Naumanns tidskrift 1879 s. 652

För bortarrendering af rusthållshemmanet N:o 6 11/72 mtl Flädie, tillhörigt aflidne kyrkvärden Hans Hanssons derstädes omyndiga dotter Sissa Hansdotter, hölls auktion den 18 Maj 1858; och upptogos bland auktionsvilkoren att tillträdet skulle ske den 25 Mars 1859 och afträdet samma dag 1871; att arrendatorn skulle erlägga utfästa undantagsförmåner dels till enkan Hanna Hansdotter enligt kontrakt den 20 Juli 1853 och dels till enkan Bengta Gudmundsdotter; samt att årliga arrendet borde beräknas i spanmål till Vs af hvardera sädesslagen råg, korn och hafre samt erläggas hvarje år den 1 Mars i penningar efter fastställd markegång med tillagd forsellön.

Hemmansegaren Anders Jönsson i N:o 1 Flädie stadnade för högsta budet med 44 t:r spanmål, hvilket anbud af förmyndarne Nils Jeppson och Nils Hansson antogs.

Sedermera hölls den 13 Januari 1871 för 3:dje gången utlyst auktion för ytterligare bortarrendering af nämnda hemman; och innehöll auktionsprotokollet, att sedan kungörelse om auktionen blifvit uppläst och en del spekulanter sig infunnit, arrenderätten utropats mot vilkor att tillträdet skulle ega rum den 25 Mars 1871 och afträdet ske nästa laga fardag efter det myndlingen blifvit myndig eller ingått äktenskap; att arrendatorn skulle utgöra alla af egendomen utgående skatter, onera och besvär samt utgifva undantagsförmåner till enkan Hanna Hansdotter enligt kontrakt den 20 Juli 1853, hvilka undantagsförmåner, om hon aflede, skulle oafkortade utgå till egarinnan af egendomen; att arrendatorn skulle under arrendetiden väl häfda, dika och göda hemma-

s. 653 Sida 653 i årgången börjar härKopiera citering

nets åker, vårda dess äng och underhålla åbyggnaderna, m. m.; att arrendatorn förbjödes att under någon förevändning som helst på annan man öfverlåta arrende- eller brukningsrätten i fråga utan förmyndarens medgifvande; att årliga arrendeafgiften skulle utgå i spanmål till Vs af hvardera sädesslagen råg, korn och hafre samt erläggas till förmyndaren kontant hvarje år den 1 Mars efter länets faststälda markegångspris; att arrendatorn ålåge att vid klubbslaget ställa antaglig borgen för arrendevilkorens fullgörande; samt att Bengt Nilsson i Lund stadnat för högsta anbudet med 12 t:r 18 kpr, hvilket anbud antagits med inroparen lemnadt anstånd med borgens ställande till den 25 Januari 1871; varande å auktionsprotokollet tecknadt följande: »Föreskrifne arrende med tillhörande rättigheter och skyldigheter transporteras på förmyndaren för den omyndige i fråga, åboen Nils Jeppson i Flädie. Lund den 25 Januari 1871. Bengt Nilsson. Härmed förklarar jag mig nöjd. Nils Jeppson. Härvid närvarande vittnen: J. Provitz. Joh. Provitz.»

Sedan Sissa Hansdotter den 1 Mars 1876 ingått äktenskap med hemmansegaren Nils Persson i Söder Hviddinge, aflemnade Nils Jeppson den 1 påföljande Juni till denne redovisning öfver förmynderskapet, deraf inhemtades, att omförmälda hemman jemte ett inköpt torfmossskifte vore uppskattade tillhopa till 4,080 rdr; att Nils Jeppson debiterat sig ett års arrende nämligen lösen för 4/6 t:a råg, lika mycket korn och lika mycket hafre, med tillsamman 172 kr. 67 öre, samt att myndlingens behållning den 1 Juni 1876 uppgått till 1,747 kr. 73 öre.

