Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o SO

1892-03-07 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,6 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:20, Lagutskottets Utlåtande N:o SO

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

1

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar

i strafflagen den 16 februari 1864.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat tre

särskilda motioner om ändringar i strafflagen den 16 februari 1864, hvilka

motioner afgifvits af herr Olof Olsson, n:o 109, samt af herrar Jan Eliasson,

n:o 24, och Nils Petersson, n:o 121.

Herr Olof Olsson, med hvilken herrar Fridtjuv Berg och Edvard

Wavrinsky förklarat sig instämma, föreslår: »att Riksdagen måtte såsom

§13 besluta följande tillägg till kap. 4 strafflagen:

För den, som blifvit dömd till fängelse eller straffarbete, skall

från strafftiden afdragas den tid, han i och för ransakningen och före det

slutliga utslaget suttit häktad, dervid, om han gjort sig skyldig till straffarbete,

den tid han sutit i ransakningsfängelse skall till straffarbete öfvergå

i öfverensstämmelse med den i 4 kap. 6 § strafflagen stadgade grund,

att emot två månaders ransakningsfängelse svarar en månads straffarbete

och så vidare, hvarvid gäller, att, om vid sådan öfvergång af straff brutet

månadstal uppkommer, half månad räknas till femton dagar»; och anför

motionären till stöd för sin berörda framställning hufvudsakligen följande:

Rättvisa och billighet syntes fordra, att den, som blifvit dömd till straff

af frihetens förlust med eller utan tvångsarbete, ej längre beröfvades densamma

än enligt lag stadgadt vore. loke för ty förlängdes straffet med

Bih. till Riksd, Prot. 1892. 7 Samt. 14 Häft. (No 20.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

hela den tid, som till ransakningen erfordrades, ibland oskäligt länge.

Exempel skulle till och med ej saknas, att häktningstiden under ransakningen

öfverskjutit den tid, som genom straffet blifvit ådömd.

Härtill komme att, i följd af vårt fängelseväsendes nuvarande beskaffenhet,

ransakningsfången behandlades i det närmaste lika med den,

som blifvit till enkelt fängelse dömd, ja, till och med så till vida kunde

hafva det sämre, som fängelsedirektören vore förbunden att, så vidt ske

kan, skaffa den senare arbete, hvilket icke ålåge honom i afseende på

ransakningsfån ge.

Följden häraf torde äfven blifvit, att i ej få fall de anklagade

hellre åtagit sig mindre brott, till hvilka de ej känt sig skyldige, än

genom fortsatt nekande velat förlänga fängelsetiden, och i synnerhet att

de uraktlåtit att klaga öfver dom, som de ansett orättvis.

Dylika missförhållanden måste så mycket mera väcka ogillande och

såra rättskänslan, som häktningsrätten på senare tider väsentligen blifvit

utvidgad.

Redan genom den ursprungliga ordalydelsen af de häktningsrätten

rörande mom. 5, 6 och 7 i § 19 af kongl. förordningen den 16 februari

1864 angående nya strafflagens iuförande o. s. v. vore nämnda rätt betydligt

utsträckt. Men ännu mera hade detta blifvit fallet genom det

tillägg till mom. 6, som gjorts genom kongl. förordningen den 1 mars 1878.

Det vore väl sant, att den häktning, hvarom sistnämnda lagrum

handlade, afsåge att förekomma, att den för brott misstänkte rymmer eller

undanrödjer bevisning, och derför stundom vore nödvändig. Men då

genom det nämnda tillägget äfven den finge häktas, som ej hade stadigt

hemvist men misstänktes för brott, hvarå fängelse kan följa, allenast

skälig anledning funnes, att han skulle afvika, så föranledde gällande stadganden

om häktning de hårdaste orättvisor mot den fattigare samhällsklassen.

Hvarken polismyndigheterna eller domstolarne plägade, innan

häktning skedde, undersöka, om bestämd anledning fnnnes, att den för

mindre brott misstänkte skulle afvika. Det toges för gifvet, att den misstänkte

ämnade afvika, så snart han saknade stadigt hemvist.

