EU-rätt · Förordning · CELEX 32026R2359
Artikel 2 i förordning (EU) 2026/2359
EU-rätten
Artikelns text
Förordning (EG) nr 987/2009 ska ändras på följande sätt:
1. Följande skäl ska införas:
”(12a)
Vid identifieringen av ett företags säte eller verksamhetsställe, om en person utövar verksamhet i två eller flera medlemsstater, bör en rad faktorer beaktas för att fastställa var företagets väsentliga beslut fattas och var de centrala administrativa funktionerna utförs. Exempel på sådana faktorer är företagets omsättning, var dess bolagsstämmor hålls och verksamhetens stadigvarande karaktär. Förteckningen över exempel på faktorer är inte uttömmande och andra faktorer kan vara relevanta för att fastställa var ett företag har sitt säte eller verksamhetsställe, inom ramen för en övergripande bedömning, varvid vederbörlig vikt ska fästas vid varje relevant faktor beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.”
2. Följande skäl ska införas:
”(13a)
Om en anställd eller egenföretagare utövar verksamhet i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten enligt artikel 12 i grundförordningen, bör den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig underrättas om detta i förväg, och det bör göras en begäran om ett intyg enligt artikel 19.2 i den här förordningen. Om de behöriga institutionerna underrättas innan verksamheten påbörjas kan de i förväg bedöma de berörda personernas situation och från början säkerställa ett korrekt fastställande och en korrekt tillämpning av den lagstiftning om social trygghet som är tillämplig, enligt avdelning II i grundförordningen, vilket därmed underlättar arbetstagares utövande av den fria rörligheten och friheten att tillhandahålla tjänster och ökar rättssäkerheten när det gäller den berörda personens socialförsäkringsskydd. Det möjliggör också bättre samordning mellan nationella myndigheter, inbegripet planeringen av kontroller. Om det är motiverat på grundval av verksamhetens art eller varaktighet är det lämpligt att föreskriva att tillhandahållandet av sådan förhandsinformation, och särskilt skyldigheten att begära ett sådant intyg, inte bör gälla affärsresor eller verksamheter som sammanlagt varar högst tre på varandra följande arbetsdagar inom en period på 30 på varandra följande dagar.
(13b)
Verksamhet inom byggsektorn har särdrag som skiljer den från verksamhet inom andra ekonomiska sektorer. Det stora antalet utstationerade arbetstagare inom byggsektorn står för en stor andel av de PDA1-intyg som utfärdas enligt artikel 12 i grundförordningen, och tillgängliga analyser visar att bedrägerier, oriktigheter eller otillbörliga metoder ofta upptäcks i samband med denna verksamhet. Tillgängliga uppgifter visar också att både antalet olycksfall i arbetet, inklusive dödsolyckor, och frekvensen för olycksfall i arbetet är särskilt hög inom byggsektorn. Kombinationen av dessa särdrag innebär att om man undantar verksamhet inom byggsektorn från skyldigheten att i förväg informera den behöriga institutionen och begära intyget om tillämplig lagstiftning, när det gäller verksamhet som varar högst tre dagar, skulle det kunna äventyra uppnåendet av de mål som eftersträvas med grundförordningen och denna förordning. Att upprätthålla denna skyldighet för verksamhet inom byggsektorn bidrar dessutom till det tillsynsarbete som utförs av nationella yrkesinspektioner eller andra behöriga myndigheter, vilka kommer att dra nytta av de uppgifter som genereras för att utföra riskbedömningar och effektivt upptäcka bedrägliga eller otillbörliga metoder.
(13c)
För att säkerställa en korrekt tillämpning av denna förordning är det av yttersta vikt att säkerställa efterlevnad av kravet på att på förhand informera den behöriga institutionen och att begära intyget om tillämplig lagstiftning. I detta syfte får medlemsstaterna, i enlighet med nationell rätt, vidta proportionella åtgärder mot arbetsgivaren eller, när det gäller en person som inte arbetar som anställd, mot den berörda personen för underlåtenhet att uppfylla dessa skyldigheter.
(13d)
För att stödja arbetssökande när de söker arbete, bör medlemsstaterna, med beaktande av förhållandena i gränsregioner, uppmana medlemmar och partner i europeiska nätverket för arbetsförmedlingar (Eures) att delta i särskilda samarbets- och tjänstestrukturer samt säkerställa att arbetssökande som är bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten har tillgång till de stödtjänster som tillhandahålls i gränsregioner.
(13e)
Om en arbetslös person som får arbetslöshetsförmåner beslutar att bege sig till en annan medlemsstat för att söka arbete där, bör den medlemsstat som betalar ut förmånerna och den medlemsstat dit personen beger sig för att söka arbete informera den berörda personen om de stödtjänster som Eures tillhandahåller, bland annat via dess portal, och om möjligheten att registrera sig hos Eures för att öka sina möjligheter att hitta arbete i den andra medlemsstaten. Den medlemsstat som betalar ut förmånerna får överväga att ge den berörda personen vägledning för registrering hos Eures.”
3. Följande skäl ska införas:
”(18a)
Vissa särskilda regler och förfaranden krävs för återbetalning av kostnader för förmåner som uppstått för en bosättningsmedlemsstat om de berörda personerna är försäkrade i en annan medlemsstat. Medlemsstater som begär återbetalning för vårdförmåner på grundval av fasta belopp bör meddela de genomsnittliga årskostnaderna per person inom utsatt tidsfrist för att återbetalning ska kunna ske så snabbt som möjligt.”
4. Skäl 19 ska ersättas med följande:
”(19)
Förfarandena mellan institutionerna vid ömsesidigt bistånd i fråga om indrivning av fordringar som rör social trygghet bör stärkas i syfte att säkerställa att indrivningen blir effektivare och att systemen för social trygghet fungerar smidigt. Effektiv indrivning är också ett medel för att hindra och angripa missbruk och bedrägerier och för att säkerställa de sociala systemens hållbarhet. Detta innebär att nya förfaranden måste antas med utgångspunkt från ett antal befintliga bestämmelser i rådets direktiv 2010/24/EU (*17), särskilt genom antagande av ett enhetligt instrument för verkställighet och antagande av standardförfaranden för begäran av ömsesidigt bistånd och delgivning av dokument och åtgärder för indrivning av fordringar som rör social trygghet.
(*17) Rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (EUT L 84, 31.3.2010, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2010/24/oj).”."
