Högsta domstolen, mål B 367-24

s. 1 Sida 1 av 11 i domstolens handling

• HÖGSTA DOMSTOLENS DOM · meddelad i Stockholm den 5 november 2025
• Mål nr · B 2043-24

PARTER

Klagande C.L.

Ombud och offentlig försvarare: Advokat M.S.

Motpart Riksåklagaren Box 5553 114 85 Stockholm

SAKEN Tjänstefel

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Hovrätten för Övre Norrlands dom 2024-02-16 i mål B 614-23

s. 2 Sida 2 av 11 i domstolens handling

DOMSLUT

Högsta domstolen fastställer hovrättens domslut.

YRKANDEN I HÖGSTA DOMSTOLEN

C.L. har yrkat att Högsta domstolen ska frikänna honom från ansvar.

Riksåklagaren har motsatt sig att hovrättens dom ändras.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. Den 9 augusti 2022 tjänstgjorde C.L. som patrullerande polis i Piteå. Han genomförde då ett förföljande med motorcykel av en person som framförde en trimmad moped. Förföljandet ägde rum i centrala Piteå på gator och gångbanor, över parkeringsplatser samt genom villaträdgårdar.

2. C.L. åtalades för tjänstefel. Enligt gärningsbeskrivningen hade han genom förföljandet uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att sådana synnerliga skäl som enligt polisens föreskrifter och polislagen krävs för att få genomföra ett förföljande inte förelegat under något skede av färden.

3. Tingsrätten ansåg att C.L. genom förföljandet av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften, men bedömde att gärningen var ringa och ogillade därför åtalet. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och dömt C.L. för tjänstefel till dagsböter. Till skillnad från tingsrätten har hovrätten inte ansett att gärningen har varit att bedöma som ringa.

Allmänt om tjänstefel

4. Enligt 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken ska den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling

s. 3 Sida 3 av 11 i domstolens handling

eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar.

5. Bestämmelsen om tjänstefel innebär att ett faktiskt handlande i en viss situation ska ställas mot vad som skulle ha varit ett godtagbart handlande i situationen. Ansvar förutsätter att det faktiska handlandet avviker från det som borde ha iakttagits på ett sådant sätt att tjänstemannen därigenom har åsidosatt vad som gäller för uppgiften. Bedömningen av om ett åsidosättande har skett ska göras med utgångspunkt från sådana regler bland annat i lag och myndighetsföreskrifter som mer konkret tar sikte på hur en uppgift ska utföras. (Jfr prop. 1988/89:113 s. 24 och ”Polishunden” NJA 2017 s. 491 p. 11 och 12.)

6. I fråga om tjänstefel gäller att gärningsmannen ska ha haft uppsåt till eller varit oaktsam i förhållande till åsidosättandet av vad som gäller för uppgiften. För att oaktsamhet ska föreligga krävs antingen att han eller hon har insett att det har funnit en risk för att handlandet inte var godtagbart, eller att det har funnits något som han eller hon hade kunnat göra för att komma till insikt om att handlandet inte var godtagbart samt att detta var något som han eller hon borde ha gjort. Allmänt sett gäller att ju mer ingripande en åtgärd är för den enskilde, desto mindre krävs för att tjänstemannens åsidosättande ska anses vara oaktsamt. Detta får sedan vägas mot omständigheter som hänför sig till den berörde tjänstemannen personligen, exempelvis vilken kunnighet, utbildning och erfarenhet som han eller hon har haft. Det kan också ha betydelse om tjänstemannen har handlat under press. (Jfr ”Polishunden” p. 13 och 14.)

s. 4 Sida 4 av 11 i domstolens handling

Ringa gärningar

7. Av 20 kap. 1 § första stycket följer alltså att gärningar som är att anse som ringa tjänstefel är straffria. Syftet är att undanta gärningar som inte är så klandervärda att de bör föranleda straffrättsligt ansvar. Vid bedömningen av om en gärning är ringa är flera omständigheter relevanta, bland annat den åsidosatta handlingsnormens betydelse, vilket mått av självständiga befogenheter gärningsmannen haft i förhållande till myndighetsutövningen, om skada uppstått till följd av gärningen eller mer påtaglig risk för skada eller olägenhet förelegat, graden av oaktsamhet samt verksamhetens art. Bedömningen ska ske nyanserat och med beaktande av samtliga omständigheter. (Jfr a. prop. s. 24 f. samt ”Polishunden” p. 15.)