Förliandlingarne vid förordningens antagande visade, att lagstiftaren

med den, som saknar stadigt hemvist, menade arbetare, som tillfälligtvis

uppehölle sig annorstädes än å hemorten. Men myndigheterna tolkade

förordningen så, att hvar och en, som ej för längre tid hyrde egen bostad,

saknade stadigt hemvist.

En tillfyllestgörande rättelse i ofvan anmärkta missförhållanden

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

3

syntes motionären ej på annat sätt kunna åstadkommas, än att ransakningstiden

tingo afdragas från det slutligen ådömda frihetsstraffet, utan

afseende på den tid, hvarmed ransakningstiden möjligen öfverskridit

strafftiden.

En dylik ändring toi$e äfven finnas stå i öfverstämmelse med

det stadgande i regeringsformen § 16, som bjöde, att Konungen bör ingen

förderfva eller förderfva låta till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan

han lagligen förvunnen och dömd är.

Hvad beträffade lämpligaste platsen för införandet af en dylik lagförändring,

kunde man välja mellan ett tillägg till 4 kap. strafflagen,

»om sammanträffande af brott och om förening eller förändring af straff»,

såsom en 13 § eller ett tillägg till förordningen om strafflagens införande.

• J.1'' va

jr .... -v. . . .. ''.r/t

Med allt erkännande af det menniskovänliga syfte, som röjer sig

i motionärens framställning, kan utskottet likväl icke skänka densamma

sitt understöd. Mot förslaget kunna nemligen enligt utskottets åsigt vigtiga

betänkligheter göras gällande. Till en början må sålunda erinras,

att införande af en lagbestämmelse af den generella innebörd, som utmärker

det af motionären föreslagna tillägg, skulle medföra en alltför stark

frestelse för ransakningsfånge att medelst ihärdigt nekande eller allehanda

undanflykter fördröja ransakningen, helst ett fortsatt vistande i ransakningsfångelset

utan tvifvel måste te sig mindre motbjudande än vistelsen

i straffängelset. I hvarje fall synes sålunda ett afdrag å den egentliga

strafftiden i motionens syfte icke kunna ifrågasättas för annan än den,

som utan någon af honom omedelbart gifven anledning måst qvarhållas

i ransakningsfängelse. Så är t. ex. ofta händelsen, der en för brott tilltalad

och häktad person måhända redan vid första ransakningstillfället afgifvit

en, såvidt honom rör, fullständig bekännelse, men domstolen för

vidare utredning i målet eller utrönande af annan persons delaktighet uti

den ifrågavarande förbrytelsen ser sig nödsakad att uppskjuta ransakningen.

Äfven för nu antydda fall anser utskottet emellertid betänkligt att

medgifva en afräkning, sådan som motionären föreslagit. Härigenom skulle

nemligen den efter en måhända långvarig ransakning slutligen sakfälde

brottslingen komma i en väsentligt bättre ställning än den, som icke kunnat

sakfällas, men hvilkens häktande å andra sidan förklarats icke hafva

saknat fog. Ännu! skarpare ter sig denna motsättning i fråga om den,

hvilken varit för brott häktad, men fullständigt frikänts utan att likväl

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

sedermera kunna mot bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 undfå

godtgörelse af allmänna medel för den tid han sutit häktad. Såväl lagkomitén

som äldre lagberedningen upptogo i sina förslag till ny strafflagstiftning

det förhållande att någon utan eget vållande sutit längre tid

häktad såsom en omständighet, hvilken i, hvarje fall skulle anses såsom

förmildrande. Jemväl utskottet anser, att ifrågavarande omständighet icke

kan betraktas annorledes än såsom en fråga, hvilken domaren har att

vid straffmätningen egna all nödig hänsyn, och utskottet är för sin del

också öfvertygadt, att denna uppfattning delas och tillämpas af de lagskipande

myndigheterna i landet. Yid sådant förhållande torde det emellertid

befinnas öfverflödigt att, på sätt lagkomité^ och lagberedningen föreslagit,

uttryckligen i lag förklara, att en dylik omständighet skall anses

såsom förmildrande. Tillvaron af en sådan föreskrift skulle ock tilläfventyrs

någon gång utöfva ett obehörigt tvång på den fria pröfningsrätt,

som bör vara domaren i slika fall förbehållen. Slutligen vill utskottet

erinra, hurusom enligt förordningen angående verkställighet i vissa fall

af straff, ådömdt genom icke laga kraftegande utslag, den 30 maj 1873

den, som hlifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse och

skall hållas häktad i afbidan derå, att det öfver honom fälda utslag

vinner laga kraft, genast utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär

