Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 10

1889-02-12 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:10, Lagutskottets Utlåtande N:o 10

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 12 februari 1889, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar

i konkurslagen den 18 september 1862.

Till lagutskottets handläggning hafva af vederbörande kammare

hänvisats sex särskilda motioner om ändringar i konkurslagen den 18

september 1862, hvilka motioner afgifvits, inom Första Kammaren af

herr Samzelius, n:o 16, samt inom Andra Kammaren af herr A. Wendt,

n:o 12, af herr M. Dahn, n:o 14, af herr A. Svenson i Edum, n:o 43,

af herr C. A. Ekeborgh, med hvilken herr J. Ericsson instämt, n:o 92,

och af herr O. H. Ström, n:o 106.

I herr Samzelius'' motion föreslås, att Riksdagen måtte för sin del

besluta, att 98 och 104 §§ konkurslagen skola erhålla följande ändrade

lydelse:

98 §.

»I öfverläggning och beslut angående ackordsförslag må ej de

borgenärer taga del, hvilka förmånsrätt för sina bevakade fordringar

yrkat, utan i den mån de det yrkande återkalla, ej heller de, som efter

konkursens början fått fordran deri å sig öfverlåten. Annan borgenär

må i röstningen deltaga, ändå att hans fordran bestridd är.»

Bill. till Riksd. Prof. 1889. 7 Samt. 5 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

104 §.

»Ackord må ej, ändå att det ej bestridt är, af rätten fastställas:

då beslutet icke i laga ordning tillkommit; då gäldenär blifvit dömd

för bedrägligt förhållande eller annan oredlighet mot sina borgenärer,

eller medan han under tilltal derför står; då anledning är, att gäldenär

hemligen gynnat någon borgenär vid ackordet, eller att annat svek

dervid egt rum; då ackordet ej gifver lika rätt och, beräknadt för den

tid, vid hvilken fastställelsen sker, minst femtio för hundrade af fordringsbeloppet

åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen

förklarat sig ty förutan med ackordet nöjde; då det uppenbarligen

länder till skada för borgenärerne.

Bestrides ackordet på den grund att säkerhet ej finnes för dess

fullgörande; pröfve rätten, efter omständigheterna, huruvida fastställelse

på sådan grund vägras må.»

Till stöd för sitt förslag åberopar motionären hvad han andragit

i en år 1887 af honom afgifven motion (n:o 17 bland motioner i Första

Kammaren 1887 A), som i anseende till Riksdagens upplösning

icke blef af kamrarne slutligen handlagd. I denna motion anfördes:

»Vid utarbetandet af vår nu gällande konkurslag af den 18 september

1862 tjenade, såsom bekant är, den franska koukurslagen hufvudsakligen

till mönster. Bland de nyheter, som genom konkurslagens

antagande infördes i vår lagstiftning, torde icke någon vara vigtigare

än det så kallade tvångsackordet. Infördt äfven i flere andra länders

lagstiftning, ansåg man sig här sakna tillräcklig anledning motsätta

sig att liksom på försök införa den främmande gästen på vår konkurslagstiftnings

område, utan att så noga göra sig reda för följderna

deraf. Vårt grannland Finland var dock försigtigare. Det antog nemligen

väl en ny konkurslag, daterad den 9 november 1868, hvilken i

många hänseenden är en afbild af svenska och franska konkurslagarne,

men man undvek att tillegna sig deras bestämmelser om tvångsackordet,

likasom äfven en annan kanske foga mindre vigtig, nemligen om rättens

ombudsman.

1 den strömning, som den tiden gjorde sig gällande till förmån

för det franska konkurssystemet, kunde äfven våra andra grannländer

Norge och Danmark icke undgå att deraf beröras. 1 Norge infördes

nemligen tvångsackordet genom Lov om Concurs og Concursboers behandling

den 6 juni 1863, och i Danmarks nu gällande konkurslag af

den 25 mars 1872 återinfördes tvångsackordet efter att eu längre tid

hafva varit afskaffadt. Genom en lag af den 3 juni 1874 har man

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

dock i Norge sett sig nödsakad att göra åtskilliga inskränkningar i

tvångsackordet. Sålunda erhåller gäldenär icke ackord, då han dömts

för vissa slag af oredlighet eller vårdslöshet; då han tillförene varit i

konkurs, så vida borgenärerne genom ackordet icke erhålla minst 60

procent af sina bevakade fordringar, och då hans obestånd är vålladt

af honom sjelf m. m. Den danska konkurslagen är mot gäldenären i

flera hänseenden ännu strängare. Äfven i flere andra länder har man

på senare tiden funnit sig nödgad återgå till skärpta bestämmelser

mot de missbruk, tvångsackordet föranledt.

Vid tillämpning hos oss af 1862 års konkurslag dröjde det icke

länge, innan man fick en bedröflig erfarenhet af dess verkningar i

synnerhet i det afseende, hvarom här är fråga, eller beträffande tvångsackordet.

