Sök i Ratio Lex

EU-rätt · Förordning · CELEX 32026R2359

Artikel 1 i förordning (EU) 2026/2359

Ur Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2026/2359 av den 7 oktober 2026 om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och av förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 (Text av betydelse för EES och Schweiz).

EU-rätten

Artikelns text

Förordning (EG) nr 883/2004 ska ändras på följande sätt:

1. Följande skäl ska införas:

”(2a)

I artiklarna 45 och 48 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) säkerställs fri rörlighet för arbetstagare, vilket innebär att all diskriminering på grund av nationalitet ska avskaffas, samt föreskrivs beslut om sådana åtgärder inom den sociala trygghetens område som är nödvändiga för att genomföra denna frihet. Enligt artikel 21 i EUF-fördraget ska dessutom varje unionsmedborgare ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen.”

2. Skäl 5 ska ersättas med följande:

”(5)

Inom ramen för denna samordning är det nödvändigt att likabehandling i förhållande till olika nationella lagstiftningar garanteras för berörda personer inom unionen.

(5a)

Vid tillämpningen av den princip om likabehandling som föreskrivs i denna förordning ska domstolens rättspraxis respekteras. Domstolen har tolkat denna princip och förhållandet mellan denna förordning och, bland annat, direktiv 2004/38/EG i sina domar i målen C-140/12 Brey (*1), C-333/13 Dano (*2), C-67/14, Alimanovic (*3), C-299/14 García-Nieto (*4) och C-308/14, kommissionen mot Förenade kungariket (*5).

(5b)

Medlemsstaterna bör säkerställa att rörliga unionsmedborgare utanför arbetskraften inte hindras från att uppfylla kravet på att ha en heltäckande sjukförsäkring i den mottagande medlemsstaten i enlighet med direktiv 2004/38/EG. De bör, i enlighet med nationell rätt och praxis, tillåtas att på ett proportionellt sätt bidra till ett heltäckande sjukförsäkringssystem, om de inte på annat sätt förmår uppfylla de relevanta kriterierna för tillgång till heltäckande sjukförsäkring i den medlemsstat där de har sin hemvist.

(*1) Domstolens dom av den 19 september 2013, Brey, C-140/12, ECLI:EU:C:2013:565."

(*2) Domstolens dom av den 8 november 2014, Dano, C-333/13, ECLI:EU:C:2014:2358."

(*3) Domstolens dom av den 15 september 2015, Alimanovic, C-67/14, ECLI:EU:C:2015:597."

(*4) Domstolens dom av den 25 februari 2016, García-Nieto, C-299/14, ECLI:EU:C:2016:114."

(*5) Domstolens dom av den 14 juni 2016, kommissionen mot Förenade kungariket, C-308/14, ECLI:EU:C:2016:436.”"

3. Skäl 18b ska ersättas med följande:

”(18b)

I kapitel FTL i bilaga III till kommissionens förordning (EU) nr 965/2012 (*6) definieras begreppet stationeringsort för flygbesättning och kabinbesättning som den plats besättningsmedlemmen tilldelats av operatören, varifrån besättningsmedlemmen normalt startar och avslutar sin tjänstgöringsperiod eller en serie av tjänstgöringsperioder och där, i normala fall, operatören inte har ansvaret för den aktuella besättningsmedlemmens inkvartering.

(*6) Kommissionens förordning (EU) nr 965/2012 av den 5 oktober 2012 om tekniska krav och administrativa förfaranden i samband med flygdrift enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 (EUT L 296, 25.10.2012, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2012/965/oj).”"

4. Skäl 24 ska ersättas med följande:

”(24)

I enlighet med domstolens rättspraxis bör förmåner vid långvarigt vårdbehov för försäkrade personer och deras familjemedlemmar i princip fortsättningsvis samordnas i enlighet med bestämmelserna för sjukförmåner. Dessa bestämmelser bör emellertid ta hänsyn till särdragen hos förmåner vid långvarigt vårdbehov. Det är också nödvändigt att föreskriva särskilda bestämmelser vid sammanträffande av vårdförmåner vid långvarigt vårdbehov och kontantförmåner vid långvarigt vårdbehov.