En polismans befogenhet att genomföra förföljande av motorfordon

8. Av 8 § polislagen (1984:387) följer att en polisman som verkställer en tjänsteuppgift ska iaktta vad som föreskrivs i lag eller annan författning och ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, ska det ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås.

9. En polisman får enligt 22 § stoppa ett fordon bland annat om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott. Våld får användas i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt (se 10 § första stycket 5).

10. Polismyndigheten har meddelat föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får användas för att stoppa fordon enligt 10 § första stycket 5 polislagen (se FAP 104-1, Polismyndighetens författningssamling PMFS 2016:10). Föreskrifterna avser inte endast de hjälpmedel som får användas för att stoppa fordon, utan även under vilka förutsättningar vissa

uppräknade åtgärder – förföljande, stängning och prejning – får användas.

s. 5 Sida 5 av 11 i domstolens handling

11. Förföljande definieras som ”Körning med ett polisfordon efter ett flyende fordon i syfte att stoppa den flyendes fortsatta färd eller att ta reda på vart den flyende tar vägen” (se 6 § FAP 104-1).

12. Ett förföljande av tvåhjuliga motorfordon och motorfordon som saknar skyddande kaross får ske endast om det föreligger synnerliga skäl (9 § FAP 104-1). Av de allmänna råden till bestämmelsen framgår att synnerliga skäl kan föreligga om den flyende flyr efter att ha begått, eller är på väg att begå, ett grovt brott eller på annat sätt visat sig särskilt farlig för andra människors liv eller hälsa. Enligt 9 § ska särskild försiktighet iakttas vid ett sådant förföljande med hänsyn till förarens och eventuella passagerares oskyddade läge.

13. Av de allmänna råden följer att begreppet grovt brott relaterar till den flyendes farlighet för andra människors liv eller hälsa. Det är alltså inte tillräckligt att den flyende kan misstänkas ha begått ett brott som kan rubriceras som grovt; brottet måste till sin karaktär vara sådant att den misstänkte är att bedöma som särskilt farlig.

14. Att betydande restriktivitet gäller i fråga om förföljande av fordon kan motiveras utifrån de förhöjda riskerna för personskada som förföljandet medför. Erfarenhetsmässigt leder ett sådant till en hög stressnivå hos föraren av det förföljda fordonet, vilket kan medföra att han eller hon bortser från de trafikfaror som en fortsatt färd i hög fart ger upphov till (jfr JO:s ämbetsberättelse 1990/91 s. 70). Risken för att föraren eller en eventuell passagerare kommer till skada ökar ytterligare om de inte är omgivna av en skyddande kaross.

Bedömningen i detta fall

15. Av utredningen framgår att C.L. hade fått information om att en

moped som hade beskrivits på visst sätt hade framförts, bland annat utanför

s. 6 Sida 6 av 11 i domstolens handling

polishuset, på ett ordningsstörande sätt. I samband med att han patrullerade med bil i centrala Piteå iakttog han en moped som stämde med beskrivningen. Föraren lät sig dock inte stoppas och kontrolleras av C.L.

16. C.L. har uppgett att han misstänkte att mopeden var trimmad och att föraren gjorde sig skyldig till olovlig körning som var att rubricera som grov. För att kunna stoppa föraren återvände han till polishuset och bytte fordon till motorcykel. Han fick därefter på nytt syn på mopeden och påbörjade ett förföljande som kom att fortsätta under cirka tre minuter. Förföljandet dokumenterades med hjälmkamera.

17. Straffskalan för grov olovlig körning sträcker sig från böter till fängelse i högst sex månader (se 3 § lag, 1951:649, om straff för vissa trafikbrott). Brottet är inte av sådan karaktär att ett misstänkt fall kan utgöra synnerliga skäl för att inleda förföljelse av ett tvåhjuligt motorfordon (se p. 12 och 13). Inte heller i övrigt har sådana skäl förelegat. Genom att ändå inleda och fortsätta förföljandet har C.L. i sin myndighetsutövning åsidosatt vad som gällde för uppgiften.

18. C.L. har hävdat att han inte kände till den aktuella lydelsen av polismyndighetens föreskrift, eftersom denna hade förändrats under den tid som han hade varit borta från polisyrket. Av utredningen framgår dock att han har genomgått utbildning för att bli MC-förare inom polisen. Genom denna måste han ha fått klart för sig att särskilda regler gäller för förföljande av motorfordon och under alla förhållanden borde han ha förstått att grov olovlig körning inte är ett sådant brott som motiverar ett förföljande av en moped. Han har följaktligen av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften.