Till 1877 års vinterting med Torna härad uttog Nils Persson stämning å Nils Jeppson under yrkande, att som denne, efter det myndlingens fastighet varit utarrenderad under 12 år mot en årlig afgift af 41 t:r spanmål, genom hvarjehanda auktionstillställningar beredt sig tillfälle att sjelf arrendera samma fastighet för endast 12 t:r 18 kpr eller 28 t:r 18 kpr årligen mindre än förut blifvit erlagde, samt detta förfarande icke förklarades eller rättfärdigades af vare sig egendomens beskaffenhet, förändrade tidsförhål-

s. 654 Sida 654 i årgången börjar härKopiera citering

landen eller annan trängande omständighet, Nils Jeppson mätte åläggas att för tiden från den 25 Mars 1871 till samma dag 1876 redovisa och erlägga brukningsafgift för hvarje år, som under nästföregående tiden erhållits, jemte ränta från de särskilda förfallodagarne samt att i enlighet dermed behörigen rätta förmyndareräkningen.

Nils Jeppson bestred käromålet: Han hade för hvarje år uppgjort räkning för förmynderskapet samt aflemnat densamma till vederbörande godeman för förmyndarevården utan att anmärkning emot räkningarne förekommit. Att vid sista arrendeauktionen högre anbud icke kunnat erhållas, kunde Nils Jeppson icke hjelpa, då auktioner tre gånger egt rum, utan att i arrende blifvit bjuden ens en kanna säd. Den omständighet att en förutvarande arrendator utgifvit för hög arrendeafgift, medförde icke skyldighet för en förmyndare att vid ny arrendeauktion förskaffa lika hög afgift.

Nils Persson anförde: 22 kap. 4 § Ärfda-Balken förbjöde förmyndare att tillhandla sig något af den omyndiges egendom, löst eller fast. Detta förbud hade tydligen den allmänna grund, att förmyndare icke finge försätta sig sjelf i vederdeloförhållande till myndlingen, der dennes rätt skulle af honom bevakas. Ett sådant förhållande hade inträffat här, då Nils Jeppson blifvit sin myndlings arrendator, likgiltigt om detta skett genom omedelbart inrop vid auktionen eller transport af annan arrendator, enär han hvarken kunnat ingå arrendeaftal med sig sjelf, eller emot sig sjelf bevaka den omyndigas rätt. En i lag förbjuden handling måste vara ogiltig, hvadan all verkan af arrendeauktionstillställningen förfallit med detsamma Nils Jeppson från Bengt Nilsson öfvertagit dennes arrendeförpligtelser, helst vilkoret om borgen icke blifvit fullgjordt hvarken af Bengt Nilsson eller Nils Jeppson. Att arrendeauktionen endast varit en tillställning, åsyftande att bereda förmyndaren obehörig och oskälig vinst på myndlingens bekostnad vore uppenbart bland annat deraf, att Bengt Nilsson, hvilkens konkurs afslutats den 30 November 1870 eller omkring 6 veckor före auktionen med sammanlagdt 7,754 procent utdelning åt oprio-

s. 655 Sida 655 i årgången börjar härKopiera citering

riterade borgenärer, sålunda icke skäligen kunnat i verkligheten antagas till arrendator, allraminst utan borgen. Med nödig och skyldig omtanka för myndlingens bästa hade arrendeauktionen icke bort fördröjas till 2 månader före tillträdesdagen, eller brukningstiden pä det sätt bestämmas, att arrendatorn skulle afträda å fardagen näst efter det myndlingen uppnått myndig ålder eller trädt i äktenskap, hvilken ovissa bestämmelse ovilkorligen skulle verka menligt på arrendeanbudet, samt dessutom varit både onödigt ocli obehörigt, då 8 år återstått till dess myndlingen uppnådde myndig ålder, och uppsägningsrätt kunnat betingas för den händelse, att hon tidigare gifte sig, då arrendatorn haft fardagsår att påräkna. Ej heller hade någon tvingande omständighet föranledt den orimliga förminskningen af brukningsafgiften, helst utarrenderingen egt rum i en tid, då vilkoren för landtmannanäringen varit särdeles gynsamma och icke någon anledning förefunnits att befara menlig förändring derutinnan. Om ock några tvingande skäl kunnat förebäras, qvarstode dock att förmyndaren lika lätt kunnat bruka fastigheten för den omyndigas som för egen räkning och redovisa behållna afkastningen. På grund häraf yrkades, att om Nils Jeppson icke kunde förpligtas utgifva ersättning för fastighetens behållna afkastning under hvarje af de 5 åren, motsvarande arrendeafgiften under hvartdera af de 12 nästföregående åren, han åtminstone måtte tillförbindas att efter gode mäns uppskattning erlägga hvad som öfverstege det obetydliga belopp, han i räkningen upptagit jemte ränta från hvarje brukningsårs början.