får börja aftjena sitt straff, derest han i föreskrifven ordning förklarar

sig nöjd med utslaget.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet

hemställa,

Ilo) att herr Olof Olssons ifrågavarande motion

icke må af Eiksdagen bifallas.

22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen hafva för närvarande följande

lydelse, den förra:

»Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt,

genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta; straffes

högst med straffarbete i två år, i de fall, der gerningen ej med svårare

straff särskildt belagd är»,

samt den senare:

»Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, der

ej målsegande det till sådant åtal angifver; ej heller må brott, som i

23 § sägs, åtalas af annan, än målsegande.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

I sin ofvan omförmälda motion anför nu herr Jan Eliasson:

»I närvarande tid visa sig flera oroande företeelser, som varit obekanta

för våra fäder, och hvilka, efter undertecknads uppfattning, hota

att störande inverka på samhällslugnet.

Bland dessa företeelser intaga de vanligblifna strejkerna ett framstående

rum samt påkalla, efter mitt förmenande, statsmagternas uppmärksamhet

samt en ändring i lagstiftningen.

Det är icke min afsigt att klandra alla arbetsinställelser eller

söka minska friheten för arbetaren. Det förefaller mig, att den, som

icke af samhället för brott straffats med frihetens förlust, hör utan

andras inblandning ega fritt arbeta hvarest och mot den ersättning som

han kan betinga sig och att sådant bör vara hvars och ens ensak. Sjelf,

och ingen annan, står han ju i ansvar för följderna. Detta öfverensstämmer

ock med lagarne och i långliga tider följd praxis, ja till

och med nutidens läror om menniskans fri- och rättigheter; men hvad jag

för min del icke kan gilla, och som dessutom, efter mitt omdöme, ej

gerna kan betraktas annat än som en motsats till friheten, det är intrigerna,

mången gång från ointresserade, för en arbetsinställelse, samt

öfvertalningen till och hotet för underlåtenhet att följa andras åsigter

och föreskrifter, hvarigenom arbetare hindras i sin frihet att arbete

fullgöra. Dylika åtgärder hafva likväl, efter hvad erfarenheten enligt

min uppfattning visat, utöfvat det största inflytande, synnerligen vid

strejker med större omfattning. Är det dock arbetarens rätt och öfverensstämmande

med svensk frihet och nutidens uppfattning deraf att gent

emot arbetsgifvare, och vid antagande af arbete, handla som enskild

och fri person, då förefaller det mig, att han äfven bör ega samma

rätt af ointresserade och af kamrater samt blifva i denna rätt skyddad

af lagarne och staten. Så är dock icke förhållandet för närvarande och

i verkligheten.

Ser man på strafflagen, så finner man, att den stadgar ansvar i

flera och tydligen omnämnda fall för brott mot annans frihet och för

åtgärder, hvarigenom andras väl äfventyras. Den innehåller ock, i 22

och 23 §§ af 15 kap., bestämmelser om ansvar för förbrytelser af

nu antydda art. Det förefinnes dock i 24 § det stadgandet, att brott,

som äro sagda i §§ 22 och 23, ej må åtalas sjelfmant af allmän åklagare.

Sistnämnda föreskrift har, efter min uppfattning, haft till följd, att anstiftare

och ledare af arbetsinställelser merendels gått fria från bestraffning,

enär det kan förutsättas, att ett flertal, af fruktan för hämnd, icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

våga till åtal anmäla dylika agitationer. Tager man likväl i betraktande,

att mångas fattigdom, försakelser och lidanden uppkommit genom

strejker, och att detta förhållande icke grundats på eller förorsakats af

alla i arbetsinställelser deltagandes frivilliga åtgöranden, samt att strejkerna,

vid tiden för strafflagens antagande, voro, om icke obekanta, likväl

mindre allmänna än nu, så torde det, när man ser saken från arbetarens

synpunkter, kunna sättas i fråga, om det ej vore nödigt att

antaga en ny bestämmelse, hvarigenom det mera tydligt stadgades ansvar

för den eller dem, som medelst list, lock, hot eller tvång, i afsigt

att åstadkomma skada, förmår annan att inställa sitt arbete och afstå

sin arbetsförtjenst eller hindrar honom från att ett lofligt arbete

utföra.

