Naumanns tidskrift 1879 s. 716

Ifrån beslutet var en ledamot, t. f. rådmannen Leissner, skiljaktig, och ansåg af handlingarne framgå, att, sedan Primus kommit på grund, dervid en del af hvetelasten kastats öfver bord, samt Mathiesen träffat aftal med Olaus Jonsson om bergning af den öfver bord kastade lasten, Daniel Persson och hans medparter, Mathiesen och Olaus Jonsson oåtsporde, ur sjön upphemtat och i land fört en del af det utkastade hvetet; och emedan vid sådant förhållande Daniel Persson och hans medparter, hvilkas invändning angående Mathiesens behörighet att ingå omförmälda aftalet icke förtjenade afseende, icke egde laglig grund för anspråket om bergarelön för den del af Primus’ last, hvarmed de tagit befattning, ogillade denne ledamot käromålet.

Mathiesen sökte ändring hos Göta hofrätt och anförde; Sedan Primus råkat på grund utanför Segerstad helt nära land, hade Mathiesen, såsom engelsk v. konsul på Öland, erhållit bud om olyckan och genast derpå begifvit sig till strandningsstället för att biträda vid fartygets bergning, hvarvid arbetet så ordnats, att en del af hvetelasten dels lossats i båtar och dels kastats öfver bord. Sedan fartyget på sådant sätt kommit flott, hade detsamma, som icke tagit någon skada, från strandningsstället afseglat. I sin egenskap af konsul hade Mathiesen härefter tagit om hand den i land bergade delen af lasten och jemväl vidtagit åtgärder för att från sjöbotten upphemta den del af lasten, som kastats öfver bord. Då Mathiesen i detta afseende dagen efter strandningen, eller den 13 Juni, varit på resa till Melby, derunder Mathiesen passerat Daniel Perssons bostad, hade denne utkommit till Mathiesen och begärt att få biträda vid bergningen af det öfverbord kastade hvetet. Mathiesen, som icke velat hafva med honom att skaffa, hade med anledning deraf yttrat, att Daniel Persson »sedermera» skulle få besked beträffande sin begäran, hvarefter Mathiesen fortsatt resan till Melby och derstädes uppgjort aftal med Olaus Jonsson angående bergningen. Vid hemfärden hade Mathiesen underrättat Daniel Persson om berörda aftal, och då denne förklarat, att han icke dessmindre ämnade

s. 718 Sida 718 i årgången börjar härKopiera citering

företaga bergningen, förbjudit honom att dermed taga någon befattning. På grund häraf ansåge Mathiesen, att han från första stund och allt fortfarande för egarens räkning haft om hand det öfver bord kastade hvetet, som alltså icke finge anses såsom något sjöfynd, om hvars bergande en hvar varit berättigad att gå i författning; och, då hvetet icke en timma varit ur egarens vård, hade det icke kunnat blifva föremål för hvad sjölagen kallade bergning. I allt fall vore rådst.r:ns antagande, att myckenheten af det utaf Daniel Persson och hans medparter bergade hvete vore ostridig, icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet, enär Mathiesen, som icke haft sig bekant huru mycket Daniel Persson och hans medparter bergat, vid rådst.r:n förklarat sig ej hafva dermed att skaffa, då han redan betalt bergarelön för hela det försålda partiet.

Med hofr:ns begifvande lät Mathiesen vid rådst.r:n afhöra åtskilliga vittnen, hvilka intygade:

ett vittne: att, då vittnet varit Mathiesen behjelplig att i Segerstad uppmäta torrt hvete från Primus, hade Daniel Persson infunnit sig å stället och hos Mathiesen anhållit att, ifall han ämnade uppgöra kontrakt om bergningen af det i sjön kastade hvetet, få deltaga i arbetet, hvarvid Mathiesen genmält, att han sedermera skulle derom lemna besked; att, sedan Mathiesen i vittnets närvaro med Olaus Jonsson träffat aftal om bergningen, hade Mathiesen, innan arbetet ännu tagit sin början, derom underrättat Daniel Persson, och, då denne förklarat, att han ändock skulle deltaga i bergningen, uppmanat honom att i sådant fall vända sig till Melbyboerne; samt att någon svårighet att taga reda på grundet icke förefunnits, enär detsamma låge nära land och varit kändt af de personer, som deltagit i bergningen af det torra hvetet;

ett vittne: att vittnet, som skjutsat Mathiesen till Melby, under vägen hört Mathiesen och Daniel Persson samspråka med hvarandra, af hvilket samtal vittnet dock icke uppfattat vidare, än att Mathiesen vid skiljsmessan yttrat till Daniel Persson: »du skall få besked när jag kommer