5. Följande skäl ska läggas till:
”(25)
Åtgärder för att förhindra bedrägerier och felaktigheter är en del av ett korrekt genomförande av förordning (EG) nr 883/2004 och denna förordning. För rättssäkerhetens skull innehåller därför den här förordningen en klar rättslig grund som tillåter de behöriga institutionerna att utbyta personuppgifter med relevanta myndigheter i övriga medlemsstater med avseende på personer vars rättigheter och skyldigheter enligt förordning (EG) nr 883/2004 och denna förordning redan har fastställts eller på vilka de förordningarna är tillämpliga, i syfte att förhindra eller identifiera bedrägerier och felaktigheter som en del av ett pågående korrekt genomförande av dessa förordningar. Det är också nödvändigt att säkerställa att sådana utbyten sker i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (*18). I syfte att bekämpa bedrägerier och felaktigheter och för att förse rörliga medborgare med tillförlitliga och effektiva tjänster måste förordning (EG) nr 883/2004 och denna förordning dessutom tillhandahålla en klar rättslig grund för medlemsstaternas utbyte av uppgifter med varandra, antingen på individuell nivå i fråga om enskilda fall eller på allmän nivå med matchning av uppgifter.
(26)
För att skydda berörda personers rättigheter bör medlemsstaterna säkerställa att alla förfrågningar om uppgifter och svar är nödvändiga och proportionella för ett korrekt genomförande av förordning (EG) nr 883/2004 och denna förordning.
(*18) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2016/679/oj).”"
6. I artikel 1.2 ska följande led införas:
”ea)
bedrägeri: varje uppsåtlig handling eller varje uppsåtlig underlåtenhet i syfte att få sociala trygghetsförmåner eller att undvika att betala avgifter för social trygghet i strid med lagstiftningen i den berörda medlemsstaten, med grundförordningen eller med tillämpningsförordningen.
eb)
affärsresa: tillfälligt arbete som anställd eller tillfällig verksamhet som egenföretagare, som är tidsbegränsat, respektive tidsbegränsad, och som har samband med arbetsgivarens eller, när det gäller egenföretagare, den berörda personens affärsintressen, med undantag för tillhandahållande av tjänster eller leverans av varor, men som inbegriper att närvara vid affärsmöten, kulturella och vetenskapliga evenemang, konferenser och seminarier, t.ex. sådana som rör akademisk forskning, eller att få utbildning.”
7. Artikel 2 ska ändras på följande sätt:
a) Följande punkt ska införas:
”2a. Institutionerna ska också utbyta uppgifter som är nödvändiga för att upptäcka förändrade omständigheter som är relevanta för sådana rättigheter och skyldigheter för de personer som omfattas av grundförordningen samt för att upptäcka felaktigheter i de uppgifter på vilka dessa rättigheter grundar sig. Dessa uppgifter får verifieras genom att de jämförs med de uppgifter som institutionen i den andra berörda medlemsstaten förfogar över, med hjälp av elektroniska medel för uppgiftsutbyte eller tillgång till den andra institutionens databas. Sådan kontroll får avse enskilda fall eller får användas för att jämföra uppgifter om flera personer samtidigt. Varje begäran om uppgifter och alla svar på denna begäran måste vara nödvändiga och proportionerliga.”
b) Följande punkter ska läggas till:
”5. Administrativa kommissionen ska upprätta en vägledande förteckning över de typer av uppgifter som är föremål för utbyte av uppgifter enligt punkt 2a. Kommissionen ska offentliggöra förteckningen på lämpligt sätt.
6. Utbyte av uppgifter enligt punkt 2a ska uppfylla kraven i förordning (EU) 2016/679 i enlighet med artikel 77 i grundförordningen. Administrativa kommissionen ska vid behov fastställa vilka enheter som har rätt att utföra sådana utbyten.
Alla beslut som fattas på grundval av de uppgifter som härrör från sådana uppgiftsutbyten ska grundas på tillräcklig bevisning och ska vara föremål för effektiva rättsmedel.”
8. Artikel 3.3 ska utgå.
9. Artikel 5.2, 5.3 och 5.4 ska ersättas med följande:
”2. Institutionen i den medlemsstat som tar emot handlingen ska utan dröjsmål underrätta den utfärdande institutionen om några obligatoriska uppgifter inte har lämnats. Den utfärdande institutionen ska antingen rätta handlingen så snart som möjligt eller bekräfta att villkoren för att utfärda handlingen inte är uppfyllda. Om de obligatoriska uppgifter som saknas inte lämnas in inom 30 arbetsdagar får institutionen i den medlemsstat som tar emot handlingen gå vidare som om handlingen aldrig hade utfärdats. Den institutionen ska i så fall underrätta den utfärdande institutionen om detta.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 19a ska institutionen i den medlemsstat som tar emot handlingen, om det råder tvivel om att handlingen är giltig eller om att de faktiska omständigheter som ligger till grund för handlingen är korrekta, vända sig till den utfärdande institutionen och begära nödvändiga förtydliganden och, i förekommande fall, att handlingen ska dras tillbaka eller rättas. Den utfärdande institutionen ska ompröva grunderna för utfärdandet av handlingen och vid behov dra tillbaka eller rätta den.
4. Om det råder tvivel om de uppgifter som lämnats av de berörda personerna, om att en handling eller ett styrkande underlag är giltigt eller om att de faktiska omständigheter som ligger till grund för handlingen är korrekta, ska den berörda institutionen på begäran av den behöriga institutionen kontrollera uppgifterna eller handlingen, så långt detta är möjligt.
5. Om de berörda institutionerna inte kommer överens, får de behöriga myndigheterna hänskjuta frågan till administrativa kommissionen tidigast en månad efter den dag då begäran lämnades av den institution som tog emot handlingen. Administrativa kommissionen ska försöka jämka samman ståndpunkterna inom sex månader från det att ärendet hänsköts till den.
För att försöka jämka samman de olika ståndpunkterna får administrativa kommissionen enligt artikel 72 a i grundförordningen anta ett beslut om tolkningen av de relevanta bestämmelserna i grundförordningen eller tillämpningsförordningen. De behöriga myndigheterna och de berörda institutionerna ska vidta de åtgärder som krävs för att tillämpa ett sådant beslut, utan att det påverkar myndigheters, institutioners och berörda personers rätt att anlita de förfaranden och domstolar som föreskrivs i medlemsstaternas lagstiftning, i tillämpningsförordningen eller i fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.”