I vårt land, liksom i flera andra länder, hafva arbetsinställelser rätt

ofta under senare tid förekommit; men få torde dock de fall vara, då

arbetarne derigenom vunnit någon verklig fördel. Merendels har det

ock visat sig, att främmande agitatorer, hvilka förlora minst på eu dålig

utgång, gifvit anledning och uppmanat till en strejks början och

fortsättning. Som oftast har till och med den på afstånd från platsen

boende betraktaren märkt tydliga tecken, att s. k. strejkbrytare behandlats

i strid med lagarne och tänkesätten om frihet. Tvång har varit

det utmärkande vid nästan alla arbetsinställelser. Utan tvång vore det

knappt tänkbart att en sammanhållning skulle kunna vinnas. Om likväl

detta tvång är i fäderneslandets och dess inbyggares sanna intresse,

så att det derför förtjenar tolereras, derom torde det finnas många

tviflare.

Det kan gerna icke förnekas, att flera arbetsinställelser likna och

urarta till uppror. Man har ofta sett, att militärbevakning eller ökad

polis varit nödvändig för samkällsfridens bevarande. 1 verkligheten tyckes

det förehålla sig så, att staten, i fråga om arbetsvägran och dess följder,

endast har skyldigheter, men inga rättigheter. För min del kan jag icke

finna, att deri ligger konseqvens.

Under sådana förhållanden förefaller det mig vara icke endast en

rättighet, utan äfven en pligt för statsmagterna att betrakta arbetsiuställelsers

upphofsman såsom brottslingar mot annans frihet och stadga ansvar,

hvarigenom man kan våga hoppas att i någon mån minska hvad som

obestridligen är för arbetaren både demoraliserande och ekonomiskt ruinerande.

Att allmän åklagare tillerkännes rättighet och ålägges skyldighet

att sjelfmant åtala brott af nu ifrågasatt art, borde, efter min tanke, icke

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

7

vara mera förbjudet än åtal för förseelser, som hafva mindre verkningar

till följd, hvilka åklagare nu ega beifra.

Af dessa skäl vågar jag föreslå,

det Riksdagen beslutar:

att i 15 kap. strafflagen, som handlar om brott mot annans frihet,

må intagas en bestämmelse af följande lydelse:

Den, som förbryter sig mot annans frihet derigenom, att han, i

afsigt att åstadkomma skada, medelst list, lock, hot eller tvång, förmår

någon att afstå lofligt arbete, eller hindrar dess utförande, dömes till

straffarbete från och med 6 månader till och med två år; samt

att, om denna framställning vinner bifall, den ifrågasatta bestämmelsen

intages under § 24 och de nuvarande 24 och 25 §§ förändras till

§§ 25 och 26.»

Utskottet delar motionärens förtrytelse öfver de upprörande kränkningar

af det enskilda aftalets frihet, som erfarenheten från senare tiders

arbetsinställelser i vårt land mer än en gång haft att framvisa, och finner,

lika med motionären, arbetarnes eget väl kräfva ett verksammare skydd

mot dylika kränkningar, än den gällande lagstiftningen förmår lemna.

Att i sådant hänseende, på sätt motionären föreslagit, i lagen införa ett

nytt slags frihetsbrott, hvars särskilda karakter skulle bestå deri att någon,

i afsigt att åstadkomma skada, medelst list, lock, hot eller tvång förmådde

annan att afstå från ett lofligt arbete eller hindrade dess utförande, torde

emellertid icke vara nödigt eller ens för motionens eget syfte gagneligt.

