Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder för befrämjande af en bättre vård af enskildes skogar.

1907-04-09 · 40 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 39 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1907:35, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder för befrämjande af en bättre vård af enskildes skogar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

1

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli 9 den april 1907, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder

för befrämjande af en bättre vård af enskildes skogar.

I särskilda inom Andra Kammaren väckta, till lagutskottet hänvisade

motioner, n:is 164—168 och 170, har herr Lindhagen framställt

förslag angående vissa lagstiftningsåtgärder till åstadkommande af en

förbättrad skogsvård å enskildes skogar.

Motiveringen till dessa motioner återfinnes i en annan af herr

Lindhagen väckt motion, n:o 163, i hvilken han framlagt förslag angående

statsåtgärder i allmänhet i nyss berörda syfte och i sådant afseende

yrkat, att Riksdagen måtte:

l:o) beträffande enskilda skogsmarkers förvandling till allmänna

skogsmarker:

a) besluta, att för år 1807 af skogsmedel anvisa på extra stat

ett belopp af 1,500,000 kronor för inköp af skogbärande eller till

skogsbörd duglig mark;

b) besluta, dels att skogsvårdsafgifter och det extra anslaget för

skogsvårdens befrämjande må kunna i lämpliga fall disponeras äfven till

förvärf af den mark, hvarå det allmänna ämnar nedlägga kostnader för

skogskultur; dels ock höja nämnda anslag från nu föreslagna 100,000

till 200,000 kronor;

c) hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftning i syfte att

kalmarker och annan ödelagd skogsbördig mark må kunna i lämpliga

fall genom expropriation med äganderätt förvärfvas åt det allmänna

för att skog därå må kunna odlas och för framtiden skyddas.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 31 Höft. (N:o 35.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

2:o) beträffande uthållig skogsskötsel pa enskildes skogar. Hos Kungl.

Maj:t begära förslag till en lagstiftning, hvarigenom bolag och enskilda

personer, som äga skogar af mera betydande omfattning, åläggas att a

dem införa uthållighets bruk, exempelvis enligt hushållsplaner, som fastställts

af vederbörande myndighet.

3:o) beträffande skogens återväxt på enskildes skogsmarker:

a) för sin del i 1 § af lagen angående vård af enskildes skogar

den 24 juli 1903 vidtaga den förklarande ändringen, att i uttrycket

»skogens återväxt uppenbarligen äfventyras», ordet »uppenbarligen» utgar;

b) förslag till lagstiftnings- eller andra åtgärder till förekommande

af det alltmer tilltagande rofliygget af växtlig ungskog och därvid

särskild! af att järnvägarne och således äfven inlandsbanan, om den

kommer till stånd, må opåtaldt tjäna som medel för skogens utrotning;

c) hos Kungl. Maj:t begära förslag till åtgärder i sylte att i

skäliga fall ägare af kalmark eller annan ödelagd skogsbördig mark

och särskild! sådan mark, som ödelagts före det 1903 års lag om enskildes

skogar trädt i kraft, må föranledas till åtgöranden, hvarigenom marken

kan småningom komma i växtligt skick.

4:o) beträffande åtgärder i öfrigt i fråga om den enskilda skogshushållningen

hos Kungl. Maj:t begära: .

a) dels förslag till ändrade lagbestämmelser i syfte att förekomma

misshushållning med skogen genom föreskrifna ståndskogslikvider vid

laga skiften och hemmansklyfningar och dels åtgärder eller,. i den

mån Riksdagens medverkan påkallas, förslag till bestämmelser i sylte

att dylika ståndskogslikvider i lappmarkerna, som hitintills ägt rum eller

till äfventyrs ej kunna framdeles undgås, måtte ordnas på. sätt ofvan

angifvits till fördel för bönderna, åt hvilka skogen blifvit gifven;

b) åtgärder för att undervisning i skogsvård i förening med

anordnandet af planteringsdagar må äga rum vid rikets folkskolor och

elementarläroverk, där ej särskilda omständigheter föranleda, att undantag

därifrån bör medgifvas; .

c) förslag till extra ordinära beskattningsåtgärder, som i erf orderliga

fall tungt drabba spekulativa skogsköpare i deras fördärfliga näringsfång.

Med anledning af 55 § 3 mom. riksdagsordningen har motionären

emellertid nödgats i motionen n:o 163 formellt framställa allenast det under

1 a) liärofvan upptagna yrkandet, hvarför motionen n:o 163 till behandling

af statsutskottet öfverlämnats, och upprepat de öfriga slutyrkandena

såsom särskilda motioner, af hvilka de under n:is 164, 165, 166, 167,

168 och 170 väckta (motsvarande respektive de under 1 b) i hvad det
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 3

samma afser skogsvårdsafgifter, 1 c), 2), 3 a), 3 b) och 4 a) i motionen

n:o 163 upptagna yrkanden) till behandling af lagutskottet öfverlämnats.

I motionen n:o 163 lämnar herr Lindhagen till en början följande

allmänna framställning:

»På sista tiderna ha förmärkts ansatser till en partibildning, hvars

program ibland angifves vara »icke att omflytta gamla utan att skapa

nya värden». Denna partibildning benämner sig merendels unghögern.

Detta är ett godt tidens tecken likafullt som månget annat.

Landet har länge behöft just en ny höger, som ej liksom den gamla

har till enda programpunkt motståndet mot andras sträfvanden, utan

som verkligen vill vara med om något nytt.

Men om denna föresats fått sitt tillbörliga uttryck i första ordet

af ifrågavarande grupps benämning, så är nog det andra ordet icke

heller till för intet. Man vill fortfarande vara höger och det är i denna

egenskap man håller på att de gamla värdena böra ligga där de ligga.

Nu är det emellertid så, att dessa senare icke äro någon småsak. De

bilda tvärtom kärnan och lejonparten af allt bestående. Intet tar sig

något ut i jämförelse med detta, intet nytt kan komma till stånd utan

att organiskt framgå ur det för handen varande, ja, man kan säga,

att allt nytt i själfva verket endast är en omflyttning och omgestaltning

af det gamla. Det befinnes också, att mången af unghögerns

yngsta krafter, hvilka liksom all ungdom gärna vilja gå från ord till

handling, ofta nog trots allt förledes att hugga in ganska friskt i det

gamla för att få grund och material för det nya, man vill vara med om.

Med denna reservation må det å andra sidan erkännas, att det

ligger åtskilligt under det särskilda talet om de nya värdena. Det är

både anade och oanade, till och med världsomfattande uppgifter, som

ännu icke ens antydningsvis kommit på något partis dagordning. Men

orsaken är, att vi ej kunna ta fatt ännu på dessa uppgifter, förrän väg

banats just genom omdaning af bestående förhållanden.

Ett svenskt framtidsvärde, som visserligen är anadt men icke stort

mera heller, ligger i skogsmarken och skogarne. Men vi kunna aldrig

nå det utan genom rubbningar i ett stort och mäktigt gammalt värde,

nämligen det eganderättsbegrepp, som kräft och fortfarande kräfver för

sig oantastlighet.

Skogen kunde vara en af svenska folkets största rikedomar. Landets

natur är enastående ägnad för skogsbruk. Oändliga marker lämpa

Den allmänna

motiveringen i

motionen

n:o 163.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

sig endast för detta. Klimatet gör visserligen återväxten långsam, men

lämnar i ersättning ju längre man kommer mot norr ett fastare och

värdefullare virke. Snöbetäckningen om vintrarna, de öppna vattendragen

om somrarna möjliggöra virkets utdrifning till billiga kostnader.

Men skogen är något ännu mer. Den täcker karga marker med

växtlig mylla, den skyddar mot torka, skänker svalka och värnar oss

mot köld och bitande vindar, den växer villigt åt oss på de ofruktbaraste

marker för tillgodoseende af våra behof, blott vi skona den

något litet. Skogen läker sorgerna, den bringar ro åt trötta sinnen

samt hälsa i sjukdomen, den lockar till tankar och eftertanke; med

ett ord, man blir en bättre människa på tu man hand med skogen.

Intet är heller fagrare än skogen och hvad den gömmer. Långt upp

i lappmarkerna kunna tallarne stå tätt midt i mossiga stenören med

smärta, mjällgula stammar och högburna kronor, speglande sig i den

drömmande skogssjöns vatten under midsommarnattsljuset. Detta är

underbart. Skogen är vår vän i alla afseenden, vi måste älska och

vårda den.

Det är som sagdt icke blott ekonomiska värden det här gäller.

Där skogen växer frisk och kraftig och tillika är folkets egendom,

där växer det också något i befolkningens sinnen, något af förhoppningsfullhet,

själfständighet och skönhetssinne. Men där markerna ligga

ofruktbara med marbuskar och fårbeten, som knappt äro mer än teoretiska,

där dör något bort af lifskraften också hos folket.

Om man af det nu sagda väl får en bild af huru det borde och kunde

vara, så företer åter verkligheten en sorglig bild af förödelse och vanvård.

Svenska folkets stora flertal har ingen känsla för hvad skogen gömmer

åt dem. Bekymren för det dagliga uppehället vållar mycken missvård, och

detta kan ju vara förklarligt och förlåtligt för alla de små skogsägarne.

Men värre är, att all möjlig konkurrerande trävaruindustri, som växer

upp likt svampar ur jorden, samt spekulativa skogsköpare i mängd, som

vilja förtjäna en förmögenhet utan arbete, locka skogsägarne att för

en tillfällig, flyktig vinning sköfla skogarna. Härigenom går icke blott

skogskapitalet bort för en eller flera generationer, markens egen produktionsförmåga

affär genom missvården, där den ej, såsom ofta är

fallet, alldeles upphör. Detta är en stor sak för land och folk: det

måste med tiden bli en uppryckning på detta område. Det är också

en sak, som ej kan anstå tills vidare. Ofantliga inkomster går landet

förlustig, därigenom att skogsmarkerna ej afkasta hvad de kunna.

Hvarje åtgärd, som i tid bidrager till att rätta något på detta missförhållande,

betyder en tidigare vinning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 35. 5

I dessa sträfvande!! hafva vi eu fast utgångspunkt i 1903 års

lagstiftning om enskildes skogar. Man hör så ofta sägas, att denna

lagstiftning- är skäligen betydelselös och hjälper så litet. Skogskapitalet

får ju ändå sköflas och den påbjudna tillsynen öfver att återväxten ei

äfventyras kan aldrig bli effektiv. Ett sådant betraktelsesätt synes

mig särdeles oriktigt. Denna lagstiftning betyder tvärtom enligt min

mening ett verkligt genombrott. Det privata äganderättsbegreppets

obevekliga anspråk att utan hänsyn till landets ekonomi och efterkommandes

välfärd få förinta landets skogstillgångar blef därmed

kastadt tillbaka. . Det sades ifrån, att ett dylikt anspråk inbegripes ej

i äganderätten till jorden. Det är samhället, som vakar öfver och

bestämmer, hur jorden skall till allas nytta brukas. Är väl en sådan

grund lagd, är det vida lättare att omsider kunna bygga upp en framtid

för landets skogar.

Däremot kan naturligtvis ingen påstå annat än att tillämpningen

af de antagna grundsatserna endast befinner sig i sin begynnelse. Det

väsentligaste i detta afseende återstår att göra, och på den svåra vägen

fiamåt är ett litet steg också ett steg. Såsom af gammalt en synnerlig

vän af skogen kan jag ej nu hålla tillbaka min önskan att föreslå

några åtgärder, som kunna såvidt jag förstår innebära några sådana

små, men dock ej oväsentliga steg i den rätta riktningen. Jag hade

ämnat söka behandla detta ämne mera omfattande och ingående både

i afseende å principerna och tillämpningen af desamma, men då jag

ej medhunnit detta, nödgas jag begränsa mig till hvad som följer.

En viss ledning för bedömandet af det nuvarande tillståndet och

hvad som bör göras kan vinnas i de nya skogsvårdsstyrelsernas första

berättelser, hvilka, omfattande år 1905, nu afgifvits och i slutet af förra

året samtliga inkommit till jordbruksdepartementet. De äro i allmänhet

mycket kortfattade samt förete den största tänkbara omväxling i

afseende å såväl innehållet, omfattning och disposition som format.

Några allmänna reflektioner särskildt om de enskilda skogarnes tillstånd

innehålla de dock nästan alla.

På den enskilda skogshushållningens kreditsida finnas i berättelserna

uppräknade åtskilliga arealer mark, som blifvit genom styrelsernas försorg

skogsplanterade, samt antalet trädplantor och kilogram skogsfrö,

som utlämnats till enskilde för sådd och plantering. Så särdeles mycket

synes det ej vara i förhållande till det stora hela men dock alltid

åtskilligt. Antalet fall, som föranledt ingripande enligt nya skogslagen,

omnämnas ock. Vidare talas ibland om, att intresset för skogsskötseln

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

är i stigande och att den nya lagstiftningen gjort åtskilligt i att här

och hvar väcka eftertanke samt förmå folk att gå något varligare till väga.