Konkursernas antal ökades i oroväckande grad. Den jemförande

konkursstatistiken anvisade åt Sverige den tvetydiga äran att

i förhållande till folkmängden stå främst i afseende å antalet af konkurser.

Mången begagnade konkursen och tvångsackordet såsom ett

förvärfsmedel. Tvångsackorder faststäldes af rätten, då stundom ej

mer än fem procent och någongång ännu mindre utaf det bevakade

fordringsbeloppet af gäldenären erbjöds utan ringaste säkerhet för

ackordets fullgörande. Klagomål anfördes deröfver, men blefvo till en

början obeaktade. Slutligen hafva dock åtgärder från lagstiftarens sida

blifvit vidtagna, hvilka äro egnade att åtminstone i någon mån stäf]a

de öfverklagade olägenheterna. Genom kongl. förordningen den 12

september 1868 gjordes nemligen ett tillägg till 104 § konkurslagen,

åsyftande att bereda säkerhet för ackordets fullgörande. Genom kongl.

förordningen den 12 maj 1870 erhöll nyssnämnde § den förändrade

lydelse, att ackord icke finge fastställas, hvilket ej gåfve minst 25 för

hundrade af fordringsbeloppet åt alla de borgenärer, som det anginge

och som ej uttryckligen förklarat sig ty förutan med ackordet nöjde.

Slutligen blef genom lagen den 5 juli 1884 ackordsprocentens minimum

höjdt till femtio.

Under det betryck i affärsverlden, som sedermera i högre grad

än förut allmänneligen herskat, har emellertid uppfinningsförmågan

att kringgå gällande föreskrifter förvånansvärdt utbildadts. Från flera

håll förspörjes, att man är sysselsatt med att genomdrifva tvångsackord,

då gäldenären visserligen erbjudit att betala 50 procent å de

i konkursen bevakade belopp men icke förr än fem, på några ställen

tio år eller längre efter det ackordet blifvit faststäldt och utan något

slags räntegodtgörelse för den tid borgenären sålunda måste undvara

liqvid för sin redan vid konkursens början förfallna fordran. På andra

ställen lärer man förfara på det sätt, att gäldenären väl erbjuder 50

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

procent ackord, men förbehåller sig att derå vid liqvid erhålla viss

rabatt, exempelvis 25 procent. Klart är det, att genom ett sådant

tillvägagående kan det i lag faststälda minimum för ackordet i sjelfva

verket nedbringas till hvilken siffra man önskar; ty i samma mån det

räntefria betalningsanståndet utsträckes eller rabatten höjes, i samma

mån nedbringas ock ackordsprocenten. Det aritmetiska problemet kan

lätt lösas. Möter svårighet för erhållande af den i konkurslagen föreskrifna

pluralitet, vidtalar gäldenären någon god vän, som inlöser det

felande fordringsbeloppet af den motsträfviga borgenären och betalar

honom fullt. Nyligen har jag till och med erfarit, att en borgenär,

som vägrade ingå på ackord och åtalat gäldenären för vårdslöst förfarande,

af en vän till den sistnämnde genom notarius publiens uppfordrades

att, emot full betalning så till kapital som ränta, öfverlåta

sin vexelfordran, hvilken den ifrågavarande vännen förmenade sig ega

rätt att till den under åtal stående gäldenärens »heder» enligt vexellagen

inlösa.

Danska konkurslagen innehåller det välbetänkta stadgande, att

från rätt att deltaga i öfverläggning och beslut i fråga om tvångsackord

äro uteslutne icke blott, såsom hos oss, de borgenärer, hvilka

yrkat förmånsrätt för sina bevakade fordringar, utan äfven vissa närmare

anförvandter till gäldenären samt de, hvilka fått sina fordringar

på sig öfverlåtne efter konkursens början; viljande jag dock för närvarande

icke ifrågasätta någon inskränkning i anförvandters rätt att

fortfarande deltaga i dylika frågors behandling, så vida nemligen de

icke efter konkursens början fått fordringarna å sig öfverlåtna.

I ett annat hänseende synes mig vår konkurslag äfven erfordra

något skärpta bestämmelser. Såsom bekant är, kan under vissa i

konkurslagen angifna förhållanden ansvar ådömas gäldenär dels för

bedrägeri, dels för annan oredlighet och dels för uppenbar vårdslöshet,

men endast den högsta graden af brottslighet, eller då gäldenären

fälles till ansvar för bedrägligt förhållande mot sina borgenärer, utgör

lagligt hinder för honom att erhålla tvångsackord. En oredlig borgenär,

som för sitt brott dömts ända till två års straffarbete, är således

oförhindrad att med sina vänners tillhjelp bereda sig tvångsackord,

och ett auhängiggjordt åtal för ett sådant brott föranleder icke ens

uppskof med ackordets fastställande. I Frankrike, hvarifrån man hufvudsakligen

hemtat sin visdom i konkurslagstiftningen, är man dock

icke så liberal. Franska konkurslagen, likasom äfven den för hela

tyska riket gällande konkursordning af den 10 februari 1877, känner

icke någon tredelning af konkursgäldenärs brottslighet. Enligt begge

dessa lagar kan konkursgäldenär, som gjort bedräglig konkurs, eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

