Bet. 2003/04:FIU15

Finansutskottets betänkande

2003/04:FIU15

Titel saknas

Sammanfattning

Regeringen föreslår i proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank-

och finansieringsrörelse en genomgripande modernisering av lagstiftningen

för banker och kreditmarknadsföretag. Den viktigaste nyheten är att

bankernas inlåningsmonopol avskaffas. Regeringen vill med förslagen öka

valmöjligheterna för konsumenterna och ge dem möjligheter att sätta in

sina sparpengar hos fler företag. Regeringen hoppas att det leder till

högre inlåningsräntor och bättre villkor för kunderna.

Genom tydliga krav på riskhantering, soliditet och genomlysning riktas

fokus i rörelsereglerna mot stabiliteten. Endast inlåning kopplad till

bankernas betalningsförmedling och de systemrisker som finns där motiverar

en mycket omfattande skyddsreglering.

Reformen innebär ökad konkurrens om inlåningen, dels från kreditinstitut,

dels från icke-finansiella företag. Den finansiella skyddsregleringen

bör enligt regeringen inte omfatta fler institut och verksamheter än

nödvändigt. Det gagnar konkurrens och mångfald.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att tillstånd att driva

finansieringsrörelse inte behövs för företag som ger krediter till kunder som

köper det egna bolagets varor och tjänster. Utskottet anser dock att

undantaget bör utvidgas till att avse även krediter som ges till kunder

till andra bolag inom koncernen för köp av dessa bolags varor och tjänster.

Utskottet anser att undantaget i denna del behöver analyseras ytterligare.

Utskottet föreslår att en internbank i en koncern, som inte har som

huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet, undantas från

tillståndsplikt för finansieringsrörelse oavsett om det lånemottagande

koncernbolaget vidareutlånar eller inte. Utskottets förslag avviker därmed

från regeringens förslag som innebär att internbanken undantas från

tillståndsplikt bara om det mottagande bolaget inte vidareutlånar.

Utskottet föreslår också med anledning av några motioner att bl.a. gamla

spar- och låneföreningar som driver verksamhet enligt övergångsbestämmelserna

till lagen om finansieringsverksamhet ska få fortsätta att driva verksamheten

enligt dessa bestämmelser. Utskottet tillstyrker regeringens förslag i

övriga delar.

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner som väckts med anledning

av propositionen. Utskottet behandlar även tio motioner som har väckts

under den allmänna motionstiden 2002 och tolv som väckts under den allmänna

motionstiden 2003.

Utskottet anser att riksdagen bör uppdra åt regeringen att genomföra en

kartläggning av de nya förutsättningarna för betalningssystemen och belysa

om tillgången till infrastrukturen i betalningssystemen kan utgöra ett

hinder för de små aktörerna på marknaden och på så sätt förhindra en

utveckling mot ökad konkurrens. Detta föreslås riksdagen tillkännage för

regeringen.

Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden med hänvisning till vad som

redovisas i propositionen och till utskottets uttalanden.

I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Definition av bankrörelse

Riksdagen godkänner vad regeringen anfört om betalningsväsendets struktur

och skyddsbehov och antar regeringens förslag såvitt avser 1 kap. 3 §

lagen om bank- och finansieringsrörelse. Därmed bifaller riksdagen

proposition 2002/03:139 i denna del och avslår motion 2003/04:Fi4 yrkande 1.

Reservation 1 (fp)

2. Bankernas ensamrätt och skyldighet att ta emot inlåning

Riksdagen bifaller proposition 2002/03:139 i denna del och avslår motionerna

2002/03:Fi239, 2002/03:Fi281 och 2003/04:Fi292.

3. Tillståndspliktig finansieringsverksamhet

Riksdagen antar regeringens förslag såvitt avser 1 kap. 4 § lagen om

bank- och finansieringsrörelse. Därmed bifaller riksdagen proposition

2002/03:139 i denna del.

4. Finansiering av varor och tjänster

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse

såvitt avser 2 kap. 3 § 4, med det tillägget att i lagen om införande av

lagen om bank- och finansieringsrörelse skall införas en ny paragraf, 29

§, med den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller

riksdagen delvis proposition 2002/03:139 i denna del.

5. Internbanker

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse

såvitt avser 2 kap. 3 § 6, med den ändringen att bestämmelsen får den

lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis

proposition 2002/03:139 i denna del.

6. Vissa spar- och låneföreningar

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse

såvitt avser 2 kap. 3 § 7, med det tillägget att i lagen om införande av

lagen om bank- och finansieringsrörelse skall införas en ny paragraf, 30

§, med den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller

riksdagen delvis proposition 2002/03:139 i denna del och motionerna

2003/04:Fi2, 2003/04:Fi3 och 2003/04:Fi281.

7. En gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag

Riksdagen bifaller proposition 2002/03:139 i denna del.

8. Åtgärder mot penningtvätt

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:768)

om åtgärder mot penningtvätt. Därmed bifaller riksdagen proposition

2002/03:139 i denna del.

9. Finansinspektionens tillsyn

Riksdagen bifaller proposition 2002/03:139 i denna del.

10. Uppdragsavtal

Riksdagen antar regeringens förslag såvitt avser 13 kap. 6 § lagen om

bank- och finansieringsrörelse. Därmed bifaller riksdagen proposition

2002/03:139 i denna del.

11. Andra företags mottagande av medel från allmänheten

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om inlåningsverksamhet.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:139 i denna del och avslår

motion 2003/04:Fi4 yrkande 2.

12. Bemyndiganden

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse

såvitt avser 16 kap. 1 §, med den ändringen att bestämmelsen får den

lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis

proposition 2002/03:139 i denna del.

13. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslagdels i proposition 2002/03:139 i denna

del,dels i proposition 2003/04:34 i denna deltill1. lag om bank- och

finansieringsrörelse i den mån lagförslaget inte omfattas av vad utskottet

föreslagit ovan och med den ändringen att 2 kap. 3 §, 12 kap. 12 §, 13

kap. 1 § och 16 kap 1 § får den lydelse som framgår av bilaga 3 (utskottets

lagförslag),2. lag om införande av lagen om bank- och finansieringsrörelse

i den mån lagförslaget inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan och

med tillägget att det införs en ny paragraf, 31, som framgår av bilaga 3

(utskottets lagförslag),5. lag om ändring i kreditupplysningslagen

(1973:1173),7. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),9. lag om ändring

i sparbankslagen (1987:619),10. lag om ändring i lagen (1987:667) om

ekonomiska föreningar,11. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),12. lag

om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,13. lag om ändring i

prisinformationslagen (1991:601),14. lag om ändring i lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse, med den ändringen att 2 kap. 5 § får den lydelse som

framgår av bilaga 3 (utskottets lagförslag),16. lag om ändring i lagen

(1992:543) om börs- och clearingverksamhet,17. lag om ändring i

konsumentkreditlagen (1992:830),20. lag om ändring i lagen (1994:2004) om

kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag,

22. lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554),23. lag om ändring

i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

24. lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,25. lag om ändring

i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,26. lag om ändring i lagen

(1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring,27. lag om ändring

i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning,28. lag om ändring i

miljöbalken (1998:808),29. lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring

av finansiella instrument,31. lag om ändring i lagen (1999:1309) om system

för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden,34. lag om ändring i

lagen (2000:149) om utgivning av elektroniska pengarsamt utskottets förslag

till3. lag om ändring i föräldrabalken (1949:381),4. lag om ändring i

aktiebolagslagen (1975:1385),6. lag om ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m.,7. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),

8. lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,9. lag om ändring

i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag,10.

lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i

brottmål.Därmed bifaller riksdagen delvis propositionerna 2002/03:139 i

denna del och 2003/04:34 i denna del.

14. Tillgång till betalningssystemet

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför

om en kartläggning av tillgången till betalningssystemet. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Fi249, 2003/04:Fi256 och 2003/04:Fi302.

15. Överföringstider för finansiella transaktioner

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi235, 2002/03:Fi283 och 2003/04:Fi219.

16. Förkommen bankbok

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi207.

17. SBAB som kreditgivare på bostadsmarknaden

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi294.

18. Kreditupplysning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi215, 2002/03:Fi238, 2002/03:Fi258

yrkande 1, 2003/04:Fi201, 2003/04:Fi210 yrkandena 1 och 2 samt 2003/04:Fi259.

19. Banktillgänglighet

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi243.

20. Kreditgarantiföreningar

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi237 yrkande 1 och 2002/03:Fi244.

Reservation 2 (kd)

Reservation 3 (c)

21. Etikfrågor

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi284 yrkande 3.

Stockholm den 4 maj 2004

På finansutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-Erik Österberg (s),

Mikael Odenberg (m), Carin Lundberg (s), Karin Pilsäter (fp), Sonia

Karlsson (s), Kjell Nordström (s), Mats Odell (kd), Agneta Ringman (s),

Gunnar Axén (m), Bo Bernhardsson (s), Christer Nylander (fp), Hans Hoff

(s), Tomas Högström (m), Agneta Gille (s), Siv Holma (v) och Jörgen

Johansson (c).

Ärendet och dess beredning

I juni 1995 tillsatte regeringen en kommitté (Banklagskommittén) med

uppgift att utreda behovet av ändringar i de regler som styr bankers och

andra kreditinstituts verksamhet samt behovet av särskilda regler när en

enskild bank har råkat i finansiella svårigheter (Fi 1995:09, dir. 1995:86

och dir. 1999:36).

Banklagskommittén har lämnat fem betänkanden: Rapporteringsskyldighet för

revisorer i finansiella företag (SOU 1995:106), Nya ledningsregler för

bankaktiebolag och försäkringsbolag (SOU 1998:27), Reglering och tillsyn

av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160), Vårdslös kreditgivning

samt sekretess i banker m.m. (SOU 1999:82) samt Offentlig administration

av banker i kris (SOU 2000:26). De två förstnämnda betänkandena har lett

till lagstiftning (prop. 1995/96:173, bet. 1995/96:NU23, rskr. 1995/96:205

och prop. 1997/98:166, bet. 1998/99:LU4, rskr. 1998/99:23).

I kommitténs huvudbetänkande Reglering och tillsyn av banker och

kreditmarknadsföretag föreslås bl.a. att bankernas inlåningsmonopol avskaffas

och att regelverket för banker och kreditmarknadsföretag moderniseras.

Betänkandet har remissbehandlats.

I promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler (Ds 2002:5),

som utarbetats inom Finansdepartementet, behandlas kommitténs förslag i

huvudbetänkandet. Flera av förslagen i betänkandet har omarbetats och

ändrats. Promemorian har remissbehandlats.

Banklagskommitténs delbetänkande Vårdslös kreditgivning samt sekretess i

banker m.m. har även det remissbehandlats.

Riksdagen hemställde i oktober 1999 att regeringen skulle se över reglerna

om medlemsbanker så att de inte hindrar små medlemsbanker från att växa

(1999/200:FiU7, rskr. 1999/2000:46). Denna fråga behandlas i propositionen.

I propositionen behandlas vidare förslagen i departementspromemorian samt

i de två sistnämnda betänkandena.

Förslagen i propositionen bygger således på Banklagskommitténs huvudbetänkande

(SOU 1998:160) och den bearbetning av förslagen som gjorts i

departementspromemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler.

Europeiska centralbanken (ECB) har i juni 2003 yttrat sig över lagrådsremissen

och yttrandet har av Finansdepartementet lämnats över till riksdagen. ECB

anför att den föreslagna definitionen av bankrörelse avviker från

definitionen av kreditinstitut i gemenskapslagstiftningen. Det finns enligt

ECB inget rättsligt krav på att definitionen ska återges på exakt samma

sätt i nationell lagstiftning och det förekommer också skillnader mellan

medlemsstaterna. Sådana skillnader kan enligt ECB försvåra målsättningen

att skapa en fullt ut integrerad inre marknad för finansiella tjänster.

ECB påpekar att med beaktande av de särskilda krav och den roll som

Finansinspektionen får bör de föreslagna nya reglerna för inlåning - som

inte omfattas av insättningsgaranti - inte medföra några systemrisker.

ECB påpekar att det är viktigt att allmänheten informeras om att företagen

inte står under tillsyn och att inlåningen inte är garanterad.

Regeringens förslag återges i bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2 - efter

vissa redaktionella ändringar - i betänkandet. I bilaga 3 redovisas

utskottets lagförslag.

Med anledning av propositionen har tre motioner väckts. Utskottet behandlar

även tio motioner som har väckts under den allmänna motionstiden 2002 och

tolv som väckts under den allmänna motionstiden 2003. Förslagen i motionerna

återges i bilaga 1.

För att inhämta ytterligare upplysningar i ärendet har utskottet företagit

interna utfrågningar med företrädare för Finansdepartementet,

Finansinspektionen,

Konsumentverket och Finanspolisen. Skrivelser i olika frågor har också

inkommit till utskottet.

Finansutskottet har i betänkande 2003/04:FiU12 behandlat regeringens

förslag till ändringar i bankrörelselagen (1987:617) och lagen (1992:1610)

om finansieringsverksamhet.

Näringsutskottet har till finansutskottet överlämnat tre lagförslag i

proposition 2003/04:34 om Patent- och registreringsverkets organisation,

nämligen punkt 5 avseende ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385), punkt

10 avseende ändring i bankrörelselagen (1987:617) och punkt 15 avseende

ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Dessa lagar är också

föremål för ändringsförslag i den här aktuella propositionen, 2002/03:139

Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse. För att uppnå en

lagteknisk samordning mellan förslagen i propositionerna 2002/03:139 och

2003/04:34 har näringsutskottet överlämnat de nämnda förslagen till

finansutskottet.

Utskottets överväganden

Propositionen om reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse

Bakgrund

Den svenska bankkrisen i början av 1990-talet blev dyrbar för samhällsekonomin.

Staten hade betydande utgifter för att rekonstruera väsentliga delar av

banksystemet. Bankernas kunder drabbades också av ökade kostnader. Ett

grundläggande analysarbete har skett i spåren av bankkrisen för att skapa

en modern lagstiftning som ger bättre förutsättningar för stabilitet,

konkurrens och effektivitet. Den föreslagna lagstiftningen ger uttryck

för en funktionell inriktning och större flexibilitet. Finansinspektionen

får ett större ansvar samtidigt som den får vidgade befogenheter och

möjligheter att ingripa.

Regeringen föreslår i proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank-

och finansieringsrörelse en genomgripande modernisering av lagstiftningen

för banker och kreditmarknadsföretag. Den viktigaste nyheten är att

bankernas inlåningsmonopol avskaffas. Regeringen vill med förslagen öka

valmöjligheterna för konsumenterna och ge dem möjligheter att sätta in

sina sparpengar hos fler företag. Regeringen hoppas att det leder till

högre inlåningsräntor och bättre villkor för kunderna.

Genom tydliga krav på riskhantering, soliditet och genomlysning riktas

fokus i rörelsereglerna mot stabiliteten. Endast inlåning kopplad till

bankernas betalningsförmedling och de systemrisker som finns där motiverar

en mycket omfattande skyddsreglering.

Reformen innebär således ökad konkurrens om inlåningen, dels från

kreditinstitut, dels från icke-finansiella företag. Den finansiella

skyddsregleringen bör enligt regeringen inte omfatta fler institut och

verksamheter

än nödvändigt. Det gagnar konkurrens och mångfald.

Tidigare heltäckande svensk reglering av kreditgivande institut går utöver

det minimikrav som EU ställer. Regeringen föreslår därför ändringar som

bl.a. innebär viss avreglering.

Särskilda regler för och särskild tillsyn av banker och andra finansiella

företag har lång tradition i Sverige. Handlingsfriheten på detta område

är dock begränsad genom att EU har omfattande och detaljerade regler som

Sverige måste följa.

Institut som inte lånar upp medel från allmänheten kommer inte att omfattas

av de nya rörelsereglerna och Finansinspektionens tillsyn. I samband med

den förändringen föreslås ändringar i konsumentkreditlagen för att stärka

konsumentskyddet.

Utgångspunkten för förslagen är således risken för allvarliga störningar

i betalningssystemet och kreditförsörjningen med omfattande samhällsekonomiska

kostnader som följd. Staten kan inte i detalj styra verksamheten i varje

institut utan måste i stället med generella regler söka påverka instituten.

Målet är enligt regeringen att skapa ett stabilt finansiellt system med

goda förutsättningar för konkurrens och hög effektivitet - med ett gott

konsumentskydd.

Regleringen inriktas på betalningsförmedlare som tar emot kortfristiga

medel och som samtidigt ingår i generella betalsystem, dvs. är öppna för

både ett stort antal betalare och betalningsmottagare.

Regeringen föreslår att kreditmarknadsföretag (bl.a. finansbolag och

bolåneinstitut) får möjlighet att ta emot inlåning från allmänheten.

Inlåningen ska omfattas av insättningsgarantin.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.

Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag

Definition av bankrörelse

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att skyddsbehovet är starkast för

betalningsförmedlare som tar emot kortsiktiga medel och ingår i generella

betalsystem.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om en ny definition av begreppet

bankrörelse som innebär att med rörelse avses

1. betalningsförmedling via generella betalsystem,

2. mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren

inom högst 30 dagar.

Utskottet avstyrker motionen med kravet på en mer EU-anpassad definition.

Propositionen

Regeringen gör bedömningen att skyddsbehovet från systemsynpunkt är

starkast för betalningsförmedlare som tar emot kortfristiga medel och ingår

i generella betalsystem, dvs. sådana som är öppna för både ett stort antal

betalare och betalningsmottagare.

Regeringen föreslår en ny definition av bankrörelse som innebär att med

rörelse avses

betalningsförmedling via generella betalsystem,

mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren

inom högst 30 dagar.

Med generella betalsystem avses system för förmedling av betalningar från

ett stort antal från varandra fristående betalare avsedda att nå ett stort

antal från varandra fristående slutliga betalningsmottagare.

Flera remissinstanser anser att definitionen bör överensstämma med

definitionen i EG-direktivet, bl.a. Finansinspektionen, OM AB, Stockholmsbörsen

AB, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och TCO.