Afhörde vittnen intygade:

Bengt Nilsson: att vittnet skrifvit protokollet vid auktionen den 13 Januari 1871, hvilken vittnet bevistat dels i egenskap af skrifbiträde åt auktionsförrättaren J. Provitz och dels af den anledning, att vittnet af Nils Jeppson anmodats att inropa arrendet af hemmanet för att sedermera öfverlåta detsamma åt denne: att förutom vittnet och förre arrendatorn Ola Andersson icke någon vid tillfället bjudit å arrendet; att sedan Ola Andersson afgifvit några få anbud,

s. 656 Sida 656 i årgången börjar härKopiera citering

vittnet stadnat för högsta anbudet; att vittnet, hvars konkurs straxt förut blifvit afslutad, icke haft för afsigt att arrendera hemmanet för egen räkning, utan gjort inropet för Nils Jeppson och jemväl öfverlåtit detsamma pä honom; att, då Nils Jeppson sålunda sjelf blifvit arrendator af hemmanet, det icke ansetts nödigt att borgen af honom stäldes för arrendevilkorens fullgörande; att den arrendeafgift, hvarför hemmanet bortarrenderats, varit särdeles billig, hvaremot förut erlagda afgälden varit mycket hög; att vittnet efter auktionen hört Ola Andersson uppgifva, att han vid auktionstillfället afstått från vidare anbud, emedan han hört omtalas, att Nils Jeppson sjelf ville inropa arrendet; att vittnet icke betingat sig någon ersättning af Nils Jeppson för arrendets inropande, men att denne, sedan öfverlåtelsen egt rum, lemnat vittnet 2 kr.; samt att, efter hvad vittnet hade sig bekant, tillkännagifvandet om auktionen blifvit i K. bef.- des kungörelser infördt och sålunda i kyrkorna uppläst.

J. Provitz: att vittnet förrättat auktionen den 13 Januari 1871; att, som Ola Andersson icke velat behålla hemmanet emot enahanda afgäld som förut, samt två auktioner för hemmanets bortarrenderande förut blifvit hållna, utan att någon spekulant sig anmält, det af Bengt Nilsson å 3:dje auktionen gjorda anbudet antagits; att auktionen blifvit utlyst genom K. bef:des kungörelse och, enligt hvad vittnet ville minnas, jemväl genom tillkännagifvande i tidningarne; samt att vittnet icke vid sista auktionen hört Ola Andersson göra något anbud.

Ola Andersson: att vittnet före Nils Jeppson innehaft ifrågavarande arrende emot de vilkor, som funnes bestämda i auktionsprotokollet den 18 Maj 1858; att den af vittnet utfästa arrendeafgäld varit mycket hög, så att vittnet vid arrendetidens slut icke haft någon behållning af arrendet, ehuru vittnet ej heller förlorat på detsamma; att vittnet, som icke velat behålla arrendet på samma vilkor som förut, vid auktionen den 13 Januari 1871 gjort några anbud å arrendet, men snart upphört att bjuda vidare, emedan vittnet förmodat att Bengt Nilsson, hvilken utom vittnet varit den enda

s. 657 Sida 657 i årgången börjar härKopiera citering

som bjudit, gjort anbuden för Nils Jeppsons räkning; att den vid auktionen bjudna afgift varit låg, synnerligen i förhållande till den förut erlagda, ehuru densamma, med afseende å det dryga undantag, som besvärade hemmanet, icke kunde betraktas såsom underpris; att vid de två föregående auktionerna intet anbud gjorts å arrenderätten; att innan vittnet den 25 Mars 1871 afträdt hemmanet, Nils Jeppson förklarat sig benägen att afstå arrendet åt vittnet på enahanda vilkor, som han sjelf sig åtagit, å hvilken framställning vittnet dock icke lemnat något svar, emedan vittnet icke ansett erbjudandet allvarligt menadt.