gjort sig hemfallen till bedrägeri och annan oredlighet — gjort banqueroute

frauduleuse — ej erhålla ackord, hvaremot den, som gjort

endast enkel bankrutt (banqueroute simple), under vissa förhållanden

kan få ackord; men detta ackord, om ock enhälligt antaget af borgenärerna,

gäller i Frankrike icke utan fastställelse af handelsdomstolen.

Fn sådan domstol utgöres hufvudsakligen af de förnämsta affärsmännen

på platsen, och en så sammansatt domstol tillkommer den mest vidsträckta

och omfattande pröfningsrätt i afseende å ackordet. Man pröfvar

der, huru vida gäldenärens förhållande varit sådant, att han gjort

sig förtjent att återvända till affärslifvet, eller om han begått sådana

handlingar, hvilka, derest de lemnas obestraffade, skulle såra det allmänna

rättsmedvetandet och skada samhället. Följderna af detta rigorösa

förfarande äfvensom af stadgandet i franska konkurslagen, att

konkursens början återflyttas till den tid, då gäldenärens obestånd i

verkligheten inträffade, hafva visat sig ganska tillfredsställande, åtminstone

i jemförelse med hvad förhållandet för närvarande är hos oss.»

Motionären hänvisade derefter till ett af Kongl. Maj:t i högsta

domstolen meddeladt utslag, enligt hvilket högsta domstolen enhälligt

funnit hinder icke möta för fastställelse af ackord, hvarigenom gäldenären

skulle till sina borgenärer erlägga tillhopa 50 procent af fordringsbeloppet-,

att betalas med en femtedel eller tio procent af fordringsbeloppet

under hvarje af fem på hvarandra följande år efter ackordets

fastställelse. Närmare kännedom om beskaffenheten af detta fall kan

inhemtas af handlingar, hvilka finnas tryckta såsom bilagor till den

vid innevarande riksdag väckta motionen i ämnet. I sistnämnda motion

tillägger motionären, att flere, det allmänna rättsmedvetandet än

mera sårande fall än de förut omförmälda sedermera inträffat och ådagalagt

det trängande behofvet af lagstiftarens ingripande.

Med det af motionären framstälda förslag till ändring af 98 §

afses att från rösträtt vid pröfning af ackordsförslag utestänga sådana

borgenärer, hvilka efter konkursens början fått fordringar deruti å sig

öfverlåtna. Väl må det vara sant, att den omständighet, att en person

efter konkursens början blifvit genom öfverlåtelse innehafvare af fordran

deruti, ej sällan tyder på ett sådant förhållande mellan denne person

och gäldenären, att den ifrågavarande borgenären ej borde få deltaga

i behandlingen af fråga om ackord. Men man synes dock icke

vara berättigad att, utan vidare bevis, i alla eller ens i det öfvervägande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

antalet fall antaga tillvaron af ett sådant förhållande. Inom utskottet

har sålunda anförts ett fall, der ett flertal borgenärer gemensamt inlöst

en fordran, hvars innehafvare af enskildt agg mot gäldenären motsatt

sig ett för borgenärerna fördelaktigt ackord. Utskottet anser sig derför

icke kunna biträda motionärens förslag i denna del.

Hvad deremot angår de ifrågasatta ändringarne i 104 §, är utskottet

till fullo ense med motionären beträffande förslagets syfte. Enligt

nuvarande bestämmelser uteslutes från förmånen att kunna erhålla

ackord sådan gäldenär, som gjort sig skyldig till bedrägligt förhållande

mot sina borgenärer, d. v. s. någon af de förbrytelser, som omtalas

i 1 § af 23 kap. strafflagen. Men då jemväl de i 2 § af samma

kapitel omförmälda förbrytelser, hvilka sammanfattas under benämningen

oredlighet mot borgenärer, äro af ganska grof beskaffenhet och

kunna föranleda så strängt straff som straffarbete ända till två år, anser

utskottet, lika med motionären, att skäl är för handen att låta

äfven den, som gjort sig skyldig till brott af denna sistnämnda art,

drabbas af ifrågavarande påföljd.

Beträffande den föreslagna ändringen af bestämmelserna om

ackordssummans minimibelopp, antager utskottet visserligen som möjligt,

att lagstiftarens mening icke varit, att lagen skulle kunna så tolkas,

som i verkligheten skett. Men då bestämmelsernas ordalydelse

föranledt en sådan tolkning, torde en rättelse härutinnan böra ega rum.

Utskottet hyser emellertid någon tvekan, huru detta lämpligast bör ske.