Debetsidan åter företer i allmänhet en mycket mörk tafla af

både gamla försyndelser och fortsatt syndande. Någon som helst vägledning

öfver hur mycken skogsmark, som årligen förstörs i jämförelse

med hvad på ofvan angifna sätt eller genom enskildes egen företagsamhet

återplanteras, kan icke inhämtas ur berättelserna. Men man får

det bestämda intrycket, att förlusterna i skogskapital och återväxtmöjligheter

måste vara vida större än vinsterna. En styrelse antyder ock

något i den riktningen. Då dessa berättelser äro de första, som afgifvits

af styrelserna och antagligen ingen annan läst dem allesammans, så kan

det ju vara af intresse att här till vägledning lämna ett sammanfattadt

referat af hvad de innehålla om de enskilda skogarnas tillstånd.

1) Stockholms län. Utmarksarealen är 493,974 har, däraf 370,000

har produktiv areal, och af den förra siffran kommer 151,347 har på

åtskilliga större egendomar med en utmarksareal af minst 1,006 och

högst 18,187 har. Redogörelsen är gjord häradsvis och visar, att förhållandena

äro delvis olika inom skilda härader. En del större egendomar

ha god skogsskötsel. Med andra större egendomar liksom mestadels

med hemmanens skogar är det klent beställt. Stora afverkningar

förekomma utan åtgärder för återväxten. Skogarna äro skarpt utglesnade

och kalmarker finnas här och hvar. Ungskogarne i närheten

af Stockholm äro mycket utsatta för åverkan genom att talltoppar afbryta

för att säljas å torgen och genom afverkning af julgranar.

2) Uppsala län. På brukens och några af de större egendomarnes

skogar afverkas furstligt, men öfverafverkning torde i allmänhet förekomma.

Allmogens skogar äro sämre ställda, ty de afverkas utan hänsyn

till skogens afkastningsförmåga och återväxt. Här har under sista

tiotalet år rothygge utbredt sig oroväckande, särskildt genom skogshandlare,

som dessutom på olika sätt lura allmogen. Ofta användas fördärfliga

metoder vid afverkning för husbehof, växtliga timmerämnen nedhuggas

till brännved, medan oväxtliga träd kvarlämnas. På vissa ställen

ter det sig sämst på fideikommissen och försålda kronoegendomar, där

skogen till större delen blifvit kalhuggen och ringa eller intet gjorts

för återväxten. Skiftesstadgan skapar afsevärda missförhållanden, då

den medgifver fullständig uthuggning af all växande skog, som ej kan

gå i utbyte. Marken kan genom en sådan afverkning för en hel mansålder

och kanske ännu längre fördärfvas, hvaraf flera generationer

komma att lida. Exempel därpå gifvas och tvifvelaktigt vore, om

skogsvårdsstyrelsen kan på ett fullt effektivt sätt ingripa, då skiftes
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lugutskottets Utlåtande N:o 35.

stadgan utan inskränkning medgifver en sådan uthuggning. Uti denna

stadga bör därför inrymmas en bestämmelse, som förekommer sådan

vanskötsel. Af skogsvårdskommittéernas berättelser framgick, att de

flesta skogsmarker länge planlöst afverkats, i det att endast undertryckt

marskog kvarlämnats, hvarigenom skogens föryngring äfventyrats,

marken förvildats och dess produktionsförmåga i hög grad nedsatts.

Allmogen med få undantag syntes icke ha någon aning om hur en

skog bör skötas. Påtagligen vore det behöfligt att redan i folkskolan

börja undervisa barnen uti praktisk skogsskötsel på det sätt, att åtminstone

ett par dagar hvarje år ansloges till skogsodling å någon i

skolans närhet belägen kalmark, samt att plantmaterialet därtill uppdroges

vid skolan under barnens ögon. Dessutom borde exkursioner

företagas i skog under sakkunnig ledning och undervisning meddelas

i själfva skolan. Försumpade marker borde utdikas. Betningen måste

ock bättre regleras, hägnad anbringas kring områden, som borde fredas,

samt kreaturen ej utsläppas före 15 juni eller efter 15 september, så

att plantorna ej behöfde tjäna till nödbröd.

3) Södermanlands län. De större godsen skötas i allmänhet väl,

dock med flera undantag. Ägarens obestånd, ombyte af ägare, arfsuppgörelser

och laga skifte orsaka ofta skogssköfling. Skogen å smärre

egendomar och hemman skötes i regel illa, till husbehof urplockas ofta

de bästa träden. Vid penningebehof säljs en trakt till någon virkeshandlare,

och endast marbuskar bli kvar. I folkmedvetandet ingår icke,

att skogarne behöfva skötsel, följden är markens gradvisa degenerering

och tillväxtens afstannande. På stora områden vore dock själfva marken

ypperlig med stor benägenhet för själfsådd.

4) Östergötlands län. De enskilda skogarna innehålla 540,000

har, hvaraf en tredjedel utgöres af liagmarker. Bolag, fideikommiss

och större godsägare ha i allmänhet, ehuru dock undantag gåfves,

sedan länge ägnat vård åt sina skogar och således, äfven om afverkningen

stundom gått väl fort fram, dock alltid sörjt för återväxten.

Åtskilliga smärre skogsägare ha följt exemplet. I skogfattigare trakter

finnes det icke ringa intresse för skogsvård. Om således ljuspunkter

ingalunda saknas, är dock allt långt ifrån väl beställdt. Mångenstädes

har pågått och pågå afverkningar utan hänsyn till skogens bestånd

och återväxt. I de egentliga skogsbygderna är intresset för skogsvård

minst. Somliga gårdar äro så uthuggna, att knappt virke finnes till

nybyggnad af ett hus. Stora sammanhängande kalmarker förekomma

i allmänhet icke. Farligare än kalhuggning, som gör påtagligt att

något måste åtgöras, är den vanliga utblädningen af alla träd ned till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

en viss dimension, så att man ej vet, om det som är kvar, skall räknas

som skog eller som kalmark. Genom dessa huggningar nedsättes

skogarnes produktionsförmåga.

5) Jönköpings län. Med afseende på skogsmarkens tillstånd kan

den indelas i: 1) Rena kalmarker. 2) Grundligt genomhuggna marker,

där dels smärre grupper och enstaka plantor, dels undertryckta träd,

som ej kunnat afsättas, lämnats att fortväxa. 3) Genomblädade marker,

i regel efter afverkningar, där kvarlämnade träd kunnat dels fortväxa

till gröfre dimensioner, dels genom sitt frö lämna upphofvet till en del

nya plantor. 4) Primära bestånd, som äro uppkomna genom själfsådd,

vanligen efter svedjning eller genom skogsodling, det senare sällsynt.

Att bestämma förhållandet mellan de olika grupperna vore omöjligt.

Stora kalmarker förekomma nästan öfverallt. I långt större utsträckning

utbreder sig dock grupp 2, hvilken hvarken afkastar eller kommer att

afkasta något nämnvärdt och som står mycket nära grupp 1. Dessa

marker äro farligare än de rena kalmarkerna, emedan skogägarne förledas

att tro, att å sådan mark det ej är någon risk för skogens framtid.

Den största utbredning torde dock ernås af grupp 3. Å dylika marker är

kvaliteten af virket betydligt nedsatt, och resultaten äro glesa, kvistiga

och mindre värdefulla bestånd. Grupp 4 är jämförelsevis litet representerad.

-----------------------------------------------

Flera omständigheter ha spelat en roll vid skogarnes utdödande.

I första hand ha kommunikationerna, järnvägar och flottleder, som

bestämma den gräns, inom hvilken afsättning är möjlig, afgjort tidpunkten

då ett område kommit inom denna gräns. Med rådande höga

pris på skogsalster och den utsträckning järnvägsnätet vunnit torde

numera ingen skog vara belägen utanför afsättningsgränsen. Afverkningssättet

är den viktigaste faktorn och största faran. Spekulation

har bedrifvits och bedrifves i stor skala med hemman för skogens skull.

Vanligen är det en virkeshandlare, som köper ett hemman och sedan

säljer det så godt som skoglöst. Eller ock är det eu obemedlad person,

som köper ett hemman för att genom skogens utverkning kunna sitta

kvar därå. I båda fallen är det en sköfling, och sådan bedrifves i stor

skala ej blott på smärre hemman utan äfven å större egendomar. All

utverkning sker dock ej fullt så planlöst. Betningen är den för återväxten

kanske svåraste stötestenen. Kreaturen släppas ut för tidigt

eller uppehålla sig ständigt på hyggen och förstöra där genom tramp

återväxten. Det är ock en inrotad fördom, att all skogsmark skall i

första hand producera bete, och någon inskränkning häri tolereras ej.

Följden är att intet göres för återväxten, om det minsta intrång göres

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

9

på betet. Betning är således ett hinder för skogsodling å de stora

äldre kalmarkerna. Efter ett eller annat tiotal år infinner sig emellertid

ljungen, och ljungryar bli resultatet af förenämnda envishet. För

skogarnas bestånd har föga gjorts, några större egendomar göra dock

delvis undantag. Af rädsla för den nya skogslagen afverkades under

tiden mellan antagandet och ikraftträdandet oerhördt mycket skog.

6) Kronobergs län. Skogarna missvårdas och deras tillgodogörande

är beroende af virkesspekulationens anbud och fordringar. Betydlig

öfverafverkning till framtida skada äger rum. Det är icke längre fråga

om den mogna skogen, äfven medel- och ungskogarne fordras af industrien

oafsedt deras tillväxtvillkor. Största ödeläggelsen sker genom

afverkningsrättsköpen och den form, hvarunder afverkning sedan äger

rum, liksom äfven genom de flyttbara lokomobilsågverken, hvilka drifva

sitt förstörelseverk äfven inom den lifskraftiga tillväxande ungskogen.

Skogsparkerna säljas med flerårig afverkningsrätt och oftast ned till

visst tumtal, vanligen 6 å 7 stundom 5 tum i diameter vid brösthöjd.

Efter afverkningen är det kvarstående undermåliga stammar af den klenare

skogen, som förmenas skola utväxa och bilda egendomens framtidsskog.

Detta är en stor villfarelse. Skogen kommer snart att framträda som

en sorglig bild af människans och elementens gemensamma förstörelseverk.

Dylika söndertrasade skogsmarker måste af lagen utdömas som

skog och betraktas såsom kalhyggen, hvilka från och med den nya

skogslagens tillämpning äro underkastade obligatorisk skogskultur. I

sådant fall skulle emellertid den obligatoriska skogsodlingen icke kunna

följa kalhuggningen i spåren genom brist på arbetskraft, därföre är

nödigt att ändra afverkningssystemet i tid genom utsättande af fröträdsställningar.

Afverkning af i full tillväxt befintliga ungbestånd,

hvilka hufvudsakligen tillgodogöras af massvedsfabrikationen, torde i

enlighet med skogslagens andemening böra stämplas såsom rof- eller

okynneshygge. Den under senare delen af år 1905 yppade tendensen

till skogsprodukternas prisstegring på världsmarknaden hade åstadkommit

stegrad efterfrågan på skog samt en stor mängd afverkningsrättsköp.

Emedan prisstegringen likväl hufvudsakligen omfattat klenare

virkessortiment, hade i synnerhet ung- och medelskogarne utgjort föremål

för efterfrågan. Också afverkades redan under förvintern afsevärda

mängder tillväxande skog i form af klenare sågtimmer och pitpropps.

7) Kalmar läns norra landstingsområde. Skogarpa lämna knappast

mer än hälften af den tillväxt, som de rationellt behandlade skulle

kunna göra. De öfverafverkas, hvilket för hvarje år tar allt större

Bill. till Rilcsd. Prof. 1907. 7 Sami. 31 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

omfattning, och afverkningarna utföras på ett för skogens framtida

bestånd synnerligen menligt sätt. Vanligen uthugges all skog till viss

dimension, 7 å 8 tum i brösthöjd. Skogsbestånden utglesnas häraf

och utgöras till stor del af undertryckta träd med dålig tillväxt. Fastän

öfverafverkning således äger rum, utföres den dock, såsom ofvan antydts,

i allmänhet ej på sådant sätt, att kalhuggning sker i större utsträckning,

och där sådan förekommer, lämnas vanligtvis livarken tillräckligt

många eller dugliga. fröträd. För erhållande af återväxt är

alltså behöfligt, att skogsodling verkställes.

8) Kalmar läns södra landstingsområde. Genom lätta kommunikationer

sjöledes ha skogarne i kustlandet länge hårdt anlitats genom

utskeppning af bjälkar, gröfre sparrar, småsparrar, grufvirke och ved.

Genom järnvägsnätets förgrening har tillgodogörandet af skogarna i de

från kusten aflägsnare socknarna uppväckt en oerhörd täflan och

mångenstädes urartat till fullständig skogssköfling. Skogsskiften köpas

på vissa år och afverkas med kvarlämnande af oväxtliga och undertryckta

träd och buskar, som hindra återväxten. Egendomar byta

ägare och, sedan skogarne ramponerats, återförsäljas utan nödigt husbehofsvirke.

Och öfverallt afverkas utan att sörja för återväxten.

Undantag finnas. Många större godsägare sköta sina skogar efter

ordnade planer, och en del mindre jordbrukare vårda och spara sin

skog, afvisande närgångna skogsköpares enträgenhet. Industriella anläggningar,

såsom sågar, snickeri- och sulfitfabriker samt glasbruk tillgodogöra

sig årligen stora virkesmängder, men skadligast af allt torde

den högt uppdrifna pitpropsskeppningen vara. Efter den nya lagen

borde återväxten vara tryggad vid alla större afverkningar, men på

alla dessa små hemmansdelar, där nu endast finnes ungskog från 10

till 30 års ålder, pågår en ytterst skadlig skogsförödelse, som genom

svårigheten att med lagens bestämmelser hindra den hotar stora trakter.

