Påföljd för vägran första gången att fullgöra vapenfriutbildning, när vägran föranletts av ideella skäl.
24 september 1986 · mål B 308-85
Så kom texten hit
- Källa: Domstolsverket — myndighetens egen post i rättspraxis-API:t (91be7abf-6136-49a0-9bf4-1afb541708be)
- Publicerad av myndigheten: 31 december 1999 · hämtad hit: 8 mars 2026
- Text: myndighetens egen referattext, återgiven ord för ord. Ingreppen är typografiska: mjuka bindestreck och inline-stilar borttagna, numrerade punkter har fått ankare och instansrubrikerna är satta som rubriker.
- Avidentifiering: gjord av Domstolsverket. Ratio Lex ändrar ingenting i texten.
Domstolens referat
s. 511 Sida 511 i NJA-bandet börjar här
(Jfr 1981 s 474, 1983 s 897 och 899, 1984 s 745, 1985 s 475 och 851 samt B 4)
Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å sjukvårdsbiträdet P.M., född 1960, för brott mot lagen om vapenfri tjänst med följande påstående: P.M., som d 6 febr 1984 inställt sig vid socialstyrelsen i Stockholm för utbildning och tjänstgöring i vapenfri tjänst, har samma dag vägrat att fullgöra tjänsten. P.M. hemförlovades samma dag. Brottet är att anse som grovt.
Tingsrätten
TR:n (ordf rådmannen Bredberg-Olsson) anförde i dom d 5 sept 1984:
Domskäl
Domskäl. P.M. har erkänt gärningen samt anfört: Han har arbetat som sjukvårdare och skulle utföra vapenfritjänsten inom samma verksamhetsområde. Skälet till hans vägran att fullgöra den vapenfria tjänsten är att han är motståndare av annat bruk av vapen än för fredliga ändamål och att han anser vapenfri tjänst ha alltför nära anknytning till krigsmakten för att han skall kunna acceptera den. Under 1979 påbörjade han värnpliktstjänstgöring som dock avbröts efter fyra dagar då han ansökte om vapenfri tjänst. Hans nuvarande övertygelse har därefter växt fram under lång tid. Sedan flera år är han medlem i vapenvägrarnas förbund och tillhör dess styrelse. Han tror inte att han kommer att ändra sin nuvarande uppfattning.
Genom P.M:s erkännande, stött av övrig utredning, är åtalet styrkt.
Vad P.M. har uppgivit rörande den hans övertygelse som utlöst den aktuella gärningen, den tid han redan övervägt frågan och den fasthet i övertygelsen som enligt TR:ns mening framgår av hans anknytning till organisationen ger anledning till bedömningen att P.M. inte kan förväntas ändra sin inställning och vid en förnyad inkallelse till vapenfri tjänst fullgöra tjänstgöringen.
TR:n finner det därför inte meningsfullt att nu ådöma P.M. en villkorlig dom jämte böter.
P.M. skall dömas till fängelse.
Domslut
Domslut. TR:n dömde P.M. jämlikt 16 § 2 st lagen (1966:413) om vapenfri tjänst för brott mot lagen till fängelse 4 mån.
P.M. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att påföljden måtte bestämmas till villkorlig dom och böter eller i allt fall att fängelsestraffet måtte till tiden nedsättas.
Åklagaren bestred ändring.
Hovrätten
HovR:n (hovrättslagmannen Marcus, hovrättsrådet Hoff adj led Ljungqvist, referent samt nämndemännen Gustavsson och Jälminger) anförde i dom d 19 febr 1985:
Domskäl
Domskäl. HovR:n - som förutsätter att P.M. icke vidare kommer att inkallas till vapenfri tjänst - ansluter sig till TR:ns bedömning.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.
P.M. (offentlig försvarare advokaten S.G.D.) sökte revision och yrkade att han måtte dömas till en icke frihetsberövande påföljd eller, i andra hand, att tiden för fängelsestraffet måtte sättas ned.