Att motionärens eget redaktionsförslag icke utesluter möjligheten af

olika tolkningar, synes antagligt deraf, att motionären funnit sig föranlåten

att, till undvikande af missförstånd, närmare utveckla hvad han

dermed afsett. I sjelfva verket kunna flere utvägar för ändamålets

vinnande tänkas. En af dessa har motionären angifvit. Utskottet föreställer

sig såsom ett synnerligen lämpligt sätt, att i lagen faststäldes

en viss tid, exempelvis ett år eller möjligen något mera, inom hvilken

ackordet skulle vara fullgjordt.

För vinnande af det åsyftade målet torde dock i alla händelser

vara rådligast att hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af förslag

i ämnet, helst möjligen äfven andra paragrafer i konkurslagen än de

af motionären särskildt påpekade kunna af förslaget beröras; hvarför

utskottet hemställer,

1) att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådana ändringar i konkurslagen

den 18 september 1862, att ackord i konkurs

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

ej må fastställas, der gäldenär blifvit dömd för oredlighet

mot sina borgenärer eller medan han står under

tilltal derför, eller då tiden för ackordets fullgörande

finnes vara så bestämd, att ackordssummans verkliga

belopp kan anses understiga femtio för hundrade af

fordringsbeloppet.

117 § 2 mom. i konkurslagen har följande lydelse:

»Utgår fordran med förmånsrätt, njutes derå full ränta till den

dag, som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan

fått uppbära betalning; dock gälle ej i intecknad fastighet förmånsrätt

till ränta, som upplupit före den dag, offentliga stämningen gafs, för längre

tid än tre år. År för fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej utfäst och

viss betalningstid ej heller bestämd; varde ändå ränta till fem för hundrade

om året derå beräknad från den dag, den offentliga stämningen

utfärdad blek»

Deremot lyder 17 kap. 9 § 1 mom. handelsbalken, enligt förordningen

den 16 juni 1875, sålunda: »Har någon inteckning i gäldenärs

fästa egendom; ege näst efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles,

förmånsrätt i samma egendom från den dag, inteckningen vid rätten

söktes; dock gälle ej förmånsrätt till ränta, som före utmätning eller

början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre år. År fast egendom

intecknad för fleras fordringar, och räcker den ej till för alla;

kåfve den, som äldre inteckning eger, företräde. Hafva flera inteckning

sökt å en dag; ege lika rätt.»

Med erinran om lydelsen af dessa båda lagrum, anför herr Wendt

i sin ofvan omförmälda moiion:

»Derest offentliga stämningen i konkurs alltid utfärdades samma

dag konkursen började, såsom förhållandet är då gäldenär sjelf söker

att få sin egendom till konkurs afträda, vore stadgandena i ofvan citerade

lagrum icke stridande mot hvarandra; men när borgenär söker,

att gäldenärs egendom skall till konkurs afträdas, kan oftast den offentliga

stämningen icke utfärdas samma dag, konkursen skall anses börjad.

Det kan till och med hända, ty det har händt, att flera månader

förflyta emellan konkursens början och den offentliga stämningens utfärdande.

Häraf är uppenbart, att ofvannämnda lagrum innefatta olika

stadganden rörande samma rättsförhållande. För undanrödjande häraf

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen för sin del ville besluta, antingen

att 117 § 2 mom. konkurslagen må erhålla följande ändrade lydelse:

Utgår fordran med förmånsrätt; njutes derå full ränta till den

dag, som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan fått

uppbära betalning; dock gälle ej i intecknad fastighet förmånsrätt till

ränta, som före konkursens början upplupen är, för längre tid än tre

år. År för fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej utfäst och viss betalningstid

ej heller bestämd; varde ändå ränta till fem för hundrade

om året derå beräknad från den dag, då offentliga stämningen utfärdad

blef;

eller ock att 17 kap. 9 § 1 mom. handelsbalken må få följande

ändrade lydelse:

Har någon inteckning i gäldenär fasta egendom; ege näst efter

de fordringar, hvarom i 6 § förmäles, förmånsrätt i samma egendom

från den dag, inteckningen vid rätten söktes; dock gälle ej förmånsrätt

till ränta, som upplupit, före utmätning eller den dag, offentlig

stämning i konkurs gafs, för längre tid än tre år. År fast egendom

intecknad för fleras fordringar, och räcker den ej till för alla; hafve

den, som äldre inteckning eger, företräde. Hafva flera inteckning sökt

å en dag; ege lika rätt.»