Dels synes nemligen den art af frihetsbrott, som i ofvan anförda 22 §

i strafflagens 15 kap. karakteriseras, äfven i afseende å den strafflatitud,

som finnes angifven, fullständigt täcka den speciella brottsart, för hvilken

motionären förordar eu särskild straffbestämmelse, och dels skulle det kraf

motionären i fråga om denna speciella art af frihetsbrott uppstält på befintligheten

af eu i hvarje särskildt fall bevislig afsigt att åstadkomma

skada i betänklig grad förlama straffbudets effektivitet.

Motionären har emellertid sjelf antydt eu annan utväg för vinnande

af motionens syfte, den nemligen att ställa förevarande art af rättskränkning

under allmänt åtal, och utskottet är för sin del öfvertygadt att på

denna väg syftemålet med motionen säkrast och bäst står att vinna. Lika

med motionären håller utskottet nemligen före, att fruktan för hämnd

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

*

eller andra under trycket af ett olidligt tvång framkallade hänsyn i allmänhet

förhindra en angifvelse, som eljest icke uteblifvit, och att sålunda,

derest förbrytelser af ifrågavarande slag ställas under allmänt åtal, desamma

komma att oftare än nu sker erhålla välförtjent näpst. Då hvad utskottet

sålunda närmast med afseende å den speciella art af rättsstridigt tvång,

som motionen afhandlar, nu anfört, torde ega tillämplighet jemväl på de

öfriga frihetsbrott, som falla inom ramen af 22 §:s straffbestämmelser,

saknas emellertid giltig anledning att, på sätt motionären synes vilja förutsätta,

i afseende å åtalsrätten särskilja dem från hvarandra; och utskottet

har förty — såsom nedan intagna förslag utvisar — ansett alla

förbrytelser mot § 22 15 kap. strafflagen böra underkastas allmänt åtal

och sålunda första punkten i 24 § samma kap. utgå.

6 § af 23 kap. strafflagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen

den 20 juni 1890, bestämmer, att derest den, som gjort sig skyldig till

ansvar för oredlighet eller uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer —

han må nu vara gäldenär i konkursen eller sådan syssloman, hvarom i

4 § af samma kap. sägs — inför rätten styrker, att borgenärerna i

konkursen blifvit till fullo förnöjda, han skall förklaras fri från allt ansvar.

Enahanda är enligt förstnämnda lagrum förhållandet med sådan konkursgäldenär,

som rymt för skuld och ej kommit åter inom sex månader från

det han rymde, men hvilken likaledes visar, att hans borgenärer bekommit

full liqvid för sina fordringar.

Slutligen meddelas i 7 § af samma kap., sådant jemväl detta lagrum

lyder enligt lagen den 20 juni 1890, den föreskrift, att oredlighet

eller uppenbar vårdslöshet mot borgenärer, ehvad dylik förbrytelse begåtts

af gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 § omförmäles, så ock det brott,

hvarom 5 § handlar, nemligen att gäldenär, som rymt för skuld och ej

kommit åter inom sex månader från det han rymde, icke må åtalas af

annan än målsegande.

Herr N. Petersson har nu i sin ofvan omförmälda motion föreslagit:

»att Riksdagen ville besluta den ändring i så väl 6 som 7 §§ i 23 kap.

strafflagen, att dessa paragrafer erhålla följande lydelse:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

9

§ 6.

Den, som gjort sig skyldig till ansvar efter 5 § och efter 2 § eller

3 §, ehvad det är gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 § sägs, vare ej

för ansvar fri, äfven om han inför rätten kan styrka, att borgenärerna i

konkursen blifvit till fullo förnöjda.

Brott, som i 2 eller 3 § omförmälas, ehvad de begåtts af gäldenären

eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så ock brott, som i 5 § omförmäles,

må åtalas af allmän åklagare eller af målseganden.»