10. Artikel 14 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. Vid tillämpning av artikel 12.1 i grundförordningen avses med ’en person som arbetar som anställd i en medlemsstat hos en arbetsgivare som normalt bedriver sin verksamhet i den medlemsstaten, och som av den arbetsgivaren sänds ut till en annan medlemsstat’ bl.a. en person som anställs i syfte att sändas ut till en annan medlemsstat, under förutsättning att den berörda personen under en period av minst tre månader, omedelbart innan denne tillträder anställningen, redan har omfattats av lagstiftningen i den medlemsstat där arbetsgivaren är etablerad.”
b) Följande punkt ska införas:
”1a. Om en person har arbetat som anställd eller bedrivit verksamhet som egenföretagare i en annan medlemsstat enligt artikel 12.1 eller 12.2 i grundförordningen under totalt 24 månader, med avbrott på högst två månader, ska artikel 12.1 eller 12.2 i grundförordningen inte tillämpas på den personen med avseende på den medlemsstaten förrän tidigast två månader efter utgången av den föregående perioden av arbete eller verksamhet där. Under vissa omständigheter får undantag beviljas enligt artikel 16.1 i grundförordningen.”
c) Punkt 3 ska ersättas med följande:
”3. Vid tillämpningen av artikel 12.2 i grundförordningen ska uttrycket ’en person som normalt bedriver verksamhet som egenföretagare’ avse en person som stadigvarande bedriver omfattande verksamhet på territoriet i den medlemsstat där personen är etablerad. Denna person måste framför allt redan ha bedrivit sin verksamhet under en period av minst tre månader före den dag då han eller hon önskar utnyttja bestämmelserna i den artikeln och måste, under varje period av tillfällig verksamhet i en annan medlemsstat, fortsätta att i den medlemsstat där han eller hon är etablerad uppfylla kraven för att få bedriva sin verksamhet i syfte att kunna återuppta denna vid återkomsten.”
d) Punkt 5a ska ersättas med följande:
”5a. Vid tillämpning av avdelning II i grundförordningen ska ’säte eller verksamhetsställe’ avse det säte eller verksamhetsställe där företagets väsentliga beslut fattas och där dess centrala administrativa funktioner utförs.
Identifieringen av det säte eller verksamhetsställe som är relevant för att fastställa tillämplig lagstiftning ska ske inom ramen för en övergripande bedömning, på grundval av faktorer som är relevanta för ärendet, varvid vederbörlig vikt ska fästas vid varje relevant faktor beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Administrativa kommissionen ska ange detaljerade arrangemang för detta.”.
e) Punkt 10 ska ersättas med följande:
”10. Fastställandet av tillämplig lagstiftning enligt artikel 13 i grundförordningen ska gälla i högst 24 månader, med beaktande av den situation som kan förväntas uppstå under de följande tolv kalendermånaderna.
När perioden på 24 månader har löpt ut ska frågan om tillämplig lagstiftning utvärderas på nytt med hänsyn till den berörda personens situation.”
f) Följande punkt ska läggas till:
”12. Vid tillämpning av artikel 13 i grundförordningen vad gäller en person som är bosatt utanför unionens territorium och arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i två eller flera medlemsstater, ska bestämmelserna i grundförordningen och tillämpningsförordningen om fastställandet av tillämplig lagstiftning gälla i tillämpliga delar, under förutsättning att personen anses vara bosatt i den medlemsstat där han eller hon utövar den största delen av sin verksamhet uttryckt i arbetstid inom unionens territorium.”
11. Artikel 15 ska ersättas med följande:
”Artikel 15
Förfaranden vid tillämpningen av artiklarna 11.3 b och d, 11.4 och 12 i grundförordningen (om information till de berörda institutionerna)
1. Om en person, enligt artikel 12 i grundförordningen, arbetar som anställd eller utövar verksamhet i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten enligt avdelning II i grundförordningen, ska arbetsgivaren eller – när det gäller en person som inte arbetar som anställd – den berörda personen själv informera den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig om detta innan anställningen eller verksamheten inleds och ska begära det intyg som avses i artikel 19.2 i tillämpningsförordningen.
1a. När den behöriga institutionen har mottagit den begäran som avses i punkt 1 ska den utfärda ett intyg om vilken lagstiftning som är tillämplig på den berörda personen. Om intyget inte utfärdas omedelbart ska den utfärda ett automatiskt mottagningsbevis avseende begäran, vilket ska utgöra bevis för att den behöriga institutionen har informerats i enlighet med punkt 1. Den behöriga institutionen ska utan dröjsmål ge den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där personen arbetar som anställd eller verksamheten utövas tillgång till relevant information om vilken lagstiftning som är tillämplig på den personen eller, om informationen ännu inte finns tillgänglig, information om mottagningsbeviset.
1b. Punkterna 1 och 1a ska inte tillämpas på affärsresor.
Dessutom ska punkterna 1 och 1a, med undantag för anställning eller verksamhet inom byggsektorn enligt definitionen i bilaga 6, inte tillämpas på verksamhet som varar högst tre på varandra följande arbetsdagar inom en period av 30 på varandra följande dagar.
1c. I situationer som omfattas av artikel 12 i grundförordningen, där inget intyg enligt artikel 19.2 i tillämpningsförordningen har utfärdats, ska arbetsgivaren eller, när det gäller en egenföretagare, den berörda personen, på begäran av den behöriga institutionen i den medlemsstat där personen arbetar som anställd eller verksamheten utövas, tillhandahålla antingen det mottagningsbevis som avses i punkt 1a i den här artikeln eller bevis som visar att anställningen eller verksamheten omfattas av ett undantag enligt punkt 1b i den här artikeln.
Arbetsgivare ska vara fortsatt ansvariga för att tillhandahålla nödvändiga bevis och förse personer som arbetar som anställda i en annan medlemsstat med relevanta styrkande handlingar för detta ändamål. Sådana bevis får tillhandahållas i pappersform eller i elektronisk form.
1d. Om den behöriga institutionen i den medlemsstat där personen arbetar som anställd eller verksamheten utövas tvivlar på de uppgifter som lämnats av arbetsgivaren eller den berörda personen, på att en handling eller ett styrkande underlag är giltigt eller på att de faktiska omständigheter som ligger till grund för handlingen är korrekta, får den institutionen begära ytterligare uppgifter från den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig. Artiklarna 19a, 20.3 och 4 ska tillämpas.