Skogsmarkens reproduktionsförmåga är i allmänhet mycket god, och

man får hoppas, att ett kommande släkte genom bitter erfarenhet skall

lära sig bättre utnyttja skogarna.

9) Blekinge län. Skogen skulle i länet kunna spela en ganska

stor roll i hushållningen. Fordom fanns med säkerhet god skog äfven

å höjderna. Men genom planlösa afverkningar ha dessa blifvit mer

eller mindre kala och matjorden har af sol och vindar försämrats, där

den ej blifvit bortspolad. Att skogen ej är alldeles slut kan näppeligen

räknas skogsägarna till förtjänst utan beror hufvudsakligen på en

bördig skogsjord. I vissa socknar finnas större kalmarker bestående

af ljunghedar. Skogsskötseln står i allmänhet mycket lågt. Rationellt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

skötas endast ett fåtal skogar. Afverkningar företas öfverallt planlöst

utan något som helst afseende på skogens produktionsförmåga. Så

länge stora och små skogsägare dessutom anse skogens nästan förnämsta

ändamål vara att tjäna till betesmark, torde skogen aldrig bli

hvad den skulle kunna. Genom de vanligen ganska tidigt på våren

betessläppta kreaturen förstöras eller försämras lofvande själfsådder och

kulturer. Att småbrukare, som kanske endast äga en högst obetydlig

areal utmark, måste utglesna skogen och i dess helhet använda den till

betesmark, är förklarligt och må vara dem förlåtet. Men att de, som

äro lyckliga nog att äga stora utmarker, till sin egen och kommande

generationers skada vansköta skogen på så sätt, är ofattligt.

10) Kristianstads län. nationell skogsskötsel tillämpas nästan

uteslutande å godsens skogar, medan i de flesta fall hemmansskogarna

lämnas att sköta sig själfva utan gallring eller annan beståndsvård

eller ock gallras på ett sätt, som endast har till mål den tillfälliga

inkomsten utan att bekymra sig om skogens intressen. En dylik art

af gallring är till exempel den, som nu sker i mycket stor omfattning,

därigenom att millioner af de vackraste unggranarna falla för yxan

och i stora järn vägslaster dels spridas till städerna och dels i synnerhet

finna en mycket stor marknad i Danmark, där de lära betinga från

2—10 kronor stycket, medan de svenska leverantörerna i genomsnitt

få nöja sig med 15—20 öre stycket plus sina sköfiade eller utglesnade

ungskogsbestånd. Skogsodlingsintresset är dock i liflig utveckling, men

dock ännu ej starkt nog för att kunna framgångsrikt konkurrera med

betesintressena, och detta har till följd, att mångenstädes vackra kulturer

gå förlorade eller förvandlas till marskogsbestånd under betesdjurens

åverkan.

11) Malmöhus län. Länet är skogfattigt. Vidsträckta ljungryar

och sandmarker finnas, som nu ligga så godt som värdelösa men

böra skogsodlas. Enskilta skogar af betydenhet förekomma numera

nästan endast å fideikommissen och de större egendomarne och äro

där i regeln rationellt behandlade och lämna i allmänhet i förhållande

till arealen mycket god inkomst. Hos de mindre jordägarne förekomma

nog här och hvar, särskildt i norra delarna af länet, ganska

vackra och afsevärda skogskomplex, men i allmänhet äro deras skogsmarker

förhuggna och söndertrasade samt återväxten förstörd genom

kreatursbetning. A dessa marker är det ofta ganska svårt att afgöra

hvad som bör räknas till skog och hvad till hagmark.

12) Hallands län. Af länets ytvidd, 477,134 har, beräknas omkring

200,000 hektar utgöras af kala ljunghedar och kala berg. En

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

rik uppgift är att återuppbygga skogen på dessa bedar och berg. De

enskilta skogarne ha, med undantag af de flesta större herrgårdarnas,

icke hitintills underkastats rationell skötsel utan i allmänhet afverkats

utan tanke på att skog ånyo skulle inta den sköflades plats. Till

flera af de större egendomarne inköpas kala utmarker, hvilka därefter

genom skogskultur göras skogbärande. För att i sin mån bidra

till de kala ljunghedarnes skogbeklädande har styrelsen beslutat arrendera

utmarker på 20 års tid och där bekosta skogsodlingen i dess helhet,

med skyldighet för markägaren att hålla den arrenderade marken inhägnad

och fredad för betning samt att väl vårda blifvande kulturer.

13) Göteborg och Bohus län. Styrelsen redogör för förhållandena

inom hvarje särskilt härad. Kalmarkerna inom länet äro af ytterst

stor utbredning. I de mest skoglösa trakterna är intresset för skogsodling

stort, och skolbarnen börja här under de senaste åren användas

som biträde vid skogsplantering, för hvilket ändamål hallas planteringsdagar.

Lofvande skogskulturer finnas mångenstädes, de största och

vackraste inom Tanums härad. En svårighet för skogsodling är på

många ställen ljungsyrorna. Ljungtagning och bete utgöra ock stora

hinder. I norra delen af Bullaren afverkas mycken skog och fara är

att, om dessa plockhuggningar få fortgå, hela skogsbeståndet äfventyras.

Liknande förhållande äger rum i Vätte härad, där intresset för skogsodling

ock är ytterst ringa. Styrelsens delegerade ha vid sammanträden

med sockenkommitterade funnit bland annat, att sammanhängande

af ålder varande kalmarker böra skogsodlas genom styrelsens

egen försorg samt färdigkultiverade återlämnas till markägarne.

14) Ålfsborgs län. Vid betraktande af de stora skogsarealer,

som under senaste årtionden blifvit sköflade på skog och nu ligga i

de flesta fall utan nöjaktig återväxt, är det mer än sannolikt att öfverafverkning

skett och årligen äger rum. I regeln har afverkningen skett

genom kalhuggning utan kvarlämnande af fröträd och på de flesta ställen

till så små dimensioner som 10 fot 3 tum pitprops, hvarvid endast kvarlämnats

störskog och undertryckta marbuskar. Skogarna gifva sålunda

ej på långt när den årliga tillväxt, de borde och kunde gifva, och förete

en öfverdrifven skogsafverkning. Ett och annat undantag från skogssköfling

gifves i skogar tillhöriga framstående bolag eller enskilta personer,

men deras antal är alltför ringa, och deras föredömen ha kanske mest

till följd af ekonomiska omständigheter ej beaktats. Stora arealer god

skogsmark ligga helt eller delvis kala, fastän det är 10 kanske 20-tals år

sedan skogen afverkades, hvadan marken nu håller på att öfvergå till

oproduktiv ljungmark. I de skogfattigaste trakterna har skogsodling

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 13

däremot länge pågått, och på sfi sätt ha under årens lopp flera tusentals

tunnland af förut kala ljungmarker återbördats till produktiv

skogsmark.

15) Skaraborgs län. Jordbruket intar främsta rummet, men i

norra och östra delarne finnas ej obetydliga sammanhängande skogsmarker.

Gammal till skogsbörd tjänlig kalmark, som uppgått till omkring

20,000 hektar, har minskats därigenom, att under de sista två

årtiondena genom hushållningssällskapets försorg omkring 6,000 hektar

gjorts skogbärande och äfven enskilda personer gjort förtjänstfulla insatser

på detta område. Styrelsen tänker fullfölja detta arbete, därest

markägarne lära sig inse fördelen däraf. Redan före järnvägarnes tillkomst

och äfven sedan svedjandet upphört, synes skogen varit utsatt för

hänsynslös sköfling, antagligen ofta framkallad endast för åstadkommande

af bete för husdjuren. De genom 1823 års riksdagsbeslut till

socknarna öfverlämnade kronoallmänningarne utgöra härför talande

bevis, då desamma redan ett par tiotal år därefter i regel voro förvandlade

.till ödemarker, därå tid efter annan ljungen af brändes för

att framkalla ett fattigt fårbete. Efter järnvägarnes tillkomst har

sköflingen ytterligare utsträckts utan att med undantag för ett fåtal

större egendomar någon åtgärd för återväxten vidtagits. Ej heller

ungskogen har skonats, utan ha stora vidder härjats för aptering till

pappersved och pitprops. I skogsbygden tar naturen själf vård om

återväxten, i den mån det kan ske utan vård och fredning för betning.

A slättbygden förbli markerna kala tills människan ingriper. I mån

af tillgång tillhandahöll styrelsen plantör för skolbarns undervisning i

sådd och plantering, och hade 57 folkskolor begagnat sig däraf.

16) Värmlands län. Berättelsen från detta län innehåller en

ganska fullständig geografisk och teknisk objektiv framställning. Till

skillnad från alla öfriga skogsstyrelsers berättelser innehåller den knappast

något egentligt missljud. På ett ställe säges dock, att skogarnes skötsel

i allmänhet af mycket naturliga skäl lämnar utan tvifvel åtskilligt

öfrigt att önska. Mer än en femtedel af all skogsmarken torde vara

lagd under verklig skogsvård. Skötseln af hemmansskogarne vore visserligen

mångenstädes för närvarande långt ifrån god, men man hade anledning

att förutsätta en förbättring, då fordringarna på ett ordnadt skogsbruk

i allmänhet vore öfverensstämmande med hemmansägarnes egen fördel.

Från skogarne afsättas timmer, trämasseved, pitprops, träkol och brännved.

Styrelsen redogör för dessa afsättningar utan att nämna något

särskild^ i hvad mån de i tillämpningen verka skadligt. Skogarne

nttas genom trakthuggning eller blädning till viss minimidimension,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

hvilket senare är det förliärskande skogsbrukssättet. Härom anmärkes,

att denna minimidimension blir lägre, ju bättre afsättningsförhållandena

äro och ju större intresset af ett tillfälligt stort ekonomiskt utbyte

ur skogen är. Gamla af olika anledningar uppkomna kalmarker finnas.

I regel ställer det sig för dyrt för den enskilde att åter bringa dem

under kultur. Men å andra sidan måste det vara en statsangelägenhet

att mark, som kunde bära skog, icke ligger såsom impediment, och

det blefve sålunda en styrelsens angelägenhet att lämna bidrag härtill.

Ett stort hinder för skogsåterväxten vore det vidtomfattande kreatursbetet.

Huruvida öfverafverkning äger rum, kunde styrelsen ej uttala

någon bestämd uppfattning om, men vore öfvertygad att de värmländska

skogsmarkerna, med undantag af en del af de nordligast belägna, där

blädningsbruket alltid tillämpats, i stort sedt äro jämförelsevis väl

bevuxna med yngre skogar, som sålunda lämna en rätt hög medeltillväxt.

Skogsskötseln vore väsentligen beroende af afsättningsförhållandena.

Ju mera värderik skogen är, desto större kostnader kunna

med fördel läggas ned på dess skötsel, och desto lättare vinner intresset

för skogsskötseln spridning. Kommunikationerna äro således helt och

hållet bestämmande för en skogs värde och för intensiteten i den

skötsel, som kan ägnas den. Saknaden af järnvägar är således stor.

Styrelsen utvecklar betydelserna häraf för industrien och särskildt för

trämassefabrikationen samt anmärker i fråga om inlandsbanans sträckning,

att denna särskildt bör gynna skogshandteringen, då den senare

är hufvudnäringen och största kapitalstegringen genom anläggningen

därigenom skulle uppnås.

Jämför man denna framställning med de utlåtanden, som afgifvits

i och för beräkningen af trafikinkomsterna å inlandsbanan i dess sträckning

genom Värmland, så finner man i dessa helt andra tonfall. Genom

uttalanden i denna utredning möter man en framställning, som ganska

oförtäckt säger, att i västra Värmland sågverksindustrien utdödat

bruksrörelsen, att pappersmassefabrikation sedan i sin ordning snart

bortdrifvit sågverksrörelsen och slutligen huru till sist trämassefabrikationen

genom att taga allt mindre och mindre dimensioner håller

på att aflifva sig själf och därföre nu gärna vill flytta längre uppåt

skogarne och med längtan ser efter inlandsbanan såsom ett medel för

ny rofdrift på hittills sparade trakter.

Det går nog mera sällan så som skogsvårdsstyrelsen hoppas, att

bonden i detta fall skall förstå att se på sitt sanna bästa. Och icke

heller tala erfarenheterna någonstädes i landet för att järnvägarna,

såsom de borde, befordra »intensiv skötsel» af skogen. Andra skogs
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 15

vårdstyrelser klaga öfver att där järnvägarne gå fram utrotas skogen.

Från Dalarne anföres såsom ett exempel en järnväg i dess sträckning

mot Värmlandsgränsen, ock det är knappast troligt, att missförhållandena

upphöra i och med det att järnvägen öfverskrider denna gräns. Det

blir säkerligen äfven med inlandsbanan som alla andra banor, att det

är den »intensiva misskötseln», som den kommer att uppmuntra, därest

ej något göres däremot.

. lycka för Värmland är, att skogsmarken har en synnerligen

stor bördighet, så att återväxten kommer lätt och snabbt.