Regeringen anför att definitionen av kreditinstitut (kreditinstitutsdirektivet)

är en minimidefinition. Det innebär att det är godtagbart för en medlemsstat

att införa en egen definition av bank. Samtidigt måste emellertid EG:s

regelverk för kreditinstitut tillämpas på sådana institut - oavsett om de

betecknas som bank eller annat - som faller in under EG:s definition av

kreditinstitut. Medlemsländerna i EU har genomfört kreditinstitutsdirektivet

på olika sätt. Det innebär att bankdefinitionerna skiljer sig åt. Regeringen

påpekar att det förhållandet att dagens svenska bankdefinition inte direkt

återspeglar EG-rättens definition av kreditinstitut inte har medfört några

direkta problem i relationerna med utländska parter.

Regeringen anser att bankrörelsedefinitionen innebär att den bättre

anpassas till att omfatta den verksamhet som lagen om bank- och

finansieringsrörelse främst avser att skydda. Anpassningen sker genom att

betalningsförmedling i generella betalsystem lyfts fram som bankernas mest

väsentliga uppgift från stabilitetssynpunkt. Vidare sker en anpassning

till den utveckling som sker när det gäller nya finansiella instrument

genom att definitionen inte baseras på inlåningsbegreppet utan på en mer

generell formulering som fångar in alla de former i vilka transaktionsmedel

kan ställas till betalningsförmedlarens förfogande. Begreppet fångar även

in den kortfristiga finansiering som kan ge upphov till stabilitetsproblem

genom att fordringsägarna kan återkalla den med kort varsel.

Traditionell bankverksamhet omfattas av den föreslagna definitionen av

bankrörelse. Eventuella "smalbanker" som endast tar emot medel som placeras

i säkra räntebärande papper kommer också att omfattas av definitionen.

Betalningsförmedlare som inte tar emot medel utanför, t.ex. ett

betalkortsföretag som debiterar sina kunder i efterskott och inte heller på

annat sätt finansierar sig kort, omfattas inte.

Även betalningsförmedlare i selektiva betalsystem faller utanför, t.ex.

kontokort som endast kan användas för köp av varor i en butikskedja eller

i flera butikskedjor som ingår i en koncern eller annan företagsgrupp.

Det finns dock en gräns för hur många företag som kan ingå i ett samarbete

om ett kontokort för att betalsystemet fortfarande ska betraktas som

selektivt. Kan kortet användas till nästan alla betalningar ett hushåll

normalt sett behöver göra, blir betalsystemet normalt att betrakta som

generellt och omfattas då av regelverket.

Några remissinstanser anser att det är oklart vad som är ett generellt

betalsystem och vilka institut som därmed kan komma att omfattas av

bankrörelsedefinitionen. Regeringen anför att det inte är otänkbart att det

kan uppstå vissa gränsdragningsproblem med en ny definition. Regeringen

gör dock bedömningen att det inte är så komplicerat. Regeringen anser att

författningskommentaren bör vara tillräcklig för att underlätta inspektionens

tillståndsgivning och utarbetandet av den praxis som kommer att utveckla

sig.

Motionen

I motion Fi4 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1 anför motionärerna

att den svenska definitionen av bankrörelse nära måste följa EG-lagstiftningens

begrepp. Motionärerna påpekar att det behövs en gemensam europeisk

finansmarknad och att det underlättar om definitionerna i princip är desamma

i medlemsländerna. EG-direktivet är ett minimidirektiv, men av hänsyn

till såväl svenska som gemensamma europeiska intressen är det att föredra

att Sverige inte bidrar till att skapa särlösningar som försvårar

gränsöverskridande konkurrens. Den nu föreslagna definitionen innebär således

att det ställs andra formella krav på svenska banker än på banker i andra

länder.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att skyddsbehovet är starkast för

betalningsförmedlare som tar emot kortsiktiga medel och ingår i generella

betalsystem.

Finansutskottet konstaterar att kreditinstitutsdirektivet är ett minimidirektiv

och att medlemsländerna i EU har genomfört direktivet på olika sätt.

Europeiska centralbanken har - som tidigare redovisats - yttrat sig och

påpekat att den föreslagna definitionen av bankrörelse avviker från

definitionen av kreditinstitut i gemenskapslagstiftningen. Det finns enligt

ECB inget rättsligt krav på att definitionen ska återges på exakt samma

sätt i nationell lagstiftning, och det förekommer också skillnader mellan

medlemsstaterna. Definitionen bankrörelse omfattar alla företag som sysslar

med betalningsförmedling av visst slag. Företag som kombinerar verksamheterna

betalningsförmedling och mottagande av medel anses bedriva bankrörelse.

Det innebär att den verksamhet som lagen om bank- och finansieringsrörelse

främst avser att skydda omfattas. Betalningsförmedling i generella

betalsystem lyfts fram som bankernas mest väsentliga uppgift från

stabilitetssynpunkt. Definitionen innebär en anpassning till den utveckling som

sker när det gäller nya finansiella instrument genom att definitionen

inte baseras på inlåningsbegreppet utan på en mer generell formulering

som fångar in alla de former i vilka transaktionsmedel kan ställas till

betalningsförmedlarens förfogande. Begreppet omfattar även den kortfristiga

finansiering som kan ge upphov till stabilitetsproblem genom att

fordringsägarna kan återkalla den med kort varsel. Med det anförda ställer sig

utskottet bakom regeringens förslag till definition av bankrörelse och

avstyrker därmed motion Fi4 (fp) yrkande 1.

Bankernas ensamrätt och skyldighet att ta emot inlåning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att bankernas ensamrätt att ta

emot inlåning avskaffas. Utskottet avstyrker motionerna.

Propositionen

Regeringen anför att banker enligt gällande regler har ensamrätt att ta

emot inlåning på konto. Med inlåning avses behållningar som är nominellt

bestämda och tillgängliga för insättaren med kort varsel. Regeringen anser

att denna definition är relativt snäv och enkel att kringgå, t.ex. genom

att villkoren ändras så att fordringen inte är nominellt bestämd. Regeringen

anför att huvudskälet för att reglera banker är att de är väsentliga för

betalningsväsendets funktion samt att det på grund av spridningseffekter

finns risk för att många banker fallerar samtidigt. Risken för fallissemang

beror bl.a. på egenskapen hos bankers skulder att vara mer eller mindre

omedelbart uppsägbara. Ur detta perspektiv är det således mottagandet av

medel i kombination med en skyddsvärd verksamhet, nämligen betalningsförmedling

av visst slag, som medför intresset av att reglera den rörelse vari

mottagande av medel ingår. Regeringen konstaterar att det inte finns skäl

att, med hänvisning till omsorg om stabiliteten i det finansiella systemet,

förbehålla betalningsförmedlare rätten att ta emot medel.

Regeringen anför vidare att det från konsumentskyddssynpunkt kan vara

motiverat att reglera företag som tar emot medel. Insatta medel hos banker

omfattas av den statliga insättningsgarantin, vilket är viktigt ur

konsumentskyddsintresset. Regeringen påpekar att det är tillräckligt att det

finns ett statligt garanterat alternativ för placering av sparande och

transaktionsmedel. Alla alternativ behöver inte vara lika säkra.

Konsumentskyddsskäl har anförts till stöd för att ge bankerna ensamrätt att ta

emot inlåning. Regeringen anser dock att all inlåning inte behöver behandlas

på samma sätt. Det samhällsekonomiska intresset av att det erbjuds ett

säkert alternativ medför alltså inte skäl för att förbehålla dem som

tillhandahåller detta alternativ ensamrätt att ta emot medel.

Regeringen konstaterar att konkurrensen på inlåningsmarknaden främjas

genom ett avskaffande av ensamrätten, vilket i sin tur får förmodas

resultera i ett bredare produktutbud. Det kan förväntas att ett avskaffande

av ensamrätten kommer att medföra att det tillhandahålls inlåningstjänster

som är kopplade till selektiva betalsystem eller som inte alls har någon

koppling till betalningsförmedling. Starkare konkurrens och bredare

produktutbud medför att konsumenterna får ökad valfrihet och bättre service

till lägre priser. Regeringen anser att konsumenterna bör ges möjligheten

att vid sidan av säkra placeringsformer även kunna välja mindre säkra

placeringsalternativ.

Motionerna

I motionerna 2002/03:Fi281 och 2003/04:Fi292 av Kenth Högström (s) påpekar

motionären att det bara finns några banker med fullskaliga kreditsortiment

och ett landsomfattande kontorsnät. Före den finansiella krisen i början

av 1990-talet fanns det dubbelt så många banker. Antalet nischbanker har

ökat men de har mycket begränsade produktsortiment. De är i princip

inriktade på konsumentkrediter eller bostadslånefinansiering för enskilda

personer och hushåll och huvudsakligen koncentrerade till huvudstaden.

Motionären påpekar att allt färre banker arbetar med att erbjuda landets

företagare och landets företag krediter. Det är särskilt svårt för mindre

företag på landsbygden eller i vart fall utanför de större städerna.

Motionären anser att det är ett hot mot landets tillväxt och att det skapar

nya klyftor i landet.

För samhällets del är inte utvecklingen acceptabel med färre kreditgivare,

färre kreditkontor, färre kreditprodukter och färre som bekymrar sig om

landets viktiga företagsamhet. Motionären anser att regeringen bör överväga

att vidta åtgärder som ökar mångfalden och konkurrensen bland kreditgivare

och förmår kreditinstituten att intressera sig för företagsamhet.

I motion 2002/03:Fi239 av Håkan Larsson och Sven Bergström (båda c) anför

motionärerna att med centraliseringen och koncentrationen inom banksektorn

under senare år har hushållens och företagens sparkapital använts för att

förstärka koncentrationen. Inte minst skogslänens överskottskapital

överförs i allt högre utsträckning till storstäder i södra Sverige.

Motionärerna anser att det är en negativ utveckling. Det medverkar till att

förstärka de allvarliga tendenserna till en regional klyvning av landet.

Medan överskottskapital från skogslänen placeras i koncentrationsområdena

har hushåll och företag i samma skogslän svårt att få låna pengar för

investeringar för bostadsbyggande och företagsutveckling. Motionärerna

påpekar att de kommuner och regioner som har lokala finansinstitut, främst

sparbanker, lättare får tillgång till riskvilligt investeringskapital för

hushåll och företag. De lokala sparbankerna, ett åttiotal, finns i första

hand i södra och mellersta Sverige. Lokala sparbanker finns även i

Hälsingland och i Norrbotten men saknas i övrigt på de flesta håll i skogslänen.

När det finns lokala banker har hushållen lättare att få låna för att

bygga nytt på landsbygden och i småorterna, samtidigt som de mindre

företagen runt om i bygderna har bättre möjligheter att få krediter för att

kunna växa och utvecklas. En lokal bank underlättar för lokalbefolkningen

att avgöra hur de egna lokala resurserna bäst används. Det stimulerar

framtidstron i bygden.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet vill med anledning av motionerna framhålla att konkurrensen på

inlåningsmarknaden främjas genom att inlåningsmonopolet avskaffas. Starkare

konkurrens och bredare produktutbud medför att konsumenterna får ökad

valfrihet och bättre service till lägre priser. Borttagandet av bankernas

inlåningsmonopol öppnar dels för att kreditmarknadsföretag får möjlighet

att ta emot korta medel från allmänheten, dels för att andra företag,

under vissa förutsättningar, får ta emot inlåning från allmänheten.

Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen att bankernas ensamrätt att

ta emot inlåning avskaffas. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

2002/03:Fi239 (c), 2002/03:Fi281 (s) och 2003/04:Fi292 (s).

Tillståndspliktig finansieringsverksamhet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om vad finansieringsrörelse ska

omfatta och hur finansieringsrörelse ska definieras. Utskottet delar också

regeringens bedömning att man vid bestämmande av vilken verksamhet som

behöver regleras för att uppnå ett tillräckligt systemskydd bör utgå från

EG-rättens definition av kreditinstitut.

Propositionen

Enligt gällande bestämmelser får finansieringsverksamhet som huvudregel

drivas bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Med finansieringsverksamhet

avses näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa

garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter eller medverka till

finansiering genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till

nyttjande.

Det finns några undantag, t.ex. finansieringsverksamhet som

drivs av statlig eller kommunal myndighet,

avser finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller

varor som framställs eller säljs av företaget - det gäller även om varorna

eller tjänsterna framställs eller säljs av annat företag i samma koncern

eller med annat nära samband och om medel för verksamheten inte anskaffas

från allmänheten,

tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsidkare med

ekonomisk intressegemenskap och om medel för verksamheten inte anskaffas

från allmänheten.

Regeringen föreslår att regleringen av finansieringsrörelse ska

omfatta

kreditgivning,

ställande av garanti för kredit,

förvärv av fordringar i finansieringssyfte och upplåtande av lös egendom

till nyttjande i finansieringssyfte.

Till skillnad från i dag ska regleringen enligt regeringens förslag inte

omfatta förmedling av krediter till konsumenter.

Regeringen anför att det i dag fordras tillstånd för förmedling av kredit

till konsumenter. Skälet till att reglera kreditförmedling var skyddet

för den enskilde konsumenten. Om kreditförmedling inte skulle omfattas av

det tillståndspliktiga området ansågs det finnas en risk för kringgående

av tillståndskravet avseende kreditgivning till konsumenter. Regeringen

anser att denna typ av konsumentskydd dock inte bör regleras här utan i

konsumentkreditlagen. Inom EU pågår ett arbete med ett nytt direktiv om

konsumentkrediter (KOM[2002] 443 slutlig). Det direktivförslag som

presenterats innehåller även regler för kreditförmedlare.

Regeringen föreslår att finansieringsrörelse som huvudregel får drivas

bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Finansieringsrörelsen står då

under inspektionens tillsyn. Med finansieringsrörelse avses rörelse i

vilken ingår näringsverksamhet som har till ändamål att

1. ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, direkt eller

indirekt via ett företag med vilket det finns ett nära samband och

2. lämna kredit, ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte

förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande (leasing).

Nära

samband ska anses finnas mellan företag som ingår i samma koncern eller

på annat sätt har - genom gemensamt ägande, avtal eller liknande - sådan

samhörighet att den ekonomiska utvecklingen för ägaren eller ett eller

flera av företagen är väsentligen beroende av utvecklingen i ett eller

flera av de andra företagen.

Regeringen anför att det ställs förhållandevis låga krav för att någon

ska anses driva näringsverksamhet. Finansiell verksamhet som inte bedrivs

regelmässigt eller endast utgör en obetydlig del av företagets rörelse

bör inte omfattas av definitionen.

Regeringen anser att den föreslagna utformningen av lagstiftningen inte

kan anses strida mot syftena med EG:s kreditinstitutsdirektiv. Som

Bankföreningen pekar på är det inte möjligt att göra auktoritativa uttalanden

om innebörden av EG-rätten. Det faller ytterst på EG-domstolen att göra

detta. Det är emellertid nödvändigt och ofrånkomligt att den nationella

lagstiftaren tar ställning till om den reglering som övervägs är förenlig

med EG-rätten.

Ett industriföretag som ger ut obligationer och även ger vissa krediter

i verksamheten uppfyller i rent formell mening EG:s kriterier för

kreditinstitut. Att en sådan verksamhet alltid ska omfattas av den EG-rättsliga

regleringen för kreditinstitut har dock knappast varit meningen. Ett

företag som inte tar emot medel från allmänheten löpande i anslutning till

sin normala icke-finansiella verksamhet och dessutom beviljar krediter åt

kunder i den icke-finansiella verksamheten bör därför inte bedömas som

ett kreditinstitut.

Ett företag som lämnar kredit och som indirekt lånar upp medel från

allmänheten bör anses driva finansieringsrörelse. Ett sådant företag bör

således behandlas på samma sätt som ett företag som direkt lånar upp medel

från allmänheten och lämnar kredit till ett annat företag.

Regeringen gör bedömningen att det vid bestämmande av vilken verksamhet

som behöver regleras för att uppnå ett tillräckligt systemskydd är lämpligt

att som utgångspunkt ta EG-rättens definition av kreditinstitut, dvs.

företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar

eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning.

Varken kundskyddsskäl, risken för ekonomisk brottslighet eller konkurrensskäl

motiverar någon annan utgångspunkt.

Regeringen anför att regleringsmotiven från systemskyddssynpunkt är svagare

och otydligare för kreditförsörjningen än för betalningssystemet. Det

finns bl.a. svårigheter att närmare avgränsa den mest skyddsvärda

verksamheten.

Regeringen anser att skiljelinjen mellan vilka finansieringsföretag som

ska regleras och vilka som kan lämnas utanför bör bestämmas utifrån

tydligare och mer vedertagna kriterier. En naturlig utgångspunkt är den

verksamhet som drivs av företag som omfattas av kreditinstitutsdefinitionen

i EG-rätten. Den fråga som då inställer sig är om de gränsdragningsproblem

som finns motiverar att all kreditgivning regleras och detta oavsett hur

verksamheten finansieras.

Det bör också beaktas att all reglering innebär kostnader. Regeringen

anser att finansiella företag i möjligaste mån bör regleras som andra

företag. Det är angeläget att det reglerade området avgränsas så att det

träffar de mest väsentliga verksamheterna. Denna väsentlighetsprincip är

särskilt viktig för en effektiv tillsynsverksamhet, vars tyngdpunkt måste

ligga i att kontrollera och upprätthålla systemstabilitet i meningen

stabilitet i de tongivande instituten.

Behovet av reglering kan emellertid inte bedömas enbart med hänsyn till

systemstabilitetsskäl. Regeringen anser att hänsyn även bör tas till

behovet av kundskydd, risken för ekonomisk brottslighet och regleringens

effekt på konkurrensen.

För att kunna göra ett medvetet val är det naturligtvis viktigt att kunden

kan informera sig om ifall en kreditgivare eller annan finansiär är ett

reglerat eller oreglerat institut. Finansinspektionen och Bankföreningen

anför att den omständigheten att företag som anmält sin verksamhet till

inspektionen kommer att registreras i inspektionens register över finansiella

institut kan ge intrycket av att verksamheten är godkänd och står under

myndighets kontroll.

Regeringen påpekar att anmälningsskyldighet med åtföljande registrering

i dag sker av företag som driver valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning

eller ägnar sig åt betalningsöverföring. Regeringen utgår från att

Finansinspektionen kan klargöra att registreringen hos inspektionen inte

innefattar någon prövning av företagets kvalitet samt att den begränsade

kontroll som sker inte avser annat än företagens efterlevnad av

penningtvättslagstiftningen och att ägare och ledning inte har gjort sig

skyldiga

till viss misskötsamhet eller brottslighet.