2. Om en person som omfattas av artikel 11.3 b eller d i grundförordningen arbetar som anställd eller utövar verksamhet i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten ska arbetsgivaren eller – när det gäller en person som inte arbetar som anställd – den berörda personen själv underrätta den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig om detta, när så är möjligt innan anställningen eller verksamheten inleds. Den institutionen ska utan dröjsmål göra information om vilken lagstiftning som är tillämplig på den berörda personen tillgänglig för personen och den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där personen arbetar som anställd eller verksamheten utövas. Punkt 1b i den här artikeln ska gälla i tillämpliga delar.
3. En arbetsgivare, i den mening som avses i artikel 11.4 i grundförordningen, som har en anställd ombord på ett fartyg som för en annan medlemsstats flagg ska, när så är möjligt i förväg, underrätta den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig enligt artikel 11.4 andra meningen i grundförordningen om detta. Den institutionen ska utan dröjsmål göra information om den lagstiftning som enligt artikel 11.4 i grundförordningen är tillämplig på den berörda personen tillgänglig för den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars flagg förs av det fartyg på vilket arbetstagaren arbetar som anställd.”
12. Artikel 16 ska ändras på följande sätt:
a) Punkterna 1, 2 och 3 ska ersättas med följande:
”1. En person som arbetar som anställd eller utövar verksamhet i två eller flera medlemsstater ska informera den institution som utsetts av den behöriga myndigheten i personens bosättningsmedlemsstat om detta. Denna information får även tillhandahållas av arbetsgivaren för personens räkning.
2. Den utsedda institutionen på bosättningsorten ska, med beaktande av artikel 13 i grundförordningen och artikel 14 i tillämpningsförordningen, utan dröjsmål fastställa vilken lagstiftning som är tillämplig på den berörda personen. Om denna institution fastställer att lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten är tillämplig, ska den underrätta de utsedda institutionerna i varje medlemsstat där verksamhet utövas eller där arbetsgivaren är belägen om sitt beslut om tillämplig lagstiftning.
3. Om den utsedda institutionen på bosättningsorten fastställer att lagstiftningen i en annan medlemsstat är tillämplig, ska beslutet vara provisoriskt och institutionen ska utan dröjsmål underrätta de utsedda institutionerna i varje medlemsstat där verksamheten utövas eller där arbetsgivaren är belägen om det provisoriska beslutet om tillämplig lagstiftning. Det provisoriska beslutet ska bli slutgiltigt två månader efter det att de institutioner som utsetts av de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna underrättats, såvida inte minst en av dessa institutioner senast vid utgången av denna tvåmånadersperiod underrättar den utsedda institutionen på bosättningsorten om att den ännu inte kan godkänna det provisoriska beslutet eller om att den har en avvikande åsikt.”
b) Punkt 5 ska ersättas med följande:
”5. Den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning, antingen provisoriskt eller slutgiltigt, har fastställts vara tillämplig ska utan dröjsmål underrätta den berörda personen och personens arbetsgivare om beslutet.”
13. Artikel 19 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 2 ska ersättas med följande:
”2. På begäran av den berörda personen eller av arbetsgivaren, ska den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig enligt avdelning II i grundförordningen, utfärda ett intyg om att sådan lagstiftning är tillämplig och, i förekommande fall, ange till och med vilken dag och på vilka villkor. Intyget ska utfärdas i standardiserad form.”
b) Följande punkt ska läggas till:
”3. När en institution ombeds att utfärda ett intyg enligt punkt 2 ska den göra en grundlig bedömning av relevanta fakta för tillämpningen av bestämmelserna i avdelning II i grundförordningen och bekräfta att informationen i intyget är korrekt.”
14. Följande artikel ska införas:
”Artikel 19a
Samarbete vid tvivel om handlingars giltighet vad gäller tillämplig lagstiftning
1. Utan hinder av artikel 5, om det råder tvivel om att en handling som styrker en persons situation vid tillämpningen av tillämplig lagstiftning är giltig eller om att de faktiska omständigheter som ligger till grund för handlingen är korrekta, ska institutionen i den medlemsstat som tar emot handlingen vända sig till den utfärdande institutionen och begära nödvändiga förtydliganden och, i förekommande fall, att handlingen ska dras tillbaka eller rättas. Den begärande institutionen ska motivera begäran och tillhandahålla de relevanta styrkande handlingar som låg till grund för begäran.
2. Den utfärdande institutionen ska, när den tar emot en sådan begäran, ompröva de grunder som handlingen utfärdades på och, om ett fel upptäcks, dra tillbaka eller rätta handlingen inom 30 arbetsdagar från det att begäran togs emot. Tillbakadragandet eller rättelsen ska ha retroaktiv verkan. Om det finns en risk för ett oproportionerligt resultat, och särskilt för förlust av ställning som försäkrad person under hela eller delar av den relevanta perioden i samtliga berörda medlemsstater, ska medlemsstaterna emellertid överväga att tillämpa artikel 16 i grundförordningen. Om den utfärdande institutionen utifrån tillgängliga bevis anser att det inte råder något tvivel om att den sökande har gjort sig skyldig till bedrägeri i fråga om handlingen, ska den dra tillbaka eller rätta handlingen utan dröjsmål, med retroaktiv verkan.
3. Om den utfärdande institutionen, efter att ha omprövat grunderna för utfärdandet av handlingen, inte kan upptäcka några fel, ska den vidarebefordra alla tillgängliga bevis till den begärande institutionen inom 30 arbetsdagar från mottagandet av begäran. I brådskande fall, där skälen till ärendets brådskande natur klart anges och motiveras i begäran, ska bevisen vidarebefordras inom tio arbetsdagar från mottagandet av begäran, inbegripet i fall där den utfärdande institutionen inte har avslutat sina överläggningar enligt punkt 2.
4. Om den begärande institutionen, efter att ha mottagit de tillgängliga bevisen, fortfarande tvivlar på att handlingen är giltig, på att de faktiska omständigheter som ligger till grund för de uppgifter som anges i handlingen är korrekta eller på att de uppgifter som legat till grund för handlingens utfärdande är korrekta, får den lägga fram bevis för detta och lämna in en ny begäran om förtydligande och i förekommande fall om att den utfärdande institutionen ska dra tillbaka eller rätta handlingen i enlighet med det förfarande och de tidsramar som anges i denna artikel.
5. Om den mottagande institutionen fortsätter att tvivla och ingen överenskommelse mellan de berörda institutionerna nås, ska artikel 5.5 tillämpas.”