Till stöd för sina ändringsförslag åberopar motionären hufvudsakligen

den framställning i förevarande ämne, som gjordes af justitieombudsmannen

i hans till 1888 års riksdag afgifna embetsberättelse. Berörda framställning

afsåg emellertid endast ändring i fråga om åt a,Isrutten vid ifrågavarande

konkursförbrytelser, i hvilket hänseende justitieombudsmannen

hemstälde, att dåvarande 7 § — för öfrigt i allo lika den nuvarande —

måtte upphäfvas och nämnda förbrytelser, såsom en omedelbar följd deraf,

kunna af allmän åklagare åtalas. Såsom motionären erinrat, blef justitieombudsmannens

framställning af lagutskottet afstyrkt af anledning att,

då det af justitieombudsmannen berörda ämne i sammanhang med andra

delar af strafflagen jemväl varit föremål för behandling af lagberedningen,

hvars förslag snart vore att förvänta, det icke syntes lämpligt, att någon

framställning i ämnet för det dåvarande gjordes från Riksdagens sida; och

blef denna utskottets hemställan af båda kamrarne bifallen.

I det strafflagsförslag, som genom proposition till 1890 års riksdag

framlades till Riksdagens pröfning, hade ifrågavarande båda lagrum följande

lydelse, 6 §: »Styrker inför rätten den, som gjort sig skyldig till

ansvar efter 3 g, ehvad det är gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 §

sägs, att borgenärerna i konkursen blifvit till fullo förnöjda; varde från

allt vidare ansvar fri förklarad», samt 7 §: »Brott, som i 3 ^ omförmäles,

ehvad det begåtts af gäldenär eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman,

må ej af allmän åklagare åtalas, der ej brottet af målsegande till sådant

åtal angifves.»

Bih, till Bilcsd. Prof. 1892. 7 Sami. 14 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o ,20.

I utlåtande n:o 44 anmärkte utskottet beträffande de sålunda föreslagna

6 och 7 §§, hurusom utskottet — i likhet med hvad två af högsta

domstolens ledamöter vid förslagets granskning erinrat — funne rigtigt

att, såsom enligt gällande lag vore förhållandet, den gäldenär, som gjort

sig skyldig till någon af de handlingar, hvilka i 23 kapitlets 2 £ stämplades

såsom oredliga, men som derefter till fullo förnöjde sina borgenärer,

vore fritagen från ansvar.

När det visat sig, att dessa gäldenärens åtgärder icke utgjort hinder

för honom att godtgöra sina fordringsegare, torde det vara alldeles onödigt

och äfven obilligt att döma honom till ansvar för de förfoganden han sålunda

utan någons förnärmande med sin egendom vidtagit; och föga rimligt

syntes att tillåta eller, hvilket här vore detsamma, påbjuda, att allmän

åklagare skulle ega eller till och med vara skyldig att, oaktadt alla fordringsegare

fått liqvid och någon rättskränkning således ej egt rum, åtala

gäldenärens åtgöranden. Särdeles bjert folie detta i ögonen i fråga om

den förbrytelse, som omförmäles i 5 £. En gäldenär rymde t. ex. i afsigt

att å främmande oit genom arbete skaffa sig medel att godtgöra sina

fodringsegare. Detta lyckades honom ock, men först t. ex. sju månader

sedan han rymde. Han kom då tillbaka och betalade till fullo alla sina

skulder, och alla borgenärerna förklarade sig nöjda. Icke desto mindre

skulle, enligt förslaget, allmän åklagare ej blott ega, utan ovilkorligen vara

pligtig att ställa gäldenären under åtal för rymningen, hvilken skulle

kunna för honom medföra både straffarbete och förlust af medborgerligt

förtroende. Icke heller den i 7 $ föreslagna utsräckningen af allmän åklagares

åtalsrätt syntes af behofvet påkallad.

Utskottet, som förty ansåg bestämmelserna i dåvarande 6 och

7 §4; af 23 kap. böra oförändrade bibehållas allenast med någon

jemkning af redaktionen i 6 §, hemstälde alltså, att de båda lagrummen

måtte erhålla följande lydelse, 6 §: »Styrker inför rätten den, som gjort

sig skyldig till ansvar efter 5 § eller ock efter 2 eller 3 §, ehvad det

är gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 § sägs, att borgenärerna i

konkursen blifvit till fullo förnöjda; varde från allt ansvar fri förklarad»,

samt 7 4^: »Brott, som i 2 eller 3 § omförmäles, ehvad det begåtts af

gäldenär eller, efter ty i 4 £ sägs, af syssloman, så ock brott, som i 5

£ omförmäles, må ej åtalas af annan än målsegande.»