(24a)

Förmåner vid långvarigt vårdbehov avser endast förmåner som har som främsta syfte att tillgodose vårdbehoven för en person som under längre tid på grund av en funktionsnedsättning orsakad av till exempel hög ålder, funktionshinder eller sjukdom behöver betydande hjälp från andra för att kunna utföra grundläggande aktiviteter i det dagliga livet. Förmåner vid långvarigt vårdbehov avser dessutom endast förmåner som kan anses vara sociala trygghetsförmåner i den mening som avses i denna förordning. I enlighet med domstolens rättspraxis, till exempel i mål C-433/13, kommissionen mot Republiken Slovakien (*7), är sociala trygghetsförmåner förmåner som beviljas utan någon individuell och skönsmässig bedömning av förmånstagarnas personliga behov, på grundval av en situation som definieras i lag. Förmåner vid långvarigt vårdbehov bör därför tolkas i enlighet med detta. Förmåner vid långvarigt vårdbehov bör härvid inte inbegripa socialhjälp eller medicinsk hjälp. Förmåner som beviljas på skönsmässig grund efter en individuell bedömning av sökandens personliga behov anses inte vara sådana förmåner vid långvarigt vårdbehov som avses i denna förordning.

(*7) Domstolens dom av den 16 september 2015, kommissionen mot Republiken Slovakien, C-433/13, ECLI:EU:C:2015:602.”"

5. Följande skäl ska införas:

”(32a)

Det ankommer på medlemsstaterna att besluta huruvida de ska förlänga den sexmånadersperiod som avses i artikel 64.1 c i denna förordning i enlighet med unionsrätten, inbegripet domstolens dom i mål C-551/16, Klein Schiphorst (*8).

(32b)

I artikel 45 i EUF-fördraget säkerställs fri rörlighet för arbetstagare inom unionen och förbjuds all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet vad gäller bland annat anställning. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 (*9) ska även gränsarbetare åtnjuta sådana grundläggande rättigheter utan diskriminering. Artikel 5 i den förordningen föreskriver att en medborgare i en annan medlemsstat som söker anställning inom en annan medlemsstats territorium ska få samma hjälp där som den som ges av arbetsförmedlingarna i denna stat till dess egna medborgare som söker anställning.

(32c)

Genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 573/2014/EU (*10) inrättas ett unionsomfattande nätverk för offentliga arbetsförmedlingar som syftar till att uppmuntra samarbete mellan medlemsstaterna på sysselsättningsområdet inom de offentliga arbetsförmedlingarnas ansvarsområden, bland annat genom att stödja ökad frivillig geografisk och yrkesmässig rörlighet på rättvis grund för att tillgodose särskilda arbetsmarknadsbehov.

(*8) Domstolens dom av den 21 mars 2018, Klein Schiphorst, C-551/16, ECLI:EU:C:2018:200."

(*9) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 27.5.2011, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2011/492/oj)."

(*10) Europaparlamentets och rådets beslut nr 573/2014/EU av den 15 maj 2014 om ett utökat samarbete mellan de offentliga arbetsförmedlingarna (EUT L 159, 28.5.2014, s. 32, ELI: http://data.europa.eu/eli/dec/2014/573(2)/oj).”"

6. Följande skäl ska införas:

”(35a)

När det gäller beräkningen av tilläggsbeloppet tas det i denna förordning hänsyn till domstolens dom i mål C-347/12, Wiering (*11), och föreskrivs nödvändiga förtydliganden och förenklingar. Med hänsyn till den särskilda karaktären hos de olika familjeförmånerna i medlemsstaterna bör två kategorier av familjeförmåner särskiljas utifrån deras huvudsakliga syfte, deras mål och den grund på vilken de beviljas.