15. I artikel 20 ska följande punkter läggas till:
”3. Vid tillämpningen av avdelning II i grundförordningen ska medlemsstaternas institutioner, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 19a i tillämpningsförordningen, besvara frågor från övriga medlemsstaters institutioner inom 35 arbetsdagar från mottagandet av begäran.
4. Om en person arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en annan medlemsstat utan ett intyg som avses i artikel 19.2 i tillämpningsförordningen, såvida inget intyg krävs enligt artikel 15 i tillämpningsförordningen, får den berörda institutionen i den andra medlemsstaten begära information om vilken lagstiftning som är tillämplig på den personen från institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning vid första påseendet är tillämplig.
Om den anmodade institutionen inte svarar inom 35 arbetsdagar från mottagandet av begäran får den begärande institutionen gå vidare som om inget intyg hade utfärdats och ska då informera den anmodade institutionen om detta. Om intyget senare utfärdas av den anmodade institutionen ska intyget, i lämpliga fall, ha retroaktiv verkan.”
16. I avdelning III ska rubriken till kapitel 1 ersättas med följande:
”Förmåner vid sjukdom, förmåner vid långvarigt vårdbehov, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner”.
17. Artikel 25 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. Vid tillämpning av artikel 19 i grundförordningen ska den försäkrade personen tillhandahålla vårdgivaren eller givaren av långvarig vård i vistelsemedlemsstaten en handling som utfärdats av den behöriga institutionen, i vilken det anges att personen har rätt till vårdförmåner. Om den försäkrade personen inte har en sådan handling ska institutionen på vistelseorten, på begäran eller om det av andra skäl är nödvändigt, vända sig till den behöriga institutionen för att erhålla handlingen.”
b) Punkt 3 ska ersättas med följande:
”3. De vårdförmåner som avses i artikel 19.1 i grundförordningen ska avse de vårdförmåner som utges i vistelsemedlemsstaten, i enlighet med dess lagstiftning, och som av medicinska skäl, eller till följd av långvarigt vårdbehov, är nödvändiga för att den försäkrade personen inte ska vara tvungen att före slutet av sin planerade vistelse återvända till den behöriga medlemsstaten för att få den nödvändiga behandlingen eller de nödvändiga förmånerna vid långvarigt vårdbehov.”
18. Artikel 26.4 ska ersättas med följande:
”4. Den behöriga institutionen ska när som helst under förfarandet för beviljande av tillståndet ha rätt att kräva att den försäkrade personen undersöks av en läkare eller kvalificerad person som institutionen själv väljer, i enlighet med nationell rätt eller praxis, i bosättnings- eller vistelsemedlemsstaten.”
19. Artikel 31.2 ska ersättas med följande:
”2. Den behöriga institutionen ska även informera institutionen på bosättnings- eller vistelseorten om utbetalning av kontantförmåner vid långvarigt vårdbehov, om det i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar föreskrivs förmåner vid långvarigt vårdbehov, vilka ingår i den förteckning som avses i artikel 33a.1 i grundförordningen.”
20. Artikel 32.1 ska ersättas med följande:
”1. Om en person eller en grupp av personer på begäran har undantagits från obligatorisk sjukförsäkring eller försäkring för långvarig vård och därmed inte omfattas av ett system för sjukförsäkring eller försäkring för långvarig vård på vilket grundförordningen är tillämplig, ska inte institutionen i en annan medlemsstat, uteslutande på grund av detta undantag, bli ansvarig för att bära kostnaderna för vård- eller kontantförmåner till sådana personer eller en familjemedlem enligt avdelning III kapitel 1 i grundförordningen.”
21. Artikel 43.3 ska ersättas med följande:
”3. Institutionen i varje medlemsstat ska, i enlighet med dess tillämpliga lagstiftning, beräkna de belopp som ska betalas som svarar mot de perioder av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som enligt artikel 53.3 c i grundförordningen inte omfattas av en annan medlemsstats bestämmelser om indragning, minskning eller innehållande.”.
22. Artikel 54.1 ska ersättas med följande:
”1. Artikel 12.1 i tillämpningsförordningen ska även gälla i tillämpliga delar för artikel 60a i grundförordningen. Utan att de berörda institutionernas underliggande skyldigheter åsidosätts får den berörda personen till den behöriga institutionen lämna en handling som har utfärdats av institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning denne omfattades av under sin senaste period av arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare, vilken anger de perioder som fullgjorts enligt den lagstiftningen.”
23. Följande artikel ska införas:
”Artikel 54a
Förfarande vid tillämpning av artikel 61.2 i grundförordningen
1. Vid den situation som avses i artikel 61.2 i grundförordningen ska den arbetslösa personen registrera sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen i medlemsstaten för den senaste försäkringsperioden, anställningsperioden eller perioden av verksamhet som egenföretagare och lämna in en ansökan om förmåner till institutionen i den medlemsstaten. Om ansökan lämnas in till institutionen i den medlemsstat som avses i artikel 61.2 i grundförordningen ska denna institution omedelbart vidarebefordra ansökan till institutionen i medlemsstaten för den senaste försäkringsperioden, anställningsperioden eller perioden av verksamhet som egenföretagare för handläggning. Det datum då den ursprungliga ansökan lämnades in ska gälla för alla berörda institutioner.
2. Efter det att institutionen i medlemsstaten för den senaste försäkringsperioden, anställningsperioden eller perioden av verksamhet som egenföretagare har behandlat ansökan ska den – om det fastställs att den arbetslösa personen inte uppfyller de villkor för sammanläggning som avses i artikel 61.1 i grundförordningen och det framgår av de uppgifter som den förfogar över att den arbetslösa personen har fullgjort den period som krävs för att ha rätt till förmåner enligt artikel 61.2 i grundförordningen – omedelbart översända en handling till institutionen i den medlemsstat som avses i den bestämmelsen. Om det inte är uppenbart att den arbetslösa personen har fullgjort den period som krävs för att ha rätt till förmåner enligt artikel 61.2 i grundförordningen, ska institutionen i medlemsstaten för den senaste försäkringsperioden, anställningsperioden eller perioden av verksamhet som egenföretagare kontakta institutionen i den medlemsstat som avses i den bestämmelsen innan den översänder handlingen för att fastställa om den period som anges däri fullgjordes i den medlemsstaten.
3. Den handling som avses i punkt 2 ska innehålla de uppgifter om den arbetslösa personens situation som krävs. Administrativa kommissionen ska fastställa handlingens format och innehåll.”.