Det finns ett relativt omfattande regelverk - t.ex. konsumentkreditlagen

och lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare - som syftar till att

stärka konsumenters och andra kunders ställning, och reglerna är tillämpliga

på hela det finansiella området. Regleringen av kreditgivning till

konsumenter är betydligt mer heltäckande än motsvarande reglering för

näringsidkare. Detta ska ses mot bakgrund av att konsumenterna är den kategori

som i allmänhet bedöms ha det största skyddsbehovet.

Det råder inget tvivel om att ett gott konsumentskydd är viktigt när det

gäller finansiella tjänster såsom krediter och liknande. Konsumentskyddet

bör dock enligt regeringen i första hand tas om hand av den civil- och

marknadsrättsliga regleringen.

Regeringen anser att risken för ekonomisk brottslighet inte motiverar en

vidare reglering av kreditgivande företag än den som följer av

tillämpningsområdet för EG:s kreditinstitutsdirektiv.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet anser i likhet med regeringen att regleringen av finansieringsrörelse

ska omfatta kreditgivning, ställande av garanti för kredit och förvärv av

fordringar i finansieringssyfte och upplåtande av lös egendom till nyttjande

i finansieringssyfte.

Utskottet anser också i likhet med regeringen att definitionen ska omfatta

kreditgivning som kombineras med mottagande av återbetalningspliktiga

medel från allmänheten. Utskottet anser också att förslaget inte kan anses

strida mot syftena med EG:s kreditinstitutsdirektiv.

Utskottet delar regeringens bedömning att man vid bestämmande av vilken

verksamhet som behöver regleras för att uppnå ett tillräckligt systemskydd

bör utgå från EG-rättens definition av kreditinstitut. Utskottet anser

att varken kundskyddsskäl, risken för ekonomisk brottslighet eller

konkurrensskäl motiverar någon annan utgångspunkt.

Undantag från tillståndsplikten

Finansiering av varor och tjänster

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att tillstånd att driva

finansieringsrörelse inte behövs för företag som ger krediter till kunder som

köper det egna bolagets varor och tjänster.

Utskottet anser dock att undantaget bör utvidgas till att avse även

krediter som ges till kunder till andra bolag inom koncernen för köp av

dessa bolags varor och tjänster. Utskottet anser att undantaget i denna

del behöver analyseras ytterligare. Utskottet föreslår därför att berörda

företag får fortsätta att bedriva verksamhet t.o.m. den 30 juni 2006.

Propositionen

Regeringen föreslår att tillstånd att driva finansieringsrörelse inte

behövs för ett företag som

tillhandahåller finansiering i samband med avsättning av tjänster som

erbjuds, eller

varor som framställs eller säljs av företaget.

Regeringen anför att försäljning av varor eller tjänster där köparen medges

anstånd med att betala är en form av finansiering. Det är dock inte

kreditgivning enligt definitionen av finansieringsrörelse i lagen om bank-

och finansieringsrörelse och det krävs därför inte tillstånd. Regeringen

föreslår därför inte något särskilt undantag för denna typ av betalningsanstånd.

Regeringen föreslår att nuvarande bestämmelse förs över till den nya lagen.

Den innebär att tillstånd inte krävs för finansieringsverksamhet som

består av finansiering av produkter som tillverkas eller säljs av företaget.

Undantaget gäller även om medel för verksamheten anskaffas från allmänheten.

Enligt gällande bestämmelser görs också undantag för finansiering i samband

med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller

säljs av ett annat företag i samma koncern. Detta undantag gäller dock

enbart om medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.

Skrivelse

Ericsson Treasury Services Aktiebolag (Ericsson) har inkommit med en

skrivelse. Ericsson påpekar att förslaget riskerar att leda till en längre

gående reglering än i dag. Om det genomförs kommer det att leda till ökade

och onödiga begränsningar och svårigheter för svenska företag att avsätta

produkter i konkurrens med företag i andra länder med oftast mer begränsad

reglering. Ericsson anför vidare att bolaget har ett separat

kundfinansieringsbolag,

som har till uppgift att ge krediter till vissa av Ericssonkoncernens

kunder för finansiering av köp av Ericssons produkter och tjänster.

Bakgrunden till att Ericsson erbjuder kundfinansiering är bl.a. att en del

av koncernens kunder inte har tillgång till kapital- och bankmarknaden.

Under beredningen av ärendet har företrädare för Volvo, Ericsson och

Industrins finansförening m.fl. träffat representanter för partierna i

finansutskottet.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att tillstånd inte krävs för

bolag som ger kredit till kunder som köper bolagets egna varor eller

tjänster.

Under beredningen av ärendet har framförts att undantaget bör utvidgas

till att avse även då krediter ges till kunder till andra bolag inom

koncernen för köp av dessa bolags varor och tjänster. I dag omfattas inte

denna verksamhet av tillståndsplikt - om inte medlen lånas upp från

allmänheten. Enligt regeringens förslag omfattas ingen finansieringsverksamhet

av tillstånd om medel för verksamheten inte lånas upp från allmänheten.

Däremot krävs det tillstånd om upplåningen sker indirekt från allmänheten,

t.ex. via en internbank. Regeringens förslag innebär således att om en

koncern har ett separat kundfinansieringsbolag som lånar ut till kunder

till andra bolag inom koncernen och kundfinansieringsbolaget lånar upp

medel indirekt från allmänheten via en internbank, gäller inte lagens

undantag från tillståndsplikt för finansieringsrörelse för

kundfinansieringsbolaget.

Det har framförts av företrädare för Ericsson m.fl. att undantaget som

finns i dag möjliggör att kundkreditverksamheten inom en koncern kan

centraliseras och effektiviseras. Det har vidare påpekats av Ericsson att

det är ologiskt att undanta kreditgivning som sker till kunder i samma

bolag som det som säljer varorna men inte ifall kreditgivningen samlas i

ett gemensamt bolag.

Utskottet konstaterar att om dagens system behålls möjliggör det en

fortsatt effektiv hantering av kundkrediter inom industriella koncerner.

Det underlättar också för företagen att ordna med kundkrediter, som är en

viktig förutsättning vid försäljning av varor och tjänster. I propositionen

finns ingen redogörelse för hur frågan regleras i andra länder. Det har

gjorts gällande av ovan nämnda företag att förslaget eventuellt innebär

en konkurrensbegränsning för svenska företag. Utskottet anser, med hänsyn

till vad som anförts, att mycket talar för att tills vidare behålla

nuvarande tillämpning. Utskottet anser dock att regeringen ytterligare bör

analysera frågan, bl.a. är det osäkert om det är förenligt med EG-rätten.

Utskottet föreslår därför att en bestämmelse införs, i lagen om införande

av lagen om bank- och finansieringsrörelse, som innebär att berörda företag

får fortsätta att bedriva verksamhet med stöd av bestämmelsen t.o.m. den

30 juni 2006. Utskottet anser att regeringen i god tid före denna tidpunkt

bör återkomma till riksdagen med ställningstagande och förslag rörande

dessa företags verksamhet efter detta datum.

Internbanker

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att en internbank i en koncern, som inte har som

huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet, undantas från

tillståndsplikt för finansieringsrörelse oavsett om det lånemottagande

koncernbolaget vidareutlånar eller inte. Utskottets förslag avviker därmed

från regeringens förslag som innebär att internbanken undantas från

tillståndsplikt bara om det mottagande bolaget inte vidareutlånar.

Propositionen

Regeringen föreslår att tillstånd att driva finansieringsrörelse inte

behövs för ett företag som med medel som mottagits från allmänheten bara

finansierar andra företag som ingår i samma koncern eller motsvarande

utländska företagsgrupp, om inte finansieringen avser ett företag som

ägnar sig åt kreditgivning eller annan kreditliknande verksamhet.

Banklagskommitténs förslag innehåller inte någon motsvarande bestämmelse.

Förslaget i promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler

(Ds 2002:5) överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Regeringen anför att det är vanligt att industriföretag ingår i en koncern

och att man väljer att koncentrera den finansiella verksamheten till ett

enda företag (s.k. internbank) inom koncernen. Internbankens uppgifter är

kreditgivning till företagen inom koncernen som finansieras bl.a. genom

utgivande av obligationer. Kreditgivningen som internbanken ägnar sig åt

är enbart en följd av att övriga koncernföretag inte sköter sin egen

upplåning utan låter uppgiften utföras av internbanken. Dess verksamhet

har inte någon självständig betydelse vid sidan av koncernens samlade

verksamhet utan är enbart ett resultat av den valda organisatoriska

strukturen.

Regeringen anför vidare att förslaget innebär att det inte görs undantag

från tillståndsplikten för ett företag som tar emot återbetalningspliktiga

medel från allmänheten och som lämnar kredit till ett annat koncernföretag

som i sin tur ägnar sig åt kreditgivning, leasing eller liknande. Regeringen

anser - till skillnad mot Finansbolagens Förening och Svenskt Näringsliv

- att detta inte är att gå för långt. Regeringen påpekar att det ur ett

kreditförsörjningsperspektiv visserligen kan uppfattas som tillräckligt

att reglera det kreditgivande företaget. Genom att det kreditgivande

företaget står under tillsyn skyddas också investerarna i det upplånande

bolaget. Det är emellertid enligt regeringen inte rimligt att en central

del av verksamheten undandras tillsynen genom att verksamheten delas upp

i två bolag. Det är inte tillräckligt att det upplånande bolagets verksamhet

faller under den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet.

Om en internbank samtidigt löpande finansierar ett företag som har till

ändamål att lämna kredit, fordras tillstånd. Detta motiveras med att om

internbankens och det kreditgivande företagets verksamhet hade bedrivits

i ett och samma bolag hade hela verksamheten stått under tillsyn. Saken

bör enligt regeringen inte bedömas annorlunda enbart för att verksamheten

har delats upp mellan två olika bolag.

Regeringen anför att ett alternativ skulle vara att göra skillnad mellan

finansiella och icke-finansiella koncerner och föreskriva att tillstånd

för det upplånande bolaget inte behövs om det utgör en del av en

icke-finansiell koncern. Finansiell verksamhet som endast utgör en mindre del

av en icke- finansiell koncern kan vara förhållandevis stor i jämförelse

med motsvarande verksamhet i enskilda företag. Hade den verksamheten legat

i ett och samma bolag hade den dessutom i sin helhet varit tillståndspliktig.

Att göra skillnad mellan finansiella och icke-finansiella koncerner

framstår därför enligt regeringen inte som en bra lösning.

Regeringen anser att det bör vara möjligt att organisera verksamheten i

en koncern så att det kreditgivande bolaget sköter sin egen upplåning,

eventuellt med stöd av internbanken. En annan lösning är att ett annat

bolag än internbanken sköter upplåningen. Regeringen påpekar att det

företag som lånar upp medel från allmänheten inte undgår tillståndsplikten

genom att dela upp sin verksamhet i en del med medel som mottagits från

allmänheten och en del innehållande andra medel. Det torde i stället krävas

att verksamheten delas upp mellan olika företag.

Skrivelser m.m.

Volvo Treasury AB (Volvo), Ericsson Treasury Services Aktiebolag (Ericsson),

Industrins finansförening och Finansbolagens Förening har som tidigare

nämnts inkommit med skrivelser. De påpekar att förslaget riskerar att

leda till en längre gående reglering än i dag. Om det genomförs kommer

det att leda till ökade och onödiga begränsningar och svårigheter för

svenska företag att avsätta produkter i konkurrens med företag i andra

länder med oftast mer begränsad reglering.

Av skrivelserna framgår bl.a. att Volvokoncernen har en internbank som

sköter upplåningen för koncernen. Den förser koncernens bolag med medel

som de i sin tur lånar ut till sina kunder och återförsäljare. Upplåningen

sker till ca 80 % från marknaden och 20 % från banker. Fördelarna med att

koncernens upplåning sker via internbanken är enligt Volvo att man på det

sättet effektiviserar upplåningen. Centraliseringen underlättar också

koncernens riskhantering. Bolaget anser att det är nödvändigt för att

kunna skaffa och behålla kunder att Volvo kan erbjuda kunderna krediter.

Konkurrerande företag kan göra det.

Ericsson har också en internbank som lånar upp medel huvudsakligen via

moderbolaget. Internbanken lånar sedan ut till andra bolag inom koncernen

och till ett särskilt bolag som enbart sysslar med finansieringsverksamhet.

Under beredningen av ärendet har företrädare för Volvo, Ericsson och

Industrins finansförening m.fl. träffat representanter för partierna i

finansutskottet.

Finansutskottets ställningstagande

Regeringens förslag innebär att tillstånd att driva finansieringsrörelse

inte ska behövas för ett företag som med medel som mottagits från allmänheten

finansierar andra företag som ingår i samma koncern, om inte finansieringen

avser ett företag som har till ändamål att lämna kredit eller driva

liknande verksamhet.

Finansutskottet konstaterar att förslaget till undantag för internbanker

bara gäller om det mottagande bolaget inte vidareutlånar. Således: om

företaget i sin tur ger kundkrediter gäller inte undantaget.

I propositionen finns ingen redogörelse för hur frågan om internbanker

regleras i gällande lagstiftning. Det saknas också en redogörelse för hur

förslaget påverkar internbanker som i dag driver verksamhet. Det finns

vidare ingen redogörelse för hur frågan regleras i andra länder.

Regeringens förslag kan således innebära att s.k. internbanker anses

bedriva tillståndspliktig finansieringsrörelse. Det innebär bl.a. krav på

kapitaltäckning och exponeringsbegränsningar.

Under beredningen av ärendet har framkommit att en tillämpning av de

föreslagna reglerna skulle omöjliggöra nuvarande industrikoncerners

internbanksverksamhet, framför allt beroende på reglerna om begränsning av

stora exponeringar. I dag kan företagen tillgodogöra sig positiva effekter

av en centraliserad upplåning och utlåning till övriga koncernbolag.

Förslaget skulle också kunna påverka bolagens konkurrensförmåga. En

konkurrenskraftig finansiering är en viktig förutsättning för att driva

företagens verksamhet. Företrädare för bolagen har vid ett möte med några

av utskottets ledamöter bl.a. hävdat att företagen eventuellt måste flytta

sina internbanker till något annat land om regeringens förslag genomförs.

Det medför högre kostnader för bolagen och nackdelar för deras möjlighet

att driva konkurrenskraftiga bolag.

Utskottet konstaterar att en tillämpning av reglerna för kreditmarknadsbolag

(finansbolag) skulle omöjliggöra nuvarande internbanksverksamhet i

industriella koncerner, framför allt på grund av reglerna om stora exponeringar.

Om regeringens förslag genomförs kan en industriell koncern inte

tillgodogöra sig de positiva effekterna av en centraliserad upplåning och

utlåning till övriga koncernbolag, t.ex. lägre upplåningskostnader och

bättre riskhantering. Konkurrensen för industriella koncerner försämras

sannolikt jämfört med förhållandet för utländska industriella koncerner

om förslaget genomförs.

Om förslaget genomförs innebär det att både internbanken och det mottagande

bolaget, om detta ger krediter för annat än avsättning av enbart egna

varor eller tjänster, träffas av tillståndsplikt, med de kostnader detta

medför, kapitalkrav och bestämmelserna om stora exponeringar. Finansutskottet

anser att en så omfattande reglering inte förefaller vara nödvändig.

Enligt utskottets bedömning behöver inte internbankerna stå under tillsyn

vare sig av systemstabilitetsskäl eller av konsumentskyddsskäl. Utskottet

bedömer att en ändring av bestämmelserna inte strider mot EG-rätten.

Internbanksverksamhet som endast utgör en del av en icke-finansiell koncern

bör således enligt utskottets mening inte omfattas av tillståndsplikten.

Finansutskottet föreslår således en ändring av regeringens förslag som

innebär att en internbank i en koncern, som inte har som huvudsakligt

ändamål att driva finansiell verksamhet, undantas från tillståndsplikt

oavsett om det lånemottagande koncernbolaget vidareutlånar eller inte.

Vissa spar- och låneföreningar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att tillstånd inte behövs för

finansieringsrörelse som drivs av en ekonomisk förening som har högst

1 000 fysiska personer. Vidare får föreningen bara ta emot

återbetalningspliktiga

medel från medlemmarna och ha till ändamål att tillgodose finansieringsbehov

hos medlemmarna.

Utskottet föreslår att bl.a. gamla spar- och låneföreningar som driver

verksamhet enligt övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet

ska få fortsätta att driva verksamheten. Utskottet föreslår därför att en

bestämmelse införs i lagen om införande av bank- och finansieringsrörelse.

Det innebär att motionerna delvis tillstyrks.

Propositionen

Regeringen föreslår att tillstånd inte behövs för finansieringsrörelse

som drivs av en ekonomisk förening eller motsvarande utländskt företag,

om föreningen eller företaget

som medlemmar vid varje tillfälle har högst 1 000 fysiska personer,

som medlemmar bara antar personer som ingår i en i förväg identifierbar

begränsad krets och denna krets anges i stadgarna,

tar emot återbetalningspliktiga medel bara från medlemmarna eller från

finansiella företag,

har till ändamål att bara med sådana medel som avses i punkten ovan

tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna.

Ett företag som driver verksamhet som fordrar tillstånd utan att ha ett

sådant tillstånd ska kunna tvångslikvideras om företaget inte följer ett

föreläggande att upphöra med verksamheten.

Regeringen anför att för att göra det möjligt för seriösa spar- och

låneföreningar att driva finansieringsrörelse föreslås en numerär begränsning

till 1 000 fysiska personer. Föreningarna JAK och Nordiska Sparlån menar

att medlemsantalet, om det över huvud taget ska finnas någon numerär

begränsning, ska sättas betydligt högre och inte enbart avse fysiska

personer. Regeringen anser dock att den begränsning till 1 000 personer som

görs både i promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler

(Ds 2002:5) och i tidigare lagstiftningsärenden (prop. 1995/96:74 s. 108

f.) är en rimlig avgränsning. Regeringen finner inte anledning att utvidga

undantagsbestämmelsen till att också omfatta juridiska personer. Den

nuvarande begränsningen till fysiska personer ska bl.a. ses mot bakgrund

av att man velat undvika att flera små spar- och låneföreningar slår sig

samman i större federationer (prop. 1995/96:74 s. 109).