(35b)

Familjeförmåner i form av kontantförmåner som främst är avsedda att ersätta inkomst som inte intjänats, helt eller delvis, eller inkomst som personen inte kan intjäna på grund av vård av barn, kan särskiljas från andra familjeförmåner som är avsedda att täcka familjeutgifter. Eftersom sådana förmåner kan betraktas som enskilda rättigheter som är personliga för den förälder som omfattas av lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten bör det vara möjligt att förbehålla dem uteslutande för den berörda föräldern. Sådana individuella förmåner förtecknas i del I i bilaga XIII till den här förordningen. Medlemsstater med sekundär behörighet bör kunna välja att inte tillämpa prioriteringsreglerna på sådana förmåner när rätten till familjeförmåner enligt lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten och enligt lagstiftningen i den medlemsstat där familjemedlemmarna är bosatta sammanträffar. En medlemsstat som inte tillämpar prioriteringsreglerna ska göra det konsekvent för alla ersättningsberättigade personer i motsvarande situation och vara förtecknad i bilaga XIII del II.

(35c)

I denna förordning beaktas i tillämpliga fall rådets förordning (EG) nr 4/2009 (*12).

(*11) Domstolens dom av den 13 juni 2014, Wiering, C-347/12, ECLI:EU:C:2014:300."

(*12) Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 10.1.2009, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2009/4(1)/oj).”"

7. Följande skäl ska införas:

”(39a)

Tillämplig unionslagstiftning för skydd av personuppgifter, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/679 (*13), är tillämplig på behandling av personuppgifter enligt denna förordning.

(*13) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2016/679/oj).”"

8. Följande skäl ska införas:

”(40a)

I enlighet med principerna i artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 (*14) ska medlemsstaterna säkerställa att arbetsgivare eller de personer som berörs kan, med förbehåll för att relevanta förfaranden fastställs, få tillgång till och fylla i en begäran om fastställande av tillämplig lagstiftning avseende social trygghet helt online. Ett förfarande helt online innefattar ett automatiskt mottagningsbevis, om inte resultatet av förfarandet tillhandahålls omedelbart. Förfarandet bör vara användarvänligt. Denna förordning kräver att medlemsstaterna successivt utökar användningen av ny teknik för att utbyta, ge tillgång till och behandla de uppgifter som krävs för tillämpningen av reglerna för samordning av de sociala trygghetssystemen. Dessa regler omfattar de förfaranden som avses i artiklarna 15, 16 och 19 i förordning (EG) nr 987/2009.

(40b)

Mot bakgrund av målet för lagstiftningen om samordning av de sociala trygghetssystemen i unionen har medlemsstaterna ett ansvar för att upprätthålla skyldigheter som följer av unionsrätten på de områden som omfattas av denna förordning och förordning (EG) nr 987/2009, men potentiella åtgärder mot överträdelser av dessa skyldigheter bör inte hindra utövandet av den fria rörligheten inom unionen. Härvid får åtgärder för att hantera underlåtenhet att uppfylla de skyldigheter som anges i artikel 15.1 i förordning (EG) nr 987/2009, som kräver en underrättelse till den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig innan en verksamhet inleds i en annan medlemsstat samt en begäran om det intyg som avses i artikel 19.2 i förordning (EG) nr 987/2009, inte leda till omotiverade och oproportionerliga begränsningar av de berörda personernas utövande av den fria rörligheten. Underlåtenhet att uppfylla dessa skyldigheter leder inte automatiskt till en ändring av tillämplig nationell lagstiftning, vilken bör fastställas i enlighet med avdelning II i den här förordningen. Dessutom bör dessa skyldigheter tolkas och upprätthållas i enlighet med domstolens fasta rättspraxis om intyget om tillämplig lagstiftning, som vanligtvis utfärdas i form av ett intyg som kallas intyg för utlandet A1 (PDA1-intyg), och dess föregångare, E 101-intyget.

(40c)