24. Artikel 55 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. För att omfattas av artikel 64, 64a.2 eller 65.4 i grundförordningen ska en arbetslös person som beger sig till en annan medlemsstat före avresan underrätta den behöriga institutionen och begära en handling som styrker att han eller hon fortfarande har rätt till förmåner enligt de villkor som anges i artikel 64.1 b i grundförordningen.”
b) Punkterna 4 och 5 ska ersättas med följande:
”4. Institutionen i den medlemsstat till vilken den arbetslösa personen har begett sig ska omedelbart översända en handling till den behöriga institutionen med uppgift om vilken dag personen registrerades hos arbetsförmedlingen och om personens nya adress.
Om det under den tid som den arbetslösa personen fortsätter att ha rätt till förmåner inträffar något som sannolikt kan påverka rätten till förmåner, ska institutionen i den medlemsstat till vilken den arbetslösa personen har begett sig omedelbart översända en handling med relevanta uppgifter till den behöriga institutionen och till den berörda personen.
Institutionen i den medlemsstat till vilken den arbetslösa personen har begett sig ska tillhandahålla relevanta uppgifter varje månad till den behöriga medlemsstaten om uppföljningen av den arbetslösa personens situation och särskilt ange om personen fortfarande är registrerad hos arbetsförmedlingen och följer de organiserade förfarandena för kontroll och för aktivitet eller arbetsförmedling.
5. Institutionen i den medlemsstat till vilken den arbetslösa personen har begett sig ska företa eller låta företa kontroller som om det gällde en arbetslös person med rätt till förmåner enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar. Vid behov ska den omedelbart underrätta den behöriga institutionen om det uppstår omständigheter som kan påverka den arbetslösa personens rätt till förmåner, såsom återupptagande av arbete.”
c) Punkt 7 ska ersättas med följande:
”7. Punkterna 2–6 i denna artikel ska även i tillämpliga delar tillämpas på situationer som omfattas av artikel 64a.1 i grundförordningen.”
25. Artikel 56 ska ändras på följande sätt:
a) Följande punkt ska införas:
”-1. Den behöriga institutionen ska informera helt arbetslösa personer som avses i artiklarna 65.1, 65.2 tredje stycket och 65.3 i grundförordningen om deras rättigheter och skyldigheter och förse dem med handlingar som innehåller alla nödvändiga uppgifter avseende mottagandet av arbetslöshetsförmåner i enlighet med den relevanta lagstiftningen. De berörda institutionerna ska förse varandra med den information som behövs för att underlätta arbetssökandet för arbetslösa personer som är bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten och informera varandra om tillämpliga kontrollförfaranden och villkor samt om den arbetsförmedling som dessa personer ska ställa sig till förfogande för. Bosättningsmedlemsstatens institution ska, på den behöriga myndighetens begäran, omedelbart underrätta den behöriga myndigheten om alla omständigheter som den känner till och som kan påverka rätten till förmåner, särskilt om en helt arbetslös person har blivit anställd eller egenföretagare i bosättningsmedlemsstaten.”
b) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. När en arbetslös person, enligt artikel 65.6 i grundförordningen, beslutar att ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstat som inte utger förmånerna genom att registrera sig som arbetssökande där, utöver i den medlemsstat som utger förmånerna, ska personen underrätta institutionen och arbetsförmedlingen i den medlemsstat som utger förmånerna.
På begäran av arbetsförmedlingen i den medlemsstat som inte utger förmånerna, ska arbetsförmedlingen i den medlemsstat som utger förmånerna överlämna relevanta uppgifter om den arbetslösa personens registrering och arbetssökande.
Arbetsförmedlingen i den medlemsstat som inte utger förmånerna ska också, på den behöriga institutionens begäran, omedelbart underrätta den behöriga institutionen om alla omständigheter som den känner till och som kan påverka rätten till förmåner, särskilt om den helt arbetslösa personen har blivit anställd eller egenföretagare i bosättningsmedlemsstaten.”
c) Punkt 3 ska utgå.
26. Följande artikel ska införas:
”Artikel 56a
Stärkta stöd- och samarbetsåtgärder för arbetslösa som var bosatta i en annan medlemsstat än i den behöriga medlemsstaten
1. De behöriga myndigheterna eller de behöriga institutionerna i två eller flera medlemsstater ska samarbeta och får komma överens om särskilda förfaranden och tidsfrister när det gäller uppföljningen av den arbetslösa personens situation, och andra åtgärder som syftar till att underlätta arbetssökandet för arbetslösa personer som är bosatta i en annan medlemsstat än i den behöriga medlemsstaten.
2. De berörda medlemsstaterna ska säkerställa att de arbetslösa personer som avses i artikel 65 i grundförordningen, på deras respektive territorier, har tillgång till det europeiska nätverket för arbetsförmedlingar (Eures) och till stödtjänster i gränsöverskridande regioner, i förekommande fall, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/589 (*19).
(*19) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/589 av den 13 april 2016 om ett europeiskt nätverk för arbetsförmedlingar (Eures), om arbetstagares tillgång till rörlighetstjänster och om ytterligare integration av arbetsmarknaderna samt om ändring av förordningarna (EU) nr 492/2011 och (EU) nr 1296/2013 (EUT L 107, 22.4.2016, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2016/589/oj).”"
27. I artikel 57 ska rubriken ersättas med följande:
”Bestämmelser om tillämpningen av artiklarna 60a, 61, 62, 64 och 65 i grundförordningen rörande personer som omfattas av ett särskilt system för offentligt anställda”
28. I artikel 64.1 ska första strecksatsen ersättas med följande:
”—
Index (i = 1, 2, 3 och 4) motsvarar de fyra åldersgrupperna vid beräkningen av de fasta beloppen enligt följande:
— i = 1: personer under 65 år.
— i = 2: personer mellan 65 och 74 år.
— i = 3: personer mellan 75 och 84 år.
— i = 4: personer som är 85 år eller äldre.”
29. Artikel 65 ska ersättas med följande:
”Artikel 65
Meddelande om genomsnittliga årskostnader
1. Den genomsnittliga årskostnaden per person i varje åldersgrupp ett bestämt år ska meddelas revisionskommittén senast vid utgången av det andra året efter det år uppgifterna avser.
2. De genomsnittliga årskostnader som meddelats enligt punkt 1 ska varje år offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning efter godkännande av administrativa kommissionen.