Regeringen anför att begränsningen till antalet personer också måste

kombineras med ytterligare åtgärder. Regeringen anser att det bör krävas

att den krets som är aktuell utgör en begränsad personkrets, t.ex. anställda

på en arbetsplats eller personer i ett byalag, samt att gruppen bör vara

homogen. Det innebär att en ekonomisk förening som står öppen för envar

med denna begränsning skulle omfattas av tillståndsplikt. För att minska

risken för missbruk bör det vara möjligt att konstatera att en arbetsplats

eller liknande som uppges verkligen existerar. Det ska alltså vara fråga

om en i förväg identifierbar begränsad krets.

En förening som tar emot medel från medlemmarna anses ta emot medel från

allmänheten. Den kommer därför att omfattas av den nya lagen om

inlåningsverksamhet. I den finns bestämmelser som regeringen bedömer nödvändiga

för att ta hand om de problem som medförde att de tidigare

undantagsbestämmelserna

upphävdes (se avsnittet Andra företags mottagande av medel från allmänheten).

Avsikten är inte enligt regeringen att låta övergångsbestämmelser från

1994 fortsätta att gälla efter den nya lagens ikraftträdande.

Ekonomiska föreningar ska enligt lagen om inlåningsverksamhet ha ett bundet

eget kapital på minst 5 miljoner kronor. Det gäller dock inte för spar-

och låneföreningar.

Motionerna

I motion Fi2 av Mats Odell och Olle Sandahl (båda kd) anför motionärerna

att några av regeringens förslag oavsiktligt har utformats så att föreningar

som bedrivit sparlåneverksamhet sedan 1993 kommer att tvingas utesluta

medlemmar som är juridiska personer. Enligt uppgift från Finansdepartementet

kommer förslaget oavsiktligt att drabba t.ex. Nordiska Sparlån. Skälet

till ändringarna är att regeringen dels önskat få bort gamla

övergångsbestämmelser,

dels önskat komma åt missbruk, men att man ändå anser att seriösa spar-

och låneföreningar ska få fortsätta sin verksamhet.

Motionärerna anför att något missbruk knappast lär förekomma bland de

föreningar som den 1 januari 1994 drev verksamhet. Motionärerna föreslår

att dessa föreningar får fortsätta verksamheten enligt då gällande lag.

Motionärerna föreslår vidare att ändringar görs i den föreslagna lagen

för att underlätta för nya föreningar. Det gäller t.ex. kravet på en

maximering av antalet medlemmar till 1 000 fysiska personer.

Motionärerna påpekar vidare att eftersom förslaget uttryckligen tar sikte

på att förhindra organiserad samverkan mellan sparlåneföreningarna och

för att förhindra ett kringgående av bestämmelsen om antalet medlemmar,

blir det också i praktiken omöjligt att vidareutveckla verksamheten till

en medlemsbank. En sådan kräver minst 1 miljon euro i insatskapital

(riskkapital), vilket knappast är realistiskt i en sparlåneförening där

medlemmarna inte är speciellt välbeställda.

Förslaget kräver vidare att det bara är personer som ingår i en i förväg

identifierbar begränsad krets, vilket också ska anges i föreningens stadgar.

Detta medför att såväl effektivitet som stabilitet blir sämre än om

medlemskretsen utgör ett mer representativt urval av befolkningen.

Motionärerna påpekar vidare att följden av de begränsningar som föreslås

kan bli att lagen tillåter en verksamhet som i praktiken inte kommer att

kunna bedrivas på grund av att de villkor som lagen föreskriver är för

snäva. Med tanke på att en stor del av de förändringar som föreslås är

motiverade av en önskan att uppnå en effektivare konkurrens på

finansieringssidan

är förslaget i denna del snarast kontraproduktivt. Motionärerna anser att

förslaget försvårar och begränsar utvecklingsmöjligheterna för alternativ

med nya idéer inom området.

I motion Fi3 av Yvonne Ruwaida (mp) anförs att förslaget ålägger en del

seriösa spar- och låneföreningar alltför snäva handlingsramar för att de

ska kunna fortsätta sin verksamhet och även bilda nya föreningar. Förslaget

innebär bl.a. att medlemskapet begränsas till 1 000 medlemmar och bara

fysiska personer. Motionären påpekar att det inte gynnar mångfalden på

bank- och finansieringsrörelsemarknaden. Motionären anför att skälet till

de föreslagna ändringarna är att regeringen dels önskat få bort gamla

övergångsbestämmelser, dels önskat komma åt det missbruk som förekommer.

Motionären påpekar att konsekvenserna av lagförslaget kommer att drabba

också seriösa spar- och låneföreningar fast detta inte varit avsikten.

Homogenitetskravet betyder att medlemmarna kommer att ha en mer likartad

ekonomisk situation än vad som annars vore fallet. Följden av begränsningar

kan bli att lagen tillåter en verksamhet som i praktiken inte kommer att

användas på grund av att de villkor som lagen stadgar är alldeles för

snäva. Med tanke på att en stor del av de förändringar som föreslås är

motiverade av en önskan att uppnå en effektivare konkurrens på

finansieringssidan

är detta inte bra.

I motion Fi 281 av Sven-Erik Österberg och Sonia Karlsson (båda s) anför

motionärerna att regeringens förslag ålägger gamla seriösa spar- och

låneföreningar alltför snäva handlingsramar för att de ska kunna fortsätta

sin verksamhet. De anser att det för dessa föreningar bör finnas möjlighet

att även i framtiden driva verksamhet enligt nuvarande övergångsbestämmelser

till lagen om finansieringsverksamhet eller enligt liknande bestämmelser.

Motionärerna föreslår därför att gamla spar- och låneföreningar får

fortsätta att bedriva verksamhet med stöd av punkt 5 i övergångsbestämmelserna

till lagen om finansieringsverksamhet t.o.m. den 30 juni 2006. Regeringen

bör återkomma med ställningstagande och förslag rörande dessa föreningars

verksamhet.

Finansutskottets ställningstagande

Finansutskottet anser att regeringens förslag till bestämmelser om undantag

från tillståndsplikt för finansieringsrörelse i huvudsak bör godtas av

riksdagen.

Utskottet konstaterar att regeringens förslag innebär att det under vissa

förutsättningar är möjligt att starta nya spar- och låneföreningar, t.ex.

att bilda en JAK-förening.

Finansutskottet anser dock - i likhet med flera av motionärerna - att

regeringens förslag innebär alltför snäva handlingsramar för bl.a. gamla

spar- och låneföreningar, dvs. de föreningar som driver verksamhet enligt

punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet.

Effekterna av förslaget kan bli att lagen tillåter en verksamhet som i

praktiken inte kommer att användas på grund av att de villkor som lagen

stadgar är alldeles för snäva. Utskottet har tidigare uttalat (1999/2000:FiU28)

att det bör finnas möjlighet för seriösa sparkassor att i kontrollerade

former driva verksamheten även i fortsättningen. Utskottet har inte ändrat

uppfattning i denna fråga och anser att dessa föreningar ska få fortsätta

att driva sin verksamhet enligt punkt 5 i övergångsbestämmelserna till

lagen om finansieringsverksamhet. Utskottet föreslår därför att det införs

en bestämmelse om detta i lagen om införande av bank- och finansieringsrörelse.

Med det anförda tillstyrker utskottet delvis regeringens förslag och

motionerna Fi2 (kd), Fi3 (mp) och Fi281 (s).

En gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet

ersätts med en ny gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag.

Utskottet tillstyrker också att det införs reformerade regler för banker

och kreditmarknadsföretag.

Propositionen

Regeringen föreslår att bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet

ska ersättas med en ny gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag.

Regeringen anför som skäl att i dag regleras banker och kreditmarknadsföretag

i olika lagar. De huvudsakliga rörelsereglerna finns i bankrörelselagen

respektive lagen om finansieringsverksamhet. Det finns också bestämmelser

i kapitaltäckningslagen och lagen om penningtvätt som gäller gemensamt

för dessa institut.

Syftet med regleringen för banker och kreditmarknadsföretag skiljer sig

åt redan i dagsläget. Trots detta är bestämmelserna i bankrörelselagen

och lagen om finansieringsverksamhet i stora delar desamma. Enligt EG-rätten

behandlas banker och kreditmarknadsföretag som kreditinstitut. De

EG-rättsliga reglerna har i princip genomförts på samma sätt för banker och

kreditmarknadsföretag.

Regeringen anser att en gemensam lag bör vara till fördel för användarna.

Det ger en bättre överblick över de likheter och skillnader som finns

mellan de olika instituten, även om tillämpningen av reglerna kan skilja

sig åt beroende på institutstyp. Det är vidare en föredel att

Finansinspektionens

tillsyn och kontrollmöjligheter beskrivs på ett enda ställe. Genom att ta

in bestämmelserna i en gemensam lag undviks onödiga dubbleringar som också

har en tendens att ge upphov till oavsiktliga skillnader.

Regeringen föreslår därför att de centrala regler som gäller för banker

och kreditmarknadsföretag sammanförs i en gemensam lag.

Regeringen föreslår vidare reformerade rörelseregler för både banker och

kreditmarknadsföretag (kreditinstitut). Regler om soliditet och likviditet,

riskhantering samt genomlysning införs. Ett kreditinstitut ska särskilt

se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra

risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina

förpliktelser äventyras. Rörelsen ska också bedrivas och organiseras på

ett sådant sätt att institutets ställning kan överblickas samt även i

övrigt vara sund. Vidare ska ett kreditinstitut endast få driva finansiell

verksamhet. Regeringen föreslår också att instituten får äga aktier och

andelar i större omfattning än vad som är möjligt enligt gällande rätt

samt att kreditmarknadsföretag ges möjlighet att driva värdepappersrörelse.

Finansutskottets ställningstagande

Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag att det införs en gemensam

lag och reformerade rörelseregler för både banker och kreditmarknadsföretag.

Utskottet anser i likhet med regeringen att en gemensam lag bör vara

till fördel för användarna. Det ger en bättre överblick över de likheter

och skillnader som finns mellan banker och kreditinstitut, även om

tillämpningen av reglerna kan skilja sig åt.

Åtgärder mot penningtvätt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att fysiska eller juridiska

personer som yrkesmässigt ägnar sig åt viss finansiell verksamhet ska

omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Utskottet tillstyrker

också att finansiella institut ska anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen

för registrering.

Propositionen

Regeringen anför att en konsekvens av förslaget till ny definition av

finansieringsrörelse blir att vissa finansiella institut, t.ex. företag

som ägnar sig åt kreditgivning men inte finansierar sig genom lån från

allmänheten, inte längre kommer att behöva tillstånd för att driva sin

verksamhet. De kommer inte stå under tillsyn av Finansinspektionen.

Instituten ska, enligt Sveriges internationella åtaganden, omfattas av

penningtvättslagstiftningen och vara föremål för viss kontroll av ägare

och ledning.

Regeringen anför att enligt det s.k. penningtvättsdirektivet (91/308/EEG)

ska finansiella institut omfattas av penningtvättslagstiftningen. Direktivet

har genomförts genom lagen om åtgärder mot penningtvätt. Med ett finansiellt

institut avses ett företag som inte är ett kreditinstitut, men vars

huvudsakliga verksamhet består i att utföra vissa särskilt uppräknade

verksamheter. Det är t.ex. kreditgivning, betalningsförmedling och ekonomisk

rådgivning.

I penningtvättslagen saknas bestämmelser om möjlighet för Finansinspektionen

att ingripa mot de företag som omfattas av lagen men underlåter att följa

bestämmelserna i den. Inspektionen ska i stället vid brott mot lagen vidta

åtgärder enligt bestämmelserna i den rörelselagstiftning som reglerar

respektive instituts verksamhet.

Finansiella institut enligt penningtvättsdirektivets definition kommer

inte att stå under direkt tillsyn av Finansinspektionen. Inspektionen ska

därför inte vidta några typiska tillsynsåtgärder, till skillnad mot vad

som är möjligt beträffande banker och andra institut som också omfattas

av penningtvättslagens bestämmelser. Inspektionen får t.ex. inte utföra

platsundersökning hos ett finansiellt institut i syfte att utreda om

institutet tillämpar penningtvättslagens bestämmelser på ett tillfredsställande

sätt eller för den delen självt ägnar sig åt penningtvätt.

Om Finansinspektionen får kännedom om att ett finansiellt institut utför

transaktioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv,

ska dock inspektionen i enlighet med penningtvättslagen underrätta

finanspolisen om transaktionerna.

Genom att göra penningtvättslagen tillämplig på finansiella institut blir

dessa skyldiga att driva verksamheten i enlighet med bestämmelserna i den

lagen. Instituten ska t.ex. ha rutiner till förhindrande av att de utnyttjas

för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv och exempelvis

ha rutiner som säkerställer att anställda får den information och utbildning

om penningtvättsfrågor som är behövlig.

Regeringens förslag innebär att de finansiella instituten ska vara skyldiga

att anmäla sin verksamhet till inspektionen. Som skäl anför regeringen

att för att inspektionen ska få kännedom om vilka företag som penningtvättslagen

är tillämplig på, och för att se till att dessa företag följer lagen, är

någon form av kontroll nödvändig. Finansinspektionen föreslås vara skyldig

att föra ett register över företagen. I syfte att garantera allmänhetens

rätt till information om vilka finansiella institut som är anmälda.

Penningtvättsdirektivet har ändrats genom ett nytt direktiv om penningtvätt

(2001/97/EG). Bland annat har definitionen av finansiellt institut ändrats,

dock endast i mindre omfattning såvitt här är av intresse. Det nya

penningtvättsdirektivet ska ha genomförts av medlemsstaterna senast den 15

juni 2003.

Finansutskottets ställningstagande

Finansutskottet anser i likhet med regeringen att fysiska eller juridiska

personer som yrkesmässigt ägnar sig åt viss finansiell verksamhet ska

omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Utskottet tillstyrker

också att instituten ska anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen

för registrering. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag i

denna del.

Finansinspektionens tillsyn

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker bestämmelserna om Finansinspektionen. Det innebär

att inspektionens möjligheter att ingripa mot institut ökar genom nya

sanktioner som anmärkning, straffavgift och förseningsavgift. Avgifterna

tillfaller staten.

Propositionen

Regeringen föreslår att Finansinspektionen ska ha tillsyn över att en

banks eller ett kreditmarknadsföretags rörelse drivs enligt

lagen om bank- och finansieringsrörelse,

andra författningar som reglerar institutets verksamhet,

institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente och

interna instruktioner som har sin grund i lagstiftning som reglerar bankers

eller kreditmarknadsföretags verksamhet.

Regeringen föreslår vidare att inspektionens möjligheter att ingripa mot

institut ökar. Det införs bl.a. nya sanktioner, t.ex. anmärkning,

straffavgift och förseningsavgift. Avgifterna tillfaller staten.

Regeringen föreslår att en bank som inte i tid lämnar föreskrivna

upplysningar om sin verksamhet till Finansinspektionen får påföras en

förseningsavgift med högst 100 000 kr. Beslut om förseningsavgift fattas av

Finansinspektionen.

Regeringen föreslår också att ett kreditinstitut ska vara skyldigt att

lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under

en förundersökning i brottmål begärs.

Finansinspektionens beslut ska som regel överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs för överklagande till

kammarrätten.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Uppdragsavtal

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regerings förslag att ett kreditinstitut ska lämna

in en kopia av uppdragsavtal till Finansinspektionen om det uppdrar åt

någon annan att utföra någon del av sin verksamhet.

Propositionen

Regeringen föreslår en ny bestämmelse som innebär att ett kreditinstitut

ska anmäla till Finansinspektionen om det uppdrar åt någon annan att utföra

någon del av sin verksamhet. Institutet ska ge in uppdragsavtalet till

inspektionen.

För att sådan uppdragsverksamhet ska vara tillåten gäller att

1. institutet svarar för den anförtrodda verksamheten mot kunden,

2. verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och

säkerhetsmässigt betryggande former, och

3. uppdraget inte har sådan omfattning att institutet inte kan uppfylla

de skyldigheter som följer av denna lag eller andra författningar som

reglerar institutets verksamhet.

Regeringen föreslår att Finansinspektionen får rätt att hämta in uppgifter

och företa undersökning hos ett företag som utför uppgifter åt en bank

eller ett kreditmarknadsföretag, om det behövs för tillsynen över institutet.

Av kommittén och i promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler

(Ds 2002:5) förslås inte någon skyldighet för instituten att anmäla till

Finansinspektionen att de avser att lägga ut verksamheten eller att de

ska lämna in uppdragsavtalet.

Regeringen anför som skäl att den snabba tekniska utvecklingen på den

finansiella marknaden gör det mindre lämpligt att låsa bankernas agerande

och ange att en banks verksamhet ska drivas i bankens egna lokaler och av

bankens personal. En bank som lägger ut del av sin verksamhet har fortfarande

kvar ansvaret för hela sin rörelse. Den kan alltså inte genom att lägga

ut verksamheten på någon annan frånhända sig ansvaret för att driften av

verksamheten sker i enlighet med de regler som gäller för banken. Styrelsen

i banken ansvarar ytterst för organisation, styrning och kontroll av

verksamheten.

I lagrådsremissen gjorde regeringen bedömningen att ett institut bör få

organisera sin rörelse på det sätt som den bedömer effektivast och att

konsumentskyddsaspekterna bör tas om hand av den allmänna sundhetsregeln.

Någon uttrycklig bestämmelse om s.k. outsourcing föreslogs därför inte

i lagrådsremissen.

Enligt Lagrådets mening bör utgångspunkten vara att tillståndspliktig

verksamhet ska drivas av den som fått tillståndet om inte annat särskilt

föreskrivs. Stödfunktioner av olika slag, exempelvis av administrativ

karaktär, bör dock utan författningsstöd kunna läggas ut på annan. Lagrådet

har inget att erinra mot att vissa tjänster som normalt tillhandahålls av

kreditinstitut uppdras åt andra att utföra. Det är inte heller nödvändigt

att tillstånd ges för varje enskilt uppdrag, utan man kan exempelvis väl

tänka sig ett förfarande enligt vilket förutsättningarna för att ett

kreditinstitut ska få lämna uppdrag anges i lagen och att institutet får

anmäla till Finansinspektionen när uppdrag har lämnats. Lagrådet anser

således att gällande tillståndskrav behöver kompletteras med bestämmelser

som ger uttryckligt stöd för en uppdragsverksamhet. Lagrådet anför dock

att det saknas tillräckligt underlag för att kunna uttala sig om ifall

den erforderliga kompletteringen kan göras inom ramen för detta

lagstiftningsärende.