För att säkerställa att reglerna för samordning av de sociala trygghetssystemen förblir ändamålsenliga är det viktigt att ta hänsyn till digitaliseringens tekniska framsteg och fördelar, särskilt när det gäller att rationalisera och förenkla informationsutbytet mellan de behöriga institutionerna. Tekniska framsteg i samordningen av de sociala trygghetssystemen, såsom ett fullt genomfört och fungerande europeiskt system för elektroniskt utbyte av socialförsäkringsuppgifter, kan bidra till att förenkla processen och efterlevnaden av artikel 15 i förordning (EG) nr 987/2009. Digitaliseringen av processen för att begära och ta emot socialförsäkringsintyg, inbegripet när det gäller tillämplig lagstiftning, kommer att vara ytterligare ett viktigt steg mot en lösning som möjliggör verifiering i realtid av dessa intyg över gränserna, så att deras giltighet snabbt kan bekräftas. Kommissionen och medlemsstaterna har ett nära samarbete för att främja digitaliseringen av sådan interaktion mellan enskilda personer och offentliga organ, till exempel genom initiativet om ett europeiskt socialförsäkringskort. Europeiska digitala identitetsplånböcker som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1183 (*15) har potential att bli ett digitalt system som underlättar användarvänlig och säker identifiering och kontroll över gränserna.

(40d)

Medlemsstaterna bör fortsätta att investera i digitaliseringen av sina sociala trygghetssystem när så är lämpligt, bland annat i syfte att säkerställa en sömlös digital upplevelse för rörliga medborgare och företag. För detta ändamål skulle de kunna använda unionens tillgängliga finansieringsinstrument. I tillämpliga fall skulle sådan finansiering kunna utnyttjas för att stödja relevanta reformer på nationell nivå som är nödvändiga för att främja en korrekt efterlevnad av denna förordning och av förordning (EG) nr 987/2009, och för att bekämpa bedrägerier och fel, inbegripet genom att förbättra insamlingen och rapporteringen av uppgifter.

(40e)

Syftet med Europeiska arbetsmyndigheten (ELA) är bland annat att bistå medlemsstaterna och kommissionen i den faktiska tillämpningen och efterlevnaden av unionsrätten om arbetskraftens rörlighet i hela unionen och samordningen av de sociala trygghetssystemen inom unionen, och därigenom inom ramen för sitt mandat bidra till att säkerställa rättvis rörlighet för arbetskraften i hela unionen. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1149 (*16) underlättar och stärker ELA samarbetet mellan medlemsstaterna, bland annat genom att främja samordnade och gemensamma inspektioner, som också skulle kunna avse fullgörandet av anmälningsskyldigheten och upptäckten av missbruk när det gäller undantag från den skyldigheten, och genom att främja samarbetet och påskynda informationsutbytet mellan medlemsstaterna. ELA främjar potentiell användning av mekanismer och databaser för elektroniskt utbyte mellan medlemsstaterna för att underlätta tillgången till uppgifter i realtid och upptäcka bedrägerier, och kan föreslå möjliga förbättringar av användningen av dessa mekanismer och databaser.

(*14) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 av den 2 oktober 2018 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (EUT L 295, 21.11.2018, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2018/1724/oj)."

(*15) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1183 av den 11 april 2024 om ändring av förordning (EU) nr 910/2014 vad gäller inrättandet av en europeisk ram för digital identitet (EUT L, 2024/1183, 30.4.2024, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2024/1183/oj)."

(*16) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1149 av den 20 juni 2019 om inrättande av Europeiska arbetsmyndigheten, om ändring av förordningarna (EG) nr 883/2004, (EU) nr 492/2011 och (EU) 2016/589 och om upphävande av beslut (EU) 2016/344 (EUT L 186, 11.7.2019, s. 21, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2019/1149/oj).”"

9. Följande skäl ska läggas till:

”(46)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och ska tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer.”

10. Artikel 1 ska ändras på följande sätt:

a) I led i 1 ska led ii ersättas med följande:

”ii)

i fråga om vårdförmåner enligt avdelning III kapitel 1, en person som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet enligt lagstiftningen i den medlemsstat där personen är bosatt.”

b) I led va ska led i ersättas med följande:

”i)

enligt avdelning III kapitel 1, i fråga om förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner, vårdförmåner som tillhandahålls enligt en medlemsstats lagstiftning vilka är avsedda att tillhandahålla, tillgängliggöra, direkt betala eller ersätta kostnaden för sjukvård och sjukvårdsprodukter samt sidotjänster till denna vård.

ia)

enligt avdelning III kapitel 1, i fråga om förmåner vid långvarigt vårdbehov, vårdförmåner som utges enligt en medlemsstats lagstiftning vilka är avsedda att tillhandahålla, tillgängliggöra, direkt betala eller ersätta kostnaden för långvarig vård enligt led vb i denna artikel.”

c) Följande led ska införas:

”vb)

förmåner vid långvarigt vårdbehov: vårdförmåner eller kontantförmåner som syftar till att tillgodose vårdbehoven hos en person som på grund av en funktionsnedsättning behöver betydande hjälp av en eller flera andra personer för att utföra aktiviteter i det dagliga livet under längre tid som stöd för sitt personliga självbestämmande; detta inbegriper förmåner som beviljas personer som tillhandahåller sådan hjälp för samma ändamål.”