3. Om en medlemsstat inte kan meddela de genomsnittliga årskostnaderna för ett visst år inom den tidsfrist som avses i punkt 1 ska den inom samma tidsfrist begära tillstånd av administrativa kommissionen och revisionskommittén att få använda de genomsnittliga årskostnader för den medlemsstaten som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning för året som föregår det specifika år för vilket meddelande saknas. När en medlemsstat begär ett sådant tillstånd ska den förklara varför den inte kan meddela de genomsnittliga årskostnaderna för året i fråga. Om administrativa kommissionen, med beaktande av revisionskommitténs yttrande, godkänner medlemsstatens begäran, ska de genomsnittliga årskostnaderna för året som föregår det år för vilket meddelande saknas åter offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.
4. Tillstånd enligt punkt 3 får inte beviljas för två på varandra följande år.”.
30. Artikel 66.2 ska ersättas med följande:
”2. De återbetalningar mellan medlemsstaternas institutioner som anges i artiklarna 35 och 41 i grundförordningen ska göras genom förbindelseorganet. Det får finnas ett särskilt förbindelseorgan för återbetalningar enligt artiklarna 35 och 41 i grundförordningen. Ömsesidiga fordringar får kvittas mellan förbindelseorganen.”
31. Artikel 67 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 3 ska ersättas med följande:
”3. Med avseende på artikel 6.5 andra stycket och artikel 73.2 i tillämpningsförordningen ska den period som anges i punkterna 1 och 2 i den här artikeln inte börja löpa innan behörig institution har fastställts.”
b) Punkt 7 ska ersättas med följande:
”7. Revisionskommittén ska underlätta det slutgiltiga avslutandet av räkenskaperna om tvisten inte kan biläggas inom den tid som anges i punkt 6 och ska, efter motiverad begäran från någon av parterna, lämna ett yttrande om tvisten inom nio månader efter den månad under vilken ärendet hänsköts till kommittén.”
32. Artikel 68.2 ska ersättas med följande:
”2. Räntan ska beräknas på grundval av den referensränta som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner plus två procentenheter. Den referensränta som gäller den första dagen i den månad då förfallodagen infaller ska tillämpas.”
33. Artikel 70 ska utgå.
34. Artikel 72.1 ska ersättas med följande:
”1. Om inte annat föreskrivs i artikel 73 i tillämpningsförordningen får en medlemsstats institution om den felaktigt har betalat ut förmåner till en person, enligt de villkor och begränsningar som gäller enligt den lagstiftning som den tillämpar, begära att institutionen i varje annan medlemsstat som är ansvarig för att betala ut förmåner till denna person drar av det felaktiga beloppet från fordringar som personen i fråga har eller från löpande utbetalningar till personen i fråga, oavsett från vilken gren av trygghetssystemen som förmånen utbetalas. Institutionen i den sistnämnda medlemsstaten ska dra av beloppet i fråga enligt de villkor och begränsningar som gäller för en sådan avräkning enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, som om den själv hade betalat ut för höga belopp, och överföra det avdragna beloppet till den institution som felaktigt betalat ut förmåner.”
35. Artikel 73 ska ersättas med följande:
”Artikel 73
Reglering av felaktiga kontantförmåner och vårdförmåner och avgifter i fall av en retroaktiv ändring av tillämplig lagstiftning eller andra situationer där en institution inte var behörig
1. Vid retroaktiv ändring av tillämplig lagstiftning, inbegripet situationer som avses i artikel 6.4 och 6.5 i tillämpningsförordningen, samt i andra fall där en institution som inte var behörig har betalat ut eller utgett förmåner felaktigt eller mottagit avgifter felaktigt, ska denna institution sammanställa en redovisning av det utbetalda eller mottagna beloppet och översända den till den institution som fastställts som behörig för återbetalningsändamål, inom sex månader från det att ändringen av tillämplig lagstiftning har fastställts eller den institution som är ansvarig för att bevilja förmånerna eller ta emot avgifterna har fastställts.
2. Vårdförmåner ska återbetalas av den institution som fastställts som behörig i enlighet med artiklarna 66, 67 och 68 i tillämpningsförordningen.
3. Den institution som fastställts som behörig för utbetalningen av kontantförmånerna ska dra av det belopp som den ska återbetala till den institution som inte var behörig, eller som endast var provisoriskt behörig, från fordran för motsvarande förmåner som den är skyldig den berörda personen och överföra det avdragna beloppet till den sistnämnda institutionen utan dröjsmål.
Om det felaktigt utbetalda beloppet överstiger det fordringsbelopp som den institution som fastställts som behörig ska betala, eller om det inte finns någon fordran, ska den institution som fastställts som behörig dra av detta belopp från löpande utbetalningar, enligt villkor och begränsningar enligt den lagstiftning den tillämpar, och utan dröjsmål överföra det avdragna beloppet till den institution som felaktigt betalade ut kontantförmånerna, såsom återbetalning.
4. Den institution som felaktigt mottagit avgifter från en fysisk eller juridisk person ska inte återbetala beloppen i fråga till den person som betalade dem förrän denna institution har fått de ifrågavarande beloppen bekräftade av den institution som fastställts som behörig.
På begäran av den institution som fastställts som behörig, som ska göras senast tre månader efter det att institutionen har mottagit redovisningen av det belopp som betalats eller mottagits, ska den institution som felaktigt mottagit avgifter överföra dessa avgifter till den institution som fastställts som behörig för den perioden, i syfte att reglera situationen beträffande de avgifter som den fysiska eller juridiska personen är skyldig den. De överförda avgifterna ska anses ha betalats retroaktivt till den institution som fastställts som behörig.
Om de avgifter som mottagits felaktigt överstiger det belopp som den fysiska eller juridiska personen är skyldig den institution som fastställts som behörig, ska den institution som felaktigt mottagit avgifterna återbetala överskottet till den berörda fysiska eller juridiska personen, beräknat i enlighet med nationell rätt.
5. Förekomst av tidsfrister i nationell lagstiftning utgör inte en giltig grund för att vägra reglering av fordringar mellan institutioner enligt denna artikel.
6. När det gäller ett förfarande enligt artikel 5.3 eller 6.3 i tillämpningsförordningen ska den här artikeln inte gälla fordringar som var äldre än 36 månader den dag då förfarandet inleddes.
7. Två eller flera medlemsstater får enas om särskilda bestämmelser och förfaranden som skiljer sig åt från dem som föreskrivs i punkterna 1–6 i den här artikeln och får, när det gäller vårdförmåner, tillämpa artikel 35.3 i grundförordningen, förutsatt att de bestämmelserna och förfarandena inte missgynnar de berörda personerna.