19. Vid bedömningen av om gärningen är att bedöma som ringa bör beaktas att den bestämmelse som har åsidosatts syftar till att minska risken

för personskada och är av stor betydelse som norm för en korrekt

s. 7 Sida 7 av 11 i domstolens handling

myndighetsutövning. Dokumentationen av förföljandet visar också att detta innefattade ett antal potentiellt trafikfarliga situationer och att påtaglig risk för en olycka därigenom uppkommit. Mot denna bakgrund kan gärningen inte bedömas som ringa.

20. C.L. ska därmed dömas för tjänstefel. Den av hovrätten utdömda påföljden framstår som väl avvägd.

21. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

I avgörandet har deltagit justitieråden Agneta Bäcklund, Petter Asp (tillägg), Eric M. Runesson, Anders Perklev (referent) och Margareta Brattström. Föredragande har varit justitiesekreteraren Norah Lind.

s. 8 Sida 8 av 11 i domstolens handling

SÄRSKILT YTTRANDE

Justitierådet Petter Asp tillägger för egen del följande.

1. I målet har den tilltalade invänt bland annat att han inte känt till den nya lydelsen av de föreskrifter som gäller för förföljande och hävdat att han befunnit sig i straffrättsvillfarelse (jfr 24 kap. 9 § brottsbalken). Invändningen har kort avfärdats av såväl tingsrätten som hovrätten. Högsta domstolen har inte bedömt invändningen som relevant för ansvarsfrågan.

2. I anledning av detta finns skäl att något beröra frågan om straffrättsvillfarelse i sådana situationer där det – i något avseende – fordras uppsåt eller, i förekommande fall, oaktsamhet inte bara i relation till de faktiska omständigheter som domstolen lägger till grund för bedömningen att ett visst rekvisit är uppfyllt, utan också till ”det rättsliga” (den rättsliga kvalifikationen). Exempel på sådana fall är:

– att det vid stöld fordras uppsåt i förhållande till att det stulna ”tillhör annan” (vilket innebär att felaktig tro1 om äganderätten blir uppsåtsrelevant, jfr t.ex. NJA 1991 s. 117),

– att det vid olovlig körning krävs uppsåt i förhållande till att fordonet förts utan att föraren var berättigad till det (vilket innebär att felaktig tro om att det körkort man har är giltigt i Sverige blir uppsåtsrelevant, jfr t.ex. ”Det afghanska körkortet” NJA 2019 s. 721), och

Jag talar här för enkelhets skull om felaktig tro, men man får ha med sig att saken kan vara mer komplicerad än så, t.ex. i fall där någon varken trott eller inte trott något visst (och då frågan om likgiltighetsuppsåt alltså kan aktualiseras).

s. 9 Sida 9 av 11 i domstolens handling

– att det vid tjänstefel krävs uppsåt eller oaktsamhet i förhållande till att gärningen innebär ett åsidosättande av vad som gäller för uppgiften (vilket innebär att felaktig tro om vad som gäller för uppgiften – t.ex. beroende på en missuppfattning om vad bakomliggande normer innebär – blir relevant för bedömningen av uppsåt respektive oaktsamhet).2

3. När det på detta sätt krävs uppsåt eller oaktsamhet i förhållande till ”det rättsliga” i ett visst avseende blir frågan om straffrättsvillfarelse i just detta avseende irrelevant. Det sagda kan enklast påvisas på följande sätt.

4. Om endast uppsåt är kriminaliserat, och det på nyss nämnda sätt i någon del fordras täckning också av det rättsliga, kommer en felaktig tro i detta avseende att innebära att det föreligger uppsåtsbrist. Om så är fallet ska den tilltalade frikännas redan på den grunden; frågan om straffrättsvillfarelse enligt 24 kap. 9 § aktualiseras då aldrig. Och föreligger uppsåt i nyss nämnda avseende kan den tilltalade inte befinna sig i straffrättsvillfarelse i den delen, i vart fall inte i en uppenbart ursäktlig sådan.