Riksåklagaren bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Jan Danielsson).
Högsta domstolen
HD (JustR:n Welamson, Sven Nyman, Vängby, referent, Jermsten och Nyström) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Såsom HovR:n funnit har P.M. gjort sig skyldig till sådant brott som avses i 16 § 2 st lagen (1966:413) om vapenfri tjänst.
P.M. har i HD anfört bl a följande. Han tar avstånd från all användning av vapen mot människor. Han kom fram till denna ståndpunkt i samband med att han blev inkallad till militär grundutbildning år 1979 och han ansökte då om vapenfri tjänst. Sedermera växte den uppfattningen fram hos honom att den vapenfria utbildningen sådan den nu är utformad endast är ett straff för dem som ej vill göra vapentjänst och att den har alltför nära anknytning till det militära försvaret. P.M. vill i stället ha ett civilt försvar med allmän värnplikt för både män och kvinnor. Han har dock inte själv någon uppfattning om hur utbildningen för ett sådant försvar skulle kunna utformas. Han tar ständigt sina ståndpunkter under förnyat övervägande. Också i dag har han emellertid den uppfattningen att han inte kan tänka sig att undergå vapenfriutbildning. Om denna i framtiden får en annan utformning kan det tänkas att han ändrar åsikt. Skulle Sverige råka i en krigssituation får han också ta ny ställning till frågan. Hans vägran att fullgöra vapenfriutbildning föranleddes enbart av etiska skäl. Han hade inte några orsaker av annan art att inte delta i den utbildning till vilken han uttagits. För ungefär ett och ett halvt år sedan lämnade han vapenvägrarförbundet. Detta skedde dock ej av principiella skäl utan därför att han hade annat för sig.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta P.M:s uppgifter om motiven för hans inställning. P.M., som nu är 26 år, får också antas ha en så fast grundad uppfattning i frågan, att det inte är troligt att han kommer att ändra ståndpunkt om han på nytt inkallas till vapenfriutbildning. Såsom framgår av hans uppgifter är det å andra sidan inte uteslutet att han i en förändrad situation kan komma till en annan uppfattning, något som torde gälla praktiskt taget alla dem som vägrar fullgöra militärtjänstgöring eller vapenfriutbildning av ideella skäl, s k totalvägrare.
HD:s praxis efter det att vapenfrilagstiftningen ändrades år 1978 har inneburit att den som första gången vägrat att fullgöra militärtjänst eller vapenfriutbildning har, om det skett av ideella skäl, dömts till villkorlig dom och böter (NJA 1983 s 897 och 1985 B 4) medan den som vägrat av hänsyn till andra uppgifter eller av bekvämlighetsskäl eller liknande har dömts till fängelse (NJA 1984 s 745, 1985 s 475 och 851). Anledning finns inte att i P.M:s fall frångå denna praxis. P.M. skall därför dömas till villkorlig dom i förening med ett kraftigt bötesstraff
Domslut
Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns domslut att påföljden för P.M. bestäms till villkorlig dom och 60 dagsböter om 70 kr.
Nämns i förarbeten (1)
- SOU 2000:21 (2 gånger)
Totalförsvarsplikten - del 3
Källa: Sveriges riksdag. Träffarna är lästa ur förarbetenas egen text; hänvisningar till avgöranden före 1981 går inte att länka och räknas inte här.
Citeras av (2)
- NJA 1997 s. 329 (1997)
Påföljden för vägran att utföra vapenfri tjänst har bestämts till villkorlig dom och böter, trots att den dömde tidigare stått under åtal för liknande brott och därvid frikänts på grund av en brist i åklagarens gärningsbeskrivning. - NJA 1997 s. 862 (1997)
Påföljden för brott mot totalförsvarsplikten har ansetts böra bestämmas utan hänsyn till de möjligheter till alternativ verkställighet av korta fängelsestraff som tillskapats genom lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk k…