På de af motionären anförda skäl och då lagutskottet för sin del

finner lämpligast, att det ifrågavarande stadgandet i konkurslagen ändras

till öfverensstämmelse med motsvarande föreskrift i handelsbalken,

får utskottet hemställa,

2) att Riksdagen ville, med bifall till det första

af de i motionen framstälda alternativa förslag, för

sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 117 § 2 mom. i konkurslagen

den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 117 § 2 mom. i konkurslagen

den 18 september 1862 skall hafva följande

ändrade lydelse:

Utgår fordran med förmånsrätt; njutes derå full

ränta till den dag, som för utdelning bestämmes, der

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

borgenären ej dessförinnan fått uppbära betalning;

dock gälle ej i intecknad fastighet förmånsrätt till

ränta, som före konkursens början upplupen är, för

längre tid än tre år. År för fordran, hvarom nu sagdt

är, ränta ej utfäst och viss betalningstid ej heller bestämd;

varde ändå ränta till fem för hundrade om

året derå beräknad från den dag, den offentliga stämningen

utfärdad blef.

Herr Dahns motion åsyftar ändring i 60 § konkurslagen. Första

stycket af denna § har följande lydelse:

»Vid val till gode män eller sysslomän, så ock uti alla andra

mål, som röra förvaltning af gäldenärs bo, gälle såsom beslut den mening,

hvarom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, hvilkas fordringar

sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer

derjemte utgöra minst en fjerdedel af de röstande: kan beslut på

sådant sätt ej åstadkommas; värde yttrande inhemtadt af rättens ombudsman,

och gälle den mening, han biträder. Ej må i frågor, som

uppenbarligen röra endast en eller några borgenärers rätt, annan borgenär

i omröstningen deltaga. Bevakar medgäldenär eller löftesman jemte

borgenären samma fordran; ege de tillsammans röst, beräknad efter

den fordran: kunna de sig ej förena; gälle borgenärens mening, der

ej de andra honom utlösa eller för hans fordran ställa full säkerhet.»

Motionären anmärker, att till följd af de många konkurser, som

under senare tider egt rum, uppstått ett nästan yrkesmessigt jägtande

efter befattningar såsom god man och syssloman i konkurser. För

detta ändamål samlades fullmagter att föra talan för borgenärer, företrädesvis

för innehafvarne af de största fordringarne, som dertill ofta

vore förenade med förmånsrätt och sålunda icke medförde någon risk.

Innehafvarne af smärre fordringar, som icke utginge med förmånsrätt,

ansåge vanligen ej mödan värdt att vid valen af gode män

och sysslomän söka att motverka innehafvarne af de större fordringsegarnes

fullmagter. Följden blefve, att desse senare utsåge sig sjelfve

till gode män och sysslomän, på samma gång de åt sig bestämde arfvoden.

»Men», fortsätter motionären, »att lagstiftarens mening ej varit

densamma, till hvilket lagtolkningen fört, framgår bland annat deraf,

att enligt 44 § 4 kap. konkurslagen borgenärerna eg a att, då sysslojBill.

till Likså. Prot. 1889. 7 Sami. 5 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 , Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

män väljas pller sedermera, gifva dem särskild föreskrift att i förvaltningen

rätta sig efter; äfvensom att borgenärerna ega att bland sig

utse en eller flere, för hvilka sysslomännen, när så fordras, hafva att

visa redo: rättigheter, som ju annulleras, när sysslomännen sjelfva rösta

för mer än hälften af samtliga borgenärers röster. Jag har derför

tänkt mig, att sådan prioriterad fordringsegare, hvars fordran är intecknad

i fastighet under fastighetens halfva taxeringsvärde — eller,

om så anses nödvändigt, gerna en lägre siffra — ej skulle ega rätt

att deltaga i val till godemän och syssloman, och att — i analogi med

hvad som eger rum för rösträtts utöfvande vid kommunalstämma och

allmän rådstuga — ingen vid ofvan nämnda val skulle få rösta för mer

än en fullmagt utöfver sin egen fordran. Då skulle man blifva qvitt

dessa efterhängsna och opåkallade sysslomanskandidater, och de af förluster

drabbade fordringsegarne åtminstone blifva i tillfälle att välja

godemän och sysslomän efter sin egen åsigt.»

På grund af hvad motionären anfört föreslår han, »att Riksdagen

för sin del beslutar sådan ändring i och tillägg till 60 § 4 kap. konkurslagen,

att l:o) prioriterade fordringsegare, hvilkas fordran är intecknad

i ‘fastighet under fastighetens halfva taxeringsvärde, ej må ega rätt

att för sådan fordran deltaga i val till godemän eller sysslomän i anhängiggjord

konkurs; och att 2:o) ingen på grund af fullmagt skall

ega rätt att vid val af godemän eller sysslomän i konkurs rösta för

mer än en röstberättigad.»