5. Om såväl uppsåt som oaktsamhet är kriminaliserat kommer en felaktig tro gällande ”det rättsliga” på samma sätt att innebära att det föreligger uppsåtsbrist, men ansvar kan ju i ett sådant fall aktualiseras om den felaktiga tron varit oaktsam. Om den felaktiga tron i en sådan situation inte är oaktsam ska den tilltalade frikännas på grund av att det inte

Det kan i sammanhanget noteras att det brukar sägas att polisers villfarelser om laga befogenhet

är ytterligare ett exempel på när villfarelser om något rättsligt ska behandlas som uppsåtsbrist också i andra fall än när det är fråga om tjänstefel (t.ex. om en polisman trott sig ha rätt att frihetsberöva någon).

s. 10 Sida 10 av 11 i domstolens handling

föreligger vare sig uppsåt eller oaktsamhet; frågan om straffrättsvillfarelse aktualiseras då aldrig i dessa delar.

6. Om det i stället förhåller sig så att den felaktiga tron är oaktsam kan man visserligen säga att 24 kap. 9 § kommer i spel som ytterligare en bestämmelse som skulle kunna leda till en frikännande dom, men då är det å andra sidan uteslutet att villfarelsen i den delen skulle kunna anses vara ”uppenbart ursäktlig” i den mening som avses i 24 kap. 9 §. Aktsamhetskraven i den paragrafen är ju betydligt strängare än de som tillämpas när det ska bedömas om en gärning är oaktsam (enligt 24 kap. 9 § krävs inte bara aktsamhet utan påtaglig aktsamhet). Om den tilltalade har bedömts vara oaktsam i förhållande till det rättsliga förhållande som ska vara täckt med uppsåt eller oaktsamhet är det med andra ord uteslutet att hens felaktiga tro om detta förhållande skulle kunna vara uppenbart ursäktlig.

7. Till det sagda bör fogas det tillägget att den tilltalade kan befinna sig i straffrättsvillfarelse i något annat avseende än i de delar där uppsåtet eller oaktsamheten ska täcka det rättsliga. Exempelvis kan någon vid stöld invända dels att hen inte förstod att saken inte tillhörde hen själv, dels att hen trodde att det relativt obetydliga värdet på det stulna – vilket hen i och för sig kände till – innebar att skada i stöldparagrafens mening inte kunde anses föreligga. Vad gäller invändningen om att hen inte förstod att saken tillhörde någon annan kommer 24 kap. 9 § i enlighet med vad som ovan sagts inte att aktualiseras, men invändningen om skaderekvisitet behöver – förutsatt att det föreligger uppsåtstäckning i förhållande till att saken har ett värde – prövas mot bestämmelsen om straffrättsvillfarelse. Frågan blir då om villfarelsen gällande skaderekvisitets innebörd var uppenbart ursäktlig. Ett annat exempel är att någon vid tjänstefel invänder dels att hen inte

förstod att hen genom gärningen åsidosatte vad som gäller för uppgiften,

s. 11 Sida 11 av 11 i domstolens handling

dels att hen inte förstod att tjänstefel är kriminaliserat överhuvudtaget. I den förra delen kommer frågan då att gälla huruvida den tilltalade varit åtminstone oaktsam i förhållande till åsidosättandet (och i enlighet med vad som ovan sagts kommer frågan om straffrättsvillfarelse då inte att aktualiseras); i den senare delen kommer frågan om straffrättsvillfarelse att behöva prövas. (Jfr angående det sagda även ”Vildsvinet” NJA 2016 s. 702 p. 14, där rättsfallshänvisningarna i slutet får förstås så att domstolen i de nämnda fallen hanterat frågan på ett inte helt tillfredsställande sätt, ”Dödsboets vapen” NJA 2019 s. 1041, p. 31 i den skiljaktiga meningen samt Dennis Martinsson, Om straffrättsvillfarelse, Stockholm 2016 s. 403 ff. och Petter Asp, Uppsåt, oaktsamhet och ursäktande omständigheter, Uppsala 2024 s. 154 ff. och 324 ff.)

s. 1 Sida 1 av 9 i domstolens handling

• HÖGSTA DOMSTOLENS DOM · meddelad i Stockholm den 5 november 2025
• Mål nr · B 367-24

PARTER

Klagande 1. N.J.

Ombud och offentlig försvarare: Advokat G.J.

2. A.L.

Ombud och offentlig försvarare: Advokat S.A.

