Bet. 2003/04:JUU8

Justitieutskottets betänkande

2003/04:JUU8

En europeisk arresteringsorder

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:7 Lag

om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder jämte

fyra följdmotioner med yrkanden om bl.a. avslag på propositionen.

Förslagen i propositionen syftar huvudsakligen till att genomföra det

inom EU antagna rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och

överlämnande mellan medlemsstaterna, vilket syftar till att göra

utlämningsförfarandet

mellan EU:s medlemsstater enklare och mer effektivt. I propositionen

föreslås att det skall införas en ny lag om överlämnande från Sverige enligt

en europeisk arresteringsorder vilken i förhållande till EU:s medlemsstater

normalt sett skall ersätta lagen (1957:668) om utlämning för brott. Vidare

föreslås ändringar i annan lagstiftning som påverkas av rambeslutet, bl.

a. i brottsbalken och sekretesslagen. Den nya ordningen bygger på principen

om ömsesidigt erkännande inom unionen av varandras rättsliga beslut.

Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, föreslås träda i kraft den

1 januari 2004.

Utskottet tillstyrker i huvudsak propositionen, dock med undantag för

några justeringar i föreslagen författningstext, samt avstyrker motionerna.

Utskottet lägger i ärendet också fram förslag till övergångsbestämmelser

om vilka regler som skall gälla i förhållande till de medlemsstater som

inte har införlivat rambeslutet i sin lagstiftning den 1 januari 2004.

I ärendet finns tre reservationer och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Handläggningen av rambeslut

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju8 yrkande 2.

Reservation 1 (mp)

2. Avslag på propositionen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju7 och 2003/04:Ju8 yrkande 1.

Reservation 2 (v, mp)

3. Grundlagsskyddet

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige

enligt en europeisk arresteringsorder såvitt avser 2 kap. 1 §. Därmed

bifaller riksdagen proposition 2003/04:7 i denna del och avslår motion

2003/04:Ju5 yrkande 2.

4. Husrannsakan

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige

enligt en europeisk arresteringsorder såvitt avser 4 kap. 7 § med den

ändringen att bestämmelsen får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga

3. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:7 i denna

del.

5. Den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju6 yrkandena 1 och 2.

Reservation 3 (c)

6. Uppföljning av den nya lagstiftningen

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju5 yrkande 1.

7. Beslut om att inte tillämpa systemet med en europeisk

arresteringsorder

Riksdagena) avslår regeringens förslag till lag om överlämnande från

Sverige enligt en europeisk arresteringsorder såvitt avser 8 kap. 3 § och

föreskriver att rubriken närmast före denna paragraf skall utgå,b) antar

regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en

europeisk arresteringsorder såvitt avser 1 kap. 1 § med den ändringen att

bestämmelsen får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3.Därmed

bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:7 i denna del.

8. Utlämningslagens tillämpningsområde

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668)

om utlämning för brott såvitt avser 1 § med den ändringen att bestämmelsen

får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen

delvis proposition 2003/04:7 i denna del.

9. Övergångsbestämmelser

Riksdagen beslutar atta) punkten 1 i övergångsbestämmelserna till

regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk

arresteringsorder skall ges den lydelse som utskottet föreslår i bilaga

3,b) det i övergångsbestämmelserna till regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott skall införas en ny

punkt, 3, med den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3.

10. Lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige

enligt en europeisk arresteringsorder i den mån det inte omfattas av

utskottets förslag i det föregående. Därmed bifaller riksdagen proposition

2003/04:7 i denna del.

11. Utlämningslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668)

om utlämning för brott i den mån det inte omfattas av utskottets förslag

i det föregående, dock med den ändringen att ordet "högsta" skall bytas

ut mot "Högsta" på två ställen i 20 § första stycket. Därmed bifaller

riksdagen delvis proposition 2003/04:7 i denna del.

12. Lagen om internationellt polisiärt samarbete

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:343)

om internationellt polisiärt samarbete, dock med den ändringen att 4 §

ges den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen

delvis proposition 2003/04:7 i denna del.

13. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag tilla) lag om ändring i brottsbalken,

b) lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge,c) lag om ändring i lagen (1972:260) om

internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,d) lag om

ändring i sekretesslagen (1980:100),e) lag om ändring i lagen (1990:52)

med särskilda bestämmelser om vård av unga,f) lag om ändring i lagen

(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,g) lag om ändring i lagen (1991:1129)

om rättspsykiatrisk vård,h) lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges

samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell

humanitär rätt,i) lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,

j) lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister,k) lag om ändring

i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,

l) lag om ändring i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,m)

lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i

brottmål,n) lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete

ocho) lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella

brottmålsdomstolen.Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:7 i denna

del.

14. Underrättelse enligt rambeslutet

Riksdagen godkänner regeringens förslag till ändring i avgiven underrättelse

enligt artikel 13.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och

överlämnande mellan medlemsstaterna. Därmed bifaller riksdagen proposition

2003/04:7 i denna del.

Stockholm den 9 december 2003

På justitieutskottets vägnar

Susanne Eberstein

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Susanne Eberstein (s), Alice

Åström (v), Margareta Sandgren (s), Lennart Nilsson (s), Helena Zakariasén

(s), Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo (s),

Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c), Göran Norlander (s), Cecilia

Magnusson (m), Joe Frans (s), Leif Björnlod (mp), Hillevi Engström (m),

Karin Granbom (fp) och Peter Althin (kd).

Redogörelse för ärendet

Bakgrund

I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors år 1999 angavs

att det formella utlämningsförfarandet borde avskaffas mellan medlemsstaterna

när det gäller personer som är på flykt undan rättvisan efter att ha fått

sin slutgiltiga dom och ersättas med ett enkelt förfarande för överförande

av personerna. Förfaranden för brådskande utlämningsärenden borde också

övervägas. Kommissionen uppmanades att lägga fram förslag i frågan (nr

35). Vidare föreslogs ett ökat ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden

och domar samt en nödvändig tillnärmning av lagstiftningen för att underlätta

samarbetet mellan myndigheter och det rättsliga skyddet av enskildas

rättigheter. Principen om ömsesidigt erkännande borde, enligt rådet, bli

en hörnsten i det rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det

straffrättsliga området (nr 33). Målsättningarna från Tammerfors upprepades

dels i EU:s strategi inför det nya årtusendet om förebyggande och bekämpning

av organiserad brottslighet (EGT C 124, 3.5.2000, s. 1), dels i

åtgärdsprogrammet för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av

domar i brottmål (EGT C 12 E, 15.1.2001, s. 10).

Kommissionen presenterade den 19 september 2001 ett förslag till rambeslut

om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna

(EGT C 332 E, 27.11.2001, s. 305). Europeiska rådet kunde vid sitt möte

i Laeken den 14-15 december 2001 konstatera att det fanns en politisk

överenskommelse kring ett rambeslut om en europeisk arresteringsorder.

Europaparlamentet godkände i sitt yttrande den 6 februari 2002 utkastet

till rambeslut utan förslag till ändringar.

Riksdagen godkände den 22 maj 2002 det inom EU upprättade utkastet till

rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan

medlemsstaterna (prop. 2001/02:118, bet. JuU29, rskr. 256). Rambeslutet

antogs därefter vid EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor den

13 juni 2002 (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).

Ärendet och dess beredning

Eftersom riksdagens godkännande krävdes för att Sverige skulle kunna rösta

för ett antagande av rambeslutet och då medlemsstaterna skall ha vidtagit

nödvändiga åtgärder för att genomföra bestämmelserna i rambeslutet den 31

december 2003 lade regeringen i godkännandepropositionen inte fram något

förslag till lagändringar för genomförande av åtagandena. Däremot lämnades

en redogörelse för på vilket sätt rambeslutet ställer krav på lagändringar.

Inom Justitiedepartementet har därefter utarbetats en departementspromemoria,

Lag om europeisk arresteringsorder och överlämnande för brott inom EU

(Ds 2002:62) med förslag till vilka lagändringar som bör vidtas för att

Sverige skall uppfylla åtagandena enligt rambeslutet. Promemorian har

remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig

i Justitiedepartementet (dnr Ju2003/111/BIRS). De nu aktuella förslagen

bygger på departementspromemorian och remissbehandlingen av den.

Lagrådet har granskat regeringens förslag och har därvid haft vissa

synpunkter. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag.

Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till lagändringar i anledning av rambeslutet

om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna,

vilket riksdagen godkände den 22 maj 2002.

I propositionen föreslås att det skall införas en ny lag om överlämnande

från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Den nya lagen ersätter

utlämningslagens bestämmelser om utlämning för brott till medlemsstater

i EU. Vidare föreslås ändringar i annan lagstiftning som påverkas av

rambeslutet.