Hvad först angår motionärens förslag, att innehafvare af intecknad

fordran icke skulle vid val af gode män och sysslomän i konkursen få

rösta för sin fordran, för så vidt den läge inom viss del af den

intecknade egendomens taxeringsvärde, möter i främsta rummet den

betänklighet, att äfven dessa fordringsegares rätt ofta kan vara beroende

af det sätt, hvarpå egendomen förvaltas. Erfarenheten har ju

ådagalagt, att fastigheter, älven i fall der ingen särskild anmärkning

kunnat göras mot konkursboets förvaltning, måst säljas till pris, som

betydligt understigit taxeringsvärdet, och att innehafvare af sådana

fordringar som de i motionen åsyftade måst för dessas skyddande inköpa

den intecknade egendomen. Dessutom skulle antagligen, om en

sådan bestämmelse infördes, ofta uppstå tvekan, om och i hvad mån

en intecknings läge vore sådant, att dess innehafvare borde förvägras

■

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

att för densamma rösta vid ifrågavarande val, hvaraf allehanda förvecklingar

lätt skulle kunna blifva en följd. Slutligen kan anmärkas,

att motionären icke ifrågasatt någon inskränkning i de borgenärers

rösträtt, hvilkas fordringar utgå med förmånsrätt framför inteckningar.

Utskottet anser sig derför icke kunna tillstyrka hvad motionären i denna

del föreslagit.

I fråga om motionärens andra förslag, åsyftande inskränkning i

rättigheten att genom ombud utöfva rösträtt vid valet, måste visserligen

medgifvas, att oegentligheter uppstått derigenom, att enligt nu gällande

bestämmelser en enda person kan på grund af fullmagter föra talan

för ett obegränsadtj antal borgenärer. Men de praktiska svårigheter,

som resa sig mot genomförandet af den föreslagna inskränkningen,

synas utskottet vara allt för stora i förhållande till den fördel, som dermed

skulle kunna vinnas. I många konkurser, särskildt sådana, der

gäldenären är köpman, är ett större eller mindre antal fordringsegare

boende å annan ort än den, der konkursen är anhängig. Om i dylika

fall konkursen är anhängig vid domstol å landet eller rådstufvurätt i

en mindre stad, skulle det, med en sådan föreskrift som den härföreslagna,

för de fleste af de å annan ort bosatte fordringsegarne varda

omöjligt att till ombud erhålla en på den plats, der konkurssammanträdena

hållas, boende och för uppdraget lämplig person. Följden häraf skulle

åter blifva, att desse borgenärer nödgades antingen afstå från deltagande

i ett med afseende på deras fordringar möjligen ytterst vigtigt val eller

ock med betydlig kostnad sjelfve begifva sig till platsen eller ditsända

särskilda ombud. Förslagets genomförande skulle följaktligen i dylika

fall, om det ock kunde vara fördelaktigt för de i orten bosatte borge-*

närerna, medföra väsentliga olägenheter för öfrige fordringsegare,

hvilkas antal stundom kan vara större än de förstnämndes.

Den hänvisning, motionären i förevarande afseende gjort till vildren

för rösträtts utöfvande vid kommunalstämma och allmän rådstuga,

är, enligt utskottets förmenande, icke af någon betydelse, då ju de

ojemförligt fleste af de i en kommuns angelägenheter röstberättigade

hafva sin vistelseort inom kommunen och följaktligen icke hafva någon

olägenhet af att deras rätt att utse ombud för utöfningen af sin rösträtt

är på angifvet sätt begränsad.

Af sålunda anförda skäl hemställer utskottet,

3) att herr Dahns ifrågavarande motion icke må

af Riksdagen bifallas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Genom nu gällande konkurslag infördes i vår lagstiftning rätt

för borgenärerna i konkurs att få upphäfda vissa till deras förfång före

konkursens början ingångna aftal eller vidtagna åtgärder. Härom

stadgas i de fem första momenten af 36 § konkurslagen:

dI mom. Har gäldenär genom gåfva afhändt sig egendom af sådant

värde,, att borgenärerna deraf märkelig skada haft, och äro ej mer än

tre månader före konkursens början förflutna, sedan gåfva af lös egendom

fullbordad, eller lagfart å gåfva af fastighet sökt blifvit; ege konkursboet

den egendom återvinna: samma lag vare, der köp, byte, lega

eller annat sådant aftal skett, och af missförhållandet mellan de å ömse

sidor utfästade vilkor skönjas kan, att aftalet hufvudsakligen har egenskap

af gåfva. Då egendom sålunda återvinnes, gälde konkursboet

derå gjord nödig kostnad, äfvensom, der något å andra sidan blifvit

erlagdt, det sålunda utgifna eller dess värde.

2 mom. Har under de trettio sista dagarne före konkursens början

gäldenären betalt gäld, som icke före den början till betalning förfallen

vant, eller har han under samma tid annorledes än med penningar,

vexlar, i köpenskap löpande förbindelser, eller andra, med hänsyn till

gäldenärens yrke, vanliga betalningsmedel, betalt förfallen gäld; gånge

den betalning åter, om borgenärerna derå tala; fordringsegaren obetaget

att i konkursen göra sin fordran gällande. I fråga om vexel, som på

gäldenären dragen är, må dock talan om återbäring af redan verkstäld

betalning, som med penningar skett, ej kunna anställas mot annan än

den, för hvars räkning vexeln dragen är, eller, om detta är gäldenären

sjelf, emot första emottagaren.