Motpart Riksåklagaren Box 5553 114 85 Stockholm

SAKEN Tjänstefel

s. 2 Sida 2 av 9 i domstolens handling

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Hovrätten för Västra Sveriges dom 2023-12-14 i mål B 2635-23

DOMSLUT

Högsta domstolen ändrar hovrättens dom och frikänner N.J. samt befriar honom från skyldigheten dels att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, dels att återbetala kostnaden för den offentlige försvararen i hovrätten.

Högsta domstolen ändrar hovrättens dom och frikänner A.L. samt befriar honom från skyldigheten dels att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, dels att återbetala kostnaden för den offentlige försvararen i hovrätten.

G.J. ska få ersättning av allmänna medel för försvaret av N.J. i Högsta domstolen med 14 869 kr. Av beloppet avser 11 895 kr arbete och 2 974 kr mervärdesskatt. Staten ska svara för denna kostnad.

S.A. ska få ersättning av allmänna medel för försvaret av A.L. i Högsta domstolen med 19 230 kr. Av beloppet avser 15 384 kr arbete och 3 846 kr mervärdesskatt. Staten ska svara för denna kostnad.

YRKANDEN I HÖGSTA DOMSTOLEN

N.J. och A.L. har båda yrkat att Högsta domstolen ska frikänna dem från ansvar.

Riksåklagaren har motsatt sig att hovrättens dom ändras.

s. 3 Sida 3 av 9 i domstolens handling

DOMSKÄL

Bakgrund

¶1. N.J. och A.L. ingick i en polispatrull som på kvällen den 6 juni 2022 beordrades till en adress i Oskarström, där det enligt uppgifter förekom bråk mellan en man och en kvinna. När de kom fram till adressen mötte de mannen utanför huset medan kvinnan var kvar i mannens lägenhet. Det framkom att mannen och kvinnan hade eller hade haft en relation, att kvinnan hade råkat i affekt när mannen hade bett henne lämna lägenheten, att hon därvid hade bitit honom på bröstet, att mannen ville att polisen skulle avlägsna kvinnan från hans lägenhet samt att mannen inte ville anmäla kvinnan för något brott.

¶2. A.L. fotograferade skador på mannens bröst och ena hand. Poliserna förmådde kvinnan att lämna lägenheten. De lät henne sedan frivilligt följa med polisbilen tillbaka till polisstationen, för att hon därifrån skulle kunna resa till sin hemadress. Någon anmälan om brott upprättades inte.

¶3. N.J. och A.L. åtalades för tjänstefel. Enligt åtalet hade de tillsammans och i samförstånd vid sin myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften som polisman. Åsidosättandet bestod i att underlåta att vidta erforderliga utredningsåtgärder såsom att inhämta uppgift från målsäganden om vad som inträffat eller i vart fall uppta en polisanmälan gällande misshandel utifrån befintliga uppgifter.

¶4. Tingsrätten ogillade åtalet. Enligt tingsrätten borde N.J. och A.L. utifrån vad som framkommit dragit slutsatsen att kvinnan kunde ha utsatt mannen för misshandel, som faller under allmänt åtal. De hade uppsåtligen åsidosatt sin skyldighet att upprätta en brottsanmälan. Vid en sammantagen bedömning ansåg tingsrätten dock att gärningen var att

bedöma som ringa och därmed inte straffbar.

s. 4 Sida 4 av 9 i domstolens handling

¶5. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och dömt N.J. och A.L. för tjänstefel till dagsböter. Hovrätten har ansett att gärningen inte kan bedömas som ringa, eftersom det rört sig om ett uppsåtligt åsidosättande av centrala polisiära uppgifter som är av särskild vikt vid misstanke om våld i nära relationer.

Allmänt om tjänstefel

¶6. Enligt 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar.

¶7. Bestämmelsen om tjänstefel innebär att ett faktiskt handlande i en viss situation ska ställas mot vad som skulle ha varit ett godtagbart handlande i situationen. Ansvar förutsätter att det faktiska handlandet avviker från det som borde ha iakttagits på ett sådant sätt att tjänstemannen därigenom har åsidosatt vad som gäller för uppgiften. Bedömningen av om ett åsidosättande har skett ska göras med utgångspunkt från sådana regler bland annat i lag och myndighetsföreskrifter som mer konkret tar sikte på hur en uppgift ska utföras. (Jfr prop. 1988/89:113 s. 24 och ”Polishunden” NJA 2017 s. 491 p. 11 och 12.)