Den nya lagen reglerar överlämnande från Sverige. Lagen, som i vissa delar

motsvarar bestämmelserna i utlämningslagen, innehåller regler för främst

åklagares och domstolars handläggning och beslut i ärenden om överlämnande.

Beslut om överlämnande skall - till skillnad mot i dag - fattas av

tingsrätt som första instans och inte av regeringen. Tingsrättens beslut

kan överklagas till hovrätt och, om prövningstillstånd beviljas, till

Högsta domstolen. Tingsrättens beslut skall i princip fattas inom 30 dagar

från gripandet av den eftersökta personen. Om personen samtycker till

överlämnande skall beslutet fattas inom 10 dagar från samtycket. Den som

eftersöks för överlämnande har rätt att få en offentlig försvarare.

Handläggningen i domstol skall som regel vara muntlig.

Den nya lagen innehåller bestämmelser om tvångsmedel som i vissa avseenden

avviker från de bestämmelser som gäller i brottmål. Bland annat finns det

i lagen en presumtion som innebär att den som eftersöks för överlämnande

normalt skall anhållas och häktas. Denna presumtion gäller dock inte om

den eftersökte är under 18 år. I likhet med vad som gäller vid utlämning

skall det vara möjligt att i samband med överlämnandet av den eftersökte

även överlämna föremål som har tagits i beslag.

I lagen anges i vilka fall överlämnande skall beviljas. Dessa motsvarar

i stora delar vad som gäller vid utlämning. För att överlämnande för

lagföring skall kunna beviljas krävs att gärningen, enligt den begärande

- utfärdande - medlemsstatens lagstiftning, kan medföra fängelse i ett år

eller mer. Överlämnande för verkställighet av straff förutsätter att det

har dömts ut en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader. Som

huvudregel behålls kravet på dubbel straffbarhet. Överlämnande kan emellertid

i vissa fall ske även för gärningar som inte direkt motsvarar något brott

enligt svensk lag. För att överlämnande skall få beviljas i ett sådant

fall krävs att gärningen omfattas av artikel 2.2. i rambeslutet - den s.

k. listan som innehåller 32 olika gärningstyper - vilket också innebär

att gärningen skall kunna medföra fängelse i tre år eller mer enligt den

utfärdande medlemsstatens lagstiftning. I sådana fall skall någon kontroll

av om det finns dubbel straffbarhet inte ske.

I lagen finns motsvarigheter till flera av utlämningslagens avslagsgrunder.

Enligt rambeslutet är vissa av avslagsgrunderna tvingande och andra icke

tvingande. I lagen anges att överlämnande i vissa fall inte får ske, t.ex.

om den eftersökte i Sverige eller i en annan medlemsstat i EU redan är

dömd för gärningen, om nåd eller åtalsunderlåtelse för gärningen har

meddelats i Sverige eller om lagföring för gärningen pågår i Sverige. Ett

annat exempel på när ansökan skall avslås är om gärningen har begåtts i

Sverige och antingen inte utgör brott här eller enligt svensk lag är

preskriberad.

Rambeslutet ger en medlemsstat möjlighet att avslå en begäran om överlämnande

för verkställighet av straff, om medlemsstaten åtar sig att verkställa

straffet. Det är också möjligt för en medlemsstat att, som villkor för

överlämnande för lagföring, kräva garantier om att få tillbaka den som

har överlämnats för att han eller hon skall kunna verkställa straffet i

sitt hemland. Den nya lagen innehåller därför bestämmelser som innebär

att överlämnande i vissa sådana situationer kan vägras för att

straffverkställigheten i stället skall ske i Sverige eller att villkor skall

ställas upp vid överlämnandet om att den som begärs överlämnad skall

återföras till Sverige för att verkställa ett eventuellt straff här.

Den nya lagen kräver följdändringar i annan lagstiftning. Ändringar görs

i bl.a. brottsbalken, lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen)

och sekretesslagen (1980:100). Flertalet av dessa ändringar är av

redaktionellt slag.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2004.

Utskottets överväganden

En europeisk arresteringsorder, m.m.

Utskottets förslag i korthet

I propositionen lämnas förslag till lagändringar som krävs för att Sverige

skall uppfylla sina åtaganden enligt det inom EU antagna rambeslutet om

en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna.

Regeringen föreslår dels att en ny lag om överlämnande från Sverige enligt

en arresteringsorder skall införas, dels vissa ändringar i annan lagstiftning.

Utskottet föreslår att riksdagen i huvudsak bifaller propositionen, dock

med några justeringar i föreslagen författningstext. Detta innebär att

utskottet avstyrker motionsyrkanden om handläggningen av rambeslut, avslag

på propositionen, att en uttrycklig hänvisning till grundlagarna skall

föras in i den nya lagen, att den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet

skall förstärkas samt att en utvärdering av den nya lagstiftningen måste

göras. I sistnämnda hänseende aviserar regeringen att den under år 2005

avser att återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur de berörda

myndigheterna i Sverige har tillämpat eller på annat sätt berörts av den

nya lagstiftningen. Utskottet lägger i ärendet också fram förslag till

övergångsbestämmelser om vilka regler som skall gälla i förhållande till

de medlemsstater som inte har införlivat rambeslutet i sin lagstiftning

den 1 januari 2004.

Jämför reservationerna 1 (mp), 2 (v, mp) och 3 (c) samt det särskilda

yttrandet (m, fp).

Handläggningen av rambeslut

I motion Ju8 (mp) väcks frågan om riksdagens behandling av godkännande av

rambeslut. Motionärerna anser att frågan om godkännande av rambeslut inom

det rättsliga området inte bör behandlas av riksdagen med mindre än att

förslag till följdlagstiftning samtidigt läggs fram.

Lagrådet kritiserade i sitt yttrande över nu aktuella lagförslag den

beredning som föregick propositionen om godkännande av rambeslutet om en

europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Enligt

Lagrådet skulle det, mot bakgrund av att förslagen är av stor principiell

betydelse, t.ex. ha varit önskvärt att propositionen hade föregåtts av

sedvanlig remissbehandling. Lagrådet ansåg också att det finns anledning

att på ett mer generellt plan överväga hur systemet med rambeslut lämpligen

bör hanteras från svensk sida.

Regeringen bemötte liknande synpunkter från Lagrådet i proposition 2002/03:38

Straffansvar för terroristbrott. Regeringen framhöll därvid bl.a. följande.

Rambeslut blir bindande för EU:s medlemsstater så snart de antagits av

regeringarnas företrädare i ministerrådet. I de fall ett rambeslut

förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om

rambeslutet i övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen skall besluta,

krävs därför enligt 10 kap. 2 § regeringsformen att regeringen inhämtar

riksdagens godkännande innan den samtycker till att rambeslutet skall bli

bindande för Sverige. Det finns ingen möjlighet att vid antagande av ett

rambeslut göra förbehåll för ratifikation. För riksdagens godkännande av

att rambeslut antas har därför tillämpats en ordning som innebär att

riksdagen godkänner ett utkast till rambeslut om vilket det träffats en

politisk överenskommelse. För att inte fördröja rambeslutens antagande

har godkännandepropositionerna inte innehållit förslag till lagändringar

utan i stället en analys av det lagstiftningsbehov som rambeslutet föranleder.

Sammanfattningsvis framhöll regeringen att den form för behandling av

rambeslut och därav föranledd lagstiftning som används måste anses väl

uppfylla de krav som gäller vid lagstiftning i anledning av internationella

överenskommelser (s. 25 f).

Den genom praxis godtagna ordningen att riksdagen kan godkänna ett rambeslut

som ännu inte föreligger i slutligt skick har kommit till klart uttryck

genom en ändring i 10 kap. 2 § regeringsformen, som trädde i kraft den

1 januari 2003. I detta sammanhang uttalades inte något krav på att ett

godkännande av ett utkast till rambeslut förutsätter att förslag på

följdlagstiftning samtidigt läggs fram (bet. 2001/02:KU18, prot. 124, bet.

2002/03:KU6, rskr. 15).

Konstitutionsutskottet har därefter genomfört en granskning av regeringens

hantering när det gäller inhämtandet av riksdagens godkännande enligt 10

kap. 2 § regeringsformen inför antagandet av rambeslut och andra beslut

på andra och tredje pelarens område inom EU. Konstitutionsutskottet

uttalade i det sammanhanget att ett traditionellt remissförfarande skall

tillämpas vid beredningen av en proposition om godkännande av rambeslut

i samma utsträckning som vid lagstiftningsärenden. Konstitutionsutskottet

underströk härvid att underhandskontakter med myndigheter kan ersätta

remissbehandling av traditionellt slag endast då detta är oundgängligen

påkallat av de tidsramar som gäller för EU:s antagande av en överenskommelse

eller i andra undantagssituationer (bet. 2002/03:KU10 s. 63 f).