8. Administrativa kommissionen ska fastställa detaljerade arrangemang för tillämpningen av den här artikeln.”
36. Artikel 75 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 1 ska följande strecksats läggas till:
”—
det datum då fordran förfaller: det datum då skulden skulle ha betalats enligt lagstiftningen i den sökande partens medlemsstat.”
b) Punkt 3 ska utgå.
c) Följande punkt ska läggas till:
”4. Om återbetalning av avgifter för social trygghet gäller en person som bor eller vistas i en annan medlemsstat får den medlemsstat som ska återbetala beloppet, i enlighet med artikel 2.2 i tillämpningsförordningen underrätta vistelse- eller bosättningsmedlemsstaten om den kommande återbetalningen utan att först ha mottagit en föregående begäran om att göra detta.”
37. Artikel 77 ska ersättas med följande:
”Artikel 77
Delgivning
1. Den anmodade parten ska, på begäran av den sökande parten och i enlighet med gällande regler om delgivning av liknande dokument eller beslut i den egna medlemsstaten, delge mottagaren alla dokument och beslut, även av juridisk art, som kommer från den sökande partens medlemsstat och som gäller en fordran eller indrivning av denna fordran.
2. Begäran om delgivning ska åtföljas av ett standardformulär innehållande åtminstone följande uppgifter, samt det dokument eller beslut som ska delges:
a) Namn, adress och andra uppgifter som är relevanta för identifiering av mottagaren.
b) Syftet med delgivningen och den tidsfrist inom vilken delgivningen ska ske.
c) En beskrivning av det dokument eller beslut som ska delges samt den berörda fordrans art och belopp.
d) Namn, adress och andra kontaktuppgifter avseende
i) det kontor som är ansvarigt när det gäller det dokument eller beslut som ska delges, och
ii) om det inte är samma kontor som det som avses i led i, det kontor som kan lämna ytterligare upplysningar om delgivningen eller förfarandet för att bestrida betalningsskyldigheten.
3. Den anmodade parten ska utan dröjsmål underrätta den sökande parten om de åtgärder som har vidtagits med anledning av dess begäran om delgivning, och särskilt om vilket datum beslutet eller dokumentet skickades till mottagaren.
4. Den sökande parten ska begära delgivning enligt denna artikel endast om den inte kan utföra delgivningen i enlighet med reglerna för delgivning av den berörda handlingen i sin medlemsstat, eller om en sådan delgivning skulle medföra orimliga svårigheter.
5. Den anmodade parten ska säkerställa att delgivning i den anmodade partens medlemsstat utförs i enlighet med gällande nationella lagar, andra författningar och administrativ praxis i den anmodade partens medlemsstat.
6. Punkt 5 ska inte påverka annan typ av delgivning som utförs av en myndighet i den sökande partens medlemsstat i enlighet med de regler som gäller i den medlemsstaten. En myndighet i den sökande partens medlemsstat får delge alla handlingar direkt med rekommenderad post eller på elektronisk väg till en person som befinner sig på en annan medlemsstats territorium.”
38. Artikel 78 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. Den anmodade parten ska på begäran av den sökande parten driva in fordringar som omfattas av ett dokument som medger verkställighet i den sökande partens medlemsstat. En begäran om indrivning ska åtföljas av ett enhetligt dokument som medger verkställighet i den anmodade partens medlemsstat.”
b) I punkt 2 ska led b utgå.
c) Punkterna 3 och 4 ska ersättas med följande:
”3. Innan den sökande parten begär indrivning ska de lämpliga indrivningsförfaranden som finns i den sökande partens medlemsstat tillämpas, utom i följande fall:
a) Om det är uppenbart att det inte finns några tillgångar för indrivning i den sökande partens medlemsstat eller att ett sådant förfarande inte leder till att hela fordran betalas, och den sökande myndigheten har specifika upplysningar som tyder på att den berörda personen har tillgångar i den anmodade partens medlemsstat.
b) Om tillämpningen av sådana förfaranden i den sökande partens medlemsstat skulle medföra orimliga svårigheter.
Om en anmodad part mottar en begäran om indrivning från en sökande part ska den sökande parten på begäran av den anmodade parten tillhandahålla alla ytterligare upplysningar som den anmodade parten behöver för indrivningen av fordran. Den sökande parten ska inte vara skyldig att tillhandahålla de upplysningar som anges i artikel 76.3 i tillämpningsförordningen.
4. Begäran om indrivning ska även innehålla en försäkran från den sökande parten om att villkoren i punkterna 2 och 3 är uppfyllda.”
d) Följande punkt ska läggas till:
”6. En begäran om indrivning av en fordran får åtföljas av andra handlingar som avser fordran och som utfärdats i den sökande partens medlemsstat”.
39. Artiklarna 79–82 ska ersättas med följande:
”Artikel 79
Dokument som medger verkställighet av indrivningen
1. Det enhetliga dokument som medger verkställighet i den anmodade partens medlemsstat ska motsvara det väsentliga innehållet i det ursprungliga dokument som medger verkställighet och ska utgöra den enda grunden för de indrivnings- och säkerhetsåtgärder som vidtas i den anmodade partens medlemsstat. Det ska inte bli föremål för någon form av åtgärd för erkännande, komplettering eller ersättande i den medlemsstaten.
2. Det enhetliga dokumentet som medger verkställighet ska innehålla följande:
a) Namn och adress och andra uppgifter som är relevanta för identifiering av den berörda fysiska eller juridiska personen eller den tredje part som innehar dennes tillgångar.
b) Namn och adress och andra relevanta uppgifter om det kontor som är ansvarigt för fastställandet av fordran, och, om det inte är detsamma, det kontor som kan lämna ytterligare upplysningar om fordran eller möjligheterna att bestrida betalningsskyldigheten.
c) Uppgifter som är relevanta för identifiering av det dokument som medger dess verkställighet som har utfärdats i den sökande partens medlemsstat.
d) En beskrivning av fordran, inbegripet dess art, vilken period den omfattar, det datum då fordran förfaller och andra datum av betydelse för verkställighetsförfarandet, fordrans storlek, inbegripet kapitalbelopp, ränta, böter, administrativa sanktioner och alla andra upplupna avgifter och kostnader angivna i valutan i den sökande och den anmodade partens medlemsstater.
e) Datumet då den sökande eller den anmodade parten delgav mottagaren dokumentet.
f) Från och med vilken dag och under vilken period verkställighet är möjlig enligt gällande lagstiftning i den sökande partens medlemsstat.
g) Annan relevant information.