17) Örebro län. Skogsbruket har den största betydelse för länet,

och en förståndig skötsel af skogarna borde vara ett mål för allas

sträfvanden. Att detta långt ifrån är fallet, därom vittna de alltjämt

svällande kalmarkerna och de år från år reducerade arealerna af mark

med äldre^skog. Intressant skildras i berättelsen skogarnes ekonomiska

historia på senare tider. Först beskrifves milkolningsperioden med dess

missbruk i åtskilliga afseenden. Så kom en senare tid. Med kommunikationernas

snabba utveckling följde industriella anläggningar, efterfrågan

af alltjämt ökade kvantiteter virke, särskilt för trämassefabrikation,

och pitprops af obegränsade mängder medelålders och yngre

skog, virkesprisens fem- å tiodubblande samt de ödeläggande afverkningskontrakten.

En skötsel af skogarne började bedrifvas, som förr

eller senare måste leda till stora landsträckors utarmande. Landsting

och hushållningssällskap sökte genom frikostiga bidrag motarbeta följderna

af det onda. Men de, som sökte dylika bidrag, utgjordes då

som nu merendels af personer, som skötte och hushållade med sin

skog jämförelsevis väl. De egentliga skogssköflarne, ägarne af de stora

kalmarkerna, skogsodlade i regel aldrig, äfven om det icke vållade

dem några utgifter. Därtill kom eu ny fara, att personer, hvilkas

sociala ställning hindrade dem från att öppet bedrifva skogssköfling,

inköpte genom bulvaner den ena skogsegendomen efter den andra för

att, styckad eller ostyckad, åter försälja den; sedan skogen fullständigt

raserats.

Omdömet om länets skogar måste blifva synnerligen nedslående.

Men det fanns dock en del egendomar, hela byar, till och med hela

socknar med synbara afvikelser till det bättre. Den nya skogslagen

hade lämnat ett medel att förebygga missbruken och i någon män

godtgöra förödelserna. Dess räckvidd hade visserligen icke blifvit

pröfvad, men den korta erfarenheten uteslöt på intet sätt förhoppning

att den skulle visa sig välsignelserik. Skulle dess räckvidd öfverskattas,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

så torde en ändring eller skärpning i syfte att förmildra förutnämnda

osunda affärstransaktioner komma att hälsas med tillfredsställelse.

18) Västmanlands län. Under år 1905 hade 844 st. enskilta skogar,

med en sammanlagd skogsmark af 48,601 har, blifvit genomgångna

och undersökta. Därvid befanns, att däraf 12,062 har voro kala.

Skogens ålder i öfrigt varierade mellan 20 till 60 år. Skogsbestånden

å flertalet egendomar voro utglesnade och timmertillgången hårdt

anlitad. Föga utsikt finnes att kalmarken, hvars afverkning ägt rum

före 1905, skall inom närmaste tiden försättas i skogbärande skick.

Den undersökta arealen är således betydligt öfverafverkad, och förhållandet

torde vara enahanda med flertalet öfriga enskilda skogar.

Orsaken torde delvis vara att söka i de höga virkespris, som för en

del år sedan lockade till att afyttra afverkningsrätter, men kanske

ännu mer uti de klena skördarna under de sista fem åren, hvilket i

många fall tvingat skogsägare att för sin existens realisera virke eller

upplåta afverkningsrätt. Ett undantag från den allmänna misshushållningen

utgör brukskogarna och många skogar, hörande till större

jordegendomar.

19) Kopparbergs län. De stora skogsvidderna i länets nordligaste

socknar ofvan Siljan ha nästan utan undantag genom långvariga afverkningskontrakt

exploaterats af sågverksindustrien. Verkningarna af

dessa afverkningar äro olika inom rena tallbestånd, blandade bestånd

och rena granbestånd. Dåligt är det dock bestäldt i alla tre fallena.

I öfriga delar af länet beror skogarnes tillstånd på deras läge i förhållande

till kommunikationer, främst järnvägar. I gynnande lägen

är skogssköfling tämligen allmän. Skogsbruket öfvergår här till kalhuggning,

lämpligare betecknadt med rothuggning. Exempel härpå äro

bland andra de trakter, som genomlöpas af Mora—Vänerns järnväg

nedåt Värmlandsgränsen. Sågverksbolagens och järnbruksbolagens egna

skogar ha hitintills icke varit föremål för någon egentlig vård, men

de anlitas nu icke hårdare än efter uthållighetsprincip, detta naturligtvis

på bekostnad af arrendeskogarne, hvilka fortfarande hårdt

skattas utan hänsyn till deras afkastningsförmåga.

20) Gäfleborgs län. Bondskogarne ägnas icke någon skötsel, om

man ej får räkna dit, att en del bönder uraktlåta att sälja bort sina

skogar. De mera framstående och solida bolagen ha på sista fem

ä tio åren påbörjat en rationellare hushållning. Uthållig afverkning

torde dock ännu saknas, men omsorgsfullare utstämpling, skogskulturer

och afdikningar äro införda. De bolag, som sålunda infört någon

ordnad skötel, höra dock till undantagen. Arrendeskogarne äro sko
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

garnes olycksbarn. De förekomma öfverallt och i mycket stort antal,

samt äro öfverallt fullkomligt sköflade och i de allra flesta fall,

där afverkning bedrifvits, omöjliggjorda att själfva ombesörja sin föryngring.

Vid trävaruindustriens början hade allenast det grofva timret

värde. Vinsten af skogarnes afverkning och förädling lockade allt flera

större och mindre bolag samt enskilta personer af nästan alla samhällsklasser

att slå sig på skogsaffärer. Det grofva skogskapitalet minskades

hastigt. Småtimret fick efterfrågan med införandet af hyflar

och exporterandet af hyfladt virke. Med införandet af sparr- och propsaffärerna

kan man säga, att den verkliga skogssköflingen inträdde.

Dessa affärer med småskog ha så tagit fart, att vid tre järnvägsstationer

utefter norra stambanan lågo under april och maj 1905 enligt uppgift

2,000,000 sparrar till största delen af ung- och tillväxtsskog. Landet

gör genom dessa Biverkningar oerhörda förluster, Indika ej kunna uppvägas

genom att en och annan af dess söner på bekostnad af hemmanens

tillgångar och jordbrukareklassen inom få år blifva jämförelsevis

burgna män. Det är ej nog med, att skogarnes utveckling hämmas för

långa tider framåt, utan de oförståndiga afverkningarne komma att

inom kort omintetgöra hela trävaruindustrien, hvilken, om det får fortgå

som hittills, kommer att inom en ej alltför lång framtid gå under

i brist på råvara. Hårdast afverkade äro kustsocknarna i Hälsingland.

Där finnas kala marker om 5,000 å 6,000 har. Åtskilliga hemman

torde till och med sakna husbehofsskog. På ett ungefär har beräknats,

att af länets 1,484,952 har produktiv mark inemot 600,000 har

torde vara genom afverkning så tillbakasätta, att deras reproduktion

genom själfsådd är högst vansklig.

21) Västernorrlands län. Skogarne förete å ofantliga vidder eu

sorglig bild af tröstlöst vanskött utseende, med rester af ett fordom

tätt och kraftigt bestånd. Huru stora vidder, som äro i improduktivt

tillstånd, har icke kunnat utrönas, men synnerligast i kustsocknarna

finnes dylik mark i afsevärd utsträckning. Likaså är ett flertal hemman

utan nödigt husbehofsvirke. Props- och pappersmassevirke höggs

förr enbart efter kustlandet, men på grund af högre värde, gynnsammare

flottningsförhållanden och anläggning af nya trämassefabriker har sådan

afverkning börjat äga rum allt högre upp i landet. På senare åren

har en den mest förödande huggning af sä kallade egyptiska sparrar

börjat äga rum, synnerligast inom kustsocknarna i Härnösands distrikt.

Under 1904 tilltog denna afverkning i oroväckande grad, i det att

bönderna under farhåga för verkningarna af den nya skogslagen

sålde afverkningsrättigheter i mängd till så kallade trävaruhandlare,

Bih. till Riksd. Vrot. 1307. 7 Sami. 31 Höft,. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

p

Motionen.

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

hvilka uppträdde allestädes i dessa bygder öfvertalande och trugande

^amt framhållande, att efter 1905 års ingång ingen afverkning af

mindre virke finge äga rum.

Under senare åren har torrläggning af försumpade marker ägt

rum å ett mindretal af de större sågverksbolagens skogar.

22) Jämtlands län. Någon egentlig skogsskötsel inom länet har

aldrig förekommit annat än, att vissa större bolag under de senare

åren börjat ådagalägga större försiktighet, så att den mera växtliga

skogen sparats. Inom vissa socknar ha några bolag därjämte nedlagt

ej obetydliga kostnader på afdikning och skogskulturer. Efter skogslagens

ikraftträdande ha äfven enskilte hemmansägare mångenstädes

blifvit mera försiktiga vid utförande af sina afverkningar. Berättelsen

redogör för skogarne inom de 4 länsskogvaktardistrikten. Förhållandena

äro tämligen växlande. På vissa trakter, i synnerhet där afverkningsrätter

varit upplåtna, ha afverkningarna blifvit hårdt bedrifna,

skogsbeståndet är glest och återväxten äfventyrad. Betydlig öfverafverkning

förekommer mångenstädes och äfven stora kalhyggen, men

också finnas många vackra och växtliga skogsbestånd.»

De till lagutskottet hänskjutna delar af motionärens olika framställningar

afse som sagdt följande ämnen:

l:o. Användande ai skogsvårdsafgifter till inköp af allmänningsskogar.

Af de åtgärder i förevarande ämne, hvilka herr Lindhagen ansett

genom lagstiftningen böra främjas, kommer här i främsta rummet

enskilda skogsmarkers förvandling till allmänna skogsmarker. I detta hänseende

har han anfört, att det vore två utvägar, på hvilka man kunde

nå ordentlig skogsskötsel på de nuvarande enskilda skogarna. Den

ena vore att förvandla dylika skogar till allmänna skogar. Den andra

vore att genom lag eller andra åtgärder tillhålla de enskilde att vårda

sin skogsegendom. Den förra utvägen skulle säkrast leda till målet.

Den vore också af större betydelse därför, att skogen såsom vederborde

därigenom blefve allas egendom.

Efter att för sådant ändamål hafva föreslagit statsinköp i vissa

fall af enskilda skogar, har motionären i motionen n:o 164 yrkat, att

Riksdagen måtte besluta, att skogsvårdsafgifter må kunna i lämpliga

fall disponeras äfven till förvärf af den mark, hvarå det allmänna

ämnar nedlägga kostnader för skogskultur, samt i sådant afseende

yttrat i motionen n:o 163:

s. 19 Kontrollera mot PDF

‘

Lagutskottets Utlåtande N:<> 35. 19

wKommunalskogar kunna vara en lika viktig insats i landets skogshushållning

som statsskogar. Yi äga ju också redan dylika skogar i

åtskilliga så kallade sockenallmänningar och häradsallmänningar och

några skogar tillhöriga städer. Genom den entusiastiske och oegennyttige

skogsvännen herr C. P. af Buréns initiativ vid 1904 års riksdag har

nämnda Riksdag begärt en civil lagstiftning, som kunde bereda dels delägare

i häradsallmänningar möjlighet att få med allmänningen för framtiden

införlifva mark, som blifvit för sådant ändamål inköpt, dels ock

kommuner, korporationer, byalag samt stiftelser och fonder, som afse

allmänt ändamål, möjlighet att genom inköp af skogsmark eller annorledes

bilda, bibehålla och utvidga gemensamhetsskogar. I sammanhang

med förenämnda framställningar hade motionären gjort hemställan om

medel för markinköp för gemensamhetsskogars bildande, men fann Riksdagen

detta innefatta ett ämne, som icke borde komma under bedömande.

förrän den ifrågasatta lagstiftningen kommit till stånd. I sinom

tid kommer nog frågan om beviljande af dylika anslag tillbaka, men

dessutom alldeles gifvet spörsmålet att i brist af frivilligt aftal genom

expropriation få den tillbörliga användningen för penningarna, särskildt

för bildande af sockenallmänningar.

Här skall blott upptagas eu annan detaljfråga. De skogsvårdsafgifter,

som inflyta, och det i riksstaten upptagna extra anslaget å

100,000 kronor för skogsodlings befrämjande användas till att understödja

enskildes skogshushållning med fria planteringar, fritt tillhandahållande

af plantor och skogsfrö och dylikt.

Detta förfogande öfver medlen lämnar rum för betydande anmärkningar.

För det första användas de mindre ofta. där det mest behöfdes,

ity att de lära åtminstone på vissa orter anlitas företrädesvis af de

stora godsen, där man har god råd att själf bekosta sina odlingar, men

naturligtvis finner det behagligt att få detta kostnadsfritt ombestyrdt

af staten med statsmedel. Vidare, och detta är det viktigaste, finns

det ingen kontroll på att resultaten utaf statens omsorger komma att

upprätthållas af de enskilde markägarne i framtiden. Ofantliga belopp

ha under de gångna tiderna på detta sätt af landsting och hushållningssällskap

offrats gratis på enskildes mark utan motsvarande nytta för

framtiden. Man har nu på många håll börjat fordra kontraktsenliga

förbindelser af markägarne att under viss tid vårda planteringarna

och särskildt freda dem för betning af kreatur.