11. I artikel 3.1 ska led a ersättas med följande:

”a)

förmåner vid sjukdom och långvarigt vårdbehov,”

12. Artikel 9.1 ska ersättas med följande:

”1. Medlemsstaterna ska till kommissionen skriftligen anmäla de förklaringar som görs i enlighet med artikel 1 led l, den lagstiftning och de system som avses i artikel 3, de konventioner som ingåtts och som avses i artikel 8.2, de minimibelopp som avses i artikel 58 samt eventuella ändringar i sak i dessa. I anmälningarna ska den tidpunkt anges från och med vilken denna förordning kommer att tillämpas på de system som medlemsstaterna uppger.”

13. Artikel 11 ska ändras på följande sätt:

a) Punkt 2 ska ersättas med följande:

”2. Vid tillämpningen av denna avdelning ska de personer som på grund av eller till följd av sitt arbete som anställd eller sin verksamhet som egenföretagare erhåller en kontantförmån anses arbeta som anställd eller utöva denna verksamhet. Detta ska inte gälla ersättning i form av pensioner vid invaliditet eller ålderdom eller pensioner till efterlevande eller ersättning i form av pension vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdom och inte heller kontantförmåner vid långvarigt vårdbehov till den vårdbehövande.”

b) Punkt 5 ska ersättas med följande:

”5. Arbete som innebär att en medlem av flygbesättningen eller kabinbesättningen utför tjänster som rör passagerar- eller godsbefordran ska anses vara arbete som bedrivs i den medlemsstat där stationeringsorten, enligt definitionen kapitel FTL i bilaga III till förordning (EU) nr 965/2012, är belägen.”

14. Artikel 12 ska ersättas med följande:

”Artikel 12

Särskilda bestämmelser

1. En person som arbetar som anställd i en medlemsstat hos en arbetsgivare som normalt bedriver sin verksamhet i den medlemsstaten, och som av den arbetsgivaren sänds ut till en annan medlemsstat för att för arbetsgivarens räkning utföra ett arbete, ska fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten under förutsättning att detta arbete inte förväntas vara längre än 24 månader och att personen inte ersätter någon annan anställd som sänts ut enligt denna punkt eller en egenföretagare som avses i punkt 2.

2. En person som normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat och som ska bedriva liknande verksamhet i en annan medlemsstat ska fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten under förutsättning att verksamheten inte förväntas vara längre än 24 månader och att personen inte ersätter någon annan anställd som sänts ut enligt punkt 1 eller en egenföretagare som avses i den här punkten.

3. Om en anställd som avses i punkt 1 eller en egenföretagare som avses i punkt 2 inte slutför arbetet eller verksamheten i den andra medlemsstaten och ersätts av en annan person, ska denna andra person fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat från vilken han eller hon sänts ut eller där han eller hon normalt bedriver verksamhet som egenföretagare under förutsättning att den totala varaktigheten av samtliga berörda personers arbete eller verksamhet i den andra medlemsstaten inte överstiger 24 månader och övriga villkor som fastställs i punkterna 1 och 2 är uppfyllda.”

15. Artikel 13.5 ska ersättas med följande:

”4a. En person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat och samtidigt får arbetslöshetsförmåner från en annan medlemsstat ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat som betalar ut arbetslöshetsförmånerna.

5. De personer som avses i punkterna 1–4a ska vid tillämpningen av den lagstiftning som fastställs i enlighet med dessa bestämmelser behandlas som om de arbetar som anställda eller bedriver verksamhet som egenföretagare i den berörda medlemsstaten samt får alla sina inkomster därifrån.”