Regeringen anför i propositionen att den kan se ett värde i att ett

institut som avser att lägga ut sin verksamhet på annan, anmäler detta till

Finansinspektionen. Regeringen delar vidare Lagrådets bedömning om att

det bör träffas ett särskilt avtal mellan institutet och uppdragstagaren

om villkoren för uppdraget. Det avtalet bör lämnas in till inspektionen

i samband med att institutet anmäler sin avsikt att ingå ett uppdragsavtal.

Regeringen anför vidare att Finansinspektionen bör få utökade möjligheter

att hämta in uppgifter från sådana företag som av en bank - men även av

ett kreditmarknadsföretag - har fått verksamhet utlagd på sig och även

att utöva tillsyn över ett instituts verksamhet i ett sådant företag. Det

sistnämna bör ske genom att inspektionen ges möjlighet att genomföra

undersökning hos uppdragstagaren, om det behövs för tillsynen över institutet.

Av författningskommentaren framgår att om Finansinspektionen upptäcker

att uppdraget strider mot lagen eller att det hindrar en effektiv tillsyn,

kan inspektionen ingripa och förelägga institutet att vidta de åtgärder

som behövs för att komma till rätta med bristerna. Inspektionen kan

exempelvis förelägga institutet att göra ändringar i uppdragsavtalet.

Skrivelse

Bankföreningen föreslår i skrivelsen att det inte införs någon ovillkorlig

skyldighet för banker och kreditmarknadsföretag att ge in alla uppdragsavtal

till Finansinspektionen. Inspektionen behöver inte ha avtalen eftersom

den inte ska granska avtalens innehåll eller godkänna att ett uppdrag ges

till något annat företag. Föreningen påpekar att det skulle bli en stor

och onödig administrativ belastning för alla kreditinstitut, men särskilt

för Finansinspektionen. Avtalen innehåller tekniska och kommersiella

affärshemligheter och inspektionen tvingas till att göra svåra

sekretessprövningar.

Förslaget omfattar både externa och interna uppdragsavtal. Det innebär

att alla avtal om samarbete och arbetsfördelning inom en finansiell koncern

ska ges in till inspektionen, liksom avtalen med utomstående företag. Det

blir en enorm mängd avtal, som dessutom förändras över tiden till följd

bl.a. av organisationsförändringar.

Bankföreningen anser att det är tillräckligt att Finansinspektionen inom

ramen för sin tillsynsverksamhet kan begära att få in uppdragsavtal för

granskning. Som ett alternativ till att helt ta bort den föreslagna

skyldigheten pekar föreningen på att inspektionen skulle kunna utfärda

föreskrifter och allmänna råd om i vilken utsträckning uppdragsavtal ska

anmälas och sändas in till inspektionen.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att av propositionen framgår att Finansinspektionen

inte ska göra någon prövning av uppdragsavtalen. Inspektionen får enligt

förslaget rätt att hämta in uppgifter och företa undersökning hos ett

företag som utför uppgifter åt en bank eller ett kreditmarknadsföretag,

om det behövs för tillsynen över institutet. Enligt uppgift från

Finansinspektionen så tar inspektionen redan i dag alltid in avtalen om s.k.

outsourcing och granskar dem. Det finns inget särskilt författningsstöd

för detta. Det har inte framkommit att dagens system på något sätt innebär

en stor och onödig administrativ belastning för Finansinspektionen eller

för kreditinstituten. Utskottet anser att det är viktigt att inspektionen

har en laglig rätt att ta in uppgifter och utföra undersökningar hos

företag som utför uppgifter åt andra företag som står under myndighetens

tillsyn. Om inspektionen inte har denna möjlighet så kan tillsynsuppgiften

försvåras genom att företag låter någon annan utföra dess uppgifter. Mot

bakgrund av vad som anförts tillstyrker utskottet regeringens förslag.

Andra företags mottagande av medel från allmänheten

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att kraven som ställs på icke-finansiella företag som

inte omfattas av insättningsgarantin att ta emot inlåning från allmänheten

är tillräckliga för att motverka risken för brottslighet och ge ett

tillfredsställande skydd för konsumenterna. Det ställs bl.a. ett kapitalkrav

på 5 miljoner kronor för ekonomiska föreningar och 10 miljoner kronor för

aktiebolag. Utskottet tillstyrker således regeringens förslag till ny lag

om inlåningsverksamhet och avstyrker därför motionen.

Propositionen

Icke-finansiella företag får ta emot inlåning

Regeringen föreslår att även andra företag än sådana som omfattas av lagen

om insättningsgaranti får ta emot inlåning från allmänheten. Företagens

inlåningsverksamhet ska omfattas av särskilda regler till skydd för

insättarna. Reglerna tas in i en ny lag om inlåningsverksamhet.

I och med att även andra företag som inte omfattas av insättningsgarantin

får ta emot inlåning ökar valmöjligheterna och konkurrensen vilket enligt

regeringen är positivt för konsumenterna. Ett gott konsumentskydd bör

omfatta tillgång till flera alternativ och mer kundanpassade produkter.

Regeringen anser att förslaget är en genomgripande förändring i förhållande

till nuvarande regler.

Staten är ytterst garant för garanterad inlåning. Det bör enligt regeringen

endast gälla om företag står under särskild reglering och tillsyn. Regeringen

anser därför att staten inte bör garantera inlåning i icke-finansiella

företag eftersom de inte står under någon tillsyn. Förslaget innebär

således att även mindre säkra inlåningsalternativ erbjuds konsumenterna.

Sådan inlåning kan jämföras med andra placeringsformer på ränte- och

aktiemarknaderna där konsumenterna måste ta hänsyn till förlustriskerna.

Skälen

för att släppa ogaranterad inlåning i princip fri är enligt regeringen

att

några systemrisker inte finns,

garanterade inlåningsalternativ erbjuds konsumenterna inom den finansiella

sektorn,

det redan i dag erbjuds viss ogaranterad inlåning (mottagande av s.k.

kundmedel)

hushållens placeringsalternativ och konkurrensen därigenom ökar.

Regeringen anser att av såväl EG-rättsliga som brottsförebyggande skäl

bör särskilda krav ställas på företag som inte omfattas av lagen om

insättningsgaranti för att dessa ska tillåtas ta emot inlåning från allmänheten.

Regeringen gör bedömningen att genom att avreglera inlåningsverksamheten

finns risker för nya tillfällen till brott, bl.a. bedrägeri- och borgenärsbrott.

Bestämmelser bör därför enligt regeringen utformas så att möjligheterna

att begå brott förebyggs samtidigt som det för seriösa näringsidkare inte

framstår som ett hinder att ägna sig åt inlåningsverksamhet.

Flera remissinstanser - t.ex. Finansinspektionen och Bankföreningen -

avstyrker förslaget med hänvisning till riskerna för brottslighet och

vikten av ett starkt konsumentskydd. De anser att de föreslagna reglerna

inte är tillräckliga för att motverka risken för brottslighet eller för

att skydda konsumenterna i tillräcklig grad. Några remissinstanser anser

att skyddsregleringen bör skärpas samt företagen omfattas av tillståndskrav

och ställas under Finansinspektionens tillsyn fullt ut. Vidare bör

rörelseregler införas samt samma sanktionssystem som gäller för kreditinstitut

gälla även för dessa företag.

Regeringen anför att man har stor förståelse för de farhågor som många av

remissinstanserna uttrycker. Enligt regeringen är det en svår balansakt

att utforma skyddsregleringen på ett sådant sätt att den i tillräcklig

grad tar hänsyn till dessa aspekter samtidigt som regleringen inte framstår

som ett hinder för seriösa näringsidkare att ägna sig åt inlåningsverksamhet.

Reglerna får vidare inte motverka konsumentintresset av ökad konkurrens

och fler placeringsalternativ. Regeringen anser därför att det inte utgör

ett alternativ att underkasta företag som driver inlåningsverksamhet

tillståndskrav med full tillsyn av Finansinspektionen samt rörelse- och

sanktionsreglering av det slag som gäller för auktoriserade företag.

Regeringen anser att ett sådant förslag inte skulle vara attraktivt för

icke-finansiella företag. Placeringsalternativen skulle därför sannolikt

inte komma att öka och därmed skulle inte heller konkurrensen öka som

avsett.

Enligt regeringens uppfattning går det emellertid att åstadkomma en

tillfredsställande balans mellan nyttan med reformen och önskemålet om stabil

verksamhet i företag som driver inlåningsverksamhet utan att gå så långt

som remissinstanserna förespråkar. Regeringen föreslår därför bl.a. - i

förhållande till promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler

(Ds 2002:5) -

en utvidgad informationsplikt,

att krav på att mottagna medel ska redovisas som en särskild skuldpost i

årsredovisningen och i eventuell koncernredovisning,

att det - med ett undantag - införs kapitalkrav även för ekonomiska

föreningar,

att kapitalkravet för aktiebolag ska uppgå till minst tio miljoner kronor,

att en vidare krets av ägare kontrolleras samt

att Finansinspektionen blir skyldig att minst en gång per år kontrollera

att vissa av villkoren i lagen är uppfyllda.

Regeringen gör bedömningen att kraven och reglerna i tillräcklig grad

bidrar till att motverka risken för brottslighet samt till ett

tillfredsställande

konsumentskydd. Samtidigt bedöms vinsterna som denna form av inlåningsverksamhet

potentiellt kan ge i form av fler sparalternativ och högre avkastning

vara tillräckligt stora för att motivera reformen. Regeringen anser att

kraven bör regleras i en särskild lag om inlåningsverksamhet.

Associationsform och kapitalkrav

Regeringen föreslår att inlåningsverksamhet får drivas endast av aktiebolag

eller ekonomiska föreningar. Aktiebolag ska ha ett bundet eget kapital på

minst tio miljoner kronor. Ekonomiska föreningar ska ha ett bundet eget

kapital på minst fem miljoner kronor. Det senare kravet ska dock inte

gälla för spar- och låneföreningar.

Lagen är enligt regeringen bl.a. tänkt att utgöra ett skydd för

fordringsägarnas medel, och regeringen anser därför att associationsformen bör

begränsas till aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Spar- och låneföreningar

Regeringen anför att det finns erfarenheter av ekonomisk brottslighet

kopplad till ekonomiska föreningar. År 2000 ökade registreringen av spar-

och låneföreningar hos Patent- och registreringsverket. Dessa föreningar

fick utan tillstånd av Finansinspektionen ta emot inlåning och bevilja

krediter inom medlemskretsen och detta hade börjat missbrukas. Missbruket

bestod i att föreningarna inte höll sig till den verksamhet som var

tillåten, dvs. att endast ta emot insättningar från medlemmar och tillgodose

deras finansieringsbehov. Det fanns även indikationer på att vissa föreningar

drev olika former av brottslig verksamhet utomlands. Föreningarna

marknadsfördes på Internet som en "fantastisk" möjlighet att köpa sin egen

"EU-bank". Till följd av detta upphävdes möjligheten för sådana föreningar

att ta emot inlåning utan tillstånd av Finansinspektionen. Redan registrerade

spar- och låneföreningar tilläts dock att fortsätta driva sin verksamhet.

I samband med att undantaget för spar- och låneföreningar upphävdes

framhöll riksdagen (bet. 1999/2000:FiU28) att det bör finnas möjlighet för

seriösa spar- och låneföreningar att i kontrollerade former driva verksamhet

även i fortsättningen. Även nytillkommande seriösa spar- och låneföreningar

bör enligt riksdagen kunna få möjlighet att verka i lämpliga former.

Regeringen föreslår (jfr s. 16 f.) att spar- och låneföreningar som uppfyller

särskilda villkor blir undantagna från kravet på tillstånd för att få

driva finansieringsrörelse enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Tillstånd behövs inte om föreningen inte har fler medlemmar än högst

1000 fysiska personer och föreningen får bara anta personer som ingår i

en i förväg identifierbar begränsad krets. Regeringen anser att eftersom

spar- och låneföreningar tar emot återbetalningspliktiga medel från

allmänheten bör de dock omfattas av lagen om inlåningsverksamhet.

Regeringen anför vidare att konkurrensneutralitet mellan olika

associationsformer

innebär att kapitalkrav även ska gälla för ekonomiska föreningar. Krav på

kapital ställs främst i ett brottsförebyggande syfte. Medlemmarna i

ekonomiska föreningar deltar ofta på ett mer aktivt sätt än aktieägarna i

ett aktiebolag. Enligt regeringen visar erfarenheten att risken för

brottslighet är mindre i ekonomiska föreningar.

För spar- och låneföreningar gäller, som ovan nämns, bl.a. att verksamheten

är begränsad genom villkoret att föreningarna inte får ha fler än 1 000

fysiska medlemmar. Det är bl.a. lättare att ha kontroll över om oegentligheter

förekommer inom föreningen. Om medlemmarna inte är näringsidkare kommer

de inte kunna sätta in mer än 50 000 kr. Om ett krav på visst minsta

kapital införs för spar- och låneföreningar, skulle detta sannolikt innebära

enligt regeringen att många föreningar inte kan driva inlåningsverksamhet.

Det skulle strida mot ett uttryckligt önskemål från riksdagen. De krav

som utöver kapitalkrav föreslås ställas på bl.a. spar- och låneföreningar

bör vara tillräckliga för att historien inte ska upprepa sig, eftersom

föreningarna därigenom kommer att omfattas av ett betydligt striktare

regelverk än förut. Regeringen anser att det inte bör föreslås att spar-

och låneföreningar ska omgärdas av krav på ett visst minsta kapital.

S.k. sparkassor

Regeringens förslag till lag om inlåningsverksamhet kommer även omfatta

ekonomiska föreningar inom konsument- och bostadskooperationen (s.k.

sparkassor). En sparkassa driver inlåningsverksamhet som en integrerad del

av sin övriga verksamhet i syfte att finansiera den huvudsakliga verksamheten.

Medlemskapet är ofta öppet för alla. Sparkassor tar emot återbetalningspliktiga

medel från allmänheten. De sparkassor som finns är ganska stora och tar

emot höga belopp i sin inlåningsverksamhet. Regeringen anser att det är

motiverat att införa ett kapitalkrav för sparkassor. Med hänsyn till

skillnaden mellan associationsformerna aktiebolag och ekonomisk förening,

samt då inlåningsverksamhet i sparkassor pågått sedan mycket lång tid

tillbaka och det saknas annan erfarenhet av brottslighet i ekonomiska

föreningar än den ovan nämnda, anser regeringen att kravet på visst bundet

eget kapital inte behöver sättas högre än fem miljoner kronor.

Regeringen anser dock att det är rimligt att överväga en särlösning för

sparkassor som vid tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande driver

inlåningsverksamhet med stöd av vissa övergångsbestämmelser (se prop.

1999/2000:101 och 2002/03:7). De sparkassor som i dag vänder sig till

allmänheten, har inrättat sina verksamheter för ett visst syfte, t.ex.

att erbjuda bosparande. Regeringen anför att ett krav som innebär att

även dessa föreningar ska anpassa sin verksamhet till att ta emot högst

50 000 kr från konsumenter framstår som väl ingripande, i vart fall för

närvarande. Regeringen föreslår att sparkassor som i dag driver verksamhet

enligt övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet tills

vidare bör undantas från kravet på beloppsbegränsning. Regeringen avser

emellertid att ytterligare överväga frågan om undantagets utformning samt

vilka eventuella andra åtgärder som kan behövas för att tillgodose

konsumentskyddsaspekterna.

Informationsplikt och redovisning

Regeringen föreslår att om ett företag - som inte är ett institut enligt

lagen om insättningsgaranti erbjuder sig - att från allmänheten ta emot

återbetalningspliktiga medel, som efter uppsägning är tillgängliga för

fordringsägaren inom högst ett år, ska företaget tydligt informera

fordringsägaren

om att mottagna medel inte omfattas av insättningsgarantin,

att det innebär att medlen kan förloras om företaget försätts i konkurs

eller annars har betalningssvårigheter,

om hur företaget avser att använda de mottagna medlen.

Informationen ska lämnas

vid marknadsföring av inlåningsverksamheten,

innan ett avtalsförhållande ingås.

Under avtalstiden ska detta framgå av kontoutdrag och liknande material

som rör fordringsförhållandet.

Företag som driver inlåningsverksamhet ska i sin årsredovisning som en

särskild skuldpost redovisa medel som mottagits från allmänheten enligt

lagen om inlåningsverksamhet.

Ingripanden vid brister i informationen

Regeringens föreslår att om ett företag åsidosätter informationsplikten,

när det gäller ett erbjudande riktat till konsumenter, ska bestämmelser

i marknadsföringslagen om ingripande tillämpas. Om det saknas möjlighet

att ingripa enligt marknadsföringslagen, ska Finansinspektionen kunna

förelägga företaget att fullgöra informationsplikten. Om föreläggandet

inte följs, ska inspektionen kunna avföra företaget ur registret.

Beloppsmässig begränsning av mottagna medel

Regeringen föreslår - som framgår ovan i vissa fall - att mottagna medel

som inte omfattas av insättningsgarantin för konsumenter ska begränsas

beloppsmässigt. Behållningen för varje konsument får uppgå till högst

50 000 kr. En beloppsbegränsning medför att risken för den enskilde

konsumenten kan förutses. Risken kan aldrig bli större än den maximalt

tillåtna behållningen. För att begränsa risken för penningtvätt finns det

också anledning att inte tillåta alltför stora belopp.

Detta krav ska dock inte gälla för företag som vid tidpunkten för lagens

ikraftträdande driver verksamhet med stöd av vissa övergångsbestämmelser,

och som driver inlåningsverksamhet som omfattas av nu aktuell lag.

Remissinstanserna framför många synpunkter på beloppsbegränsningen. Någon

anser att den inte bör gälla gentemot juridiska personer och en annan att

den inte bör gälla gentemot näringsidkare.

I promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler (Ds 2002:5)

föreslogs även en beloppsbegränsning för näringsidkare. Förslaget att

bara låta medel från konsumenter omfattas av beloppsbegränsningen har

enligt regeringen växt fram till följd av olika remissynpunkter under

lagstiftningsärendets gång.

Kooperativa Förbundet (KF), OK och Riksbyggen påpekar att sparkasse- och

sparkontoverksamhet är en helt annan form av sparande än kortsiktigt

sparande på kundmedelskonton. En sparkassa bygger på delägarskap i

konsumentkooperationens föreningar. Kooperationen bedriver inlåning enbart

från medlemmar, inte från allmänheten. De vill att sparkasse- och

sparkontoformen för konsumentkooperativ verksamhet får fortsätta att driva

verksamheten på samma sätt som i dag.

Regeringen föreslår en övergångsbestämmelse enligt vilken beloppsgränsen

på 50 000 kr inte ska gälla för ett företag som vid lagens ikraftträdande

driver inlåningsverksamhet med stöd av övergångsbestämmelserna till

tidigare ändringar i bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet.

Regeringen anför bl.a. att det finns specifika förhållande i vissa

sparkassor inom konsumentkooperationen och det är rimligt att överväga en

särlösning för bl.a. dessa. I dag existerande sparkassor som vänder sig

till allmänheten och spar- och låneföreningar har inrättat sina verksamheter

för ett visst syfte. Ett krav som innebär att även dessa föreningar ska

anpassa sin verksamhet till att ta emot högst 50 000 kr från konsumenter

framstår som väl ingripande enligt regeringen. Regeringen anser därför

att sådana i dag existerande företag tills vidare bör undantas från kravet

på beloppsbegränsning. Regeringen avser att ytterligare överväga frågan

om undantagets utformning samt vilka eventuella andra åtgärder som kan

behövas för att tillgodose konsumentskyddsaspekterna.

Åtgärder mot penningtvätt

Regeringen föreslår att företag som driver inlåningsverksamhet ska omfattas

av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Bryter ett företag mot en bestämmelse

i den lagen eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,

ska Finansinspektionen kunna förelägga företaget att göra rättelse.

Inspektionen ska, om rättelse inte görs, kunna avföra företaget ur registret.

Detsamma ska gälla om företaget inte lämnar inspektionen begärda

upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen ska kunna

kontrollera att penningtvättslagen följs.

Krav på och kontroll av ägare och ledning

Regeringen föreslår att den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt

skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter

eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet inte får ha

ett kvalificerat innehav i ett företag som driver inlåningsverksamhet

eller ingå i företagets ledning.

Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i ett

företag som driver inlåningsverksamhet, om innehavet representerar tio

procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars

möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.

Kvalifikationskrav och rapporteringsplikt för revisorer

Regeringen föreslår att i ett företag som driver inlåningsverksamhet ska

minst en revisor väljas av bolagsstämman eller föreningsstämman. Bara den

som är auktoriserad eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen får

vara revisor.

Om en revisor får kännedom om förhållanden som kan utgöra en väsentlig

överträdelse av de författningar som reglerar företagets inlåningsverksamhet,

ska revisorn omgående rapportera detta till Finansinspektionen och

inspektionen får förelägga företaget att göra rättelse.

Ansökan om registrering hos Finansinspektionen och viss kontroll

Regeringen föreslår att företag som avser att driva inlåningsverksamhet

ska ansöka om registrering hos Finansinspektionen. Om företaget uppfyller

vissa villkor ska registrering ske och inspektionen ska föra ett särskilt

register över företagen. Minst en gång per år ska Finansinspektionen

kontrollera att vissa i lagen angivna villkor är uppfyllda.

Motionen

I motion Fi4 yrkande 2 av Karin Pilsäter, Christer Nylander och Gunnar

Nordmark (alla fp) anför motionärerna att regeringen i sitt förslag öppnar

också för icke-finansiella företag som inte omfattas av insättningsgarantin

att ta emot inlåning från allmänheten. Motionärerna anser att det är

positivt att det blir ett större utbud av insättningsmöjligheter, men det

innebär också risker. Man kan inte bortse från risken att insättare inte

uppmärksammar att insättning i dessa företag inte omfattas av

insättningsgarantin.

Möjligheterna för bedrägliga beteenden ökar. Det är inte säkert att de

åtgärder som regeringen planerar är tillräckliga för att ge ett gott

konsumentskydd. Regeringen bör därför enligt motionärerna följa utvecklingen

inom detta område med största uppmärksamhet för att snabbt kunna ingripa

om de planerade skyddsmekanismerna inte skulle visa sig vara tillräckliga.

Skrivelse

Svenska Bankföreningen och Fristående Sparbankers Riksförbund föreslår i

en gemensam skrivelse att riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen

ska begära att den återkommer antingen med ett nytt förslag till lagen om

inlåningsverksamhet eller med ett förslag om att beloppet för insättning

på kundmedelskonton höjs.

Organisationerna anser att lagen måste skärpas för att försvåra möjligheterna

att utnyttja inlåningsföretagen för ekonomisk brottslighet och penningtvätt.

Organisationerna föreslår därför att

inlåningsföretagen blir föremål för full tillsyn från Finansinspektionens

sida,

inspektionens sanktionsmöjligheter utökas,

beloppsgränsen för insättningar från näringsidkare införs.

De anser att inlåningsföretagen måste stå under i princip samma tillsyn

som banker och kreditmarknadsföretag enligt den föreslagna lagen om bank-

och finansieringsrörelse. Detta innebär bl.a. att

inlåningsföretagen ska vara skyldiga att lämna Finansinspektionen de

upplysningar som inspektionen begär

inspektionen får genomföra undersökningar hos företaget

inspektionen får rätt att förordna revisor.

Ett ytterligare skäl till att inlåningsföretagen ska stå under full tillsyn

av Finansinspektionen är att risken är påtaglig att inlåningsföretag i

sin marknadsföring kommer att framhålla att man är registrerade och står

under "kontroll" av Finansinspektionen.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet anser att det är positivt att det blir möjligt för icke-finansiella

företag som inte omfattas av insättningsgarantin att ta emot inlåning

från allmänheten. Därmed blir det ett större utbud av insättningsmöjligheter

för konsumenterna. Det medför förhoppningsvis en ökad konkurrens som bör

ge positiva effekter för konsumenterna.

Utskottet konstaterar i likhet med regeringen att genom att avreglera

inlåningsverksamheten finns risker att det skapas nya tillfällen till

bedrägeri och borgenärsbrott. Det är därför viktigt att reglerna utformas

så att möjligheterna att begå brott begränsas. Det är dock viktigt att

bestämmelserna inte utformas på ett sådant sätt att de uppfattas som ett

hinder för seriösa näringsidkare. Reglerna får således inte hindra

konkurrensen.

Utskottet anser därför att det inte är ett alternativ - som en del

remissinstanser anser - att företagen som driver inlåningsverksamhet ska

söka tillstånd och bli föremål för full tillsyn från Finansinspektionen.

I likhet med regeringen anser utskottet vidare att eftersom lagen är tänkt

att vara ett skydd för konsumenternas medel bör associationsformen begränsas

till aktiebolag och ekonomiska föreningar men däremot inte omfatta ideella

föreningar.

Reglerna om informationsplikt, redovisning och ingripanden vid brister i

informationen är enligt utskottet viktiga bestämmelser för att skydda

konsumenterna.

En beloppsgräns på 50 000 kr för varje konsument som placerar sina medel

hos ett inlåningsföretag är också enligt utskottet viktig eftersom risken

för den enskilde därmed blir begränsad och förutsebar. Risken för

penningtvätt begränsas därigenom också. I promemorian Reformerade bank- och

finansieringsrörelseregler föreslogs även en beloppsbegränsning för

näringsidkare. Men den har tagits bort i regeringens förslag. Det innebär

att de kan ha en obegränsad behållning hos ett inlåningsföretag.

Regeringen föreslår vidare en övergångsbestämmelse enligt vilken beloppsgränsen

på 50 000 kr inte ska gälla för ett företag som vid lagens ikraftträdande

driver inlåningsverksamhet med stöd av övergångsbestämmelserna till

tidigare ändringar i bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet.

Detta innebär att vissa sparkassor och äldre spar- och låneföreningar

undantas från beloppsgränsen.

Utskottet anser i likhet med Bankföreningen och Fristående Sparbankers

Riksförbund att det är viktigt att möjligheterna att utnyttja inlåningsföretagen

för ekonomisk brottslighet och penningtvätt begränsas. Som framgått ovan

har utskottet tillstyrkt att företag som driver inlåningsverksamhet ska

omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt.

Av finanspolisens statistik framgår att antalet ärenden som rör penningtvätt

under år 2002 var 8 080, och under 2003 har siffran stigit till 10

976.

Ett viktigt inslag i kampen mot ekonomisk brottslighet är att upptäcka

och förhindra penningtvätt. Traditionellt sett har banker och andra

finansiella företag utnyttjats för att tvätta pengar som härrör från brottslig

verksamhet. Därför är de flesta finansiella företag i Sverige sedan många

år tillbaka skyldiga att bl.a. kontrollera identiteten hos den som man

gör affärer med eller utför transaktioner åt. Företagen är också skyldiga

att rapportera misstänkta fall av penningtvätt till polisen. Det har på

senare år internationellt uppmärksammats att de som ägnar sig åt penningtvätt

i ökad utsträckning utnyttjar företag utanför den finansiella sektorn.

Detta har lett till att de internationella regler som finns på området i

olika avseenden har byggts på och utsträckts till företag och personer

verksamma utanför den finansiella sektorn.

I Regeringskansliet bereds nu en lagrådsremiss om skärpta regler mot

penningtvätt. Enligt planerna ska en lagrådsremiss lämnas till Lagrådet

under maj månad och en proposition lämnas till riksdagen i början av juni

2004.

Lagrådsremissen bygger på en promemoria som innehåller förslag till

skärpningar av den svenska lagstiftningen om penningtvätt. Förslagen bygger

på de ändringar av penningtvättsdirektivet som år 2001 beslutades av

Europaparlamentet och rådet. Förslaget innebär bl.a. att skyldigheterna

enligt penningtvättslagen, att kontrollera identiteten hos den man gör

affärer med eller utför transaktioner åt och rapportera misstänkta fall

av penningtvätt, utsträcks till företag som driver fondverksamhet samt

fysiska och juridiska personer verksamma utanför den finansiella sektorn.

Det gäller verksamhet som bedrivs av oberoende jurister, revisorer och

skatterådgivare.

Kampen mot penningtvätt och finansiering av terrorism är mycket viktig.

Sverige arbetar på bred front både nationellt och internationellt mot att

terrorister och andra brottslingar ska kunna använda det finansiella

systemet för brottsliga syften.

Utskottet konstaterar att ett omfattande arbete pågår vad gäller penningtvätt

och anser därför att resultatet av arbetet bör avvaktas innan riksdagen

tar ställning till om det behövs ytterligare åtgärder i denna del. Utskottet

utgår ifrån att regeringen följer utvecklingen med största uppmärksamhet

för att snabbt kunna ingripa om de planerade skyddsmekanismerna inte skulle

visa sig vara tillräckliga.

Utskottet anser att de krav som ställs på företagen motverkar risken för

brottslighet och ger ett tillfredsställande skydd för konsumenterna. Kraven

innebär bl.a. en utvidgad informationsplikt, ett kapitalkrav på 5 miljoner

kronor för ekonomiska föreningar och 10 miljoner kronor för aktiebolag.

Sammantaget tillstyrker utskottet alltså propositionens förslag i här

aktuella delar och avstyrker Fi4 (fp) yrkande 2.

Bemyndiganden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer får meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett kreditinstitut

ska vidta för att uppfylla bestämmelserna i 6 kap. 1-5 §§ lagen (2004:000)

om bank- och finansieringsrörelse.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att i 6 kap. 1-5 §§ lagen (2004:000) om bank- och

finansieringsrörelse föreslår regeringen övergripande bestämmelser om ett

kreditinstituts rörelse. Bland annat ska ett kreditinstituts rörelse drivas

på ett sådant sätt att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte

äventyras. I kapitlet finns vidare bestämmelser om riskhantering,

genomlysning, sundhet samt riktlinjer och instruktioner.

Bestämmelserna är rambestämmelser. Utskottet anser att det därför är

lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ska vidtas för att uppfylla de

krav på soliditet m.m. som avses i 6 kap. 1-5 §§ lagen (2004:000) om bank-

och finansieringsrörelse. Ett tillägg med denna innebörd bör därför göras

i 16 kap. 1 § bank- och finansieringsrörelse.

Lagförslagen i övrigt

Utskottets förslag i korthet

Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag - med vissa lagtekniska

justeringar - i den mån lagförslagen inte omfattas av vad utskottet

föreslagit ovan.

Finansutskottets ställningstagande

Den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse bör ändras såvitt

avser 12 kap. 12 §. Av den bestämmelsen framgår att ansökan om likvidation

av en kreditmarknadsförening enligt 11 kap. 3 och 4 §§ lagen om ekonomiska

föreningar också får göras av Finansinspektionen. I propositionen 2002/03:147

Överflyttning av vissa ärenden till Patent- och registreringsverket

föreslås att Patent- och registreringsverket, i stället för rätten, ska

handlägga ärenden om likvidation av en ekonomisk förening på grund av att

föreningen inte har gett in registreringsanmälan om behörig styrelse,

verkställande direktör eller särskild delgivningsmottagare. Bestämmelsen

finns i lagen om ekonomiska föreningar och flyttas enligt förslaget till

en ny 4 a §. Eftersom Finansinspektionen i dag har möjlighet att ansöka

om likvidation på denna grund bör 12 kap. 12 § i lagen om bank- och

finansieringsrörelse utökas med en hänvisning till 11 kap. 4 a § lagen om

ekonomiska föreningar. Riksdagen har beslutat om lagförslagen med anledning

av den nämnda proposition 2002/03:147. Lagarna trädde i kraft den 1 januari

2004.

Några av regeringens lagförslag bör också ändras för att de ska överensstämma

med lagen (2003:46 )om investeringsfonder. Propositionen En ny lag om

investeringsfonder (2002/03:150) överlämnades till riksdagen efter

propositionen Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse. Riksdagen

har den 18 februari 2004 fattat beslut om en ny lag om investeringsfonder.

Lagändringarna trädde i kraft den 1 april 2004. Följande lagar bör således

ändras med anledning av lagen om investeringsfonder. Föräldrabalken (13

kap. 5 § och 14 kap. 5 §), lagen (1991:981) om värdepappersrörelse (2 kap.

5 §), lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. (3 §), lagen (2000:35)

om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag (2 §).

Den föreslagna 22 § marknadsföringslagen (1995:450) bör ändras för att

överensstämma med den lydelse paragrafen fått efter ändringen i propositionen

Obeställd e-postreklam (2003/04:43). Riksdagen har fattat beslut, och

lagändringen gäller från den 1 april 2004.

Vidare bör lagen (1999:158) om investerarskydd ändras på så sätt att

hänvisningen till bankrörelselagen ändras till en hänvisning till lagen om

bank- och finansieringsrörelse (2 § 3). Lagen bör också justeras med

anledning av lagen (2003:46) om investeringsfonder. Slutligen bör hänvisningen

till lagen om värdepappersfonder ändras.

Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål bör justeras

(5 kap. 10 §). Genom propositionen om investeringsfonder infördes en

hänvisning till lagen om investeringsfonder. Regeringen föreslår nu en ny

lydelse av 10 § och även att rubriken ändras. Genom ändringarna i den nu

aktuella proposition 2002/03:139 kommer bestämmelsen att hänvisa till de

lagar där en uppgiftsskyldighet införs. Hänvisningarna kommer således

inte längre att gälla de allmänna bestämmelserna om tystnadsplikt. Därför

bör hänvisningen till lagen om investeringsfonder ändras till 2 kap. 20

§ och inte 19 § som föreslås i propositionen om investeringsfonder.

En lagteknisk samordning bör ske av de i proposition 2003/04:34 om Patent-

och registreringsverkets organisation föreslagna ändringarna i aktiebolagslagen,

ändring i bankrörelselagen (1987:617) och ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m. Dessa lagar är också föremål för ändringsförslag

i den här aktuella proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank-

och finansieringsrörelse. För att uppnå en lagteknisk samordning mellan

förslagen i proposition 2003/04:34 och i proposition 2002/03:139 har

näringsutskottet överlämnat de nämnda förslagen till finansutskottet.

Finansutskottet föreslår att namnet Patent- och registreringsverket ändras

till Bolagsverket.

Övriga frågor, motioner från allmänna motionstiden 2002 och 2003

Tillgång till betalningssystemet

Utskottets förslag i korthet

Att kunna utnyttja infrastrukturen i betalningssystemet är viktigt även

för de små bankernas förmåga att kunna konkurrera om privatpersonernas

transaktionskonto.

Utskottet anser därför att riksdagen bör begära att regeringen låter

genomföra en kartläggning av de nya förutsättningarna för betalningssystemen

och belysa om tillgången till infrastrukturen i betalningssystemen kan

utgöra ett hinder för de små aktörerna på marknaden och på så sätt förhindra

en utveckling mot ökad konkurrens. Utskottet tillstyrker mot den bakgrunden

delvis motionsyrkanden om tillgång till betalningssystemet.

Motionerna

I motion 2002/03:Fi249 av Lennart Beijer m.fl. (v) anför motionärerna att

storbankernas dominans präglar inte minst betalningssystemets infrastruktur.

Det gäller framför allt system för kort- och girobetalningar samt

kontantuttag. Systemen ägs och kontrolleras i stor utsträckning av de stora

bankkoncernerna. Villkoren för tillträde till infrastrukturen i

betalningssystemet är av central vikt för de mindre bankernas förmåga att

konkurrera om privatpersoners transaktionskonton. De mindre bankerna har

vid flera tillfällen framfört att de fått betala ett för högt pris för

att få tillgång till systemen. Motionärerna anför vidare att till skillnad

från vad som gäller i många andra länder saknas särskilda regler om

tillträde till infrastrukturen på bankmarknaden. De mindre bankernas

konkurrensproblem till följd av villkoren för tillträde till

infrastruktursamarbetena

i betalningssystemet har påtalats under en längre tid och av ett antal

olika institutioner, bl.a. Finansinspektionen och Konkurrensverket.