Dylika förbehåll, som mångenstädes betydligt afsvalna! intresset

för skogsodlingar, äro emellertid en första fordran, som man måste

uppställa för dessa bidrag. Men efter tidernas utgång vet man ändock

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

icke, hur det går, eller rättare sagdt, man kan vara ganska viss, att skogen

i de flesta fall förr eller senare skall misskötas, såvida ej nya skogslagar

mellankomma eller det allmänna förvärfvar marken för köpeskillingar,

som springa upp i höjden i följd af det allmännas egna

utgifter och omtanke för marken i fråga.

Dessa missförhållanden ha redan förut något uppmärksammats.

År 1901 väckte sålunda herr C. P. af Buren en riksdagsmotion, däri

framhölls, att ringa resultat vunnits af hushållningssällskapens arbete

i dessa afseenden och att detta arbete blifvit vida mera välsignelsebringande,

därest de utgifna stora summorna blifvit använda till inköp af mark

för bildande af allmänna skogar. Motionären yrkade därföre, att det

extra anslaget för skogsodlingens befrämjande måtte, utom för sina

gamla ändamål, äfven få tillitas för att genom inköp af skogsbördig

mark bilda länsallmänningar.

Vid 1906 års riksdag framhöll herr O. Jonsson i Hof det otillfredsställande

uti dessa af det allmänna bekostade skogskulturer, som

sedan voro prisgifna åt markägarnes goda vilja. Han föreslog därföre,

att de aftal, en skogsvårdsstyrelse kunde komma att ingå med en

markägare i syfte att det genom styrelsens försorg kultiverade området

skulle skötas efter uthållighetsbruk, måtte allt framgent varda

bindande mot ägaren eller innehafvaren af marken.

Dessa båda förslag ledde ej till något. Mot herr Jonssons framställning

anmärkte 1906 års lagutskott bland annat, att den anvisade

vägen syntes vara ägnad att leda skogsvårdsstyrelserna bort från de

verksammare åtgärder för en förbättrad skogsvård, som borde bestå i

skapandet för vederbörande distrikt af gemensamhetsskogar med skogshushållning

för uthållighetsafkastning. Utskottet sade också, att det

vore värdefullt, om en sådan rätt kunde blifva styrelserna tillagd.

Härom, synes det mig, böra alla kunna bli eniga med utskottet.

Det är ju en ren komedi att, såsom exempelvis sker i Halland, arrendera

gamla kalmarker på 20 år för att sedan kultiverade skänka dem till

markägaren i stället för att, såsom godsägarne i trakten göra, börja

med att inköpa själfva marken. Jag anser mig därföre böra hemställa,

att vederbörande erhålla rätt att kunna använda skogsafgifter och det

extra anslaget för skogsvårdens befrämjande äfven för inköp af den

mark, som skall skogsodlas, och hvilken sålunda blir en länsallmänning.

Med ett sådant tillstånd uppstår äfven anledning att höja det förenämnda

i förhållande till ändamålets vikt och omfattning särdeles

obetydliga extra anslaget.»

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 21

Den tanke, som ligger till grund för förevarande framställning,

är icke ny. Vid lagstiftningsarbetet för åstadkommande af en förbättrad

skogsvård och skogshushållning har särskildt på senare tid

flere gånger och på flere olika sätt uttalats vikten och behofvet af att

genom åtgärder i olika riktningar tillskapa allmänningsskogar i så

stor omfattning som möjligt. Härvid har man utgått från den förutsättningen,

att skogen i det allmännas hand bättre vårdas och bevaras

än då den äges af den enskilde, hvilken i allmänhet ej kan antagas med

samma förutseende och sparsamhet som det allmänna sköta sin skog.

Det var ock med tanke härpå, som 1904 års Riksdag till Kungl. Majrt

aflät de tvenne skrivelser, motionären omnämnt, och i hvilka begärdes

en lagstiftning, som kunde bereda dels delägare i häradsallmänning

möjlighet att få med allmänningen för framtiden införlifva mark, som

blifvit för sådant ändamål inköpt, dels ock kommuner, korporationer,

byalag samt stiftelser och fonder, som afse allmänt ändamål, möjlighet

att genom inköp af skogsmark eller annorledes bilda, bibehålla och

utvidga gemensamhetsskogar.

Motionären har nu föreslagit, att äfven skogsvårdsafgifter skola

få i lämpliga fall användas till inköp af den mark, som skall skogsodlas,

och att denna mark skulle bli en länsallmänning. Denna

hemställan kan utskottet på de i motionen angifna skäl ej annat än

på det lifligaste tillstyrka. Utskottet anser sig emellertid härvid böra

erinra, att förordningen om skogsvårdsafgifter ej uppställer något hinder

för ett dylikt användningssätt. Luckan i lagstiftningen ligger däri, att

förordningen om skogsvårdsstyrelser ej inrymmer någon befogenhet för

skogsvårdsstyrelse att inköpa mark samt att bestämmelse saknas hvem

en sålunda inköpt mark skall tillhöra. Utskottet föreställer sig nu. att

dylik mark gifvetvis bör tillfalla vederbörande landstingsområde, till

hvilket de använda skogsvårdsafgifterna influtit.

Denna fråga kom i viss mån på tal äfven vid 1906 års Riksdag.

I en kung!, proposition hade nämligen då begärts Riksdagens medgifvande

till försäljning af ett till eu kronolägenhet hörande område,

hvilket åt vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle förvärfvas. Då det

emellertid kunde ifrågasättas, huruvida styrelsen ägde rätt att förvärfva

tast egendom, afstyrkte statsutskottet bifall till framställningen, och

biet denna statsutskottets hemställan af Riksdagen godkänd. Under diskussionen

inom kamrarna framhölls dock af flere talare, af hvilken vikt

det vore, att eu sådan rätt, som här ifrågasattes, blefve skogsvårdsstyrelserna

tillagd.

Sannolikt erfordras för ändamålet ett tillägg allenast till förord
-

Utskottets

yttrande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Motionen.

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

ningen om skogsvårdsstyrelser om att styrelsen tillerkännes den ifrågasatta

befogenheten, och att marken skall tillhöra vederbörande län eller

landstingsområde. Då emellertid denna sak krafvel’ ett närmare öfvervägande,

lärer försiktigheten bjuda att först öfverlämna densamma till.

Kung! Maj:ts pröfning. Det är emellertid af stor vikt, att ifrågavarande

lagstiftning så snart som möjligt och helst vid nästkommande års

riksdag kommer till stånd. Medan tiden går, försummas nämligen gynnsamma

tillfällen för skogsvårdsstyrelserna att förvärfva lämplig mark

för distriktets räkning, och skogsvårdsafgifterna, som nu, i brist på det

föreslagna användningssättet, odelade nedläggas på enskild mark i månget

fall utan säkerhet för ett bestående resultat, gå därigenom i viss mån

förlorade.

Med stöd af det sålunda anförda hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och om möjligt redan till

nästkommande års Riksdag framlägga förslag till lagbestämmelser,

hvarigenom skogsvårdsstyrelserna tillläggas

rättighet att i fall då sådant finnes lämpligt

förvärfva skogsmark till bildande af allmänningar för

vederbörande landstingsområde samt för sådant ändamål

använda influtna skog-svårdsafgifter.

2:o. Expropriation af kalmarker och annan ödelagd skogsbördig mark.

Vidare yrkar herr Lindhagen i motionen n:o 165, att Riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftning i syfte, att kal-,

marker och annan ödelagd skogsbördig mark må kunna i lämpliga fall

genom expropriation med äganderätt iörvärfvas åt det allmänna, för att

skog därå må kunna odlas och för framtiden skyddas.

Härom yttras i ofvannämnda i motionen n:o 163 införda motivering.

»Det har nyss framhållits, att expropriation af enskilda skogsmarker

för bildande i vissa fall af allmänningsskogar nog en gång

kommer upp på dagordningen. När det däremot gäller att ingripa för att

göra sköflad skogsmark fruktbärande för samhället, så måste en dylik befogenhet

tilläggas samhället utan något uppskof. Det finnes nämligen ingen

förnuftig rättsgrund, som kan kräfva, att exempelvis af ålder gamla kal
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 23

marker skola få ligga ofruktbara för landet blott därför, att de tillfälliga

ägarne icke kunna eller icke vilja bringa dem i skogbärande skick,

båsom förut omnämnts, säger sig en skogsvårdsstyrelse ämna fullfölja

arbetet med gamla kalmarkers kultivering, »därest jordägarne lämna dem

medgifvande därtill». Och lämnas detta, blir det en present till markägaren.

Så får det väl ej vara. Den ofvan förordade rättigheten att

i vissa fall inköpa själfva marken, som skall kultiveras, får icke, om

det skall blifva något bevändt med den, bero helt och hållet af markägarens

goda vilja. En dylik befogenhet måste stödjas af en expropriationsrätt,

som i sådant fall endast blir eu naturlig utvidgning af

den redan förefintliga rätten till expropriation för skogsodling af tiygsandsfält.

En framställning om ett förslag till lagstiftning i ett sådant

syfte synes mig böra af Riksdagen begäras.»

Vårt land har att uppvisa synnerligen vidsträckta skogsbördiga områden,

som för närvarande ligga kala, af ålder eller efter senare företagna

afverkningar. Så nppgaf skogskommittén i sitt betänkande, att

i de södra delarna af landet funnes omkring en half miljon hektar af

ålder kal mark och i öfrigt inom landet mångdubbelt vidsträcktare

skoglösa eller ytterst dåligt beväxta marker. Intresset och förmågan

bland de enskilda ägarne att försätta dessa ofantliga områden i skogbärande

skick lärer beklagligt nog ofta vara ringa. Kallägges enskild

skogsmark efter den 1 januari 1905, då den nya skogsvårdslagstiftningen

trädt i kraft, äger man visserligen i denna korrektionsmedel

mot ett sådant ödeläggande af skogen, hvarigenom återväxten äfven - tyras. Men beträffande all dessförinnan kallagd mark står man för närvarande

maktlös, där ej den enskilde ägaren är villig företaga eller

understödja skogskultur. Då, såsom ofvan nämnts, detta nog ej kan

otta påräknas, framstår det såsom en bjudande plikt för statsmakterna

att söka utfinna vägar, hvilka kunna leda till dét för hela landet viktiga

målet att få dessa kala vidder försatta i skogbärande skick. En nära

till hands liggande utväg erbjuder sig därvid i exj^ropriationen.

Att lagstiftningen icke är helt främmande för detta medel på ett

nära liggande område, torde vara bekant och är af motionären framhållet,

. klar nämligen ägaren af flygsandsfält försummat att därom taga

sådan vard, som särskildt är töreskrilven, äger Konungen, enligt 1 §

i expropriationsförfattningen, förordna, att fältet skall afstås, och gäller

i öfrigt, i Iråga om villkoren för afträdande däraf, hvad i denna författning

om annan jord eller lägenhet stadgas. Och i Riksdagens

Utskottets

yttrande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Motionen,

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

skrifvelse deri 13 maj 1896, hvilken ligger till grund för den nya

skogsvårdslagstiftningen, förekommer äfven en antydan om expropriation

såsom ett yttersta medel mot en skogsägare, som tredskas att sörja

för återväxten å öfverafverkad mark, en utväg, som likväl endast skulle

blifva tillämplig i fall, där mark efter den ifrågasatta nya skogsvårdslagstiftningen

blefve kallagd. 1896 års skogskommitté upptog ock i

sitt förslag denna tanke, hvilken emellertid icke intogs i den till 1903

års Riksdag aflåtna proposition i ämnet.

Den väg, som sålunda i viss mån redan är anvisad, bör enligt

utskottets mening så mycket hellre anlitas, som den, med hänsyn till

hvad ofvan anförts, i många fall torde vara den enda effektiva för det

åsyftade målets vinnande. Utskottet tvekar därför icke att förorda densamma.

Gifvetvis bör, innan dylik expropriation äger rum, antingen

vara konstateradt, att ägaren ej vill eller kan själf sätta marken i skogbärande

skick, eller i motsatt fall tid lämnas honom att själf företaga

skogsarbetena.

I detta sammanhang må erinras, att det å andra sidan är af vikt

att vid expropriation priset för marken ej oskäligt uppdrifves. Denna

fråga ingår dock i en annan af herr Lindhagen väckt motion om en

allmän revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation, hvarom

utskottet längre fram kommer att gifva utlåtande.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, med bifall till förevarande

motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lag i syfte, att kalmarker och annan

ödelagd skogsbördig mark må kunna genom expropriation

med äganderätt förvärfvas åt det allmänna,

för att skog därå må kunna odlas och för framtiden

skyddas.

3:o. Uthållig skogshushållning på enskildes skogar.

Uti motionen n:o 166 yrkar herr Lindhagen, att Riksdagen måtte

hos Kungl. Maj:t begära förslag till en lagstiftning, hvarigenom bolag

och enskilda personer, som äga skogar af mera betydande omfattning,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

åläggas att å dem införa uthållighetsbruk exempelvis enligt hushållningsplaner,

som fastställts af vederbörande myndighet.

Härom yttrar herr Lindbagen i motionen n:o 163:

»En ordentlig skogsvård kräfver icke blott, att återväxten betryggas,

utan äfven, att skogskapitalet bevaras och endast den årliga

tillväxten uttages. Man kan som sagdt å nuvarande enskilda skogar

vinna detta genom dylika skogars förvandling till allmänna skogar.