s. 719 Sida 719 i årgången börjar härKopiera citering

igen»; samt att på återvägen Mathiesen yttrat till Daniel Persson, att han icke finge vara med om att »håfva» hvetet, enär Mathiesen derom uppgjort ackord med Melbyboerne, hvarvid denne yttrat: »det gör jag likaväl», hvarpå Mathiesen svarat: »om du håfvar, så får du ej taga hvetet till Segerstad, utan lemnar det i land vid Melby, men mitt lof får du icke»;

ett vittne: att vittnet hade sig bekant, att kontrakt emellan Mathiesen och Olaus Jonsson uppgjorts beträffande bergning af ifrågavarande hvete; att, då Olaus Jonsson skolat börja bergningsarbetet, Daniel Persson anträffats vid den plats, der hvetet blifvit utkastadt, sysselsatt att upptaga hvetet från sjöbotten; att, enligt hvad såväl Olaus Jonsson som Daniel Persson sedermera för vittnet omtalat, den förstnämnde, under åberopande af sitt kontrakt med Mathiesen, förbjudit Daniel Persson att taga någon befattning med bergningen; att, sedan Daniel Persson fört i land tre båtlaster, han för dagen med bergningen upphört, men påföljande dag fortsatt arbetet, samt att största delen af befolkningen i trakten haft sig bekant stället, der hvetet varit utkastadt.

Hofr:n yttrade i dom den 14 Juni 1878: att enär Mathiesen hvarken visat, att hans egenskap af engelsk v. konsul för honom medfört behörighet att ensam draga försorg om bergningen af ifrågavarande, vid ångfartyget Primus’ strandning kastade hvete, eller att han, förr än bergningen skett, af vederbörande erhållit och för Daniel Persson och hans medparter kungjort särskildt uppdrag, i följd hvaraf slik behörighet honom tillkommit, samt vid sådant förhållande Daniel Persson och hans medparter måste anses hafva, utan afseende å Mathiesens förbud, egt att, med begagnande af den enligt K. Br. till förvaltningen af sjöärendena den 9 Februari 1833 medgifna allmänna frihet till biträde vid strandningshändelser i bergningen af hvetet taga del; ty och då Daniel Persson och hans medparter således vore berättigade att af Mathiesen, som för egarens och försäkringsgifvarnes räkning mottagit och försålt det af Daniel Persson

s. 720 Sida 720 i årgången börjar härKopiera citering

och hans medparter bergade hvetet, utbekomma ersättning for bergningen, samt Mathiesen genom sitt ombud vid rådst.r:n förklarat ersättningens belopp ej vara tvist underkastadt, faststälde hofr:n det slut, hvari rådst.r:n stadnat.

Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Frejdenfelt, assessorerne von Sydow och Svalander samt fiskalen Aurell, referent.

Presidenten Lemchen yttrade: »Genom parternes anföranden, vittnens berättelser och hvad i öfrigt under målets handläggning förekommit är ådagalagdt, att, sedan engelska ångfartyget Primus den 12 Juni 1877 kommit på grund vid östra kusten af Öland, en del af fartygets last, bestående af hvete, blifvit kastad öfver bord; att fartyget blifvit loss och afseglat, utan att veterligen befälhafvaren och besättningen vidtagit någon åtgärd för den utkastade lastens bergning; att Mathiesen först i egenskap af engelsk v. konsul i orten och sedermera på grund af uppdrag i ett den 15 i samma månad ankommet telegram från lastegarnes och assuradörernes agent tagit befattning med bergningen och derom uppgjort aftal med en vid namn Olaus Jonsson i Melby; samt att Daniel Persson, ehuru Mathiesen afslagit hans begäran att få biträda vid bergningen och uttryckligen förbjudit honom att dermed sig befatta, likväl med biträde af sine medparter upptagit och bergat en del af det utkastade hvetet; och emedan, enligt min åsigt, Mathiesen i sin egenskap af engelsk v. konsul varit icke allenast berättigad utan äfven pligtig att, då fartygets befälhafvare och besättning icke ombesörjt den utkastade lastens bergning, derom föranstalta intilldess lastens égare och assuradörer kommit i tillfälle att för sådant ändamål lemna nödiga föreskrifter, samt Mathiesen sedermera erhållit uppdrag af lastegarnes och assuradörernes agent att ombesörja bergningen; ty och som K. Br. af den 9 Februari 1833 och förut utfärdade författningar angående allmän frihet att biträda med bergning af strandadt fartyg och dess last icke, efter min uppfattning, må tydas så, som skulle en hvar ega rätt att biträda vid sådan bergning äfven då behörig tjensteman eller ombud för

s. 721 Sida 721 i årgången börjar härKopiera citering

fartygsegare, lastegare och assuradörer draga försorg derom och vägra att emottaga erbjudna biträdet; alltså och då Daniel Persson och hans medparter således icke varit berättigade att, sedan Mathiesen vidtagit nödiga åtgärder för bergning af det från ångfartyget Primus utkastade hvete, emot Mathiesens vilja och förbud företaga och fortsätta bergningen eller deri deltaga; samt vid sådant förhållande Mathiesen, hvilken till annan person betalt bergarelön för det bergade godset, ej kan anses pligtig att jemväl till Daniel Persson och hans medparter utgifva dylik ersättning, pröfvar jag för min del rättvist att, med upphäfvande af motvädjade utslaget, ogilla Daniel Perssons och hans medparters i detta mål instämda påstående.»