En af reservanterna inom utskottet beträffande utskottets hemställan

rörande sist anförda lagrum förklarade sig anse lagstiftningen böra i så måtto

tillmötesgå en af allmänna tänkesättet fordrad skärpning i strafförfarandet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

emot oredliga gäldenärer, att allmän åklagare berättigades att efter angifvelse

af målseganden ställa sådana gäldenärer under åtal, och föreslog i

enlighet härmed följande lydelse af samma lagrum:

»Brott, som i 2 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär eller,

efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så ock brott emot 5 § må ej åtalas af

allmän åklagare, der ej brottet af målsegande till sådant åtal angifves.

Brott, som i 3 § sägs, må ej af annan än målsegande åtalas.»

Utskottets hemställan i fråga om 6 £ blef af kamrarne bifallen, af

Första Kammaren dock först efter åtskilligt meningsutbyte och votering.

Beträffande lydelsen af 7 i? stannade deremot kamrarne i skiljaktiga beslut,

i det att Första Kammaren efter votering med 58 röster mot 42

godkände utskottets ofvananförda förslag, medan Andra Kammaren efter

någon diskussion, derunder starka sympatier uttalades för det i nyss berörda

reservation vid utskottets utlåtande framstälda medlingsförslag, godkände

paragrafen med den lydelse, som i propositionen föreslagits. Sedan

i anledning häraf utskottet i ändamål af sammanjemkning i memorial

n:o 51 hemstält, att Andra Kammaren med frånträdande af sitt beslut

ville biträda medkammarens beslut i fråga om lydelsen af ifrågavarande

lagrum, blef denna hemställan af kamrarne bifallen. Det beslut, Riksdagen

i denna fråga sålunda fattat, blef af Kongl. Maj:t godkändt; och

lagrummet kom sålunda, på sätt redan blifvit omnämndt, att behålla sin

förutvarande lydelse.

Hvad nu beträffar motionärens förslag till ändrad lydelse af 6 i;,

går detta, såsom af ofvan lemnade redogörelse inhemtas, betydligt längre

än Kongl. Maj:ts förslag vid 1890 års riksdag, i det motionären, hvad

angår åtalsrätten, icke vill erkänna någon skilnad mellan den oredlige och

den allenast vårdslöse gäldenären. Då hvad utskottet vid nämnda riksdag

erinrade i fråga om sist berörda förslag sålunda måste i ännu högre

grad gälla emot motionären, följer häraf, att utskottet icke kan förorda

bifall till det förslag, motionären i förevarande hänseende framstält. Härtill

anser sig utskottet vara så mycket mera befogadt, som den konkursgäldenär,

hvilken gjort sig skyldig till oredligt förfarande mot sina borgenärer,

i ett fall af särskild praktisk betydelse numera är likstäld med

bedräglig gäldenär. Genom lag den 22 maj 1891, delvis tillkommen i

anledning af Riksdagens skrifvelse den 26 februari 1889, är nemligen

sådan ändring vidtagen i 104, 106 och 113 $4$ konkurslagen, att ackord

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

ej må fastställas då gäldenär blifvit dömd för oredligt förhållande mot

sina borgenärer eller medan han under tilltal derför står, att vidare

ackordsförslag ej må af borgenärer antagas i sistnämnda fall samt att,

derest efter fastställelse af ackordsförslag yppas, att gäldenären gjort sig

skyldig till oredlighet mot sina borgenärer, den eftergift, som genom

ackordet må vara gäldenären tillerkänd, skall förfalla.