Men det kan också ske genom att ett dylikt så kalladt uthålligt

skogsbruk genom lag ålägges enskilde skogsägare.

Att i ett slag göra en sådan lagstiftning för all enskild skogsmark

vore teoretiskt sedt utan tvifvel det enda riktiga. Men att ålägga

alla enskilde jordbrukare, som använda sin skog endast såsom en hjälp

till jordbruket, en sådan skyldighet, därtill är tiden utan tvifvel icke

alls mogen. Den skulle gå tungt ut öfver en mängd småbönder, som

byggt sin torftiga och bekymmersamma ekonomi på vanan att kunna

i de många nödfallen lita sig till skogen och skulle kanske drifva

dem till och med i landsflykt. Genomförandet af en sådan åtgärd

möter också stora praktiska svårigheter af många slag.

Men de större skogsägarne, som besitta skogen endast för industriella

ändamål eller innehafva stora arealer, som lämna öfverskott långt

utöfver husbehofvet, på dessa hvilar eu ovillkorlig skyldighet att vårda

skogskapitalet åt landet och kommande generationer. Denna skyldighet

fullgöres icke i en mängd fall, och där så sker för närvarande, så innebär

detta ingen trygghet. Ty äfven här kommer det att förr eller senare

kanske i de flesta fall inträffa, att arfvingars och nya aktieägares begärelser

eller utländska anbud leda till uttagandet på en gång af stora

kapital ur skogen.

Tankar i denna riktning hafva tidigare framkommit. De äro gömda,

men de skola aldrig glömmas. Redan senaste skogskommitté föreslog,

att ägare af större arealer skogsmark skulle vara skyldig anställa en

forstligt bildad skogsförvaltare samt årligen afgifva uppgifter om skogens

ytvidd, beskaffenhet och skötsel samt afverkningens belopp. Nuvarande

chefen för domänstyrelsen samt byråchefen därstädes för skogsärenden

ha båda såsom förutvarande jägmästare i utlåtanden till norrlandskommittén

förordat den ifrågasatta åtgärden. Reservanter i nämnda

kommitté ha påyrkat den. Och en motion därom, som väcktes vid

1903 års riksdag, bifölls af Andra Kammaren.

Om något ingripande skall anses ligga så att säga på brickan,

så är det väl ett åläggande för större skogsägare att sköta sina skogar

Bih. till Likså. Prof. 1907. 7 Sami. 31 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

efter utliålliglietsbruk, exempelvis genom fastställda hushållningsplaner.

Därigenom får man också en utgångspunkt för att komma till rätta

med dessa mera storslagna skogsköpare, som ej nöja sig med att utplundra

små bondskogar utan, såsom är en vanlig tidsföreteelse, inköpa

stora herrgårdar med sparad skog för att fullkomligt ödelägga skogen.))

Sveriges lagstiftning rörande privatskogarne under senaste tre

århundraden visar till en början en gradvis skeende öfvergång från en

ursprungligen fullständig frihet på detta område till så stark inskränkning,

att omsider äfven husbehofsafverkningen stod under statens tillsyn.

Därefter följde en återgång, hvilken slutligen ånyo ledde till nästan

fullständig frihet. Under senare hälften af förra århundradet har därpå

inträdt en reaktion, som medfört åtskilliga fortfarande bestående inskränkningar

i den enskilde skogsägarens rätt att förfoga öfver skogen särskilt

i vissa landsändar. Med den år 1903 genomförda lagstiftningen

har man emellertid först åter på allvar och för då oberörda delar af

landet brutit med det förut härskande låt-gå-systemet och i lagen uttalat,

att den enskildes rätt till skogen är underordnad det allmännas

intresse af skogens bestånd.

Likväl lärer nyssnämnda lagstiftning endast vara att betrakta som

ett första steg mot det åsyftade målet, en fullt tillfredsställande skogsvård.

Af flere anledningar kom man år 1903 att stanna vid då antagna

lagar. Sedan dessa emellertid nu genomförts och en ny och god

princip därmed vunnit insteg på hithörande lagstiftningsområde, torde

det vara lämpligt att tillse, huruvida därmed allt är uti ifrågavarande

afseende väl beställd!. Därtill gifver ock förevarande motion anledning.

Vid en sådan undersökning visar det sig snart, att 1903 års lagstiftning

lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Skogsvårdsstyrelsernas

första berättelser ådagalägga ock detsamma. Utskottet har i detta sammanhang

icke anledning att härom i alla afseenden uttala sig. Blott det

må här framhållas, att enligt utskottets mening gällande lagstiftning om

vård af enskildes skogar erfordrar en ganska väsentlig komplettering,

innan betryggande garantier erhållits för en verkligt god skogsvård i

landet. Med hänsyn härtill synes ock syftet med förevarande motion vara

värdt synnerligt beaktande. Den tanke, som däri uttalats, är icke ny.

1896 års skogskommitté var icke främmande därför. Med rätta, säger

kommittén, synes det kunna fordras af den, som förfogar öfver en mera

betydande del af landets skogbevuxna område, ätt han lämnar samhället

den garanti för att detta ej blir föremål för hänsynslös förstöring,

som kan anses ligga däruti, att han till hjälp vid förvaltningen af sko
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 37

gen anställer ett forstligt bildadt biträde. Kommittén föreslog ock, att

bolag eller enskild person, som ägde skogsmark, hvilken i areal uppgick

till 3,000 hektar i norra delarne af riket och till 1,500 hektar i

det öfriga riket, skulle vara skyldig att anställa ett sådant biträde samt

att årligen afgifva uppgifter om skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel

samt afverkningens belopp. Förslaget härom inflöt dock icke i den till

1903 års Riksdag aflåtna propositionen. Men af enskilda motionärer

framburos vid samma riksdag förslag uti längre gående riktning. I

senare afseendet yrkades från två håll på en lagstiftning, hvarigenom

både bolag och enskilda personer, som ägde skogar af mera betydande

omfattning, ålades att bruka dessa enligt hushållningsplaner, som fastställts

af vederbörande myndighet. Det särskilda utskott, som behandlade

skogs vårdslagstiftningen, afstyrkte emellertid dessa motioner. En

häremot afgifven, i motionernas syfte gående reservation blef emellertid

af Andra Kammaren antagen, hvaremot Första Kammaren godkände

utskottets hemställan. Såsom motionären framhåller, hafva ock från

andra håll yrkanden i liknande riktning framkommit.

Utskottet kan äfven för sin del ej annat än på det lifligaste tillstyrka

en sådan lagstiftning. De skäl, som nu och förut anförts för

att större skogsägare böra underkastas en sådan, finner utskottet fullt

bindande. Och det är påfallande, hvilka stora fördelar för landet

och dess ekonomiska framtid härigenom skulle vinnas. På mycket

betydande arealer af vårt land skulle skogskapitalet bevaras och

därmed en stadigvarande arbetsförtjänst på dessa orter beredas befolkningen,

en pålitlig virkesafkastning vara att tillgå för en trävaruindustri,

som vill räkna med framtiden, samt eu jämn inkomst af detta

kapital kunna påräknas för hela landet. Särskildt i våra dagar, då

spekulationen arbetar oförtrutet för att på bekostnad af allmänt och

enskildt gagn skaffa spekulanterna stora vinningar, är en sådan lagstiftning

på ett iögonenfallande sätt af förhållandena påkallad. Det kan

icke vara försvarligt att stillatigande åse, huru på dessa stora komplexer

redan nu och med all sannolikhet i allt större utsträckning

skogskapitalet i följd af de genom spekulationen uppdrifna köpeskillingarne

i ett slag realiseras i penningar, hvilka till på köpet sedan kanske

till stor del gå ut ur landet.

Det torde till sist för tydlighetens skull böra anmärkas, att hvad

man här önskar torde kunna sammanfattas under krafvet på införande

af ett rationellt eller, såsom det äfven kallas, uthålligt skogsbruk, d. v. s.

ett sådant, som, med beaktande af olika förhållanden och däraf betin
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Motionen.

28 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

gade olika omloppstider och olika brukningssätt på olika orter, bibehåller

skogen vid en stadig afkastningsförmåga.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t, efter verkställd erforderlig utredning, låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning,

hvarigenom bolag och enskilda personer,

som äga skogar af mera betydande omfattning, åläggas

å dem införa uthålligt skogsbruk.

4:o. Skogarnes återväxt på enskildes skogar.

I detta afseende har motionären i motionen n:o 167 yrkat, att

Riksdagen måtte för sin del i 1 § af lagen angående vård af enskildes

skogar den 24 juli 1903 vidtaga den förklarande ändringen, att i uttrycket

»skogens återväxt uppenbarligen äfventvras» ordet »uppenbarligen))

utgår.

Härom yttras i motionen n:o 163:

»Gällande lag af år 1903 om vård af enskildes skogar föreskrifter

i § 1 såsom den grundläggande regeln, att å skogsmark afverkning ej

må så bedrifvas eller efter afverkningen med marken så förfaras, att

skogens återväxt uppenbarligen äfventyras. Det ligger i sakens natur

och framgår också af skogsvårdsstyrelsernas berättelser, att i en mängd

fall det icke blott är svårt att utöfva kontroll utan äfven uppstår stor

tvekan, om lagen får tillämpas endast när äfventyret påtagligen skall

bli verklighet, och således ej då blott olika gradationer af sannolikhet

föreligga. .

Ordet ''uppenbarligen’ insköts af Riksdagen. Man kan visserligen

förstå, att detta då ansågs vara i sin ordning för att skatta något åt

den tvekan, som många hyste inför de nya grundsatserna. Men gå vi

nu till verkligheten, visar den sig så brutal, att en dylik känslig aktsamhet

är mycket litet på sin plats och ej borde få på något sätt stå

hindrande i vägen för ett ingripande, som i alla fall ej kan drabba

annat än de svårare försyndelserna. Mig synes därför till en början,

att ordet ''uppenbarligen’ nu bör utgå och detta icke såsom en lagändring

utan mera såsom en af de verkliga förhållandenas natur påkallad lagförklaring.

))

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 29

Uppsikten öfver att enskild skogsmark ej utsattes för sådan vanskötsel,

som i lagen angående vård af enskildes skogar afses, d. v. s.

sådan, som uppenbarligen äfventyrar skogens återväxt, tillkommer i

första band vederbörande skogs vårdsstyrelse. Finner denna, på grujid

af inkommen anmälan eller eljest, skälig anledning antaga, att skogsmark

är utsatt för berörda vanskötsel, äger den hos Konungens befallningshafvande

påkalla undersökning, hvilken verkställes af en skogsstatens

tjänsteman med biträde af två gode män. Öfver hvad vid undersökningen

förekommit, har förrättningsmannen att afgifva redogörelse

till skogsvårdsstyrelsen med förslag till de åtgärder, som för markens

återställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Efter öfvervägande

af dessa förslag har skogsvårdsstyrelsen att i första hand söka träffa

skriftlig öfverenskommelse med den eller dem, som äro ansvariga för

återväxtens betryggande, om de åtgärder, som böra vidtagas för markens

återställande i skogbärande skick. Kan ej öfverenskommelse träffas

eller hafva, efter det öfverenskommelse träffats, de däri aftalade åtgärder

blifvit eftersatta, äger skogsvårdsstyrelsen att vid domstol anhängiggöra

och utföra talan mot vederbörande. Har sådan talan blifvit

instämd, äger domstolen föreskrifva de åtgärder, som för återväxtens

betryggande böra vidtagas, och kan domstolen jämväl meddela förbud,

intill dess de föreskrift^ åtgärderna blifvit verkställda, mot fortsatt

aftorkning. Sådant förbud må ock af öfverexekutor meddelas, där

ofvannämnda undersökning gifver vid handen, att skogsmarken varit

utsatt för vanskötsel och skäl till sådant förbud i öfrigt förekomma,

och gäller om dylikt förbud i tillämpliga delar hvad i utsökningslagen

om skingringsförbud sägs, dock att pant eller borgen för skada, som

genom åtgärden vederparten tillskyndas, ej erfordras. Förbud upphör,

där hos öfverexekutor ställes pant eller borgen för fullgörande af

de åtgärder, som för skogsmarkens återställande i skogbärande skick

erfordras.

Vid de procedurer, som sålunda kunna vidtagas mot skogssköflare,

har sakkunskapen tillagts ett framträdande inflytande. Hen grundläggande

undersökningen företages af en fackman, och skogsvårdsstyrelsen

består ju af tre med skogsförhållandena i orten förtrogna män.

Härigenom är man tillförsäkrad utredning om och kompetent bedömande

af alla hithörande förhållanden. Man är ock, särskildt därigenom att

frågan till sist vid domstol kan förekomma, tillförsäkrad att den erhåller

en fullt objektiv pröfning, hvilket Riksdagen just med inskjutande af

ordet »uppenbarligen» i 1 § af skogsvårdslagen ville uttala. Det må

likväl icke förnekas, att ur skogsvårdssynpunkt eu något effektivare be
-

Ut skottets

yttrande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Motionen.