3 mom. Har under den tid, i nästföregående mom. sagd är, gäldenären

annorledes ingått aftal, hvarigenom han iklädt sig förbindelse

eller afhändt sig egendom, borgenärerna till förfång och under sådana

omständigheter, att den, med hvilken aftalet ingicks, haft skälig anledning

att sådant antaga; gånge ock det aftal, på borgenärernas åkäran,

åter så som i 1 mom. sägs.

4 mom. År under de sista trettio dagarne före konkursens början

pant af gäldenären lemnad för skuld, vid hvars tillkomst sådan säkerhet

ej varit betingad; vare pantsättningen utan verkan, der borgenärerna

det påstå.

5 mom. Har under sist sagda tid lös egendom blifvit för någon

borgenärs fordran i mät tagen och försåld; vare lagsom i 2 mom. sägs.»

Herr A. Svenson anmärker i sin här ofvan omförmälda motion,

att lagens bestämmelser i detta ämne icke visat sig tillräckliga att

hämma allehanda ofog i afsigt att undandraga gäldbundet bo egendom,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

som vid konkurs borde komma borgenärerna till godo. Han anser derför,

att vilkoren för anställande af återvinningstalan borde något förändras,

t. ex. så att i mom. 1 orden »tre månader», ändrades till »sex

månader», i mom. 2 »trettio sista ‘dagarne» ändrades till »sextio sista

dagarne» och i mom. 4 »trettio dagarne» till »sextio dagarne». Det

verksammaste medlet för ändamålets vinnande anser motionären dock

vara, att i konkurseden inrymdes ett tillägg, att gäldenären icke i och

för tilltänkt konkurs någon egendom på något sätt undanskaffat. På

grund häraf föreslår motionären, »att i konkurslagens 36 § mom. 1 ordet

tre utbytes mot ordet sex, samt att i mom. 2 och 4 ordet trettio utbytes

mot ordet sextio;» äfvensom »att i 26 § i edsformuläret efter ordet

undantaget införes: och icke i och för tilltänkt konkurs någon egendom

undanskaffat».

Vid bestämmandet af den tid före konkursens början, som får hafva

förflutit, för att återvinningstalan af ifrågavarande beskaffenhet må kunna

anställas, har lagstiftaren att taga hänsyn icke blott dertill, att svildiga

tillställningar till borgenärers förfång så vidt möjligt förekommas, utan ock

till angelägenheten deraf, att helgden af ingångna aftal och bestående rättsförhållanden

icke bringas i fara. De komiterade, som uppgjorde förslag

till 1862 års konkurslag hade, såsom deras år 1859 afgifna betänkande

(sid. 66 och 67) utvisar, sin uppmärksamhet rigtad på nödvändigheten,

att båda dessa kraf blefve tillgodosedda. Utskottet föreställer sig ock,

att de af komiterade föreslagna och sedermera i lagen intagna tidsbestämmelser

ganska nära träffat hvad som i allmänhet måste anses vara

det rätta, och att en ändring derutinnan skulle, om den ock ur den ena

synpunkten vore till gagn, ur den andra synpunkten sedt medföra motsvarande,

om ej större olägenheter. Med hvarje utsträckning af den

ifrågavarande tidrymden växer nemligen faran derför, att återvinningstalan

skulle kunna göras gällande mot personer, som genom de omständigheter,

hvarunder så väl de som gäldenären handlat, bort vara

skyddade mot sådan talan.

Att, på sätt motionären jemväl föreslagit, i den ed, som gäldenären

enligt 26 § konkurslagen har att aflägga och till hvars afläggande han

kan genom tvångsåtgärder nödgas, inrymma en förklaring, att han icke

i och för tilltänkt konkurs någon egendom undanskaffat, finner utskottet

synnerligen betänkligt. Införandet af en sådan förklaring, hvars omfattande

beskaffenhet! öfverlemnar bedömandet af ganska sammansatta

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

förhållanden och bevekelsegrunder åt gäldenärens egen samvetsgrannhet,

skulle nemligen, enligt utskottets tanke, betydligt öka den frestelse

till mened, för hvilken redan nu så många just vid afläggandet af

gäldenärsed i konkurs äro utsätta/

Utskottet anser sig följaktligen böra hemställa,

4) att herr A. Svensons förevarande motion icke

må vinna Riksdagens bifall.

Herr Ekeborgh återupptager den vid många föregående tillfällen

behandlade frågan om afskaffande af institutionen rättens ombudsman

i konkurser, i det han — med hänvisning till hvad han i en vid 1888

års riksdag afgifven motion (n:o 58 bland motioner i Andra Kammaren)

anfört — föreslår »att Riksdagen ville besluta, att i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Magt låta utarbeta och för nästa Riksdag

framlägga förslag till sådan ändring uti nu gällande konkurslag,

att institutionen af rättens ombudsman i konkurser må varda upphäfd».