Vidkommande härefter motionärens förslag om ändring af 7 § anser

sig utskottet fortfarande förhindradt att förorda en utsträckning af allmän

åklagares åtalsrätt derhän, att densamma, om ock först efter angifvelse, må

kunna omfatta sådana förseelser, som i straftiagen inbegripas under

kategorien: uppenbar vårdslöshet. Deremot synes en dylik utsträckning

beträffande oredlighetsbrotten med skäl kunna ifrågasättas. Det lärer

nemligen icke kunna förnekas, att sistnämnda slag af konkursförbrytelser

ligga de grofva brott, som i kapitlets 1 £ omförmälas, temligen nära, och

i hvarje fall långt mera än vårdslöshetsbrotten störande ingripa i samhällets

näringslif. Att emellertid åt åklagaren inrymma en sjelfständig

åtalsrätt i fråga om oredlighetsbrotten torde icke vara lämpligt. Dels

skulle nemligen eu dylik åtgärd icke rätt väl stämma öfverens med den

uppfattning, utskottet nu och tillförene häfdat beträffande verkningarna i

kriminel afseende af en med borgenärerna under konkursen träffad uppgörelse,

och dels torde det praktiska värdet af en dylik förändring i allmänhet

icke blifva särdeles stort. Enligt utskottets åsigt erbjuder deremot

det medlingsförslag, som, på sätt förut blifvit nämndt, under form af en

reservation vid utskottets utlåtande i ämnet framlades vid 1890 års riksdag,

en väg, på hvilken syftemålet med motionen bättre och säkrare torde

stå att vinna än genom medgifvandet af en sjelfständig åtalsrätt för en

person, hvilken, i likhet med allmänna åklagaren, i de flesta fall står

utom kretsen af de mången gång helt enskilda affärsförhållanden, som med

förbrytelsen ega samband.

Berörda medlingsförslag afsåg, såsom redan blifvit angifvet, att tillerkänna

åklagare rätt att efter angifvelse åtala brott, som innebure oredlighet

emot borgenärer, och på samma gång förbehålla målsegande uteslutande

rätt att åtala förseelser, hvarigenom gäldenär ådagalagt uppenbar

vårdslöshet. Genom antagandet af eu dylik norm för åtalsrättens tillämpning

vid de båda ifrågavarande slagen af konkursförbrytelser vinnes å

ena sidan onekligen en lämplig gradation i berörda afseende, medan å

andra sidan, då åklagare ju är oförhindrad att fullfölja ett anstäldt åtal,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

13

fastän angifvelsen återkallats, torde vara sörjdt för att den oredlige gäldenären

oftare än hittills skett erhåller välförtjent näpst.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

2:o att Riksdagen ville, i anledning af herrar Eliassons

och N. Peterssons motioner, för sin del antaga följande
Lag
angående

ändrad lydelse af 15 kap. 24 § samt 23

kap. 7 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § samt 23 kap.

7 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 kap. 24 §.

Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än

målsegande.

23 kap. 7 §.

Brott, som i 2 § omförmäles, ehvad det begåtts af

gäldenär eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så

ock brott, hvarom i 5 § förmäles, må ej åtalas af allmän ''

åklagare, der ej brottet af målsegande till sådant åtal

angifves. Brott, som i 3 § sägs, må ej af annan än

målsegande åtalas.

Stockholm den 7 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

emot utskottets hemställan i första punkten:

af herr Mankell, som ansett, att utskottet bort tillstyrka en skrifvelse

till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,

Bih. till Biksd. Pr oi. 1892. 7 Sand. 14 Höft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

om och i hvad mån ransaka ngstiden för den, som blifvit dömd till fängelse

eller straffarbete, måtte kunna från strafftiden afdragas och, om

sådant finnes böra ske, derom för Riksdagen framlägga förslag;

samt emot utskottets hemställan i andra punkten:

dels, beträffande herr J. Eliassons motion:

af herr Lilienberg, som ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till

densamma;

af herr Mankill, som ansett, att motionen icke bort gifva anledning

till. det af utskottet framstälda förslag samt att detsamma i alla händelser

varit olämpligt; samt

af herr Wester;

dels ock, beträffande herr N. Peterssons motion:

af herrar Bergström, Fröberg, grefve Klingspor, Hasselnöt och Claeson.

Härjemte hafva herrar Hasselrot och L. O. Larsson anhållit att få

här antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen inom utskottet, den

förre af herr J. Eliassons motion och den senare af herr N. Peterssons

motion.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktie-Bolag, 1892.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1892:73 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1892:24 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 23 kap. 7 § strafflagen. s. 1 i texten