30 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

stämmelse uti ifrågavarande hänseende kunde vara af nöden. Då emellertid

lagen om vård af enskildes skogar för att blifva fullt effektiv i åtskilliga

delar tarfvar ganska ingripande förändringar, något hvarpå ock

vissa skogsvårdsstyrelser, enligt hvad utskottet erfarit, lära hafva sin

uppmärksamhet riktad, samt således frågan om ett mera omfattande

öfverseende af berörda lag snart torde blifva föremål för statsmakternas

omsorg, synes det utskottet föga lämpligt, att Riksdagen skulle antaga

nu ifrågasatta jämförelsevis mindre betydande lagändring.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion ej må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

5:o. Lagstiftning mot rofhygge af växtlig ungskog m. m.

I motionen n:o 168 yrkar motionären vidare, att Riksdagen måtte

hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftnings- eller andra åtgärder

till förekommande af det allt mer tilltagande rofhygget af växtlig ungskog,

och därvid särskild! af att järnvägarne och således äfven inlandsbanan,

om den kommer till stånd, må opåtaldt tjäna som medel för

skogens utrotning.

Härom yttrar motionären i den oftanämnda motionen n:o 163

följande:

»Ett särdeles öfverklagadt förhållande är vidare det rofhygge

af växtlig ungskog till pitprops, egyptiska sparrar, pappersved och dylikt,

som börjar blifva en verklig landsfara. Kusterna äro genom sina vattenkommunikationer

hårdt utsatta därför. Järnvägarne sprida det onda,

hvar de draga fram, och lägga mångenstädes landet öde på skog rundt

ikring sig, såsom ock flera skogsvårdsstyrelser vitsorda.

Den förväntade inlandsbanan kommer nog att verka på samma

sätt, och trämassefabrikationen synes också fästa stora förväntningar på

den i detta afseende. Industriidkarne lära väl icke här, lika litet som

i andra trakter, afhålla sig från att inköpa äfven de växtliga ungskogarna,

om de äro till salu. Man får vid granskningen af de uppgjorda

beräkningarna för banans trafikinkomster i dess sträckning inom

Värmland också det intrycket, att det räknats mera med pågående

öfverafverkning än med uthålligt skogsbruk. Det säges nämligen, att

man beräknat exempelvis mängden trämasseved, som kommer att forslas

på banan, efter den förbrukning, som erfordras för de nuvarande trä
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

31

massefabrikerna samt de af dem veterligen tillämnade utvidgningar af

fabrikationen.. Och i banans sträckning längre norrut genom Jämtland

sager man sig rakna med att trämassefabriker skola »följa banan i

spåren». Detta ar godt och väl, så länge denna fabrikation använder

saclant virke, _ som ur skogsvårdssynpunkt bör uttagas. Men därvid

stannar det ej, utan den växtliga ungskogen stryker också med, om ej

något gores däremot. J

Det kan Väi icke vara förnuftigt att vid anläggande af statsbanor

°ch “®^1ela^lde af, koncession åt enskilda järnvägar blunda för dessa

missförhållanden. Man måste ju snarare taga itu med dem äfven där

de redan uppkommit.

, .. Ett ^gripande mot denna skogssköfling har att välja på flera

utvagar. Skogsagarne kunna förbjudas att afverka eller upplåta till

afvikning ungskog, som bör stå på tillväxt. Industrien kan förbjudas

att använda och spekulativa skogsköpare att tillhandla sig sådan ungskog,

och slutligen kunna järnvägar och fartyg förbjudas att frakta

dylik ungskog.

På den första vägen vinnes fullt tillfredsställande resultat i fråga

SwrL sk°gaD de> såsom ofvan ifrågasatts, ställas under ut
flalhghetsbruk.

De små skogsägarne kan man dock af förut anförda

skal ej ännu åtminstone ställa under stränga tvångslagar på detta omrade.

Man måste gå i ordning med frågorna och söka vinna något

indirekt genom att i första hand drabba dem, som äro värst skyldige

trans^rtmedÖl™n anSVärde’ nämligen industrieT1, skogsspekulanterna och

Härmed kommer man dock lätt in på den omtvistade frågan om

dimensionslagar. Och detta kan väl ej undvikas alldeles. Men det bör

till en början kunna utfinnas former, hvarigenom de ej bli så tvingande

lor den störa massan små jordägare och föranleda en alltför stor

administrativ apparat. En lag, som förbjöde industrien, särskildt pappersm

assef abrikationen, att använda växtlig ungskog, som bör få förväxa,

samt inskränkte sig till straff och eventuellt beslag för hvarje fall det

kunde ledas i bevis att så skett, vore redan ett stort steg framåt.

■Principen blefve fastslagen, och redan detta i förening med äfventyret

maste verka till ett omslag. Naturligtvis måste lagen ta viss hänsyn

till oforvallade ofvertradelser. Men nog vore det billigt, att industrien

äfven nödgades se sig något före vid sina inköp.

Spekulativa skogsköpare kunna förbjudas att tillhandla sig och

afverka skog af ofvannämnda slag. Afverkningskontrakt, som ej inneholle

klausul om undantag för sådan skog, skulle kunna bli ogiltiga och

s. 32 Kontrollera mot PDF

XJtskottets

yttrande.

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

följaktligen ej keller få intecknas. Ock kvarje olaglig afverkning, som

leddes i bevis, skulle drabbas af straff ock eventuellt beslag, jordagaren

dock obetaget att utfå köpeskillingen af spekulanten. . _

Järnvägar ock fartyg skulle till sist också i princip ej fa frakta

sko- af ifrågavarande beskaffenket vid äfventyr af ansvar för privatbanor

samt rederier eller befälhafvare. Naturligtvis måste ^ har gifvas

en del föreskrifter, som medgifva lättnader i ansvaret, sa att detta

blefve rimligt. Staten kunde redan genom trafikbestämmelser for sina

järnvägar förekomma, att statsbanorna tjänade skogsk and ter ingen pa

det sättet, att de endast blefve medel för skogens ödeläggande. ^

Detta är nu endast lösa projekt. Visst är emellertid, att fragan

oundgängligen måste närmare undersökas.»

En rationell skogsvård, om hvars lagstadgade införande på större

sWskomplexer utskottet i annat sammanhang käft tillfälle uttala sig,

utesluter icke ett anlitande af de smärre dimensionerna. Tvärtom kan

det ofta för skogsföryngringen vara nödvändigt, att undertryckta smabestånd

helt aflägsnas. Ock vid särskilda konjunkturer pa travarumarknaden

kan ett skogsbruk, afseende afverkning af de smärre dimensionerna,

vara ekonomiskt synnerligen fördelaktigt och ingalunda beho v

betecknas som rothygge, om blott växtföljden är ordnad pa tanpbtf. satt

Härmed kar utskottet gifvetvis icke velat uttala, att icke ett andande

af de små dimensionerna lätt kan antaga formen af rofbruk, ej kelie

velat förneka, att i vårt land sådant missbruk förefunnes Utskottet

vill ock gifva motionären rätt däri, att ifrågavarande skogsskofhng ofta

lärer följa nyanlagda järnvägar och andra trafikleder i sparen.

Gifvet är, att man på lagstiftningens vag bor sa vidt möjlig

söka reagera mot rothygge af ifrågavarande art, nar helst det förekommer.

Likväl torde de af motionären härutinnan anvisade vagar

icke vara att obetingadt förorda. Utskottet föreställer sig nämligen, att

rätta botemedlet bör sökas i eu skärpt skogsvårdslagstiftning. Fra an

härom torde, såsom förut antydts, i hela sin vidd komma upp pa dagordningen,

så snart skogsvårdsstyrelserna hunnit stadga sitt omdom

om de åtgärder, som därutinnan må befinnas erforderliga. \ id sadant

förhållande finner utskottet icke lämpligt att nu genom ett sarskildt uttalande

gå den väntade utredningen i förväg. Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

33

6:o. Skogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar.

I detta afseende yrkar herr Lindhagen i motionen n:o 170, att Motionen.

Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära dels förslag till ändrade bestämmelser

i syfte att förekomma misshushållning med skogen genom

föreskrifna ståndskogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar

och dels åtgärder eller, i den mån Riksdagens medverkan påkallas, förslag

till bestämmelser i syfte att dylika ståndskogslikvider i lappmarkerna,

som hitintills ägt rum eller till äfventyra ej kunna framdeles

undgås, måtte ordnas på sätt i motionen angifvits till fördel för bönderna,

åt hvilka skogen blifvit gifven.

Motiveringen härtill återfinnes likaledes i motionen n:o 163, där

rörande förevarande ämne yttras:

»Uti 101 § skiftesstadgan meddelas föreskrifter, huru skall förfaras,

när genom skifte en lott fått mera växande skog, än han i förhållande

till en annan lott rätteligen skall ha. I sådant fall åligger det den,

som fått för mycket, att därför gifva ersättning till öfriga delägare.

Lagen säger, att dylik ersättning bör företrädesvis bestämmas i penningar

och betalas i vissa terfniner. Men om denna ersättning ej kan

utan olägenhet utgå i annat än skogsförnödenheter, så bör den utsättas

i visst antal såg- och byggnadstimmer, stafrum ved eller kolmilor till

afverkning på viss tid, högst 10 år. Skogslikviden uttages nästan

alltid i virke, såvidt jag vet.

När man nu fått upp ögonen för skogsvårdens betydelse och

staten vill på alla sätt befrämja den, så är det tydligt, att ett dylikt

stadgande, som uttryckligen påbjuder afverkning utan hänsyn till vare

sig återväxt eller uthållighetsbruk, är särdeles otidsenligt. Påbudet

är så mycket mindre försvarligt, som därigenom faktiskt stora skogssköflingar

under gångna tider kommit till stånd och fortfarande föröfvas.

Största delen af svenska jorden skall undergå laga skifte, hvaraf

det mesta redan är afslutadt. Mycket återstår dock, och alla sålunda

uppkomna hemmansdelar kunna sedermera klyfvas, därvid skiftesstadgan

jämväl skall tillämpas. Vid de flesta dylika skiften och klyfningar förekomma

ståndskogslikvider. Man kan då förstå, hvad saken här gäller

för skogsvården och hvilken oförsynt auktoriserad skogssköflare 101 §

skiftesstadgan är. Två skogsvårdsstyrelser påpeka också detta, och

i senaste finska skogskommitténs betänkande blef saken äfven uppmärksammad.

Bih. till Biksd. Prat. 1907. 7 Sami. 31 Höft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Denna kvarlefva från gångna tider försöker också sätta sig öfver

nya lagstiftningar, som tillkommit för vår tids behof.

Det första fallet är dess konflikt med 8 § i stadgan om afvittring

i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873. I den

bestämmes, att hemman och nybyggen skola erhålla skog ej blott till

husbehof utan ock till afsalu; dock att ägare af frälse- och skattehemman

och lägenheter ej må öfver den vid afvittring tilldelade skogen

äga vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt § 1 af förordningen den

29 juni 1866, angående dispositionsrätten öfver skogen å vissa skattehemman,

är ägare af däri omförmälda hemman förunnad. Går man

sedan till sistnämnda förordning, så finner man, att å skattehemman,

som uppkommer af nybygge, hvilket hädanefter från kronan upplåtes,

äger skattemannen ej annan rätt öfver hemmanets skog, än att han

därifrån må dels utan utsyning till husbehof hämta nödigt virke och

bränsle och dels efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänstemän

fritt taga eller försälja hvad därutöfver kan, med bevarande

för framtiden af skogens bestånd, årligen afverkas.

Det är klart, att lappmarksböndernas hemman icke fått annan

rätt till skogen än ofvan sagts. Det sades också uttryckligen ifrån, då

afvittringsstadgan antogs. Men man glömde alldeles bort 101 § skiftesstadgan.

Skall nu denna därför fritt få bryta sönder 8 § i 1873 års

afvittringsstadga, hvilken i den punkten var byggd på framsynthet?

Och om anspråk därpå framställdes, skulle icke skogsstyrelsen och

regeringen bestämdt motsatt sig dem, och, om anspråken ändock godkänts

af domstolarna, hade inte statsmakterna på regeringens initiativ

bort skynda att ändra lagarna, så att något åsidosättande af afvittringsstadgans

förståndiga afsikter ej vidare blef möjligt?

Men det gjordes ej något. Man låtsade om intet och tillämpade

opåtaldt 101 § skiftesstadgan vid laga skiften och hemmansklyfningar

i lappmarkerna. Vanligen har det tillgått på följande sätt. Bolagen

ha närmast efter och äfven före afvittringarne förvärfvat utstämplingsrätten

till nästan alla lappmarkshemmans skogar, samt därefter

till växande antal äfven förvärfvat själfva hemmanen. Merendels

härskar i en by ett enda bolag, och är det två eller flera komma

de lätt öfverens. Såsom ägare till en hemmansdel i en by eller i brist

däraf genom att inköpa någon liten lott t. ex. af någon arfvinge i ett

sterbhus begärde bolaget skifte på byn. Därvid vunnos två saker. Var

det bönder kvar i byn, så skrämdes mången att sälja sin gård af fruktan

för skifteskostnaderna, som man ej kunde betala med skogens till

bolaget för lång tid förskrifna afkastning. Men vidare erhölls i

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

strid mot afvittringsstadgans hushållsplan en ofta storartad utdelning

i ståndskogslikvid, hvilken tillföll innehafvaren af utstämplingsrätten

till skogen å det hemman, som skulle få likviden. På sådant sätt

betalade bolaget såsom ägare af en hemmansdel till sig själf såsom

innehafvare af afverkningsrätt till en annan del o. s. v. Ofta ordnades

så, att all likvidskogen höll just den till bolaget upplåtna dimensionen.