Per Christensson: att vittnet, som bevistat en af de två första arrendeauktionerna, dervid hört Ola Andersson yttra, att han icke ville för något annat arrende erlägga så hög arrendeafgift som han erlagt för det ifrågavarande, och att han icke ville ånyo arrendera hemmanet, derest något arrende kunde på billigare vilkor erhållas, men att han i värsta fall finge behålla hemmanet; att vid denna auktion, som blifvit kungjord i tidningarne, hemmanet icke blifvit utropadt, enär endast få personer instält sig och ibland dem icke några spekulanter; samt att, enligt vittnets åsigt, den arrendeafgäld, Ola Andersson betalt, varit mycket hög.

Nils Jeppson ansåg föreskriften i 22 kap. 4 § Ärfda- Balken icke vara på ifrågavarande fall tillämplig, enär han icke tillhandlat sig något af myndlingens gods, utan fråga endast varit om att Sissa Hansdotter skulle erhålla så stor arrendeafgift som möjligt, hvilket jemväl blifvit fallet, enär vid tre auktioner icke någon velat bjuda mera än hvad hon bekommit. Nils Jeppson hade icke vidtagit några åtgärder för att minska myndlingens arrende--inkomster. Om han sjelf brukat hemmanet för myndlingens räkning och derför bort redovisa, hade sådant säkerligen gifvit anledning till klandertalan, som blifvit svår att utreda. Detta brukningssätt hade i allt fall varit lagstridigt, då det icke varit bestämdt hvad myndlingen borde erhålla af fastigheten.

Här.r:n yttrade i utslag den 28 Juni 1877: att af för-

Naumann, Tidskr. f. lagstiftn. etc. 16:de årg. 42

s. 658 Sida 658 i årgången börjar härKopiera citering

myndares skyldighet att bevaka sin myndlings rätt samt pröfva och godkänna de aftal, som slutas angående hans egendom, följde, att förmyndare ej kunde med laglig verkan i fråga om denna egendom ingå afhandling, i hvilken förmyndaren sjelf vore medkontrahenten; och enär Nils Jeppson sålunda icke egt att på arrende sjelf öfvertaga Sissa Hansdotters ifrågavarande fastighet, samt den omständighet,, att f. landstingsmannen Bengt Nilsson inropat arrenderätten till hemmanet på auktion den 13 Januari 1871, desto mindre kunnat bereda giltighet åt Nils Jeppsons åtgärd att öfvertaga arrendet, som, enligt hvad upplyst vore, Bengt Nilsson inropat arrenderätten icke för egen räkning utan i ändamål att öfverlåta densamma till Nils Jeppson; ty och som af den i saken förebragta bevisning framginge att den afgäld, Nils Jeppson betalt för hemmanet, ej allenast varit låg i förhållande till förut erlagdt arrende, utan också understigit den afkomst hemmanet kunnat lemna, pröfvade här.- r:n rättvist bifalla Nils Perssons talan härutinnan så, att Nils Jeppson förpligtades att antingen inom 3 månader från den 28 Juni 1877 till Nils Persson aflemna en af behöriga verifikationer åtföljd redogörelseräkning öfver ofvannämnde hömmans afkastning för hvart och ett af de år, Nils Jeppson innehaft detsamma, eller från den 25 Mars 1871 till samma dag 1876, samt derefter till Nils Persson utgifva hvad, efter afdrag af nödig driftkostnad, utgjorde behållningen, med afdrag likväl derå af det arrendebelopp, Nils Jeppson för hvarje år erlagt, eller också, derest Nils Jeppson icke förmådde afgifva sådan redogörelse, till Nils Persson utgifva skilnaden emellan den af Nils Jeppson erlagda arrendeafgift och det belopp, som för hvart och ett af nämnda år skäligen kunnat och bort betalas i arrende af hemmanet, hvilket belopp i brist af åsämjande mellan parterne, skulle bestämmas af gode män, utsedde en af hvardera parten och den tredje af de sålunda valde; dock att hvad Nils Jeppson komme att utgifva ej finge i något fall bestämmas högre än hvad förutvarande arrendatorer af hemmanet på grund af auktionsprotokoll den 18 Maj 1858 erlagt i arrende,

s. 659 Sida 659 i årgången börjar härKopiera citering

eller 41 t:r spanmål, en tredjedel råg, en tredjedel korn och en tredjedel hafre, beräknadt i penningar efter markegång för hvarje år; hvarförutan Nils Jeppson förpligtades att å det belopp, han sålunda blefve skyldig till Nils Persson utgifva, erlägga ränta efter 6 procent från förfallodagen den 1 Mars hvarje år till dess betalning skedde.

