Vittne, hvars utsaga på grund af jäf frånkänts vitsord, höres ånyo som vittne angående samma sak när jäfsförhållandet upphört. Jfr. denna tidskrift årg. 1875, sid. 518; årg. 1876, sid. 352 o. f.
22 december 1879
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1880, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 508–513 i årgången 1880. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjuttonde årgången, 1880 i litteraturen — s. 508–513 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 22 December 1879»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Hemmansegaren Sven Svensson i Stora Thorsjö afled den 13 November 1874, efterlemnande en handling, daterad den 22 Maj samma år och försedd med Sven Svenssons
s. 509 Sida 509 i årgången börjar här
namn, enligt hvilken handling Sven Svensson såsom sin yttersta vilja förordnade, att om hans son Carl Johan Svensson efter Sven Svenssons död eller efter arrendetidens slut ville lösa Sven Svenssons gård 11 mtl Stora Thorsjö för ett pris af 13,000 kr., deri inberäknad hans blifvande arfvedel i fastigheten, så egde han dertill rättighet, utan intrång från ôfriga arfvingars sida, samt att, som Sven Svensson icka hyste förtroende för sina mågar C. A. Johanssons och P. Petterssons hushållning, de icke skulle bekomma något arf efter Sven Svensson vare sig i löst eller fast, utan skulle det arf, som lagligen tillkomme Sven Svenssons döttrar, tillfalla deras barn med rätt för Johanssons och Petterssons hustrur till ränta och afkastning deraf under deras lifstid.
Testamentshandlingen var bevittnad af 2 personer, C. H. Rydén i Kuhlefall och J. P. Olofsson i Källösa; och innehöll vittnesmeningen »att Sven Svensson efter moget betänkande och vid förnuftets fulla bruk vidkänts detta testamente och detsamma egenhändigt undertecknat.».
Enligt bouppteckningen efterlemnade Sven Svensson såsom sterbhusdelegare sonen C. J. Svensson samt döttrarne Kristina Charlotta, gift med C. A. Johansson, Anna Wilhelmina, enka efter mjölnaren P. J. Pettersson, och Emma Augusta.
Sedan C. J. Svensson den 11 Februari 1875 bevakat testamente, yrkade C. A. Johansson, Emma Augusta Svensson och Anna Wilhelmina Pettersson i stämning till Skärkinds här.rätt, att C. J. Svensson måtte frånkännas ifrågastälda på testamentshandlingen grundade lösningsrätt till ||- mtl Stora Thorsjö, helst, om än Svensson egenhändigt underskrifvit förordnandet, sådant icke skett af fri vilja eller med fullt medvetande.
Under rättegången uppgafs å kärandesidan, att Sven Svensson velat upphäfva testamentet, men att han från tiden för detsammas upprättande till sin död varit urståndsatt att anskaffa vittnen, som erfordrades för testamentets återkallande.
A svarandesidan hördes till en början ena testaments-
s. 510 Sida 510 i årgången börjar här
vittnet J. P. Olofsson, som berättade, att vittnet pä kallelse af C. J. Svensson, den 22 Maj 1874 inställt sig i dennes och Sven Svenssons bostad; att vid vittnets ankomst andra testamentsvittnet C. H. Rydén för Sven Svensson uppläst klandrade testamentet, som förut varit uppsatt; att vittnet icke kunde erinra sig huruvida Sven Svensson dä sjelf läst testamentet, men att vittnet deremot ihågkomme, att Sven Svensson förklarat det testamentet innehölle hans yttersta vilja, och, såvidt vittnet droge sig till minnes, hade Sven Svensson sjelf undertecknat testamentet; att Sven Svensson, hvilken vittnet väl kände, vid tillfället varit svag, men icke minnesslö, utan vid sundt och fullt förstånd, och vid tillfället yttrat till vittnet och Rydén: »vännerna se väl ej nu något fel med mig», samt att, enligt vittnets uppfattning, Sven Svensson vid tillfället handlat fullkomligt frivilligt.
Det andra testamentsvittnet, Rydén, förklarades till en början jäfvig, enär han vid här.r:n hade oafgjord rättegång med C. J. Svenssons motparter, men, sedan denna rättegång blifvit af här.r:n afgjord, hördes han såsom vittne. Det styrktes likväl sedermera, att talan i målet fullföljts först hos hofrätten och derefter hos Kongl. Maj:t.
Medelst utslag den 20 Februari 1878 yttrade här.r:n: att äfven om C. A. Johansson och hans medparter icke gittat styrka, att Sven Svensson velat upphäfva ifrågavarande testamente, men från tiden för detsammas upprättande intill sin död varit urståndsatt att anskaffa vittnen, som för upphäfvandet erfordrats; likväl och då C. A. Johansson och hans medparter fulltygat deras mot Rydén såsom deras vederdeloman framstälda jäf, vid hvilket förhållande Rydéns i målet afgifna vittnesberättelse frånkändes verkan af laga bevis, samt testamentets lagliga tillkomst sålunda endast blifvit af ett vittne ådagalagdt, funne här.r:n lagligt förklara C. J. Svensson icke vara berättigad att på grund af detsamma tillösa sig 11 mtl Stora Thorsjö.
C. J. Svensson vädjade till Göta hofrätt, under anhållan att målets afgörande i hofr:n måtte få anstå till dess rättegången emellan Rydén och C. J. Johansson och hans med-
s. 511 Sida 511 i årgången börjar här
parter blifvit afgjord och jäfvet sålunda upphört; men hofr:n fann i dom den 21 Juni 1878 skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i här.r:ns utslag.