16. I avdelning III ska rubriken till kapitel 1 ersättas med följande:

”Förmåner vid sjukdom, förmåner vid långvarigt vårdbehov, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner”.

17. Artikel 19.1 ska ersättas med följande:

”1. Om inte annat följer av punkt 2 ska en försäkrad person och dennes familjemedlemmar som vistas i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten ha rätt till de vårdförmåner som av medicinska skäl, eller till följd av långvarigt vårdbehov, blir nödvändiga under vistelsen med beaktande av förmånernas karaktär och vistelsens förväntade längd. Dessa förmåner ska för den behöriga institutionens räkning utges av institutionen i vistelsemedlemsstaten i enlighet med den lagstiftning som den medlemsstaten tillämpar, som om den berörda personen var försäkrad enligt den lagstiftningen.”

18. Artikel 20.1 ska ersättas med följande:

”1. Om inte annat följer av denna förordning ska en försäkrad person, som reser till en annan medlemsstat för att under vistelsen där erhålla sådana vårdförmåner som avses i artikel 1 led va i, söka tillstånd från den behöriga institutionen.”

19. Artikel 30 ska ersättas med följande:

”Artikel 30

Avgifter som ska betalas av pensionstagare

1. Den institution i en medlemsstat som enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar ska göra avdrag från pensionen för att täcka avgifter för att erhålla sjukförmåner, förmåner vid långvarigt vårdbehov, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner får begära och återkräva sådana avgifter, beräknade i enlighet med den lagstiftning som den tillämpar, endast om en institution i den medlemsstaten ska betala kostnaderna för de förmåner som utges enligt artiklarna 23–26.

2. När, i de fall som anges i artikel 25, inbetalning av avgifter eller liknande betalningar enligt lagstiftningen i den medlemsstat där den berörda pensionstagaren är bosatt utgör en förutsättning för att erhålla sjukvårdsförmåner, förmåner vid långvarigt vårdbehov, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner får dessa avgifter inte krävas in på grundval av bosättningen.”

20. I artikel 32 ska följande punkt läggas till:

”3. Om en familjemedlem har en härledd rätt till förmåner enligt flera medlemsstaters lagstiftning ska följande prioritetsregler tillämpas:

a) Om det gäller rättigheter som förvärvats på olika grunder ska prioritetsordningen vara följande:

i) Rättigheter som den försäkrade personen förvärvat på grund av arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare.

ii) Rättigheter som den försäkrade personen förvärvat på grund av uttag av pension.

iii) Rättigheter som den försäkrade personen förvärvat på grund av bosättningen.

b) Om det gäller härledda rättigheter som förvärvats på samma grunder ska prioritetsordningen fastställas efter familjemedlemmens bosättningsort som tilläggskriterium.

c) Om det är omöjligt att fastställa en prioritetsordning enligt led a eller b ska, som sista kriterium, den försäkrade personens längsta försäkringsperiod i ett nationellt pensionssystem tillämpas.”

21. Följande artikel ska införas:

”Artikel 33a

Förmåner vid långvarigt vårdbehov

1. Administrativa kommissionen ska, efter samråd med arbetsmarknadens parter, upprätta en utförlig förteckning över förmåner vid långvarigt vårdbehov som uppfyller kriterierna i artikel 1 vb och i varje enskilt fall ange om det rör sig om vårdförmåner eller kontantförmåner och om de utges till den person som får vård eller till vårdaren.

2. Om förmåner vid långvarigt vårdbehov som omfattas av detta kapitel också har drag av förmåner som samordnas enligt ett annat kapitel i avdelning III får en medlemsstat genom undantag från punkt 1 i denna artikel samordna sådana förmåner i enlighet med reglerna i det kapitlet, förutsatt att det övergripande resultatet av en sådan samordning är minst lika gynnsamt för förmånstagarna som om förmånerna hade samordnats som förmåner vid långvarigt vårdbehov enligt detta kapitel och förutsatt att de förtecknas i bilaga XII, med angivande av vilket kapitel i avdelning III som är tillämpligt.

