NJA 1889 s. 220

s. 220 NJA 1889 s. 220 börjar härKopiera citering

64.

Man och hustru öfverenskomma med tredje person, att denne skulle uttaga och till makarne redovisa dem tillkommande arfsmedel samt deras rätt bevaka mot rättighet för honom att såsom arfvode vid redovisningen räkna sig till godo viss andel af den behållning, som, sedan rättegångskostnader guldits, kunde uppstå.

I en af den sistnämnde under åberopande af berörda öfverenskommelse anhängiggjord och derefter i HofR. fullföljd sak styrker hans motpart, vid ändringssökande hos K. M., att makarne, redan innan saken i HofR:n fullföljdes, återkallat det i öfverenskommelsen lemnade uppdraget och befullmägtigat annan att föra deras talan. Verkan deraf?

Fråga i sjelfva saken huruvida den omständigheten, att ett testamente ännu icke bevakats af de personer, som genom testamentet tillerkänts rätt i ett dödsbo, lagligen utgjorde hinder för upprättande af arfskifte i samma bo.

C. C. Lindelöf¹ och hans hustru J. J. Siegbahn upprättade d. 19 Aug. 1870 ett testamente innehållande, att efter den enes död qvarlåtenskapen skulle tillfalla den efterlefvande; och att, sedan begge aflidit, behållningen skulle delas i tre lotter, af hvilka en tillfölle barnen af Lindelöfs dotter Elisabeth Charlotta Eugenia, gift med C. J. Dahlhjelm, men de andra begge delarne skulle tillkomma två andra namngifna personer.

Mannen Lindelöf dog år 1883.

Emellan Dahlhjelm och hans bemälta hustru, å ena, samt M. Nilsson, å andra sidan, upprättades d. 17 Jan. 1885 en skriftlig, bevittnad öfverenskommelse, så lydande:

»Jag Nilsson förbinder mig att åt skräddaren Dahlhjelm och hans hustru vid Vadstena R.R. instämma enkan Lindelöf angående klander af testamente d. 19 Aug. 1870 emellan henne och hennes man; äfven förbinder jag mig att makarne Dahlhjelm tillfallande arfsmedel uttaga och till dem redovisa samt deras rätt bevaka emot ett emellan oss öfverenskommet arfvode af ¹/₃:del å den summa, som kan blifva i nettobehållning, sedan kostnader i målet blifvit utbetalta; och eger Nilsson rätt att detta sig godtgöra vid redovisningen.

s. 221 NJA 1889 s. 221 börjar härKopiera citering

Med ofvanstående öfverenskommelse förklara vi oss ömsesidigt nöjda.»

Klander å berörda testamente instämdes för makarne Dahlhjelm; hvarefter Göta HofR. i en d. 22 April 1887 gifven dom, som vunnit laga kraft, biföll denna talan så till vida, att testamentet förklarades icke utgöra hinder för makarne Dahlhjelm att komma i åtnjutande af hustruns laglott i boet efter hennes fader.

Under tiden hade jemväl enkan Lindelöf d. 19 Nov. 1886 aflidit.

Med åberopande af omförmälta öfverenskommelse af d. 17 Jan. 1885 uttog Nilsson till R.R:ns i Vadstena sammanträde d. 24 Okt. 1887 stämning å C. J. Hansson med påstående, att han, som omhändertagit boet efter Lindelöf och dennes enka, måtte förpligtas ofördröjligen förrätta arfskifte i samma bo och till Nilsson utgifva hvad af detsamma borde såsom arf tillkomma hustru Dahlhjelm.

Hansson förklarade, att han, som vore utredningsman i sterbhuset efter enkan Lindelöf, ej kunde förrätta i fråga komna arfskifte förr, än makarne Lindelöfs testamente blifvit bevakadt och vunnit laga kraft, hvilket ännu icke skett. Följaktligen bestredes käromålet såsom för tidigt väckt.

R.R:n utlät sig i dom d. 14 Nov. 1887: att ehuru makarne Dahlhjelm genom den i saken företedda afhandling d. 17 Jan. 1885 uppdragit åt Nilsson att uttaga och redovisa hustru Dahlhjelm tillfallande arfsmedel efter hennes d. 30 Sept. 1883 aflidne fader, C. C. Lindelöf¹;

likväl och enär kännedom om hustru Dahlhjelms meddelegare i boet efter makarne Lindelöf ej kunde erhållas förr än sig visat, att samtliga de personer, som genom ett af makarne Lindelöf d. 19 Aug. 1870 upprättadt testamente tillerkänts lott i boet, ville sig af testamentet begagna;

förty och då upplyst blifvit, att nämnda testamente ännu icke af alla testamentstagarne bevakats,

funne R.R:n sig lagligen förhindrad att käromålet för närvarande bifalla.

Nilsson sökte efter vad ändring; hvaremot Hansson begärde fastställelse å R.R:ns dom.