C. J. Svensson sökte ändring hos Kongl. Maj:t och styrkte med Kongl. Maj:ts dom den 11 December 1878, att den rättegång, på grund hvaraf Rydén förklarats jäfvig, blifvit slutligen afgjord och anhöll, för den händelse Rydéns vittresmål, såsom aflagdt medan han var jäfvig, icke ansåges giltigt, att Rydén måtte varda ånyo hörd inför Norrköpings eller Söderköpings rådst.rätt, då testamentets tillkomst skulle blifva lagligen styrkt, hvarjemte C. J. Svensson yrkade att testamentet, såvidt det afsåge hans rätt att lösa till sig fl mtl Stora Thorsjö, måtte förklaras gällande.
C. J. Johansson och hans medparter yrkade fastställelse af domstolarnes beslut, hvarjemte anmärktes, att Rydén anstält en annan rättegång emot Anna Wilhelmina Pettersson, och sålunda fortfarande vore jäfvig; och åberopades till stöd för denna uppgift intyg från aktuarien i Göta hofrätt, den 3 Oktober 1878, utvisande, att Anna Wilhelmina Pettersson inom laga tid hos hofr:n fullföljt talan emot ett af rådst.r:n i Söderköping meddeladt utslag i mål emot Rydén.
N. Rev. hemstälde i underdånighet, att, som upplyst vore, att den rättegång emellan C. J. Johansson och hans medparter å ena, samt Rydén, å andra sidan, med anledning hvaraf Rydén ansetts jäfvig att i denna sak vittna, numera blifvit slutligen afgjord, samt berörda emot Rydén anmärkta jäf sålunda upphört, Rydén måtte varda ånyo såsom vittne i saken hörd, derest han i ôfrigt befinnes ojäfvig.
Vid sakens föredragning i H. D.. den 28 Februari 1879 ansågo H. D:s flesta ledamöter (just.råden Wretman, von Hofsten, Huss, von Segebaden och Lindhagen) i enlighet med N. Rev:s hemställan, att C. J. Svensson icke borde förvägras att få Rydén, derest han i ôfrigt befunnes ojäfvig, såsom vittne i saken hörd; och skulle N. Rev. i fråga om vittnesförhörets verkställande meddela erforderliga föreskrifter.
Just.rådet Södergren ansåg, att sedan en person i så-
s. 512 Sida 512 i årgången börjar här
dant honom sjelf veterligt förhållande till part eller till rättegångens föremål, som enligt lagens stadgande i 17 kap. 7 § Rättegångsbalken måste i viss rättegång utestänga honom från behörighet att vittna, ändock kommit att deruti på ed afgifva vittnesmål, hvilket otvifvelaktigt skett under den i lag stadgade ansvarighet för det fall, att detta med laga edgång bekräftade vittnesmål innefattat falsk utsaga, vore det med grunderna i nämnda lagrum icke förenligt, att samma person sedermera, då jäfsförhållandet upphört, åter blefve stäld under vittnesförhör, der han med nya eden skulle bekräfta eller ock med verkan af en sjelfanklagelse förneka sanningen af hvad han under det fordna jäfsförhållandets möjliga inflytelse på hans sinnelag förut vittnat — en ställning af frestelse, hvilken, fastän icke anförd i lagstiftningens särskilda jäfsbestämningar, de der icke förutsatte den lagstridiga händelsen af det ifrågavarande edliga förhöret med jäfvigt vittne, dock, enligt justrådets omdöme, nödvändigt träffade in under grundtanken ocli sjelfva ändamålet i det nu åberopade lagrum. Med tillämpning af denna allmänna grundsats i nu förevarande sale fann just.rådet sig icke böra bifalla sökandens anhållan om förnyadt vittnesförhör med Rydén.
Just.rådet Naumann fann, med hänvisande till den mening, han i ett likartadt fall uttalat till H. D:s protokoll den 29 Oktober 18751), det icke kunna tillåtas Rydén att ånyo såsom vittne i saken höras.
Sedan vittnesförhör med Rydén egt rum den 13 Oktober 1879, föredrogs saken den 4 December i H. D., som i enlighet med N. Rev:s hemställan yttrade, att C. J. Johansson och hans medparter såsom ytterligare jäf emot Rydén anmärkt, att då sistnämnda förhör egde rum på här.r:ns pröfning varit beroende ett af Anna Wilhelmina Pettersson emot Rydén till 1879 års hösteting instämdt mål om ersättning; men då Rydén långt före berörda måls instämmande blifvit till vittne i denna sak åberopad, lemnades jemlikt 17 kap.
1) Se denna tidskrift årg. 1876, sid. 367.
s. 513 Sida 513 i årgången börjar här
15 § Rättegångsbalken, jäfsanmärkningen utan afseende; och emedan, genom Rydéns och J. P. Olssons i Källösa vittnesmål, full bevisning blifvit förebragt derom, att ifrågavarande testamente i behörig ordning tillkommit; ty och som C. J. Johansson och hans medparter deremot icke ådagalagt, att Sven Svensson sedermera i laga ordning testamentet återkallat eller ändrat, eller att han genom den C. J. Svensson i testamentet tillagda lösningsrätt öfverskridit den Sven Svensson enligt K. F. den 21 December 1857 tillkommande rätt att om sin egendom genom testamente förordna, pröfvade H. D. lagligt att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, C. J. Johanssons och hans medparters stämningstalan ogilla.
Just.rådet Naumann åberopade i afseende å vittnet Rydén sitt utlåtande till H. D:s protokoll den 28 Februari 1879 (se sid. 512) samt förklarade testamentet icke vara lagligen styrkt och på sådan grund ogildt.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 22 December 1879.