet icke bifallas
s. 607 Sida 607 i årgången börjar här
Erik Persson vädjade till Svea hofrätt: Per Perssons förhållande ifrågavarande dag såväl före som omedelbart efter omtvistade förordnandet utvisade tydligen att han icke varit vid sundt och fullt förstånd. Sjelfva det sätt, hvarpå förordnandet skedde, vore föga öfverensstämmande med det allvar, som lagen fordrade för tillkomsten af ett giltigt testamente. Dessutom hade Per Persson icke bestämt tiden, när Anders Ersson skulle komma i besittning af penningarne, hvadan hans ifrågavarande yttranden icke kunde anses innefatta annat än löfte om gåfva.
Anders Ersson bestred ändringssökandet och anförde särskildt, att det förhållande, att Per Persson omedelbart efter sitt förordnande afhändt sig lifvet, icke utmärkte sinnesrubbning.
Enligt dom den 9 Maj 1878 pröfvade hofr:n rättvist gilla här.r:ns utslag.
Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Forssell, assessoren Boivie och v. här.höfdingen L. H. Montelius.
Referenten, v. här.höfdingen Wåhlin, med hvilken v. här.höfdingen Edelstam instämde, yttrade: »Som genom vittnens berättelser är utredt, att Per Persson den dag, ifrågakomna testamente skall hafva upprättats, varit berusad och att äfven, när Per Persson afgaf de yttranden, som skulle innehålla berörda testamente, man af hans utseende synbarligen kunde märka, att han förtärt starka drycker; alltså och då vid sådant förhållande samt på grund af hvad i öfrigt uti saken förekommit icke antagas kan, att Per Persson vid nämnde tillfälle varit i utöfning af sundt och fullt förstånd samt fri vilja, pröfvar jag, jemlikt 16 kap. 1 § Ärfda- Balken, rättvist, med ändring af här.r:ns utslag, förklara omtvistade testamentet ogildt, såvidt det inverkat på Erik Perssons rätt.»
Erik Persson sökte ändring.
N. Rev. (rev.sekr. Herslow, föredragande, samt t. f. rev.sekr:ne Cöster och Hasselrot) yttrade i afgifvet betänkande: »Emedan styrkt är, att Per Persson, samma dag han i Per Molins och Erik Anderssons närvaro förordnade om
s. 608 Sida 608 i årgången börjar här
sin egendom, varit rusig och att äfven sednare på dagen, vid det tillfälle då förordnandet skedde, hans utseende förrådt, att han förtärt starka drycker; ty och som, emot hvad sålunda och för ôfrigt i saken förekommit, det icke kan anses vara, genom hvad bemälte Molin och Erik Andersson vittnat angående Per Perssons sinnesbeskaffenhet vid nämnda tillfälle, lagligen ådagalagdt, att Per Persson vid samma tillfälle varit vid den fullkomligt rediga sinnesförfattning, som enligt stadgandet i 16 kap. 1 § Ärfda-Balken utgör vilkor för ett giltigt testamente, hemställer N. Rev. i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, förklara ifrågavarande förordnande ogildt, såvidt på Erik Perssons rätt inverkar».
Saken föredrogs den 13 Januari 1879 inför H. D.. hvars fleste ledamöter (just.råden Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss och Svedelius) biföllo det underdåniga betänkandet.
Just.rådet Carleson yttrade: »Angående tillkomsten af klandrade testamentet hafva de åberopade testamentsvittnena Per Molin och Erik Andersson berättat, den förre eller Molin, att Per Persson någon dag i Juli månad år 1876, en kort stund innan han genom dränkning afhändt sig lifvet, tillsagt vittnet att gå efter Anders Ersson och, sedan denne framkommit till stället, yttrat att Anders Ersson skulle få de 1,050 kr., Anders Andersson i Vester Ensta lånat af Per Persson; att Per Persson derefter anmodat vittnet anskaffa ytterligare ett vittne och, sedan Erik Andersson på Molins rop tillstädeskommit, yttrat: »de penningar Anders Andersson har, dem får du, Anders Ersson, det öfriga få mina anhöriga», samt tillsagt Molin och Erik Andersson att de skulle vara testamentsvittnen och lägga förordnandet på minnet; samt att Per Persson talat redigt allt hvad han sagt; hvarför vittnet ansett, att han varit vid sundt och fullt förstånd, ehuru det synts på honom, att han tagit sig en sup; och Erik Andersson att, sedan vittnet vid ifrågavarande tillfälle på Molins rop framkommit, Per Persson, sittande i en båt, yttrat till vittnet, Molin, och Anders Ersson: »1,050 kr. har
s. 609 Sida 609 i årgången börjar här
jag att fordra af Anders Andersson, dem skänker jag dig, Anders Ersson, så mycket ni hör det, gossar », hvarefter Per Persson tillagt: »det ôfriga få mina anhöriga», samt att Per Persson varit redig, så att han vetat hvad han sade, ehuru det syntes på honom, att han förtärt starka drycker; och emedan vid jemförelse af dessa vittnesberättelser samt vid betraktande tillika dels deraf, att i målet förekommer såsom otvifvelaktigt, att Per Persson omedelbart efter nyss beskrifna tilldragelse af händt sig lifvet, hvarigenom han röjt ett sjukligt själstillstånd och stor, om än tillfällig, brist i omdömesförmågan, dels deraf att genom flera vittnens sammanstämmande intyg blifvit tillförlitligen utredt, att Per Persson den dag, omförmälda uppträden egt rum, varit af starka drycker öfverlastad, i hvilket tillstånd han, efter hvad ett af vittnena anmärkt, brukat vilja skänka bort sina tillgångar, det synes mig icke vara fullt klart hvad Per Persson med de af Molin och Erik Andersson åsyftade yttrandena verkligen afsett, än mindre lagligen styrkt, att Per Persson genom dessa yttranden med sundt och fullt förstånd och af fri vilja gjort sitt testamente; ty pröfvar jag rättvist att, med ändring och upphäfvande af domstolarnes beslut, bifalla det i saken instämda käromålet på sätt N. Rev. i underdånighet tillstyrkt.»
Just.rådet Lindhagen pröfvade rättvist fastställa hofr:ns dom.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 4 Februari 1879.