Regeringen vidhåller i den nu aktuella propositionen vad den tidigare

anfört samt framhåller att vissa förbättringar gjorts, dels bestäms numera

inte någon genomförandetidpunkt i utkast till rambeslut, dels tillämpas

en ordning där utkast till godkännandeproposition remitteras för att

inhämta synpunkter på om ett rambeslut bör antas. Regeringen anför vidare

att den noga kommer att följa dessa frågor och vid behov vidta de åtgärder

som krävs för att rambeslut även i fortsättningen skall kunna antas och

genomföras på ett ändamålsenligt och konstitutionellt riktigt sätt.

Justitieutskottet har i olika sammanhang tagit ställning till frågan om

riksdagens handläggning av godkännande av rambeslut och efterföljande

lagstiftningsförslag. Principfrågan behandlas i utskottets betänkande

1999/2000:JuU20 s. 5 f. Utskottet framhöll därvid att det inte kunde se

något avgörande skäl mot att godta ett rambeslut vid ett tillfälle och

fatta beslut om lagstiftningen vid ett senare tillfälle. Att avvakta med

lagstiftningen bör emellertid inte ske annat än när det är påkallat av de

tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslutet. Frågan behandlades

också i betänkandet om riksdagens godkännande av det i detta ärende

aktuella rambeslutet. Utskottet avstyrkte då liknande motionsyrkanden som

det nu aktuella (bet. 2001/02:JuU29 s. 9 f). Det bör i sammanhanget

tilläggas att justitieutskottet redan före konstitutionsutskottets granskning,

inom ramen för sitt uppföljningsarbete, hade gjort en motsvarande granskning

på utskottets område. Granskningen omfattade bl.a. alla rambeslut som

riksdagen godkänt under perioden 1995/96-2001/02. Utskottet kunde därvid,

vid en jämförelse med de efterföljande lagstiftningsärendena, konstatera

att regeringen i godkännandepropositionen gjort en i allt väsentligt

korrekt bedömning av lagstiftningsbehovet.

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i frågan. Även om det självklart

är eftersträvansvärt med en ordning där godkännande av rambeslut prövas

samtidigt som förslag till nödvändiga lagändringar, är en sådan ordning

med hänsyn till beslutsprocessen inom EU ofta inte möjlig att upprätthålla.

Ansträngningar görs dock för att förbättra handläggningen i dessa ärenden,

t.ex. remitteras numera utkast till godkännandeproposition för att inhämta

synpunkter på om ett rambeslut bör antas eller inte. I sammanhanget kan

också nämnas att beslutsformerna i den tredje pelaren är föremål för

översyn i regeringskonferensen om EU:s grundfördrag. Sammanfattningsvis

anser utskottet sålunda att motion Ju8 i nu behandlad del bör avslås.

Propositionen

Inledning

Regeringens förslag innebär att det införs en ny lag om överlämnande från

Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Därutöver föreslås vissa

ändringar i annan lagstiftning, t.ex. i brottsbalken, utlämningslagen och

sekretesslagen. Ändringarna syftar huvudsakligen till att genomföra det

inom EU antagna rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och

överlämnande mellan medlemsstaterna. Enligt artikel 34 i rambeslutet skall

medlemsstaterna före den 31 december 2003 ha vidtagit de åtgärder som är

nödvändiga för att följa bestämmelserna i rambeslutet.

Rambeslutet innebär att i princip all utlämning inom EU skall ske genom

att systemet med en europeisk arresteringsorder tillämpas.

Utlämningskonventionerna

från 1957, 1995 och 1996 samt andra bestämmelser om utlämning som i dag

gäller inom EU, t.ex. del av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet,

skall således inte längre tillämpas mellan medlemsstaterna. För svensk

del kommer i flertalet fall det nordiska utlämningssamarbetet att kunna

undantas från rambeslutets tillämpningsområde.

Med en europeisk arresteringsorder avses en begäran från en rättslig

myndighet i en medlemsstat (den utfärdande) om att en rättslig myndighet

i en annan medlemsstat (den verkställande) skall gripa och överlämna en

eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande

påföljd. Denna ordning bygger på att rättsliga myndigheter i medlemsstaterna

erkänner varandras bedömningar och beslut i enlighet med principen om

ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut.

En europeisk arresteringsorder får utfärdas för brott som enligt den

utfärdande statens lagstiftning kan medföra en frihetsberövande påföljd om

minst ett år. När överlämnande begärs för verkställighet av ett redan

utdömt straff krävs en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader.

Som huvudregel behålls kravet på dubbel straffbarhet. Om den utfärdande

staten gjort bedömningen att brottet motsvarar något av de 32 brott eller

brottstyper som särskilt anges i rambeslutets s.k. lista och brottet i

den utfärdande staten dessutom kan medföra en frihetsberövande påföljd om

minst tre år får emellertid krav på dubbel straffbarhet för gärningen

inte ställas. Listan omfattar flera av de allvarligaste brottsbalksbrotten

som mord, grov misshandel, våldtäkt och rån samt vissa allvarliga brott

inom specialstraffrätten, t.ex. narkotikabrott och miljöbrott. På listan

finns också vissa brott, t.ex. deltagande i en kriminell organisation,

som inte motsvaras av någon brottsbeteckning i svensk lag, men som i

praktiken kan innefatta t.ex. vålds- eller hotbrott. Även dessa gärningar

torde därför i flertalet fall vara straffbara i Sverige.

Överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder får inte vägras i andra

fall än vad som följer av rambeslutet. Flertalet av rambeslutets avslagsgrunder

låter sig beskrivas i uttryckliga regler om att en viss förutsättning

skall eller får medföra att överlämnande vägras. Här kan bl.a. nämnas

principen om att ingen skall dömas två gånger för samma sak (ne bis in

idem) och bristande straffmyndighetsålder i den verkställande staten.

Nämnas kan också principen om att pågående lagföring av den eftersökte

för samma gärning utgör hinder mot verkställighet (lis pendens). Även att

gärningen omfattas av nåd, att påföljd för gärningen har bortfallit på

grund av preskription i den verkställande staten eller att gärningen har

begåtts på den verkställande statens territorium kan utgöra hinder för

överlämnande. Överlämnande får inte heller ske om det skulle strida mot

bestämmelser om immunitet och privilegier. Också i rambeslutets beaktandesatser

finns bestämmelser som medför att överlämnande i vissa fall kan vägras.

Att en europeisk arresteringsorder utfärdats hindrar t.ex. inte medlemsstaterna

från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning,

föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet. Överlämnande får också

vägras om det finns skäl att tro att en europeisk arresteringsorder

utfärdats i syfte att lagföra eller straffa en person på grund av dennes

kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska

uppfattning eller sexuella läggning eller att personens ställning vid ett

överlämnande kan skadas av något av dessa skäl. Inte heller påverkar

rambeslutet skyldigheten att i det enskilda fallet respektera de grundläggande

rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i

Fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) eller skyldigheten att

fullgöra vissa andra internationella förpliktelser.

Den verkställande rättsliga myndigheten kan också ställa upp vissa, i

rambeslutet angivna, villkor som krav för att verkställa en europeisk

arresteringsorder, t.ex. att en person som är medborgare i den staten

återförs dit efter rättegången för verkställighet av det straff som ådömts

honom i den andra staten.

Det nya förfarandet för överlämnande motsvarar till stora delar vad som

gäller vid utlämning. Det finns dock några betydande skillnader. En av de

viktigare skillnaderna är att det övergripande beslutsansvaret flyttas

från regeringen till de allmänna domstolarna. En annan stor skillnad är

att den verkställande medlemsstaten inte skall göra någon prövning av om

den dom eller det beslut som meddelats i den utfärdande medlemsstaten är

korrekt utan skall godta den bedömning som har gjorts i den staten. Detta

är en konsekvens av principen om ömsesidigt erkännande. Värt att notera

i sammanhanget är också att det för överlämnande enligt en arresteringsorder

saknar betydelse hur strängt straff som kan följa i den verkställande

medlemsstaten. Det är i stället straffet i den utfärdande medlemsstaten

som är avgörande.