¶8. I fråga om tjänstefel gäller att gärningsmannen ska ha haft uppsåt till eller varit oaktsam i förhållande till åsidosättandet av vad som gäller för uppgiften. För att oaktsamhet ska föreligga krävs antingen att han eller hon har insett att det har funnits en risk för att handlandet inte var godtagbart, eller att det har funnits något som han eller hon hade kunnat göra för att

komma till insikt om att handlandet inte var godtagbart samt att detta var

s. 5 Sida 5 av 9 i domstolens handling

något som han eller hon borde ha gjort. Allmänt sett gäller att ju mer ingripande en åtgärd är för den enskilde, desto mindre krävs för att tjänstemannens åsidosättande ska anses vara oaktsamt. Detta får sedan vägas mot omständigheter som hänför sig till den berörde tjänstemannen personligen, exempelvis vilken kunnighet, utbildning och erfarenhet som han eller hon har haft. Det kan också ha betydelse om tjänstemannen har handlat under press. (Jfr ”Polishunden” p. 13 och 14.)

Ringa gärningar

¶9. Av 20 kap. 1 § första stycket följer alltså att gärningar som är att anse som ringa tjänstefel är straffria. Syftet är att undanta gärningar som inte är så klandervärda att de bör föranleda straffrättsligt ansvar. Vid bedömningen av om en gärning är ringa är flera omständigheter relevanta, bland annat den åsidosatta handlingsnormens betydelse, vilket mått av självständiga befogenheter gärningsmannen haft i förhållande till myndighetsutövningen, om skada uppstått till följd av gärningen eller mer påtaglig risk för skada eller olägenhet förelegat, graden av oaktsamhet samt verksamhetens art. Bedömningen ska ske nyanserat och med beaktande av samtliga omständigheter. (Jfr a. prop. s. 24 f. samt ”Polishunden” p. 15.)

En polismans skyldighet att anmäla brott

¶10. Enligt 9 § första stycket polislagen (1984:387) ska en polisman när han eller hon får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal lämna rapport om det till sin förman. Av andra stycket följer att polismannen får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter.

¶11. Rapporteringsskyldigheten innebär att en anmälan eller en rapport

ska upprättas och diarieföras för att sedan kunna bli föremål för fortsatt

s. 6 Sida 6 av 9 i domstolens handling

behandling (jfr NJA 2005 N 14 samt Ulf Berg, Polislagen 9 §, Karnov, 2025-10-01, JUNO). Det är alltså normalt inte tillräckligt att en polisman muntligt rapporterar om sina iakttagelser till ett befäl. Bestämmelsen är obligatorisk i den meningen att den inte lämnar utrymme för att göra lämplighetsavvägningar i det enskilda fallet, utom i de undantagsfall då rapporteftergift enligt andra stycket kan komma i fråga. Det saknar således betydelse vilken inställning målsäganden har till att en anmälan upprättas, när det är fråga om brott under allmänt åtal.

¶12. En polisman kan vara rapporteringsskyldig även om han eller hon inte har kännedom om samtliga omständigheter kring ett misstänkt brott. Det bör vara tillräckligt att polismannen har fått klart för sig att det föreligger omständigheter som medför att det kan antas att ett brott under allmänt åtal har begåtts (jfr vad som enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken krävs för att inleda en förundersökning samt NJA 2005 N 14). I vilken mån en polisman i en viss situation är skyldig att efterforska omständigheter som kan tala för att brott har begåtts framgår inte av polislagen, utan får bedömas utifrån situationen i det enskilda fallet.

¶13. När flera polismän arbetar tillsammans gäller rapporterings- skyldigheten polismännen var för sig, även om en av polismännen har ställning som förman. Det hindrar inte att rapporteringen sker gemensamt eller av en av polismännen för samtligas räkning.

¶14. En annan situation föreligger när en målsägande själv vill göra en anmälan om ett brott. En polisman är då skyldig att ta upp och registrera anmälan. Polismannen bör i en sådan situation inte göra någon närmare prövning av det inträffade och i princip även godta den rubricering som målsäganden anger (jfr Justitieombudsmannens beslut den 30 september 2024, dnr 2690-2023).

s. 7 Sida 7 av 9 i domstolens handling

Bedömningen i detta fall

¶15. Ingripandet, som innefattat myndighetsutövning, skedde till följd av att målsäganden och en ytterligare person hade ringt till polisen. Av utredningen framgår att N.J. och A.L. i samband med ingripandet fått kännedom om att kvinnan bitit mannen och att mannen hade fått bitmärken på bröstet, som inte var helt obetydliga. Det måste också ha stått klart för dem att mannen och kvinnan hade eller hade haft en nära relation.