Motionärerna anser att regeringen bör utreda villkoren för tillträde till

infrastrukturen i banksektorn.

I motion 2003/04:Fi256 av Lotta N Hedström (mp) anför motionären att det

är viktigt med konkurrens i bankvärlden. I Sverige finns ingen statlig

infrastruktur för bankväsendet. Det finns det i flera av de nordiska

länderna. I Sverige ägs dessa system av de stora bankerna som har lagt ner

mycket pengar på systemen under många år. Det har medfört att det blivit

för dyrt för nya och små banker att ansluta sig till systemen. Motionären

anser att det är nödvändigt att Sverige har en infrastruktur som är öppen

för nya aktörer på marknaden. Motionären anser att regeringen bör ge

uppdrag till Riksskatteverket, Konsumentverket eller Finansinspektionen

att utreda en reglering för anslutningsmöjlighet till betalsystemen.

Viktigt är att det blir möjligt att ansluta sig till en rimlig kostnad.

I motion 2003/04:Fi302 av Siv Holma (v) anför motionären att det är viktigt

med konkurrens i bankvärlden. Det behövs en marknadssituation som inte

missgynnar små banker. Motionären anser att det är nödvändigt att Sverige

har en infrastruktur som är öppen för nya aktörer på marknaden. Det bör

skapas en infrastruktur för bankväsendet som undanröjer hinder för småbanker

och som syftar till att ta till vara intressen hos småbankernas kundkrets.

Motionären anser att frågan bör utredas.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är viktigt att konkurrensen

fungerar även i betalningssystemets infrastruktur och att den kommer

konsumenterna till godo i form av utökade och förbättrade tjänster samt

lägre kostnader. I Sverige finns inte på samma sätt som tidigare en statlig

infrastruktur för bankväsendet. Exempelvis har postgirot som tidigare

ägdes av det statliga Postverket gjorts om till ett fristående aktiebolag

och sålts till Nordea. De stora bankerna har gemensamt låtit utveckla

bankgirosystemet. Det finns enligt utskottets mening ingenting som tyder

på att utvecklingen av den finansiella strukturen har varit till nackdel

för konsumenterna.

Utskottet har ovan tillstyrkt förändringar i lagstiftningen som innebär

att bankernas inlåningsmonopol avskaffas. Därmed öppnas möjligheter för

nya aktörer att agera på inlåningsmarknaden vilket väntas främja konkurrensen

ytterligare. Det kan dock finnas anledning att följa hur förutsättningarna

för de mindre aktörerna på marknaden utvecklas så att de avsedda syftena

med den nu föreslagna reformeringen uppnås. Utskottet anser därför att

riksdagen bör begära att regeringen låter genomföra en kartläggning av de

nya förutsättningarna för betalningssystemen och belysa om tillgången

till infrastrukturen i betalningssystemen kan utgöra ett hinder för de

små aktörerna på marknaden och på så sätt förhindra en utveckling mot

ökad konkurrens. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening

tillkännage för regeringen. Därmed tillstyrker utskottet delvis motionerna

2002/03:Fi249 (v), 2003/04:Fi256 (mp) och 2003/04:Fi302 (v).

Överföringstider för finansiella transaktioner

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsyrkanden om långa överföringstider med hänvisning

till de uppgifter som Finansinspektionen redovisar.

Motionerna

I motion 2002/03:Fi235 av Mikael Oscarsson (kd) anför motionären att efter

det att bankerna i början av 90-talet fick ekonomisk hjälp har många

ifrågasatt bankernas agerande. Det är många enskilda som blir upprörda

över hur bankerna "fintar" bort pengar under några dagar efter insättning

eller överföring. Det är inte ovanligt att det kan gå tre eller fyra dagar

som man tappar ränta vid sådana transaktioner, vilket är helt oacceptabelt.

Pengarna finns och överföringen sker sekundsnabbt med datorns hjälp, men

banken slipper att betala ränta för dessa "valideringsdagar". Det är en

intern banktradition som måste brytas. Eftersom Sveriges riksdag har gett

bankerna hjälp i en svår situation, med det målet att inte den enskilda

bankkunden skulle drabbas, har man också rätt att ställa krav på hur

bankerna uppträder.

I motion 2002/03:Fi283 av Michael Hagberg m.fl. (s) påpekar motionärerna

att den svenska bankmarknaden har genomgått ett snabbt tillfrisknande

efter den akuta kris som rådde i nittiotalets början. En sammanslagning

av banker har medfört koncentration på marknaden. Färre banker ger minskad

konkurrens och sämre urval för konsumenterna. Det finns ett fåtal aktörer

som har merparten av kunderna på marknaden. De stora bankerna känner sig

säkra på sina kunder och sin ställning på marknaden, och att det leder

till en allt större nonchalans mot kunderna. Det finns ett utbrett missnöje

mot monopoltendenser. Många bankkunder känner vanmakt och frustration

över bankernas hanterande av inlåningsräntor, avgifter m.m. Ett exempel

på den bristande service som många kunder upplever är de orimligt långa

överföringstiderna vid betalning mellan vissa banker. Svenska banker är

med överföringstider på i värsta fall fyra till fem arbetsdagar bland de

långsammaste i Europa på att överföra pengar till andra länder. Samtidigt

ligger de i topp i EU när det gäller att ta ut avgifter för överföringarna.

Motionärerna anser att åtgärder bör vidtas för att stärka konsumenternas

ställning på de finansiella marknaderna.

I motion 2003/04:Fi219 av Lena Ek och Håkan Larsson (båda c) anför

motionärerna att för att samarbetet mellan de nordiska länderna ska fungera

väl krävs att regler och hinder för ekonomiskt utbyte underlättas. Det

har visat sig en så enkel sak som överföring av pengar fungerar olika

mellan de nordiska länderna. Det visar sig att det tar längre tid än

förväntat och att det från bankernas sida tas ut avgifter som för många

ter sig orimliga i sammanhanget. De nordiska länderna borde genom tyngden

och traditionen i det nordiska samarbetet ha lättare att hantera dessa

frågor än många andra grupperingar av stater. Inom EU är ambitionen att

avskaffa handelshinder som hindrar tillväxt och ekonomisk utveckling såväl

som mellanmänskliga kontakter. Norden kan därför i detta hänseende gå

före och visa hur enklare regler på detta område kan samordnas för att

genom det goda exemplet sprida arbetsmetoden på den inre marknaden.

Motionärerna anser att det finns anledning att utvärdera hur

betalningsöverföringar

sker mellan de nordiska länderna.

Finansutskottets ställningstagande

I Finansinspektionens rapport "Från konto till konto V" (2003:4) behandlas

dessa frågeställningar. Av rapporten framgår att efter det att inspektionen

har börjat granska bankernas betalningsöverföringar och påpekat brister

har tiden för överföring nästan halverats. Likaså har fall där avgifter

tas ut av den mottagande banken kraftigt minskat. Även på EU-nivå ses

frågan om överföringstider över. Inspektionen påpekar i rapporten att den

kommer att använda sig av sanktioner om det inte sker tydliga förbättringar.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionerna 2002/03:Fi235 (kd),

2002/03:Fi283 (s) och 2003/04:Fi219 (c).

Förkommen bankbok

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslag om förkommen bankbok.

Motionen

I motion 2003/04:Fi207 av Carina Hägg (s) påpekar motionären att det är

viktigt att hålla reda på sin bankbok, men trots försiktighet kan det

hända att en bankbok förkommer. För att man ska kunna få ut de pengar som

finns på en bankbok krävs en spärrtid på sex månader innan man får göra

något uttag. Detta beror på att man inte kan uppvisa själva boken. Därutöver

ska kontoinnehavaren annonsera i de publikationer som banken anger. De

kostnaderna ska betalas av kontoinnehavaren. Först efter dessa åtgärder

och denna spärrtid kan kontoinnehavaren få ut sina pengar och man dödar

bankboken. Bestämmelserna är krångliga och den långa spärrtiden, sex

månader, alltför lång. Eftersom det inte är så vanligt med bankböcker som

det var tidigare, bör det finnas möjligheter till ändringar i lagen som

ger en enklare hantering vid förkommen bankbok.

Finansutskottets ställningstagande

Bestämmelser om motböcker i banker finns även i andra lagar än i

bankrörelselagen, t.ex. i lagen om skuldebrev. Om paragrafen upphävs - som

kommittén föreslog - skulle det innebära en påtaglig materiell förändring

för den som innehar en motbok. Den bör finnas kvar i avvaktan på att en

översyn görs av bestämmelser i andra lagar som behandlar motbok i bank.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi207 (s).

SBAB som alternativ kreditgivare på bostadsmarknaden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör enligt utskottet inte göra några uttalanden om vilken typ

av lån som SBAB bör ge. Motionen avstyrks.

Motionen

I motion 2003/04:Fi294 av Kenth Högström (s) anför motionären att fler av

de få existerande fullskalebankerna och de nya nischbankerna fokuserar

sin kreditgivning till den tämligen riskfria bostadslånemarknaden och

allt färre intresserar sig för företagskrediter.

En kreditgivande aktör som hittills varit ett alternativ på bostadslånemarknaden

har varit statliga SBAB. SBAB saknar dock eget topplåneinstitut och bolaget

har därför kommit i kläm mellan större kreditgivare som har egna hypoteksbolag

och topplåneinstitut. De har haft förmåga eller tillåtelse att gå högre

i sin utlåning än de 70 % av marknadsvärdet som gäller för SBAB. SBAB har

beslutat att anpassa sig till de heta marknaderna i storstäder och

universitetsstäder och i praktiken överge återstoden av Sverige liksom att

överge företagsmarknaden.

Motionären påpekar att beslutet är oacceptabelt sett ur statsmaktens

synvinkel. SBAB existerar som ett säkert alternativ, ett slags yttersta

livlina för hela landets bostadsförsörjning. Något annat rimligt

existensberättigande har knappast SBAB enligt motionären.

Motionären anser därför att regeringen måste överväga mycket noga om inte

SBAB ska förses med ett eget topplåneinstitut eller förses med en sådan

samarbetspartner att verksamheten kan bedrivas över hela nationen och på

alla rimliga marknader.

Finansutskottets ställningstagande

Anledningen till att SBAB i dag inte har något eget topplån är att det

medför en högre risk i bolaget. Det är en fråga för ägaren, regeringen,

om man vill förändra detta. Utskottet anser inte att riksdagen bör göra

något uttalande i frågan varför motion Fi294 (s) avstyrks.

Kreditupplysning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslag om förändrade regler för kreditupplysning

med hänvisning till det översynsarbete som pågår inom Justitiedepartementet.

Motionerna

I motionerna 2002/03:Fi215 av Marie Engström m.fl. (v) och 2003/04: Fi210

av Marie Engström m.fl. (v) anser motionärerna att det är nödvändigt att

se över möjligheten att införa en beloppsgräns under vilken

betalningsförsummelser

över huvud taget inte ska bli föremål för registrering i

kreditupplysningsregister.

En beloppsgräns kan var knuten till en enskild skuld eller till ett

sammanlagt skuldbelopp. I sammanhanget anser vi också att man bör överväga

att förkorta gallringstiderna för mindre betalningsförsummelser. Översynen

av beloppsgränser och gallringstid ska göras med beaktande av personlig

integritet och med beaktande av vilka uppgifter som anses vara nödvändiga,

adekvata och relevanta i ett kreditupplysningsregister.

Kreditupplysningsföretag kan, med stöd i en regeringsrättsdom, lägga ut

uppgifter om en persons betalningsanmärkningar på Internet, utan att den

som berörs behöver informeras. För att förhindra att konsumenternas

ställning försvagas bör även detta bli föremål för översyn.

I motion 2002/03:Fi238 av Anna Grönlund (fp) anförs att många av dem som

i dag erhåller betalningsanmärkning har gjort enstaka försummelser på

grund av slarv, eller på grund av att den nya tekniken medfört att

betalningen har hamnat hos fel företag. Motionären anser därför att med

anledning av de allvarliga konsekvenser som en betalningsanmärkning medför

är det rimligt att se över lagstiftningen på detta område så att straffet

står i proportion till antalet skulder, skuldernas belopp och huruvida

personen har betalat tillbaka det hon eller han är skyldig.

I motion 2002/03:Fi258 av Marina Petterson (s) yrkande 1 anför motionären

att gällande lagstiftning om betalningsanmärkningar och upplysningsregister

snarast bör bli föremål för en översyn.

I motion 2003/04:Fi201 av Carl-Axel Johansson (m) anför motionären att

ändringen av yttrandefrihetslagen har fått effekten att man kan köpa en

kreditupplysning om vem som helst via exempelvis Internet.

Kreditupplysningslagens

tidigare krav på skälighet - det skulle finnas en rimlig orsak till

upplysningen - och att en kopia ska skickas till den som upplysningen gäller

har tydligen helt körts över av denna ändring. Ändringen inkräktar på den

personliga integriteten varför lagen i dessa delar borde ses över och

förändras.

I motion 2003/04:Fi259 av Berit Högman (s) anför motionären att det finns

ca 500 000 människor som av olika skäl har hamnat i Kronofogdemyndigheternas

(KFM) register på grund av betalningsanmärkningar. KFM överlåter i sin

tur uppgifterna till kreditupplysningsföretagen. Detta medför att

privatpersoner kan hamna i register som gör att de utestängs från möjligheter

att teckna hyresavtal, skaffa telefonabonnemang, ta banklån eller t.o.m.

låna böcker på biblioteket.

Det är inte rimligt att vanliga människors tillvaro kan ställas på ända

enbart på grund av en betalningsanmärkning. Effekterna av detta är också

att de ekonomiskt svagaste drabbas värst. Låginkomsttagare, ensamstående

kvinnor och ungdomar kan komma i kläm och i förlängningen ställas utanför

samhället.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Frågor om kreditupplysningar behandlade utskottet senast i betänkande

2001/02:FiU13. I det sammanhanget behandlade utskottet motioner liknande

de nu aktuella. Utskottet konstaterade att den nya lagstiftningen trädde

i kraft den 1 oktober 2001. Enligt riksdagens tillkännagivande till

regeringen i betänkande 2000/01:FiU21 bör regeringen, om det skulle visa

sig att den nya lagstiftningen inte är tillräcklig, överväga andra metoder

för att förhindra kreditupplysningsföretagen att i kreditupplysningar

lämna uppgifter om enstaka mindre betalningsförsummelser. Som exempel på

metoder som i så fall bör övervägas nämns att införa en beloppsgräns och

att korta gallringstiderna.

Utskottet konstaterade att de nya reglerna har varit i kraft under en

relativt kort tid. Av det tidigare riksdagsbeslutet följer att regeringen

bevakar det problem som motionären tar upp. Därtill kommer att även

Finansinspektionen och Datainspektionen noga följer utvecklingen på marknaden.

Mot denna bakgrund ansåg utskottet att det var för tidigt att bedöma om

det behöver vidtas ytterligare åtgärder för att komma till rätta med

problemet. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionerna.

Finansutskottets ställningstagande

Justitiedepartementet ser nu över kreditupplysningslagen (KUL) i ljuset

av att kreditupplysningar numera lämnas på andra medier än tidigare. En

huvudfråga är om KUL behöver ändras för att skyddet av den enskildes

integritet alltjämt ska vara tillfredsställande. I samband härmed ska även

övervägas frågan om en generell reglering av förhållandet mellan reglerna

i KUL och reglerna i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL). Vidare ska övervägas om skyddet för den enskilde behöver stärkas

när det gäller enstaka betalningsförsummelser. Anses skyddet behöva stärkas

ska förslag på åtgärder lämnas. Arbetet ska vara klart senast den 1 augusti

2004. Departementet planerar att därefter remittera en promemoria. Utskottet

konstaterar att nuvarande regler kan medföra vissa problem och att skyddet

av den enskildes integritet behöver stärkas. Utskottet anser dock mot

bakgrund av att problemen uppmärksammats av regeringen och är föremål för

utredning att riksdagen inte nu behöver vidta några åtgärder. Med det

anförda avstyrker utskottet motionerna 2002/03:Fi215 (v), 2002/03:Fi238

(fp), 2002/03:Fi258 (s) yrkande 1, 2003/04:Fi201 (m), 2003/04:Fi210 (v)

och 2003/04:Fi259 (s).

Banktillgänglighet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsyrkande om ändrade regler om banktillgänglighet.

Motionen

I motion 2003/04:Fi243 av Börje Vestlund (s) anför motionären att alla

människor inte har rätt till ett eget bankkonto. Motionären anser att det

är diskriminering och leder till ökat utanförskap. För att någon ska kunna

öppna ett konto och få tillgång till bankernas tjänster, såsom betalningsservice

för räkningar eller andra tjänster, måste man uppge ett personnummer och

en adress, vilket alla i samhället inte har. Det är framför allt socialt

redan utsatta personer som drabbas. Det kan vara flyktingar utan svenskt

personnummer eller hemlösa som inte kan redovisa någon fast adress. Att

inte ha tillgång till banktjänster medför problem. Att bankväsendet inte

accepterar alla som kunder motiveras med att personuppgifter måste redovisas.

Motionären anser att kraven på personuppgifter många gånger är berättigade,

men att det inte finns möjlighet till undantag gör att det är lätt att

hamna utanför systemet. Bankväsendet måste bli mer flexibelt och kunna

göra undantag när så krävs. Banktjänster ska vara en service för människorna

i samhället och därför måste alla få tillgång till dem, oberoende av i

vilken livssituation man befinner sig. Motionären anser att det bör göras

en översyn av hur bankväsendet kan bli mer flexibelt, och därför måste

det ställas krav på bankväsendet för att det ska acceptera alla som kunder,

även om någon av de i dag obligatoriska uppgifterna saknas.

Finansutskottets ställningstagande

Enligt bestämmelse i lagen om insättningsgaranti får som huvudregel ett

institut som erbjuder sig att ta emot insättningar som omfattas av

insättningsgarantin inte neka någon att sätta in sådana medel. Enligt

penningtvättsregleringen måste emellertid institutet kontrollera identiteten

hos den som vill inleda en affärsförbindelse med en bank. Utskottet anser

inte att motionen 2003/04:Fi243 (s) bör föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida, varför den avstyrks.

Kreditgarantiföreningar

Utskottets förslag i korthet

Ett system med kreditgarantiföreningar är under uppbyggnad i Sverige.