Mathiesen fullföljde saken till Kongl. Maj:t och åberopade för sin behörighet att såsom engelsk konsul omhändertaga bergningen 144 och 148 §§ af »instruktioner för konsuler angående den brittiska handelsflottan under the merchant shipping året 1854, utgifven af board of trade samt gillad och stadfästad af Her Majestys Secretary of state för utrikes ärender», hvilka §§ egde följande lydelse: 144 §, »om delar eller spillror af fartyg eller gods i land drifvas eller på något annat sätt bringas ur befälhafvarens eller besättningens vård, skall konsul, så långt det i hans magt står, för redarne, assuradörerne eller deras agenter å godset göra anspråk och detsamma tillvarataga. Han skall meddela sig med Lloyds agent, med honom samverka och handla. Han skall till redarne om skeppsbrottet och om det af honom i förvar tagna godset afgifva rapport och skall öfverlemna eller disponera sagda godset, såsom de rättmätiga egarne eller deras ombud må beordra, likväl med rätt till behörig lösen och ersättning för omkostnader»; samt 148 §: »I de fall, uti hvilka vrakgods komma i konsuls ego och hvarken redare, befälhafvare eller något annat befullmäktigadt ombud kan påträffas eller delgifvas, må konsul, om saken så fordrar, till intressenternas förmån sälja godset eller sådan del af detsamma, som kan försämras eller

Naumann, Tidskr. f. lagstiftn. etc. 16:de årg, 46

s. 722 Sida 722 i årgången börjar härKopiera citering

som ej är värdt kostnaden att magasineras. Vid sådana tillfällen måste likväl hvarken konsuln ej heller någon af de utaf honom sysselsatta i någon mån befinnas vare sig medelbart eller omedelbart i godsets köp intresserade. Om de rättmätiga egarne eller deras ombud ej kunna påträffas och de på stället befintliga myndigheterna ej å godset göra något anspråk, skall konsul, sedan en behörig tid tilländalupit, sälja godset och till board of trade öfversända beloppet att sedermera såsom förfallet till admiralitetet handhafvas». På grund häraf och då den i sjön kastade varan icke varit öfvergifven utan genast från dess kastande öfver bord blifvit af Mathiesen å tjenstens vägnar och på grund af särskild fullmakt tagen om hand, yrkade Mathiesen att hofr:ns dom måtte vara upphäfd.

N. Rev. (konst, rev.sekr. Lilienberg samt t. f. rev.- sekr:ne Cöster, föredragande, och Dickson) yttrade i afgifvet betänkande: »Som genom hvad de med hofr:ns tillstånd i saken hörde vittnen berättat och i öfrigt förekommit upplyst är, ej mindre att, sedan engelska ångfartyget Primus den 12 Juni 1877 strandat på Ölands östra kust, samt en del af fartygets last af hvete blifvit kastad öfver bord, Mathiesen, i egenskap af engelsk v. konsul på Öland, efter det fartyget blifvit loss och afseglat, utan att dess befälhafvare vidtagit någon åtgärd för tillvaratagande af det kastade hvetet, med Olaus Jonsson i Melby ingått aftal om bergning af samma hvete, än äfven att Mathiesen, innan ännu Daniel Persson och hans medparter börjat det bergningsarbete, hvarför betalning i denna sak äskats, på framställning af Daniel Persson om tillåtelse för honom att i bergningen deltaga, förbjudit Daniel Persson att dermed taga någon befattning; alltså och emedan Mathiesen i sin förenämnda egenskap varit behörig att, för bevarande af lastegares och försäkringsgifvares rätt, föranstalta om det kastade hvetets bergning, samt vid berörda förhållande Daniel Persson och hans medparter, hvilka sednare, enligt hvad obestridt uppgifvits, endast såsom biträden åt Daniel Persson deltagit i det af denne utförda bergningsarbete, icke egt att mot Mathiesens

s. 723 Sida 723 i årgången börjar härKopiera citering

vilja med bergningen sig befatta; ty och dä Mathiesen ostridigt redan till ofvanbemälde Olaus Jonsson utbetalt bergarelön för det bergade godset enligt det med denne ingångna aftalet, hemställer N. Rev. i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, ogilla Daniel Perssons och hans medparters i saken förda talan.»

Vid sakens föredragning den 19 Februari 1879 inför H. D. (i närvaro af justitieråden Södergren, friherre Leuhusen, Wretman, Naumann, von Hofsten, Lindhagen ocii Östergren), gillade H. D. det underdåniga betänkandet.

Kongl. Majsts dom utgafs den 18 Mars 1879.