Nils Jeppson vädjade till hofr:n öfver Skåne och Blekinge under anförande: De till gode männen för förmyndarevården för hvarje år lemnade redovisningar vore laga kraftvunna. Han hade gjort allt hvad i hans förmåga stått för att förskaffa myndlingen så stor inkomst af hennes egendom som möjligt. Vid arrendetidens slut hade han låtit såväl genom kungörelser i länets kyrkor som i åtskilliga tidningar utlysa ytterligare arrendeauktion. Då den person, som afgifvit högsta anbudet, icke förmått ställa erforderlig borgen, hade Nils Jeppson nödgats sjelf öfvertaga egendomen till brukande. Han hade aldrig anmodat någon att inropa arrenderätten åt sig, hvadan vittnesmålen i detta afseende vore helt och hållet sanningslösa. Det hade varit likgiltigt, om Nils Jeppson eller någon annan brukat egendomen, då han utgifvit i arrende så stort belopp eller större belopp än någon annan velat gifva.

Hofr:n fann, enligt dom den 21 Juni 1878, ej skäl meddela ändring i här.r:ns utslag; dock att tiden, inom hvilken Nils Jeppson skulle afgifva föreskrifna redovisningen, skulle beräknas från hofr:ns doms dag.

Två ledamöter, assessoren Nilsson och v. här.höfdingen von der Lancken voro skiljaktige och funno vid det förhållande, att arrenderätten till hemmanet blifvit å offentlig i länskungörelserna utlyst auktion utbjuden, och att högsta anbudet dervid utgjort 12 t:r 18 kpr spanmål, skäligt att, med upphäfvande afhär.r:ns utslag, ogilla stämningspåståendet.

Nils Jeppson fullföljde saken till Kongl. Maj:t.

N. Rev. (rev.sekr:ne Fâhræus, föredragande, och Åbergsson samt t. f. rev.sekr. Westman} hemstälde i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofr:ns öfverklagade dom; dock att tiden, inom hvilken Nils Jepp-

s. 660 Sida 660 i årgången börjar härKopiera citering

son borde afgifva den stadgade redovisningen skulle beräknas från Kongl. Maj:ts doms dag, samt att, derest beslut komme att af gode män i målet meddelas, dermed missnöjd part egde att detsamma klandra genom stämning till här.r:n sednast till det lagtima ting, som näst efter 2 månader från beslutets meddelande i Torna härad infölle, vid äfventyr, att gode männens beslut eljest vunne laga kraft.

Saken föredrogs den 30 Januari 1879 inför H. D. (i närvaro af just.råden Almqvist, Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss, Lindhagen och Östergren), dervid N. Rev:s hemställan bifölls af H. D:s fleste ledamöter.

Just.råden Almqvist och Wretman förenade sig om följande yttrande: »Emedan upplyst är, att, sedan Nils Jeppson, i egenskap af förmyndare för Sissa Hansdotter, för bortarrenderande från den 25 Mars 1871 af myndlingens hemman i Flädie låtit anställa tre särskilda auktioner, högre anbud å det årliga arrende, som, jemte undantagsförmåner till en uppgifven person, borde erläggas, icke afgifvits än å 12 t:r 18 kpr spanmål att efter markegångspris betalas, för hvilket belopp Sissa Hansdotter jemväl för tiden från fardagen 1871 och intill dess Nils Persson hemmanet tillträdde, blifvit af Nils Jeppson i förmyndareräkningen godtgjord; ty och som icke visadt är, att Nils Jeppson, hvilken förmält sig i förlitande på arrendeaftalets giltighet icke hafva fört några anteckningar öfver hemmanets afkastning och derföre vara urståndsatt att närmare redogörelse derför afgifva, under ifrågavarande tid af hemmanet njutit sådana inkomster, att, efter afdrag af bruknings- och andra omkostnader samt skälig godtgörelse för hans eget derå nedlagda arbete, större behållning än ofvan förmäles dervid uppkommit, pröfvade bemälde just.råd rättvist, med ändring af hofr:ns dom, käromålet i saken att ogilla.»

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 18 Februari 1879.