Allt detta med alla myndigheters tysta begifvande.

Nu skulle man väl ha tyckt, att skogsstyrelsen bort funnit det vara

en själfklar sak, att dylika i förtid uttagna utstämplingar skulle åtminstone

med hela sitt belopp fördelas på de följande åren utan ny utstämpling

förrän likviden var amorterad, helst därigenom också det

ordinarie utstämplingsbeloppet skulle funnits någorlunda kvar, när

bönderna omsider fingo igen sina skogar. Men så skedde ej, utan

hela likviden räknades som utstämpling endast för en utstämplingsperiod

eller de tre följande åren och därefter fick bolaget i vanlig

ordning utstämplingar af den kvarvarande skogen.

I alla dessa missförhållanden kom man sig icke för att söka göra

någon ändring förrän år 1903, då domänstyrelsen utfärdade ett

cirkulär af den 27 januari samma år till efterrättelse för sina tjänstemän

i lappmarkerna. Däri fastställdes, att, då en ståndskogslikvid

öfverstiger hvad som belöper sig å en treårsperiod, skall öfverskottet

fördelas å en eller flera kommande treårsperioder, tills fullständig

afräkning skett, hvarvid iakttages, att för hvarje sådan period icke

afräknas mer än som motsvarar halfva ordinarie afverkningsbeloppet

för samma period, med villkor likväl att, när skogen är på afverkningsrätt

upplåten, afräkningen skall inom tiden för denna rätts giltighet

vara till fullo genomförd.

Detta var ju något i rätt riktning, men dock endast en half åtgärd.

Bakom den låg nog också den välmeningen, att, då det finnes en handfull

bönder, som afyttrat hvarken marken eller skogen, äfvensom bönder,

hvilka kanske om några år få tillträda sina skogslotter, så vore det

hårdt att de för lång tid ej skulle få någon utdelning från skogen.

Det enda riktiga är emellertid, att man strängt tillämpat afvittringsstadgans

grundsatser och därvid gjort undantag endast för dem, som

behöfva det och till hvilka skogen varit af statsmakterna gifven, nämligen

bönderna.

En annan fråga är om ståndskogslikviden också bort tillfalla

afverkningsrättsinnehafvarne, hvilket är ett af bönderna mycket öfverklagadt

förhållande. Rättvisligen bör den tillfalla jordägaren, i den

mån den ej fördelats såsom ordinarie utstämpling; därom finns intet

s. 36 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

36 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

tvifvel. Och ser man saken formellt, så ha bönderna aldrig menat

och icke heller haft anledning antaga annat än att de uppläto den

årliga utstämplingsrätt, som afvittringsstadgan ensamt tilldelat dem.

Detta är en stor sak för en mängd bönder i lappmarken. Den

sysselsätter deras tankar, och på utgången kan i mycket bero, i hvad

mån de kunna anse det löna mödan att hålla ut den långa tid, som

ännu för de flesta är kvar, innan de få igen sin skog. Ett rättvist

ordnande af detta måste äga rum jämväl i afseende på likvider, som

redan försiggått.

Äfven med 1 § i 1903 års skogsvårdslag kan 101 § i skiftesstadgan

komma, i konflikt. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anmärker,

att det är svårt att veta, om man med stöd af nämnda lag äger

ingripa mot en skiftesafverkning, som äfventyrar skogens återväxt.

Denna sak måste också klareras.»

Den fråga, på hvilken motionären här fäster Riksdagens uppmärksamhet,

torde vara värd synnerligt beaktande. Det är uppenbart,

att de i skogsförnödenheter utgående likviderna vid laga skiften och

vid de därmed likställda hemmansklyfningarna ofta äro ägnade att verka

skogssköflande. Dessutom komma dessa likvider, såsom motionären

erinrat, i bestämd strid med både 1 § i 1903 års lag angående vård

af enskildes skogar och 8 § i 1873 års afvittringsstadga för lappmarken.

Det torde ej heller kunna förnekas, att just dessa förrättningar på vissa

orter, såsom särskildt i lappmarksbygderna, kunna jämväl i öfrigt leda

till verkliga missförhållanden. Såväl ur skogsekonomisk som social synpunkt

lärer det således vara af stor vikt att söka snart råda bot härför.

Enligt gällande skiftesstadga kan ståndskogslikviden afskiljas från

den öfriga skiftesförrättningen och efter skiftets fastställande i öfrigt

särskildt för sig uppgöras. Möjligen torde kunna ifrågasättas, såvida

sådant ej skulle anses för mycket strida mot laga skiftes ändamål, om

ej lämpligast vore, att skogen helt och hållet undantoges från skifte

och bibehölles som en samfällighet för delägarne att brukas på rationellt

sätt. Skulle åter detta ej i större eller mindre mån låta sig göra, utan,

i enlighet med grundsatsen att all skifteslagets mark skall i skiftet ingå,

skogen äfven skiftas, håller utskottet före, att det skulle vara till stort

gagn, om tjänstgörande landtmätare hade sig ålagdt att vid ståndskogslikvidens

verkställande inhämta upplysningar af skogstjänsteman eller

möjligen af vederbörande skogsvårdsstyrelse, hur likviden borde lämpligast

ur skogshushållningssynpunkt uppgöras, äfvensom beträffande de

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

föreskrifter angående återväxtens betryggande, hvilka skulle kunna

finnas erforderliga att meddela.

Senaste finska skogskommitté, som bland annat hade förevarande

ämne till behandling, föreslog, att tiden för likvidens utgående borde

sättas till högst fem år. Äfven för vårt land anser utskottet, att det

skulle kunna vara ur skogsvårdssynpunkt fördelaktigt, om nuvarande

maximitid af tio år kunde väsentligt förkortas. Därigenom skulle nämligen

bland annat det osäkerhetstillstånd beträffande brukningsrätten

till tillträdd skog, som för närvarande utgör en af de förnämsta olägenheterna

med de i skogsförnödenheter utgående likviderna, i motsvarande

mån förkortas.

Utskottet har dock icke med nu antydda utvägar velat annat än

visa några sätt, på hvilka korrektiv enligt utskottets förmenande skulle

kunna vinnas mot här berörda missförhållanden. Att för lappmarkernas

del särskilda åtgärder dessutom erfordras, vill utskottet icke bestrida,

ehuru utskottet icke kunnat bilda sig någon bestämdare uppfattning

om hvad härutinnan bör företagas. Emellertid föreställer sig utskottet,

att ett strängt iakttagande af afvittringsstadgans grundsatser i hvarje

fall skulle vara af betydelse.

Med stöd af det sålunda anförda, hemställer utskottet,

, att Riksdagen må, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och, i den mån

Riksdagens medverkan påkallas, för Riksdagen framlägga

förslag till ändrade bestämmelser i syfte att

förekomma misshushållning med skogen genom föreskrifna

ståndskogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar.

Stockholm den 9 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagsutskottets Utlåtande N:o 35.

Reservationer:

beträffande punkt 2:

af herr Andersson;

beträffande punkt 3:

af herrar Sjöcrona, Andersson, Lilliesköld, Uppström och E. Lorentz

Petersson;

beträffande punkt 4 i afsende å motiveringen

af herr Lindhagen:

»Den föreslagna lagändringen är enligt min öfvertygelse icke af

så obetydlig innebörd, som utskottet vill förmena. Den gäller nämligen

en omformulering af själfva grundstadgandet i skogsvårdslagen i syfte

att ett ingripande alltid bör kunna ifrågasättas, äfven när störa

sannolikheter, om än ej full visshet, föreligga, att återväxten äfventyras

genom en påbörjad afverkning. Detta får sin betydelse först och främst

för den sakkunnige, hvars omdöme skall ligga till grund och väl också

i de flesta fall blir afgörande för ärendets vidare behandling. En skogsvårdsstyrelse

klagar uttryckligen öfver att nuvarande bestämmelse vid

ett samvetsgrant bedömande lägger hinder i vägen för ett ingripande

i många erforderliga fall, och äfven inom utskottet framhölls från

sakkunnigt håll, att den föreslagna lagändringen utan tvifvel skulle

ofta leda till ett mer effektivt och af förhållandena påkalladt ingripande,

än nu kan ske.

Anledningen till att ordet »uppenbarligen» insköts af Riksdagen,

var den i motionen uppgifna, ehuru man naturligtvis i motiveringen

sökte utfinna någon annan förevändning för åtgärden. Den öfvervägande

meningen inom lagutskottet synes också varit, att vid en

revision af lagen ifrågavarande uttryck bör borttagas.

Såsom enda verkligt skäl för ett afslag å motionen framhålles

af utskottet, att lagen tarfvar förändringar äfven i andra afseenden,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Lagutskottets Utlåtande N:o 35-

och att vissa skogsvårdsstyrelser lära ha sin uppmärksamhet riktad

därpå, hvadan ett mera omfattande öfverseende af lagen snart torde

bli föremål för statsmakternas omsorg. Upprinnelsen till detta skäl

ligger i ett inom utskottet lämnadt meddelande, att skogsvårdsstyrelsema

i de nordligaste länen nyligen haft ett gemensamt sammanträde, därvid

uttalats, att utom den af motionären ifrågasatta lagändringen tarfvades

äfven andra ändringar i lagen, framförallt i dess 6 §. Detta är sannolikt

riktigt. Men då synes mig ett sådant förhållande snarare bort leda

till att Riksdagen i denna brådskande sak, med framhållande i motiveringen

af behofvet af eu mera omfattande utredning, aflåtit eu

skrifvelse i motionens syfte. En fråga, bland andra, som härvid särskildt

förtjänar öfvervägas, är angelägenheten att förbjuda afverknings

bedrifvande äfven på sådant sätt, att jordbrukets behof af husbehofsvirke

äfventyras.

Då emellertid genom utskottets uttalande i förening med de

framställningar utskottet gjort under andra punkter i detta betänkande

frågan sannolikt i alla fall torde föras åtskilligt framåt samt ett yrkande

om en skrifvelse i motionens syfte i viss mån blir tillgodosedt genom

min hemställan under punkten 5:o, finner jag mig föranlåten att här

inskränka mig till förenämnda reservation mot utskottets motivering».

samt beträffande punkt 5

af herr Lindhagen:

»Att, såsom utskottet främst framhåller, undertryckt småskog bör

aflägsnas och att afverkning af yngre skog kan under förutsättning af

ordnad växtföljd vara ekonomiskt försvarlig, har ingen bestridt. Motionen

rör sig ej om den saken.

Hvad motionären velat framhålla är allenast det allt allmännare

rofhygget af växtlig ungskog för export eller till råvara för all möjlig

uppväxande träindustri, som ej räknar med landets skogstillgångar och

vikten af en rationell skogsvård. Särskild! har betonats det förstörelseverk

järnvägar, som dragas genom skogstrakter, få opåtaldt utöfva i

detta afseende. Genom en dylik sakernas ordning förödes skogskapitalet

samt nedsättes eller förstöres markens afkastningsförmåga. Detta är

eu verklig landsfara, som beröfvar landet stora förvärfskällor för en

lång framtid.

Detta är ju kända saker, och skogsvårdsstyrelsernas ofvan återgifna

berättelser tala härutinnan ett tydligt språk. Utskottet synes

dock för sin del ej vilja gifva något större erkännande åt situationens

allvar samt betrakta den anmärkta företeelsen mera som ett undantags
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

förhållande. Och då kan det ju vara i viss mån förklarligt, om man

liksom utskottet anser till fyllest att slå sig till ro med en förväntan

på att skogsvårdsstyrelsema skola »stadga sina omdömen» och en utredning

i följd däraf vara att någon gång förvänta.

I en så viktig och brådskande sak har Riksdagens initiativ den

största betydelsen; saken kommer därmed i gång och äfven skogsvårdsstyrelserna

skola helt visst fortare än eljest blifva redo med sina omdömen.

Att redan nu bestämdt angifva, hvilka åtgärder böra vidtagas,

har dock utan tvifvel sina vanskligheter, då man härvid öfverallt stöter

emot formella svårigheter och ömtåliga enskilda intressen. En början

att söka leta sig fram mot målet måste dock en gång göras, och

motionens ram är tillräckligt vid för att inrymma alla tänkbara utvägar.

På grund häraf hemställer jag,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utreda, hvilka lagstiftnings- eller

andra åtgärder lämpligen kunna vidtagas för att

stäfja det öfverhandtagande rofhygget af växtlig ungskog,

samt för Riksdagen framlägga de förslag, till

hvilka denna utredning kan föranleda.»

Herrar Hedenstierna, Cederberg och Nyström hafva begärt anteckning

därom, att de varit förhindrade deltaga i detta ärendes behandling

inom utskottet, herr Nyström på grund af tjänstgöring i Riksdagens

särskilda utskott n:o 2.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1907:77 Skrifvelse till Konungen angående användande af skogsvårdsafgifter till inköp af allmänning sskog ar. s. 5 i texten
  2. Rskr. 1907:78 Skrifvelse till Konungen i fråga om skogslikvi* der vid laga skiften och hemmansklyfning ar. s. 8 i texten