Enligt regeringen bör förfaranderegleringen och regleringen av avslagsgrunder

utformas med utgångspunkt i att bestämmelserna kommer att tillämpas av

åklagare och domstolar i ett rättsligt tvåpartsförfarande. Bestämmelserna

bör tas in i en ny lag, i vilken förutsättningarna för överlämnande från

Sverige uttömmande regleras. Lagen bör också innehålla bestämmelser om

överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder till Sverige

när detta sker i anslutning till eller som en följd av att överlämnande

sker enligt rambeslutet samt, i den utsträckning saken inte regleras i

andra författningar, övriga bestämmelser som krävs för att införliva

rambeslutet i svensk lagstiftning. Bestämmelser i övrigt om överlämnande

till Sverige bör däremot regleras i förordning.

En utgångspunkt för genomförandet av rambeslutet har för regeringens del

varit att åstadkomma en lagstiftning som står i överensstämmelse med

respekten för de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga

principerna i artikel 6 i EU-fördraget. Att kunna vägra överlämnande med

hänvisning till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) måste

därmed vara möjligt. En annan, självklar, utgångspunkt har varit att den

nya lagstiftningen skall stå i överensstämmelse med grundlagarna och de

grundläggande principerna i svensk straff- och processrätt. Samtidigt har

regeringen eftersträvat att i den nya regleringen anknyta till nuvarande

erkända och väl fungerande regler och förfaranden som gäller vid utlämning.

Det har då varit en målsättning att inte inskränka möjligheterna att

överlämna i förhållande till vad som i dag är möjligt vid utlämning. En

konsekvens av detta är att vissa fakultativa bestämmelser i rambeslutet

inte har tagits in i den svenska lagstiftningen. Detta gäller vissa fall

där verkställighet av en arresteringsorder kan vägras samt i vilka fall

villkor skall kunna ställas upp i samband med ett överlämnande.

Avslag på propositionen

I motionerna Ju7 (v) och Ju8 (mp) yrkas avslag på propositionen. Här anförs

att lagförslagen inte uppfyller de höga krav på rättssäkerhet som bör

ställas i en rättsstat.

Utskottet noterar inledningsvis att rambeslutet, efter dess antagande den

13 juni 2002, är bindande för Sverige och att det därmed föreligger en

skyldighet att uppfylla de åtaganden som följer av rambeslutet.

I samband med riksdagens godkännande av utkastet till rambeslut delade

utskottet regeringens bedömning att de fördelar som den europeiska

arresteringsordern erbjuder överväger de svårigheter och nackdelar som kan

finnas. Bland annat framhölls att rambeslutet på ett bra sätt utvecklar

det rättsliga samarbetet och ger avsevärt bättre möjligheter att utreda

och beivra brott. Vidare framhölls att rambeslutet innebär ett större

inslag av rättslig prövning i förfarandet och tvingar medlemsstaterna att

kraftigt minska handläggningstiderna för prövning av framställningar (bet.

2001/02:JuU29 s. 9 f). Utskottet har inte nu någon annan uppfattning,

utan delar regeringens bedömning att det bör införas en ny lag som reglerar

bestämmelserna om överlämnande från Sverige enligt en europeisk

arresteringsorder. Lagen bör i huvudsak ges den lydelse som regeringen

föreslagit.

Utskottet vill härvid anmärka att det, om tillämpningen av lagen skulle

visa att förtydliganden krävs eller att möjligheterna till avslag respektive

rätten att ställa villkor bör utvidgas, alltid finns en möjlighet för

riksdagen att ändra lagen. Detta förutsätter självklart att de i sådana

fall aktuella lagändringarna är förenliga med rambeslutet.

Utskottet vill i sammanhanget även tillägga att domstolarna vid tillämpningen

av den nya lagen har att beakta bestämmelserna i grundlag om bl.a.

tryckfrihet och yttrandefrihet. Domstolarna skall även beakta bestämmelserna

i Europakonventionen jämte tilläggsprotokoll, t.ex. diskrimineringsförbudet

samt rätten till en rättvis rättegång. Mot den bakgrunden anser utskottet

att de rättssäkerhetskrav som måste ställas på en lagstiftning av förevarande

slag är uppfyllda.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet i princip tillstyrker

propositionen. Motion Ju7 samt motion Ju8 i nu behandlad del bör till följd

härav avslås.

Till några enskildheter i förslaget återkommer utskottet nedan.

Hinder mot överlämnande enligt grundlagarna

I motion Ju5 (fp) begärs att det i 2 kap. 1 § den nya lagen skall föras

in en uttrycklig hänvisning till regeringsformen, tryckfrihetsförordningen

och yttrandefrihetsgrundlagen.

Som framgår ovan innehåller grundlagarna bestämmelser som kan utgöra hinder

mot överlämnande. Av punkten 12 i rambeslutets beaktandesatser följer att

rambeslutet inte hindrar att en medlemsstat tillämpar sina konstitutionella

regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och

yttrandefrihet i andra medier. Vidare följer av artikel 20.1 i rambeslutet

att överlämnande får vägras om den eftersökte har rätt till privilegier

eller immunitet avseende rättsliga förfaranden eller verkställighet.

Bestämmelser om skydd för föreningsfriheten finns intagna i 2 kap.

regeringsformen, medan bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra

medier än tryckta skrifter finns i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen. Föreskrifter om immunitet i den mening som avses i

rambeslutet finns i bl.a. regeringsformen och riksdagsordningen.

Regeringen har övervägt om det bör införas en särskild bestämmelse i lagen

som erinrar om grundlagarna. Det kan hävdas att en sådan erinran bör tas

in för att uppmärksamma tillämparen på att det i grundlagarna finns

bestämmelser som inskränker lagens tillämpning. Regeringen har dock i

tidigare lagstiftningsärenden ansett att det som regel inte är lämpligt att

tynga lagstiftningen med erinringar om vad som gäller enligt grundlagarna

(se t.ex. prop. 1999/2000:111 s. 29). Några skäl för att i detta fall

frångå den bedömningen har regeringen inte funnit. Någon särskild erinran

om grundlagarna, utöver den generella hänvisningen till annan lag, bör

därför inte tas in i den nya lagen.

Utskottet finner inte anledning att göra någon annan bedömning än regeringen

i denna fråga. Motion Ju5 i nu behandlad del avstyrks.

Husrannsakan

Om det i en arresteringsorder finns en ansökan om beslag skall lagen

(2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål tillämpas i den

delen. Om det annars påträffas föremål som på grund av den uppgivna

gärningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt lagen om

internationell

rättslig hjälp i brottmål, får de även utan en särskild ansökan tas i

beslag av åklagare eller den som griper den eftersökte, se 4 kap. 7 § den

nya lagen. För att säkerställa möjligheten till beslag har, på initiativ

av Riksåklagaren, i paragrafen också införts en bestämmelse om husrannsakan.

I de flesta fall torde åklagaren ha möjlighet att ta kontakt med den

utfärdande myndigheten och få en ansökan om husrannsakan och beslag från

denna innan beslutet fattas. I ett sådant fall tillämpas lagen om

internationell rättslig hjälp i brottmål. I samband med att den eftersökte

frihetsberövas, dvs. då han eller hon grips eller när ett anhållande

verkställs, förhåller det sig däremot annorlunda. I den situationen kan

det hastigt uppkomma ett behov av husrannsakan. Det kan då vara svårt att

hinna kontakta den utfärdande myndigheten. Regeringen anser mot denna

bakgrund att det i den nya lagen bör införas en regel som medger att

husrannsakan får ske för sökande efter föremål som får tas i beslag, om

åtgärden vidtas i samband med att den som eftersöks berövas friheten.

Utskottet delar regeringens bedömning att en möjlighet till husrannsakan

bör finnas också i de fall den utfärdande myndigheten inte hinner kontaktas

för att komma in med en ansökan. Husrannsakan bör i dessa fall få göras

såväl av åklagare som av polisman eller tjänsteman vid Tullverket eller

Kustbevakningen. Med hänsyn till att det handlar om tvångsmedel kräver

dock möjligheten till husrannsakan en tydlig reglering. Av 4 kap. 7 § bör

framgå även vem som får besluta om husrannsakan och under vilka förutsättningar.

Rambeslutet utgår från att medlemsstaterna så långt det är möjligt tillämpar

nationella processuella bestämmelser i fråga om tvångsmedel. Bestämmelser

om husrannsakan finns bl.a. i 28 kap. rättegångsbalken.

Beslut om husrannsakan enligt rättegångsbalken fattas normalt sett av

undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. En polisman får sålunda

genomföra en husrannsakan under förutsättning att han har ett förordnande

från undersökningsledare, åklagare eller domstol. Är det fara i dröjsmål

får polismannen dock göra husrannsakan även utan sådant förordnande (se

28 kap. 4-5 §§ rättegångsbalken). Också en tjänsteman vid Tullverket eller

Kustbevakningen har i vissa situationer en motsvarande rätt att göra

husrannsakan, se 26 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling

(smugglingslagen).

Nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken om polismans befogenheter att

genomföra husrannsakan tillkom efter ett tillkännagivande av utskottet

(bet. 1988/89:JuU25, rskr. 313). Utskottet åberopade därvid ett uttalande

av Justitiekanslern av innebörd att det förhållandet att en åtgärd kunde

företas på ett lättare eller bekvämare sätt för myndigheten inte utgjorde

motiv för att tillåta ingrepp mot den enskildes personliga frihet och

integritet och att det inte utan starka skäl borde anförtros åt en enskild

polisman att själv fatta beslut om husrannsakan. Polismans rätt att själv

fatta beslut om husrannsakan borde därför inskränkas till fall då fara är

i dröjsmål (s. 29 f). Motsvarande synsätt gjorde sig gällande även vid

tillkomsten av smugglingslagens bestämmelser om husrannsakan (prop.

1999/2000:124, bet. 2000/01:JuU2, rskr. 28).

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att husrannsakan i nu aktuella

fall normalt sett bör få göras först sedan förordnande om husrannsakan

meddelats av åklagaren. Om det är fara i dröjsmål bör dock en polisman

eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen få göra husrannsakan

även utan ett sådant förordnande. Härigenom bringas regleringen i fråga

om behöriga personer i överensstämmelse såväl med vad som gäller för beslag

i paragrafens första stycke som med reglerna för gripande i 4 kap. 5 §

sista stycket den nya lagen. Utskottet lägger fram ett förslag till

förtydligande av lagtexten med denna innebörd, se bilaga 3.

Den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet

I motion Ju6 (c) framhålls att man inom EU måste arbeta för att stärka

den enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet. Motionären framhåller

särskilt att möjligheterna till rättsligt bistånd, t.ex. en svensktalande

offentlig försvarare, måste förbättras för svenska medborgare som befinner

sig utomlands.

I Europakonventionen, som tillträtts av alla EU:s medlemsstater, finns de

grundläggande krav som kan ställas på ett rättsligt förfarande, dvs. rätten

till en rättvis rättegång. Enligt artikel 6.3 (b) i konventionen har var

och en som blivit anklagad för brott bl.a. rätt att få tillräcklig tid

och möjlighet att förbereda sitt försvar. Konventionen ger också en

långtgående rätt att, vid behov, få kostnadsfritt offentligt försvar. Av

Europadomstolens praxis följer att en sådan rätt i princip föreligger om

det rör sig om en besvärlig rättsfråga eller om personen riskerar ett

strängt straff. Därtill har i praxis krävts att rätten till försvarare är

sådan att försvararen kan lämna ett reellt bistånd - rätten får inte endast

vara formell.

Inom EU pågår ett arbete med att ytterligare precisera reglerna i

Europakonventionen om rätten till en rättvis rättegång. Kommissionen har som

ett första steg inlett ett arbete för att på vissa områden skapa miniminormer

gemensamma för hela EU (KOM [2003] 75 slutlig). Det handlar om möjligheten

att få rättsligt biträde - både före och efter en rättegång - tillgången

till tolkning och översättning, information till misstänkta och tilltalade

om deras rättigheter, garantier för att i synnerhet misstänkta och tilltalade

från utsatta grupper har ett ordentligt skydd samt hjälp via konsulat

till frihetsberövade utlänningar.

Enligt lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd (prop. 2002/03:69,

bet. JuU16, rskr. 209) kan konsulärt ekonomiskt bistånd lämnas till

enskilda utomlands som har råkat i nöd eller annan svårighet i utlandet

och därför behöver ekonomisk hjälp. Enligt huvudregeln lämnas sådant

bistånd endast till svenska medborgare samt flyktingar och statslösa

personer som är bosatta i Sverige (3 §). Undantagsvis kan sådant bistånd

dock utgå även till svenska medborgare bosatta utomlands och andra utländska

medborgare bosatta i Sverige (4 - 5 §§). En förutsättning för bistånd är

att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt och att det är skäligt att

bistånd lämnas (6 §). Den som har berövats friheten genom beslut av domstol

eller annan myndighet i utlandet kan få konsulärt ekonomiskt bistånd för

kostnader som avser utredning, bevisning samt juridiskt biträde och tolk

under förundersökning, rättegång eller annat förfarande, om den frihetsberövade

av särskild anledning har behov av sådant bistånd. Bistånd får även lämnas

till den som inte är berövad friheten, om förfarandet med sannolikhet kan

leda till frihetsberövande och det finns särskilda skäl för det (7 §).

Enligt förarbetena till bestämmelsen skall frågan, om det i nu nämnda

fall finns behov av bistånd, bedömas med beaktande av samtliga omständigheter

hänförliga till förfarandet, det eventuellt tillgängliga rättsskyddet i

vistelselandet, den sannolika påföljden eller motsvarande och sökandens

personliga förhållanden. Som exempel på omständigheter av betydelse i ett

fall som gäller misstanke om brott anges om det finns anledning att

förvänta en mycket allvarlig påföljd, om den eftersökte är minderårig eller

psykiskt sjuk och om den eftersökte inte har rätt till offentlig försvarare

enligt landets lag eller om denna rätt finns, men det rättsskydd som

erbjuds är sådant att det inte kan godtas (a. prop. s. 53).

Rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) kan omfatta t.ex. kostnader

för ett rättshjälpsbiträde i Sverige, dvs. normalt en advokat eller en

biträdande jurist vid en advokatbyrå. Skall den rättsliga angelägenheten

behandlas utomlands krävs normalt sett att det finns särskilda skäl (11

§ 5). Rätten till rättshjälpsbiträde förutsätter dessutom att behovet

inte kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom att den eftersökta personen

får en kompetent försvarare enligt det andra landets regler eller enligt

den svenska lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd. Något behov av rättshjälp

i Sverige för en angelägenhet utomlands torde därför i de allra flesta

fall inte finnas.

I propositionen konstateras sammanfattningsvis att samtliga medlemsstater

har tillträtt Europakonventionen. Dessa stater är således skyldiga att

iaktta konventionens bestämmelser om bl.a. rätt till kostnadsfritt offentligt

försvar. Om det, i ett särskilt fall, skulle inträffa att en medlemsstat

inte erbjuder det rättsskydd som konventionen föreskriver kan konsulärt

ekonomiskt bistånd lämnas. Enligt regeringens bedömning innebär detta att

den som har överlämnats från Sverige tillförsäkras en försvarare i den

andra medlemsstaten, i sista hand genom den svenska lagen om konsulärt

ekonomiskt bistånd. Någon ändring av dessa bestämmelser bedöms inte vara

nödvändig. Det finns dock, anför regeringen, anledning att följa upp och

utvärdera på vilket sätt personer som har överlämnats från Sverige eller

som riskerar att bli föremål för en begäran om överlämnande får sitt behov

av försvarare tillgodosett samt om det bör vidtas åtgärder för att på

annat sätt förstärka den eftersöktes rättigheter eller möjligheten att få

rättshjälp.

Utskottet ser för närvarande inte skäl att göra någon annan bedömning än

regeringen i denna fråga. Motion Ju6 bör sålunda avslås.

Uppföljning av den nya lagstiftningen

I motion Ju5 (fp) framhålls att regeringen noggrant skall följa tillämpningen

av den nya lagen med beaktande av rättssäkerhetsaspekterna.

I samband med att riksdagen godkände rambeslutet om en europeisk

arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna begärde riksdagen

hos regeringen en översyn av rambeslutet när den kommande lagstiftningen

gällt i högst två år (bet. 2001/02:JuU29, rskr. 256). Utskottet anförde

i sitt av riksdagen godkända betänkande att regeringen i samband med de

förslag till följdlagstiftning som rambeslutet föranleder borde lämna en

redogörelse för hur en uppföljning av tillämpningen av rambeslutet skall

ske. Utskottet påtalade därvid att det är viktigt att kontrollera att

fattade beslut får avsedd effekt (s. 10).

En av nyheterna i det föreliggande förslaget är, som ovan nämnts, att

allmän domstol övertar regeringens beslutsfattande roll i ärenden om

överlämnande inom EU. För att detta skall kunna ske har den nya lagen

anpassats till en sådan prövning. En annan stor nyhet är principen om

ömsesidigt erkännande som grund för prövningen i ett ärende om överlämnande.

De materiella bestämmelserna, t.ex. regleringen av avslagsgrunder,

motsvarar i stora delar vad som i dag gäller vid utlämning.