3. Artikel 34.1 och 34.2 i denna förordning ska också tillämpas på de förmåner som anges i bilaga XII.”

22. Artikel 34 ska ersättas med följande:

”Artikel 34

Sammanträffande av förmåner vid långvarigt vårdbehov

1. Om en person som får kontantförmåner vid långvarigt vårdbehov från den behöriga medlemsstaten enligt artikel 21 eller 29 också har rätt, enligt detta kapitel, att begära vårdförmåner för samma ändamål från institutionen i bosättnings- eller vistelsemedlemsstaten, och dessa vårdförmåner ska återbetalas av institutionen i den behöriga medlemsstaten enligt artikel 35, ska artikel 10 tillämpas. Om den berörda personen får sådana vårdförmåner ska beloppet för de kontantförmåner som beviljas av den behöriga medlemsstaten minskas med värdet av vårdförmånerna.

2. Två eller flera medlemsstater, eller deras behöriga myndigheter, får komma överens om andra eller kompletterande åtgärder, som dock inte ska vara mindre fördelaktiga för de berörda personerna än de principer som fastställs i punkt 1.

3. Om kontantförmåner vid långvarigt vårdbehov utges enligt lagstiftningen i mer än en medlemsstat under samma period och för samma barn, ska prioritetsreglerna vid sammanträffande av förmåner i artikel 68.1 tillämpas.”

23. Artikel 50.2 ska ersättas med följande:

”2. Om den berörda personen vid en viss tidpunkt inte uppfyller eller inte längre uppfyller villkoren enligt alla de medlemsstaters lagstiftning som denne har omfattats av, ska de institutioner som tillämpar lagstiftning vars villkor har uppfyllts inte, vid beräkningen i enlighet med artikel 52.1 b, beakta de perioder som fullgjorts enligt de lagstiftningar vars villkor inte har uppfyllts, eller inte längre uppfylls, om detta medför ett lägre förmånsbelopp.”

24. Följande artikel ska införas:

”Artikel 60a

Särskilda regler för sammanläggning av perioder för arbetslöshetsförmåner

När artikel 6 tillämpas inom ramen för detta kapitel ska endast perioder som beaktas enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken de fullgjordes för förvärv och bibehållande av rätten till arbetslöshetsförmåner läggas samman av den behöriga medlemsstaten.”

25. Artiklarna 61, 62 och 63 ska ersättas med följande:

”Artikel 61

Särskilda bestämmelser för sammanläggning av försäkringsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare och behörighet för utbetalning av arbetslöshetsförmåner

1. Utom när det gäller helt arbetslösa personer som avses i artikel 65.2, 65.3 och 65.5 ska medlemsstaten för den senaste försäkringsperioden, anställningsperioden eller perioden som egenföretagare tillämpa artiklarna 6 och 60a endast på villkor att den berörda personen senast har fullgjort en oavbruten försäkringsperiod, anställningsperiod eller period som egenföretagare på minst en månad i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat i vilken ansökan om förmåner görs.

2. Om en arbetslös person inte har fullgjort en oavbruten försäkringsperiod, anställningsperiod eller period som egenföretagare på minst en månad i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat som avses i punkt 1, ska den personen ha rätt till arbetslöshetsförmåner i enlighet med lagstiftningen i den föregående medlemsstat där han eller hon senast fullgjorde en försäkringsperiod, anställningsperiod eller period som egenföretagare, förutsatt att en sådan period var oavbruten under minst en månad. Den medlemsstat som blir behörig enligt den här punkten ska utge arbetslöshetsförmånerna i enlighet med sin lagstiftning efter tillämpning av artiklarna 6 och 60a, i enlighet med artikel 64a.

3. Om en arbetslös person inte har fullgjort en oavbruten försäkringsperiod, anställningsperiod eller period som egenföretagare på minst en månad i en av de medlemsstater som avses i punkt 1 eller 2 i denna artikel ska medlemsstaten för den senaste försäkringsperioden, anställningsperioden eller perioden som egenföretagare bli behörig och utge arbetslöshetsförmåner i enlighet med sin lagstiftning, efter tillämpning av artiklarna 6 och 60a i den utsträckning det är nödvändigt.

Artikeln i rättsakten