Syftet med föreningarna är att förbättra förutsättningarna för näringsverksamhet

i föreningens område. Föreningarna har ett öppet medlemskap för alla som

är intresserade av en positiv näringslivsutveckling och kan tänkas bidra

till detta. Föreningarna erbjuder sina företagsmedlemmar dels tillgång

till kapital, dels tillgång till stöd och rådgivning av andra medlemmar

med erfarenhet av affärsutveckling. Den lokala föreningen har ett eget

kapital som står som säkerhet för en del av medlemmarnas lån. Det finns

vissa hinder av finansiell natur för etablering av kreditgarantiföreningar.

Det finns mot den bakgrunden anledning att noga följa den fortsatta

utvecklingen på området.

Utskottet avstyrker här aktuella motionsyrkanden om kreditgarantiföreningar.

Motionerna

I motion 2002/03:Fi237 av Ragnwi Marcelind (kd) yrkande 1 anförs att en

bank enligt svensk lag inte får ta risker och verksamheten handlar om att

utan risk förvalta spararnas pengar. Detta gör det mycket svårt för

människor som vill starta ett företag, inte minst för dem som bor i glesbygd.

Att få låna pengar till att starta ett företag har visat sig vara näst

intill omöjligt även om man har vissa garantier och borgen. Bankerna är

brända och vill helt enkelt inte tro på de kalkyler som den enskilde

entreprenören presenterar. På grund av denna stelbenthet missar Sverige

företagsidéer och jobb.

EU har enligt motionären insett svårigheten för många företag att hitta

sund finansiering för sin tillväxt och främjar därför på många sätt

kapitalförsörjning och samarbete mellan företag. Kommissionen stöder de s.

k. Mutual Guarantee Companies, som är ett slags privata försäkringssystem

där flera mindre företag förenar sina resurser i form av t.ex. gemensamma

lånesäkerheter men även hjälp vid låneutvärderingar och bankkontakter.

Motionären påpekar att det är viktigt att det finns riskkapital, inte

minst för att finansiera företagets start och första steg i utvecklingen.

För att möjliggöra och möta ett ökat nyföretagande och en utveckling av

befintliga företag måste tillgången på riskkapital öka. Behovet av lån

till rimliga villkor är oerhört stort, inte minst i glesbygdsområden.

Motionären anför att ett sätt att skapa tillgång till kapital är s.k.

kreditgarantiföreningar där föreningens medlemsföretag skapar egna riskfonder

och därigenom kan garantera delar av det lån som en medlem beviljats av

annat långivarinstitut. Genom denna extra säkerhet kan medlemmen få en

lägre ränta.

I motion 2002/03:Fi244 av Agne Hansson och Margareta Andersson (båda c)

anför motionärerna att för att underlätta riskkapitalbildningen har företag

bildat lokala kreditgarantiföreningar. Med hjälp av kreditgarantiföreningen

kan företagare låna pengar för investeringar till en relativt låg kostnad

i förhållande till svårigheten att få krediter för utvecklingsinsatser

eller investeringar hos andra kreditinstitut.

Motionärerna påpekar att sedan några månader tillbaka pågår med hjälp av

statliga informationsresurser ett arbete med att informera om och starta

kreditgarantiföreningsverksamhet runt om i Sverige. Ansökan om att få

starta kreditgarantiföreningar finns under behandling hos Finansinspektionen.

Motionärerna anser att nu när kreditgarantiföreningsverksamhet etableras

i Sverige är det dags att överväga frågan om en speciallagstiftning. Det

är hög tid att göra det innan det hinner växa upp en flora av föreningar

med olika lösningar.

Runtom i Europa anses kreditgarantiföreningarnas verksamhet nödvändig för

att åstadkomma tillväxt och lönsamhet i små och medelstora företag. Sverige

har av tradition haft relativt få mindre företag. Nyföretagandet är på

nedåtgående och behöver öka. Om resten av Europa satsar på

kreditgarantiföreningar

som ett verktyg för att lösa finansieringsproblemen för mindre företag

bör inte Sverige riskera att hamna på efterkälken utan satsa vidare på

denna viktiga verksamhet. Därför är det angeläget att regelverken vad

gäller speciallagstiftning och stödmöjligheter klarläggs.

Finansutskottets ställningstagande

Frågan om kreditgarantiföreningar har behandlats av näringsutskottet vid

flera tillfällen - senast i betänkande 2003/04:NU10. Av betänkandet framgår

att regionala kreditgarantiföreningar är en ny form av organisation för

finansieringslösningar i Sverige. En kreditgarantiförening ställer garantier

för lån och andra krediter som småföretagare har behov av för sin rörelse.

Ett särskilt bidrag om totalt 3 miljoner kronor under perioden 2002-2004

för information om hur man startar lokala och regionala kreditgarantiföreningar

har därför beslutats. Intresset för kreditgarantiverksamheten har visat

sig vara större än förväntat. I Sveriges kreditgarantiförening för lokal

utveckling, ekonomisk förening, är fem föreningar medlemmar och åtta

regioner på gång att starta verksamhet. Mot bakgrund av EG-kommissionens

positiva syn på kreditgarantiföreningsverksamheten kan ytterligare expansion

förväntas. I Sverige kan emellertid kravet på kontant medfinansiering i

stället för insatser från näringslivets organisationer verka hämmande.

Föreningen fick i november 2003 Finansinspektionens tillstånd att bedriva

finansieringsverksamhet. Enligt inspektionen krävs dock ytterligare ca 10

miljoner kronor innan den operativa verksamheten kan påbörjas.

Näringsutskottet framhöll sin positiva inställning till det arbete som

pågår med att etablera regionala kreditgarantiföreningar. Enligt

näringsutskottets uppfattning kommer dessa att tillföra ytterligare möjligheter

för små och medelstora företag att tillfredsställa sina

kapitalförsörjningsbehov.

Utskottet har dock noterat att det förekommer vissa hinder för etableringen

av dessa föreningar, vilket föranleder utskottet att noga följa den

fortsatta utvecklingen på området. Näringsutskottet avstyrkte de aktuella

motionerna.

Som framgår av näringsutskottets betänkande har Finansinspektionen i

november 2003 beviljat Sveriges Kreditgarantiförening för lokal utveckling

tillstånd att bedriva finansieringsverksamhet. Tillståndet är ovanligt

eftersom ansökan kommer från en ekonomisk förening och inte ett aktiebolag.

Kreditgarantiföreningen har som mål att underlätta kreditförsörjningen

till svenska småföretag genom att ställa garantier. Det som återstår innan

den operativa verksamheten kan börja är ett kapital på 10 miljoner kronor.

Ett system med kreditgarantiföreningar - liknande det som finns i södra

Europa - är således under uppbyggnad i Sverige. Det vanliga är att en

förening verkar över ett geografiskt avgränsat område, men även branschmässig

avgränsning förekommer i Europa. Syftet med föreningarna är att förbättra

förutsättningarna för näringsverksamhet i föreningens område. Föreningarna

har ett öppet medlemskap för alla som är intresserade av en positiv

näringslivsutveckling och kan tänkas bidra till detta. Föreningarna erbjuder

sina företagsmedlemmar dels tillgång till kapital, dels tillgång till

stöd och rådgivning av andra medlemmar med erfarenhet av affärsutveckling.

Den lokala föreningen har ett eget kapital som står som säkerhet för en

del av medlemmarnas lån.

Det pågår ett arbete inom Näringsdepartementet som syftar till att stimulera

utvecklingen av kreditgarantiföreningar i landet. Eftersom tillsynen över

betalningssystemet är en uppgift som åligger centralbankerna enligt

EG-fördraget, är det viktigt med ett fortsatt samarbete mellan inspektionen

och Riksbanken.

Utskottet konstaterar att det finns ett fungerande regelverk. Som

näringsutskottet konstaterat finns vissa hinder av finansiell natur för

etablering av kreditgarantiföreningar. Det finns mot den bakgrunden anledning

att noga följa den fortsatta utvecklingen på området. Någon särskild åtgärd

med anledning av motionerna 2002/03:Fi237 (kd) yrkande 1 och 2002/03:Fi244

(c) är inte nödvändig för närvarande, varför de avstyrks.

Etikfrågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslag angående etikfrågor.

Motionen

I motion 2003/04:Fi284 av Olle Sandahl m.fl. (kd) yrkande 3 anför

motionärerna att förtroendet för finansmarknaden måste stärkas. De påpekar

att utan förtroende från investerare, småsparare och andra intressenter

blir den finansiella sektorn inte konkurrenskraftig. Detta förtroende kan

byggas antingen via lagar och regleringar, via tillsyn eller via normer

och självreglering i branschen. I de flesta länder, liksom i Sverige,

finns alla dessa tre "ben" för att skapa det önskvärda funktionssättet

och förtroendet. Motionärerna anser dock att det i Sverige brister på

alla områden. Lagstiftningen är på framför allt insiderområdet alldeles

för mild och tandlös, den tillsyn som framför allt Finansinspektionen ska

stå för är långt ifrån tillräcklig, och de i och för sig ambitiösa regler

och normer som branschen själv har satt upp följs för dåligt.

Finansutskottets ställningstagande

Förtroendekommissionen har bl.a. till uppgift att etablera en dialog med

näringslivets ägare och företrädare om dagens situation när det gäller

förtroendet för näringslivet; bl.a. ska förmånsprogram för företagsledningar

granskas. Kommissionen ska redovisa sitt arbete den 31 mars 2004.

Utredningen om insiderhandel och otillbörligt marknadspåverkan (dir.

2003:91) har tillsatts för att lämna förslag till genomförande av EG-direktivet

om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan och förslag till hur

svensk lagstiftning kan skärpas, bl.a. hur sanktionssystemet kan utformas

och vilken organisatorisk form som utredningar ska bedrivas i. Utredningen

ska redovisa sitt uppdrag senast den 1 juni 2004. Med hänsyn härtill

avstyrks motion 2003/04:Fi284 (kd) yrkande 3.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Definition av bankrörelse, punkt 1 (fp)

av Karin Pilsäter (fp) och Christer Nylander (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi4

yrkande 1 och avslår proposition 2002/03:139 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser att den svenska definitionen av bankrörelse i princip bör

överensstämma med EG-lagstiftningens begrepp. En gemensam europeisk

finansmarknad

är viktig för Sveriges och EU:s tillväxt och dynamik. Därför ska hinder

för fri rörlighet så långt möjligt undvikas. Den nu föreslagna definitionen

av bankrörelse innebär att det ställs andra formella krav på svenska banker

än på banker i andra länder. EG-direktivet är ett minimidirektiv, men vi

anser trots detta att av hänsyn till såväl svenska som gemensamma europeiska

intressen ska Sverige inte bidra till att skapa särlösningar som försvårar

gränsöverskridande konkurrens. Vi anser att lagstiftaren ska använda samma

terminologi i svensk lagstiftning som i EG-rätten. Det innebär att tolkningen

av EG-lagstiftningen underlättas inom EU, vilket gynnar konkurrensen. Vi

föreslår att riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med

förslag om en definition av bankrörelse enligt vad som anförs i motionen.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller motion Fi4 (fp) yrkande

1.

2. Kreditgarantiföreningar, punkt 20 (kd)

av Mats Odell (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Fi237

yrkande 1 och bifaller delvis motion 2002/03:Fi244.

Ställningstagande

Banker får inte ta risker och de ska utan risk förvalta spararnas pengar.

Detta gör det mycket svårt för människor som vill starta ett företag,

inte minst för dem som bor i glesbygd. Det är i princip omöjligt att få

låna pengar till att starta ett företag om man inte har garantier och

borgen. Bankerna är ofta tveksamma till de kalkyler som den enskilde

entreprenören presenterar. På grund av denna stelbenthet missar Sverige

företagsidéer och jobb.

EU har insett svårigheten för många företag att hitta sund finansiering

för sin tillväxt och främjar därför på många sätt kapitalförsörjning och

samarbete mellan företag.

Jag anser att det är viktigt att det finns riskkapital, inte minst för

att finansiera företagets start och första steg i utvecklingen. Behovet

av lån till rimliga villkor är oerhört stort inte minst i glesbygdsområden.

Jag anser att ett sätt att skapa tillgång till kapital är

kreditgarantiföreningar

där föreningens medlemsföretag skapar egna riskfonder och därigenom kan

garantera delar av det lån som en medlem beviljats av annat långivarinstitut.

Genom denna extra säkerhet kan medlemmen få en lägre ränta. Jag föreslår

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad jag har anfört

om behovet av ett förändrat system som gör det enklare för företag att

kunna låna pengar i bank. Detta innebär att riksdagen bör bifalla motion

Fi237 (kd) yrkande 1 och delvis bifalla motion Fi244 (c).

3. Kreditgarantiföreningar, punkt 20 (c)

av Jörgen Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Fi244

och bifaller delvis motion 2002/03:Fi237 yrkande 1.

Ställningstagande

Jag anser att företagen ska kunna bilda lokala kreditgarantiföreningar

för att underlätta riskkapitalbildningen. Med hjälp av föreningarna kan

företagen låna pengar för investeringar till en relativt låg kostnad.

Sedan några månader tillbaka pågår med hjälp av statliga informationsresurser

ett arbete med att informera om och starta kreditgarantiföreningsverksamhet

runtom i Sverige.

I Europa anses föreningarnas verksamhet nödvändig för att åstadkomma

tillväxt och lönsamhet i små och medelstora företag. Vi har i Sverige av

tradition haft relativt få mindre företag. Nyföretagandet är på nedåtgående

och behöver öka. Om resten av Europa satsar på kreditgarantiföreningar

som ett verktyg för att lösa finansieringsproblemen är det viktigt att

Sverige gör det också. Jag tycker därför att det är angeläget att regelverken

vad gäller speciallagstiftning och stödmöjligheter utvecklas vidare. Jag

föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad jag

har anfört om lagligt stöd och statliga garantier för lokala

kreditgarantiföreningar. Detta innebär att riksdagen bör bifalla motion Fi244

(c)

och delvis bifalla motion Fi237 yrkande 1 (kd).

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionerna

Proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och

finansieringsrörelse:

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om bank- och finansieringsrörelse,

lag om införande av lagen om bank- och finansieringsrörelse,

lag om inlåningsverksamhet,

lag om ändring i föräldrabalken (1949:381),

lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,

lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),

lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer,

lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,

lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),

lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,

lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar

för kreditinstitut och värdepappersbolag,

lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),

lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554),

lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och

värdepappersbolag,

lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,

lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

lag om ändring i lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring,

lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning,

lag om ändring i miljöbalken (1998:808),

lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,

lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser

på finansmarknaden,

lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella

företag,

lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i

brottmål,

lag om ändring i lagen (2000:149) om utgivning av elektroniska pengar.

Proposition 2003/04:34 Patent- och registreringsverkets organisation:

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Följdmotioner till prop. 2002/03:139

2003/04:Fi2 av Mats Odell och Olle Sandahl (båda kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om behovet av att undanröja oavsiktliga effekter för gamla sparlåneföreningar

som bedrev verksamhet vid tiden för ikraftträdandet av lagen om

finansieringsverksamhet (1992:1610).

2003/04:Fi3 av Yvonne Ruwaida (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om möjligheterna för spar- och låneföreningar att bedriva sin verksamhet.

2003/04:Fi4 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om en

definition av bankrörelse enligt vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om övervakning av inlåning från allmänheten utan

insättningsgaranti.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2002

2002/03:Fi215 av Marie Engström m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om en översyn av beloppsgräns för betalningsförsummelser och en översyn

av gallringstider.

2002/03:Fi235 av Mikael Oscarsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om att en lag skapas som omöjliggör för banker och andra penninginstitut

att ligga på pengar efter en transaktion, oåtkomliga för innehavaren och

utan ränta.

2002/03:Fi237 av Ragnwi Marcelind (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om behovet av ett förändrat system som gör det enklare för företag

att kunna låna pengar i bank.

2002/03:Fi238 av Anna Grönlund (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att se över lagstiftningen vad gäller betalningsanmärkningar och

kreditupplysningsregistren.

2002/03:Fi239 av Håkan Larsson och Sven Bergström (båda c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att underlätta bildande av lokala banker.

2002/03:Fi244 av Agne Hansson och Margareta Andersson (båda c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om lagligt stöd och statliga garantier för lokala kreditgarantiföreningar.

2002/03:Fi249 av Lennart Beijer m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att utreda villkoren för tillträde till infrastrukturen i banksektorn.

2002/03:Fi258 av Marina Pettersson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om beloppsgräns för registrering i upplysningsregister.

2002/03:Fi281 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om behovet av ökad konkurrens på kreditmarknaden.

2002/03:Fi283 av Michael Hagberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att stärka konsumenternas ställning på finansmarknaden.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:Fi201 av Carl-Axel Johansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om lagändring för att öka den personliga integriteten vid kreditupplysning.

2003/04:Fi207 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om behovet av en förenkling av hanteringen av förkommen bankbok.

2003/04:Fi210 av Marie Engström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en översyn av beloppsgränsen för betalningsförsummelser och en

översyn av gallringstiderna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om betalningsanmärkningar på Internet.

2003/04:Fi219 av Lena Ek och Håkan Larsson (båda c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om en utvärdering av kostnad och tid för betalningsöverföringar

mellan de nordiska länderna.

2003/04:Fi243 av Börje Vestlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om krav på bankväsendet för att öka dess tillgänglighet för alla som vill

bruka dess tjänster.

2003/04:Fi256 av Lotta N Hedström (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att undanröja problemen och öppna för små banker att kunna ge giroservice

till sina kunder.

2003/04:Fi259 av Berit Högman (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att se över beloppsgränserna för vilka skulder som får finnas med i en

kreditupplysning.

2003/04:Fi281 av Sven-Erik Österberg och Sonia Karlsson (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om gamla sparlåneföreningar.

2003/04:Fi284 av Olle Sandahl m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om åtgärder för bättre ordning och reda på finansmarknaden.

2003/04:Fi292 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om behovet av ökad konkurrens på kreditmarknaden.

2003/04:Fi294 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om SBAB:s roll som kreditalternativ på den svenska bostadsmarknaden.

2003/04:Fi302 av Siv Holma (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om att skapa en infrastruktur för bankväsendet som undanröjer hinder

för småbanker och som syftar till att ta till vara deras kundkrets intressen.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Utskottets lagförslag