Regeringen anser dock i likhet med riksdagen att det finns skäl att följa

upp tillämpningen av rambeslutet, såväl vid överlämnande till Sverige som

när någon begärs överlämnad härifrån. Rambeslutet är det första rambeslutet

i sitt slag och reglerar en verksamhet som har stor betydelse för

brottsbekämpningen inom EU. Genomförandet av rambeslutet ställer höga krav på

medlemsstaternas vilja och förmåga att samarbeta kring det nya regelverket.

En utvärdering kan mot denna bakgrund bidra till kunskap och slutsatser

som är värdefulla både för hur Sverige skall fortsätta tillämpa rambeslutet

och hur Sverige skall ställa sig till det framtida straffrättsliga samarbetet

inom EU.

Det kan i sammanhanget nämnas att Europeiska unionens råd i enlighet med

artikel 34 punkten 4 i rambeslutet gjort en utvärdering av bestämmelserna

i rambeslutet, särskilt när det gäller den praktiska tillämpningen i

medlemsstaterna samt hur Schengens informationssystem (SIS) fungerar.

Utvärderingen har presenterats i en rapport av den 19 november 2003 (15009/03

COPEN 115). I rapporten hänvisas också till att kommissionen, enligt

artikel 34 punkten 3 i rambeslutet, senast den 31 december 2004 skall

överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av

rambeslutet, vid behov tillsammans med lagförslag. I detta sammanhang

anmärker rådet att eventuella förslag till ytterligare lagstiftningsåtgärder

bör bygga på medlemsstaternas erfarenheter från den praktiska tillämpningen

av den europeiska arresteringsordern, på hur SIS fungerar under en

representativ period samt på kommissionens rapport. Under alla omständigheter

bör resultatet av den praktiska tillämpningen av den europeiska

arresteringsordern och översändningen av den genom SIS avvaktas innan åtgärder

vidtas för att ändra lagstiftningsramen.

Regeringen aviserar i propositionen att den avser att under år 2005

återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur de berörda myndigheterna

i Sverige har tillämpat och berörts av den nya lagstiftningen. Redogörelsen

torde komma att innehålla uppgifter om bl.a. ärendemängd, kostnadsutveckling

och de problem myndigheterna har stött på vid tillämpningen samt en analys

av de förändringar som kan vara påkallade.

Utskottet konstaterar att regeringen aviserat att den, i enlighet med

riksdagens tidigare beslut, avser att under år 2005 återkomma till riksdagen

med en utvärdering av lagstiftningen och hur den har tillämpats. Härvid

kommer bl.a. tillämpningsproblem som uppstått vid myndigheterna samt

kostnadseffekten att belysas. Att olika rättssäkerhetsaspekter beaktas i

detta sammanhang ser utskottet som självklart. Någon anledning för riksdagen

att göra något särskilt uttalande i denna fråga finns enligt utskottet

inte. Motion Ju5 i här behandlad del bör sålunda avslås.

Beslut om att inte tillämpa systemet med en europeisk arresteringsorder

Enligt

punkten 10 i rambeslutets beaktandesatser får tillämpningen av rambeslutet

avbrytas i förhållande till en medlemsstat om denna allvarligt och ihållande

åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 i EU-fördraget, dvs.

principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen. Rådet får då på

motiverat förslag från en tredjedel av medlemsstaterna, från Europaparlamentet

eller från kommissionen med en majoritet på fyra femtedelar av sina

medlemmar och efter Europaparlamentets samtycke slå fast att det finns en

klar risk för att en medlemsstat gör ett sådant åsidosättande samt lämna

lämpliga rekommendationer till denna stat (artikel 7.1 i EU-fördraget i

dess lydelse enligt Nicefördraget). Konsekvensen för medlemsstaten kan,

om ett åsidosättande konstateras, bli att vissa av de rättigheter som

enligt fördraget tillkommer medlemsstaten upphävs. I förevarande fall kan

det innebära att tillämpningen av rambeslutet avbryts i förhållande till

den aktuella medlemsstaten.

Vidare finns i anslutningsfördragen för de tio stater som blir medlemmar

i EU den 1 maj 2004 en skyddsklausul på straffrättens och civilrättens

område. Skyddsklausulen för rättsliga och inrikes frågor - som omfattar

bl.a. rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan

medlemsstaterna - kan aktualiseras om det skulle visa sig att det finns

brister i införlivandet, genomförandet eller tillämpningen av instrument

som rör ömsesidigt erkännande inom straffrätten eller civilrätten, eller

om det finns en överhängande risk för sådana brister. Om en sådan situation

skulle uppkomma under de tre första åren efter anslutningen, kan kommissionen

på motiverad begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ, och efter

att ha samrått med medlemsstaterna, besluta om särskilda villkor för

tillämpningen av instrumentet. Sådana villkor kan t.ex. vara att tillämpningen

av rambeslutet tillfälligt upphävs i förhållandet mellan en ny medlemsstat

och övriga medlemsstater.

I en situation där rådet eller kommissionen beslutar om avbrott i

tillämpningen av rambeslutet måste även tillämpningsområdet för den svenska

lagstiftningen rörande arresteringsordern begränsas. För att åstadkomma

en lösning på detta problem har regeringen föreslagit att det i 8 kap. 3

§ i den nya lagen införs en möjlighet för regeringen att - i stället för

riksdagen - besluta att lagen under viss tid inte skall tillämpas i

förhållande till en viss medlemsstat i EU.

Utskottet delar regeringens uppfattning att tillämpningsområdet för den

nya lagen måste kunna begränsas för det fall rådet eller kommissionen

beslutar om avbrott i tillämpningen av rambeslutet. Lagregleringen härav

bör emellertid inte ske på det sätt regeringen föreslagit. Mer lämpligt

är att lagens tillämpningsområde i stället regleras direkt i 1 kap. 1 §.

Utskottet lägger därför fram ett förslag till sådan ändring, se bilaga

3. Utskottets förslag innebär att regeringens förslag till 8 kap. 3 §

skall avslås.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla att det, om den situationen skulle

uppstå att en medlemsstat allvarligt åsidosätter Europakonventionens

bestämmelser om mänskliga rättigheter eller grundläggande friheter, torde

ta viss tid innan rådet eller kommissionen kan fatta beslut om att avbryta

tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den aktuella medlemsstaten.

Under denna tid kan en begäran om överlämnande självklart avslås enligt

2 kap. 4 § punkten 2 den nya lagen.

Utlämningslagens tillämplighet, m.m.

Enligt regeringens förslag till ändring i 1 § utlämningslagen skall denna

lag aldrig kunna tillämpas i förhållande till en medlemsstat inom EU. I

den situation som beskrivs ovan, dvs. om rådet eller kommissionen beslutar

om avbrott i tillämpningen av rambeslutet i förhållande till en medlemsstat,

skulle detta emellertid få till konsekvens att det helt saknas en reglering

för prövning av utlämningsframställningar från en sådan stat. Enligt

utskottet är detta inte tillfredsställande. För det fall lagen om överlämnande

från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder inte skall tillämpas

i förhållande till en medlemsstat på grund av att Europeiska unionen genom

ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande

till den staten bör i stället utlämningslagens bestämmelser i dess nya

lydelse kunna tillämpas. Ett tillägg med den innebörden bör sålunda göras

i 1 § utlämningslagen, se utskottets lagförslag i bilaga 3. I övrigt görs

endast en språklig justering i regeringens förslag till lydelse.

Utskottet har av regeringen upplysts om att några medlemsstater inte kommer

att ha genomfört rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och

överlämnande mellan medlemsstaterna till den 1 januari 2004. Så som rambeslutet

utformats skall systemet med överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder

tillämpas i förhållande till samtliga medlemsstater vid denna tidpunkt

och sålunda ersätta nuvarande utlämningssystem. Någon reglering av hur

medlemsstaterna skall förhålla sig till varandra om en medlemsstat har

misslyckats med att införliva rambeslutet i sin lagstiftning inom utsatt

tid finns inte. Detta är enligt utskottet ett olyckligt förbiseende.

Systemet med en europeisk arresteringsorder får anses förutsätta att både

den ansökande och den verkställande medlemsstaten har införlivat rambeslutet

i sin lagstiftning. Konsekvensen av att vissa medlemsstater inte kommer

att ha genomfört rambeslutet i tid blir därför att Sverige i förhållande

till dessa stater under en övergångsperiod varken kommer att kunna överlämna

en person enligt den nya lagen eller utlämna en person enligt utlämningslagen.

Detta är otillfredsställande. Enligt utskottets mening bör utlämningslagen

i dess nuvarande lydelse kunna fortsätta att tillämpas i förhållande till

en sådan medlemsstat till dess att den har införlivat rambeslutet i sin

lagstiftning. Detta innebär att den aktuella medlemsstaten försätts i

samma läge som innan systemet med en europeisk arresteringsorder infördes.