¶16. Uppgifterna var tillräckliga för att redan på platsen dra slutsatsen att det fanns anledning anta att mannen hade utsatts för brott och att brottet var att bedöma som misshandel. Genom att inte rapportera brottet på det sätt som förutsätts enligt polislagen har N.J. och A.L. åsidosatt vad som gällde för uppgiften.

¶17. Som skäl för sin underlåtenhet har N.J. och A.L. uppgett att de gemensamt bedömde att brottet skulle rubriceras som ofredande, vilket är ett brott som, i fall av detta slag, inte lyder under allmänt åtal och där rapporteringsskyldighet alltså inte föreligger.

¶18. Misshandel är ett vanligt förekommande och normalt sett juridiskt okomplicerat brott. Med hänsyn till att de båda var erfarna poliser måste de ha insett att det fanns en inte obetydlig risk för att gärningen utgjorde misshandel. Det är svårt att se hur ett agerande av de slag som målsäganden utsatts för skulle kunna rubriceras som ofredande, och det framstår som tydligt att N.J. och A.L. i vart fall genom ytterligare frågor till målsäganden hade kunnat få situationen klar för sig. Det kan inte anses visat att de uppsåtligen har åsidosatt vad som gäller för uppgiften, men de har agerat medvetet oaktsamt när de underlåtit att rapportera händelsen.

¶19. Vid bedömningen av om gärningen är att anse som ringa bör en

utgångspunkt vara att rapportering av brott som lyder under allmänt åtal är

s. 8 Sida 8 av 9 i domstolens handling

en betydelsefull del av polisens myndighetsutövning samt att intresset av att rapportering sker gör sig starkt gällande vid misstanke om våld i nära relationer där det är vanligt att upprepad brottslighet förekommer och där ytterligare åtgärder, som kontaktförbud, kan aktualiseras.

¶20. I detta fall synes polismännen ha fokuserat på att, i enlighet med målsägandens önskemål, få kvinnan att lämna lägenheten samt därefter att lösa frågan hur hon sent på kvällen på ett säkert sätt skulle kunna ta sig till sin hemadress. Ingripandet har ägt rum under förhållanden med hög arbetsbelastning.

¶21. Underlåtenheten att rapportera misshandeln har inte lett till någon konkret skada eller påtaglig risk för skada för målsägandens del. Genom att fotografera bitmärkena säkrade A.L. bevisning inför en eventuell kommande utredning. Vad som framkommit i målet ger sammantaget inte vid handen att N.J. och A.L. har förhållit sig på ett nonchalant sätt inför sina åligganden i tjänsten.

¶22. Mot denna bakgrund får gärningen vid en samlad bedömning anses vara ringa och därmed inte straffbar.

¶23. Hovrättens dom ska därför ändras och N.J. och A.L. frikännas från ansvar.

I avgörandet har deltagit justitieråden Agneta Bäcklund (skiljaktig), Petter Asp (skiljaktig), Eric M. Runesson, Anders Perklev (referent) och Margareta Brattström. Föredragande har varit justitiesekreteraren Norah Lind.

s. 9 Sida 9 av 9 i domstolens handling

SKILJAKTIG MENING

Justitieråden Agneta Bäcklund och Petter Asp är skiljaktiga och anser att hovrättens domslut ska fastställas. De anser att domskälen från och med p. 20 ska ha följande lydelse.

20. Omständigheterna i målet talar också för att målsäganden drabbats av negativa konsekvenser till följd av underlåtenheten när han skulle ansöka om kontaktförbud mot kvinnan.

21. N.J. och A.L. synes ha fokuserat på att, i enlighet med målsägandens önskemål, få kvinnan att lämna lägenheten samt därefter att lösa frågan hur hon sent på kvällen på ett säkert sätt skulle kunna ta sig hem till sin hemadress. Det syftet har visserligen varit lovvärt. Med hänsyn till den åsidosatta normens betydelse och graden av oaktsamhet som N.J. och A.L. visat i samband med ingripandet kan gärningen emellertid inte bedömas som ringa.

22. Hovrättens domslut ska därför fastställas.