I fråga om de skäl, som kunna anföras för institutionens bibehållande,

tillåter sig utskottet att hänvisa till hvad utskottet anfört i

första punkten af sitt utlåtande, n:o 22, i anledning af de vid sistlidne

års riksdag väckta motioner med ändringar i konkurslagen. Utskottet

anmärkte i andra punkten af samma utlåtande, att hufvudsakliga anledningen

till dfet missnöje mot institutionen, som under de senare åren

på ett oförtydbart sätt framträda vore att söka i de dryga kostnader,

som konkursförvaltningen medförde, särskildt genom arfvodet till rättens

ombudsman. Med afseende härå och i anledning af väckt motion i

sådant syfte hemstälde lagutskottet, att Riksdagen ville i skrifvelse

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till ändring i gällande konkurslag i syfte att medelst

bestämda föreskrifter i afseende å arfvodet för konkursbos förvaltning

förekomma att samma arfvode kan uppdrifvas till oskäligt belopp.

Denna utskottets hemställan bifölls af båda kamrarne; och skrifvelse i

ämnet blef den 2 maj 1888 till Kongl. Maj:t afbiten (n:o 43). Riks
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

dagens berörda framställning är, enligt hvad justitieombudsmannens

embetsberättelse utvisar, ännu beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden anser sig.utskottet böra

hemställa,

5) att herr Ekeborghs förevarande motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I 77 § konkurslagen stadgas: »Vädjar någon mot rättens dom;

åligge rätten eller domaren att alla handlingar, som tvisten röra, till

hofrätten insända tre veckor förr än parterna skola sig der inställa.»

I herr Ströms hithörande motion anmärkes, att bestämmelse saknas

derom, att handlingarne, sedan tvisten är afgjord, skola återsändas

till rätten eller domaren. Då en sådan bestämmelse, enligt motionärens

förmenande, vore af vigt, bland annat derför, att man ej skulle drabbas

af högre lösen, ifall man behöfde officiel afskrift af dessa handlingar,

sedan slutlig dom öfver tvistiga bevakningar fallit, föreslår motionären

»att Riksdagen måtte besluta ett tillägg till 77 § konkurslagen af ungefär

följande lydelse: och åligger det hofrätten att, sedan slutlig dom

fallit, oförtöfvadt återsända handlingarna till rätten eller domaren».

Såsom bekant skola alla handlingar i konkursmål ingifvas i två

exemplar, af hvilka det ena stannar hos rättens ombudsman och ingår

i den hos honom förvarade s. k. duplettakten. I de flesta fall torde

det således vara för vederbörande parter eller andra i saken intresserade

möjligt att hos rättens ombudsman erhålla afskrifter af konkurshandlingarne,

der dessa icke äro hos rätten eller domaren tillgängliga. För

de utan tvifvel högst sällsynta undantagsfall, då äfven denna utväg att

i orten erhålla afskrift af dylika handlingar icke kan anlitas, synes det

icke vara skäl ålägga hofrätterna att till underdomstolarne återställa

insända konkursakter.

Härtill kommer, att, då ett mål från hofrätt fullföljes hos Kongl.

Maj:t, akten måste från hofrätten insändas till justitierevisionen, och

att motionärens förslag icke innefattar föreskrift för denna sistnämnda

myndighet att återställa handlingarne.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Lagutskottet hemställer följaktligen

6) att herr Ströms ifrågavarande motion må af

Riksdagen lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 12 februari 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

Mot utskottets hemställan i punkten 3):

af herr Smedberg, som ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen

att för sin del besluta sådan ändring i 4 kap. 60 § konkurslagen,

att ingen på grund af fullmagt skulle ega rätt att vid val af

gode män eller sysslomän i konkurs rösta för mera än TV af summan

utaf de anmälda fordringsbeloppen;

af herr H. Andersson i Nöbbelöf, som ansett, att utskottet bort

tillstyrka bifall till herr Dahns ifrågavarande motion, dock med den

ändring i första punkten af förslaget att prioriterade fordringsegare,

hvilkas fordran vore intecknad i fastighet inom | af fastighetens taxeringsvärde,

icke skulle ega rätt att för sådan fordran deltaga i val af

gode män och sysslomän i konkurs; och

af herrar P. Pehrson i Törneryd och C. Persson i Stallerhult, samt

mot utskottets hemställan i punkten 4):

af herrar Smedberg, P. Pehrson i Törneryd, A. Göransson och

C. Persson i Stallerhult, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall

till herr A. Svenssons i Edum förslag i fråga om 36 § 1 mom. konkurslagen.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1889.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1889:5 Skrifvelse till Konungen, angående ändrade bestämmelser rörande fastställelse af ackord i konkurs. s. 5 i texten
  2. Rskr. 1889:6 Skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 117 § 2 mom. i konkurslagen den 18 september 1862. s. 7 i texten