Övergångstiden bör dock inte sträcka sig längre än till den 31 december

2004. Skulle någon medlemsstat vid denna tidpunkt ännu inte ha fullgjort

sina åtaganden enligt rambeslutet kan regeringen återkomma till riksdagen

i frågan. I annat fall blir utlämningslagen i dess nya lydelse tillämplig.

Detta följer av 1 § utlämningslagen i den av utskottet föreslagna lydelsen.

För att regleringen skall bli så entydig och klar som möjligt bör

övergångsbestämmelser med denna innebörd, dvs. att utlämningslagen i dess

nuvarande lydelse och inte lagen om överlämnande från Sverige enligt en

europeisk arresteringsorder skall tillämpas i förhållande till en medlemsstat

som inte har genomfört rambeslutet, föras in i båda lagarna. Utskottet

lägger här fram förslag till en sådan reglering, se bilaga 3.

Den 1 maj 2004 kommer ytterligare 10 stater att bli medlemmar i EU.

Beträffande dessa stater är det för närvarande oklart om de kommer att ha

hunnit genomföra rambeslutet före sitt inträde i unionen.

Om någon av de nya medlemsstaterna brister i införlivandet av rambeslutet

kommer kommissionen enligt ett särskilt förfarande att kunna besluta om

att rambeslutet tillfälligt upphävs i förhållande till den medlemsstaten,

se ovan. I den situationen kommer utlämningslagen i dess nya lydelse att

gälla i förhållande till den aktuella medlemsstaten. Beslutsförfarandet

hos kommissionen kan dock antas ta viss tid. Under denna tid eller om

något sådant förfarande inte inleds bör även de nya medlemsstaterna

omfattas av den ovan nämnda övergångsbestämmelsen till lagen om överlämnande

från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Detta innebär att den

lagen inte skall tillämpas på en medlemsstat som inte genomfört rambeslutet.

De nya medlemsstaterna bör däremot inte omfattas av den av utskottet

föreslagna övergångsbestämmelsen till utlämningslagen eftersom denna

bestämmelse tar sikte på de särskilda bestämmelser om utlämning som gäller

i förhållande till nuvarande medlemsstater fram till den 1 januari 2004.

I de situationer lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk

arresteringsorder inte är tillämplig på en av de nya medlemsstaterna skall

i stället utlämningslagen i dess nya lydelse tillämpas. Detta följer av

1 § utlämningslagen i den lydelse som utskottet föreslagit. Härigenom

försätts den aktuella medlemsstaten i samma läge som före inträdet i EU

till dess att nödvändiga åtgärder vidtagits för att genomföra rambeslutet.

Utskottet vill slutligen anmärka att det av artikel 34 punkten 2 i

rambeslutet följer att medlemsstaterna skall överlämna texten till de

bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas

med deras nationella lagstiftning till rådets generalsekretariat och

kommissionen. Enligt utskottet får det ankomma på regeringen att se till

att berörda myndigheter i Sverige får del av uppgifterna om när respektive

medlemsstat har genomfört rambeslutet.

Övrigt

Enligt myndigheternas skrivregler (Ds 2001:32) bör Högsta domstolen numera

skrivas med stor bokstav. Utskottet anser att det i enlighet härmed bör

göras en språklig justering på två ställen i 20 § utlämningslagen.

Riksdagen beslutade under våren 2003 om en ändring i 4 § lagen (2000:343)

om internationellt polisiärt samarbete (prop. 2002/03:66, bet. JuU18,

rskr. 226, SFS 2003:589). Lagändringen skulle träda i kraft den dag

regeringen bestämde. Regeringen utfärdade den 30 oktober 2003 en förordning

om ikraftträdande av lagen (2003:589) om ändring i lagen (2000:343) om

internationellt polisiärt samarbete. Enligt förordningen trädde den

aktuella lagändringen i kraft den 1 december 2003. Detta innebär att av

regeringen nu föreslagen ändring i 4 § lagen om internationellt polisiärt

samarbete i stället måste göras i paragrafens nya lydelse, se utskottets

lagförslag i bilaga 3.

Utskottet har i övrigt ingenting att anföra med anledning av propositionen

och motionerna.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken punkt i

utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Handläggningen av rambeslut, punkt 1 (mp)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande

lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i

reservationen om handläggningen av rambeslut. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:Ju8 yrkande 2.

Ställningstagande

Jag delar till fullo Lagrådets kritik mot den beslutsordning som tillämpas

i fråga om rambeslut. Enligt min mening är detta inte en acceptabel

lagstiftningsteknik. För att kunna garantera rättssäkerheten för den enskilde

bör det innan riksdagen fattar beslut om att godkänna ett rambeslut stå

helt klart vilka konsekvenser beslutet kommer att få för den svenska

lagstiftningen. Det bör därför vara ett krav att riksdagen i samband med

antagande av rambeslut även får ta ställning till de lagändringar som

kommer att bli nödvändiga till följd av rambeslutet. Bara genom ett sådant

förfarande ges utrymme för såväl ett ordentligt remissförfarande som

lagrådsgranskning. Härigenom ges också tid och möjlighet till debatt och

analys av förslagens innehåll och konsekvenser för svensk del.

Det får ankomma på regeringen att beakta vad jag nu anfört i arbetet med

framtida rambeslut.

2. Avslag på propositionen, punkt 2 (v, mp)

av Alice Åström (v) och Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande

lydelse:

Riksdagen avslår proposition 2003/04:7. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:Ju7 och 2003/04:Ju8 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi anser att det är viktigt att Sverige inte är ett land där det är möjligt

att gömma sig undan lagföring eller avtjänande av straff i ett annat land.

En förutsättning för att göra ett system för utlämning trovärdigt är

dock att rättssäkerheten är god och att det finns möjlighet för såväl den

enskilde som för de rättsvårdande myndigheterna att ha kontroll över

systemet.

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan

medlemsstaterna tillkom under stor hast och utan möjlighet till normal

remissbehandling och debatt. Detta är mycket olyckligt eftersom rambeslutet

innehåller flera bestämmelser som kan komma att påverka den enskildes

rättssäkerhet. Vi är t.ex. mycket kritiska till att kravet på dubbel

straffbarhet delvis tas bort. I och med detta minskar förutsägbarheten och

därmed rättssäkerheten för den enskilde, särskilt som det för flera av de

brott som omfattas av den s.k. listan saknas samsyn inom EU. Vissa handlanden,

t.ex. att gömma en flykting eller att göra abort kan av vissa medlemsstater

anses utgöra ett brott enligt listan medan det för andra medlemsstater är

helt otänkbart att kriminalisera en sådan gärning. Enligt vår mening är

det en grundläggande princip i en rättsstat att den enskilde skall kunna

förutse om han eller hon begår en brottslig gärning.

Vi är vidare mycket kritiska till att rambeslutet, och därmed den nya

lagen, gör det möjligt att överlämna barn mellan 15 och 18 år för lagföring

eller verkställighet och att det inte finns någon möjlighet att avslå en

sådan begäran t.ex. om den unge riskerar att ställas inför rätta som vuxen

i en annan medlemsstat. Inte heller finns några humanitära avslagsgrunder

vare sig i rambeslutet eller den föreslagna lagstiftningen. Detta är enligt

vår mening otillfredsställande.

Av punkten 12 i rambeslutets beaktandesatser följer enligt regeringen en

ovillkorlig rätt för medlemsstaterna att tillämpa sina konstitutionella

regler. Beaktandesatserna har dock inte någon bindande juridisk verkan,

varför vi ifrågasätter vilket skydd punkten 12 egentligen ger åt svensk

grundlag. Enligt vår mening är det viktigt att alla lagar är så tydliga

som möjligt. Vi finner det därför anmärkningsvärt att det inte tagits in

en uttrycklig hänvisning till grundlagarna i den nya lagen.

Sammantaget anser vi att den föreslagna lagstiftningen inte uppfyller de

rättssäkerhetskrav som måste ställas på en lagstiftning av förevarande

slag. Riksdagen bör därför avslå propositionen.

3. Den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet, punkt 5 (c)

av Johan Linander (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde ha följande

lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i

reservationen om att stärka individens rättstrygghet inom EU. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju6 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Jag är i huvudsak positiv till regeringens förslag till lag om överlämnande

från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Enligt min mening bör

man dock i sammanhanget uppmärksamma frågan om rättssäkerheten och

rättstryggheten för människor bosatta inom EU. Särskilt viktigt är det att

se till att svenska medborgare som befinner sig utomlands garanteras en

fullgod rättstrygghet. Ett grundläggande krav är härvid att svenska

medborgare får rätt till ett svensktalande juridiskt ombud som bekostas av

den svenska staten. Enligt min mening ger inte Europakonventionen och nu

gällande svensk lagstiftning tillräckliga garantier för att svenska

medborgare som befinner sig utomlands får erforderligt stöd och bistånd i

rättsliga frågor. De svenska bestämmelserna om rättshjälp måste därför

ses över och förstärkas.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett förslag

till lagstiftning som tillgodoser vad jag nu anfört.