Göta HofR. (hrr A. D. Andersson, v. Sydow, Hansson, referent, och Kjellin) meddelade dom d. 8 Juni 1888; hvaruti — jemte det HofR:n af anförd orsak gillade R.R:ns beslut, så vidt Nilssons påstående om åläggande för Hansson att utreda boet efter enkan Lindelöf lemnats utan bifall, hvarom nu ej vidare är fråga, — tillika yttrades: att enär den omständigheten, att ofvan omförmälta testamente ännu icke blifvit bevakadt af de personer, som genom testamentet tillerkänts rätt i C. C. Lindelöf¹s bo, icke lagligen utgjorde hinder för förrättande af arfskifte i samma bo,

samt Hansson icke ens uppgifvit, att annan anledning till uppskof med arfskiftets verkställande förefunnes,

s. 222 NJA 1889 s. 222 börjar härKopiera citering

pröfvade HofR:n lagligt, med ändring af R.R:ns dom i denna del, ålägga Hansson dels vid vite af 50 kr. att föranstalta derom, att arfskifte efter C. C. Lindelöf¹ blefve inom 3 månader, efter det HofR:ns dom meddelades, i laga ordning upprättadt, dels ock att, emot erhållande af förberörda afhandling d. 17 Jan. 1885 och särskildt qvitto, till Nilsson utgifva hvad enligt samma arfskifte kunde hustru Dahlhjelm tillkomma.

Hos K. M. fullföljde Hansson saken. Han företedde en d. 19 Nov. 1887 af makarne Dahlhjelm och vittnen undertecknad handling, hvaruti de återkallat det Nilsson d. 17 Jan. 1885 lemnade uppdraget och befullmägtigat annan person att i allt, som rörde utredningen af sterbhuset efter makarne Lindelöf, föra Dahlhjelms och hans hustrus talan samt bevaka deras rätt. — Å denna handling hade en stämningsman och en f. d. exekutionsbetjent tecknat, att de d. 2 Dec. 1887 tillstält Nilsson en bestyrkt afskrift af samma handling.

Enär således Nilsson, redan innan saken anhängiggjordes i HofR:n, der vadeinlagan blifvit inlemnad d. 24 Dec. 1887, fått del af berörda återkallelse; och Nilsson följaktligen saknat rätt att fullfölja saken, yrkade Hansson, att HofR:ns dom, i hvad den gått honom emot, måtte upphäfvas.

Detta yrkande bestred Nilsson. Genom 1885 års öfverenskommelse hade han förvärfvat eganderätt till ¹/₃:del af makarne Dahlhjelms i fråga komna arf och blifvit dem redovisningsskyldig för återstoden, allt efter afdrag för kostnader. Den åberopade återkallelsen jemte fullmagten för en annan person inverkade således icke på Nilssons rätt att fullfölja saken. Utgifterna å rättegångarne öfverstege 1,000 kr., och dessutom hade Nilsson förskjutit Dahlhjelm ett uppgifvet penningebelopp.

N. Rev. (hrr Petersson, Bohman och Ramstedt, föredragande,) hemstälde, att K. M. måtte finna hvad Hansson hos K. M. anfört icke föranleda ändring i HofR:ns dom;

dock att tiden, inom hvilken arfskifte efter C. C. Lindelöf¹ skulle vara upprättadt, torde bestämmas till 3 månader efter K. M:s doms dag.

Saken föredrogs d. 15 Maj i H. D.; hvarvid

Just.R. Westman, med hvilken Just.R:n Lilienberg, Hammarskjöld och Herslow förenade sig, yttrade: »Emedan makarne Dahlhjelm genom en af Hansson företedd, d. 19 Nov. 1887 utfärdad handling, som enligt derå tecknadt bevis d. 2 påföljande Dec., eller innan saken skolat i HofR:n fullföljas, blifvit Nilsson delgifven, återkallat det denne genom afhandlingen d. 17 Jan. 1885 lemnade uppdrag och befullmägtigat annan person att i allt, som rörde utredningen af sterbhuset efter makarne Lindelöf, föra makarne Dahlhjelms talan och bevaka deras rätt; ty och som sistnämnda afhandling icke innehåller öfverlåtelse å Nilsson af makarne Dahlhjelms rätt, utan endast en öfverenskommelse, att Nilsson skulle emot arfvode uttaga och till dem redovisa deras arfsmedel samt deras rätt s. 223 · NJA 1889 s. 223 börjar här Kopiera citering bevaka, vid hvilket förhållande makarne Dahlhjelm egt att på sätt som skett återkalla det uppdrag, som i samma afhandling blifvit Nilsson meddeladt; alltså och då denne följaktligen saknat behörighet att i HofR:n föra talan i saken, varder HofR:ns dom, så vidt talan deremot blifvit fullföljd, af mig undanröjd.»

Just.R. Skarin, med hvilken Just.R:n Olivecrona och Hernmarck instämde samt hvilkens mening jemväl H. M. konungen, i H. D. närvarande, förklarade sig biträda, biföll N. Rev:s hemställan.

K. M:s dom utgafs d. 29 Maj 1889.