Särskilt yttrande

En europeisk arresteringsorder m.m. (m, fp)

Jeppe Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp), Cecilia Magnusson (m), Hillevi

Engström (m), och Karin Granbom (fp) anför:

Vi var i samband med att rambeslutet godkändes mycket negativa till hur

ärendet hade handlagts och ansåg att utskottet borde ha skjutit upp

behandlingen av godkännandet till dess att regeringens förslag till

följdlagstiftning förelåg. Vi valde därför att inte delta i detta beslut. I

regeringens proposition om godkännande av rambeslutet framkom att regeringen

skulle återkomma till riksdagen med nödvändiga lagförslag under våren

2003. Föreliggande proposition presenterades emellertid i all hast för

riksdagen i oktober 2003 trots att erforderliga ändringar skall vara

beslutade innan utgången av året. Detta är inte lämpligt. Mot bakgrund av

vad regeringen anfört om genomförandetider m.m. för framtida rambeslut

avstår vi dock från att reservera oss i denna fråga. Vi kommer däremot

att noga följa handläggningen av framtida rambeslut och, vid behov,

återkomma till riksdagen.

När det gäller nu aktuella förslag till lagstiftning ställer vi oss

positiva till syftet med den europeiska arresteringsordern, nämligen att

effektivisera dagens utlämningsförfarande inom EU. De förändringar som

görs i förhållande till dagens utlämningsförfarande innebär dock att

rättssäkerhetsaspekterna tydligt måste bevakas. Vi ställer oss tveksamma

till att det i den nya lagen inte görs en uttrycklig hänvisning till

regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Vi menar att det för svenskt vidkommande måste vara ett oåterkalleligt

krav att kunna tillämpa de svenska grundlagarna och de där fastslagna

rättigheterna gällande bl.a. föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.

Enligt vår mening får det inte föreligga några tveksamheter härvidlag.

Mot bakgrund av det nu anförda är det viktigt att regeringen noggrant

följer tillämpningen av reglerna med beaktande av rättssäkerhetsaspekterna.

Vi kommer därför att noga bevaka att regeringen före utgången av år 2005

återkommer till riksdagen med en sådan uppföljning och utvärdering som

utlovats. Om brister då skulle visa sig föreligga i den nya lagen och

dess tillämpning avser vi att återkomma till riksdagen i frågan.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk

arresteringsorder:

Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till

lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,

lag

om ändring i brottsbalken,

lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge,

lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande

verkställighet av brottmålsdom,

lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av

unga,

lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,

lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella

tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,

lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister,

lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och

andra tvångsåtgärder,

lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete,

lag om ändring i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,

lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i

brottmål,

lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,

lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella

brottmålsdomstolen,

dels godkänner

vad regeringen föreslår om underrättelse enligt artikel 13.4 i rambeslutet

om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna

(avsnitt 14).

Följdmotioner

2003/04:Ju5 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att regeringen noggrant skall följa tillämpningen av den nya

lagen med beaktande av rättssäkerhetsaspekter gällande bl.a. undantaget

från kravet på dubbel straffbarhet.

2. Riksdagen beslutar att det i 2 kap. 1 § förs in en uttrycklig hänvisning

till regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

2003/04:Ju6 av Johan Linander m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att stärka den individuella rättstryggheten för människor bosatta

inom EU-området.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om förbättrad rättshjälp till svenska medborgare som befinner sig

utomlands.

2003/04:Ju7 av Alice Åström m.fl. (v):

Riksdagen avslår proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige

enligt en europeisk arresteringsorder.

2003/04:Ju8 av Leif Björnlod m.fl. (mp):

1. Riksdagen avslår proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige

enligt en europeisk arresteringsorder.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att rambeslut och efterföljande lagstiftningsåtgärder bör

behandlas i ett sammanhang.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Utskottets lagförslag

1. Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om

överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Regeringens förslag Utskottets förslag

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut

2002/584/RIF1EGT L 190, 18.7.2002, s. 1 (Celex 32002F0584). av den 13

juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan

medlemsstaterna. Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av

rådets

rambeslut 2002/584/RIF1 av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder

och överlämnande mellan medlemsstaterna. Lagen tillämpas inte i förhållande

till en medlemsstat om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har

avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten.

I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder.

I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande.

I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande.

I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande

förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte skall tillämpas

i förhållande till Danmark och Finland.

I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande.

I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överlämnande

och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.

I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd

till Sverige.

I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats

till Sverige, om tillstånd till transport genom Sverige och om att regeringen

i vissa fall kan besluta att lagen inte skall tillämpas i förhållande

till en viss medlemsstat. I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av

personer som har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport

genom Sverige.

4 kap.

7 §

Innehåller en arresteringsorder en ansökan om beslag tillämpas i denna

del bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i

brottmål.

Om det påträffas sådana föremål som på grund av den uppgivna gärningen

skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt 4 kap. 19 § lagen om

internationell rättslig hjälp i brottmål, får föremålen även utan en

särskild ansökan tas i beslag genom beslut av åklagaren eller den som griper

den eftersökte. Har beslag skett tillämpas 4 kap. 16 § andra stycket den

lagen. I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan

göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Om det påträffas

sådana föremål som på grund av den uppgivna gärningen skulle kunna tas i

beslag och överlämnas enligt 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig

hjälp i brottmål, får föremålen även utan en särskild ansökan tas i beslag

genom beslut av åklagaren eller den som griper den eftersökte. Har beslag

skett tillämpas 4 kap. 16 § andra stycket den lagen.I samband med att den

eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för att söka efter föremål

som får tas i beslag. Förordnande om husrannsakan meddelas av åklagaren.

Om det är fara i dröjsmål får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket

eller Kustbevakningen göra husrannsakan även utan ett sådant förordnande.

____________________ ____________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004. 1. Denna lag träder i

kraft den 1 januari 2004. Lagen skall dock inte tillämpas i förhållande

till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har

genomfört rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande

mellan medlemsstaterna.

2. Lagen tillämpas inte vid handläggningen av ett ärende om utlämning av

den eftersökte till en medlemsstat i Europeiska unionen enligt lagen

(1957:668) om utlämning för brott eller till Danmark eller Finland enligt

lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och

Norge, om ärendet har inletts vid ikraftträdandet.

3. Har någon utlämnats från Sverige till en medlemsstat i Europeiska

unionen och begärs tillstånd till en åtgärd som avses i 6 kap. 8 §, skall

den bestämmelsen tillämpas. En sådan begäran prövas av Stockholms tingsrätt.

4. Under tiden fram till dess att Schengens informationssystem (SIS) kan

överföra all den information som anges i 1 kap. 4 §, skall en registrering

av den eftersökte i SIS anses vara likvärdig med en arresteringsorder i

avvaktan på att en fullständig arresteringsorder översänds. Detsamma gäller

registreringar i SIS som gjorts före den 1 januari 2004, om inte äldre

föreskrifter skall tillämpas enligt 2.

2. Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Regeringens förslag Utskottets förslag

1 §2Senaste lydelse 2001:612.

Den som i annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd

gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen

utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelsen i denna lag. Den som

i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd

gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen

utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag.

Lagen tillämpas inte i förhållande till Island eller Norge eller en

medlemsstat i Europeiska unionen. Lagen gäller inte om lagen (1959:254) om

utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge eller lagen

(2003:000) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

är tillämplig i förhållande till den andra staten.

____________________ ____________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden om utlämning som har

inletts vid ikraftträdandet.

3. Äldre bestämmelser gäller i förhållande till en stat som den 1 januari

2004 var medlem i Europeiska unionen och som när ärendet inleds inte har

genomfört rådets rambeslut 2002/584/RIF3EGT L 190, 18.7.2002, s. 1 (Celex

32002F0584). av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och

överlämnande mellan medlemsstaterna, dock endast om ärendet har inletts

före den 1 januari 2005.

3. Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt

polisiärt samarbete

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

4 §4Senaste lydelse 2003:589 (jfr 2003:756).

Om det i en stat som avses med bestämmelsen i 1 § första stycket pågår en

utredning om ett brott som kan föranleda utlämning, får utländska tjänstemän

fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman

in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till

det. Om det i en stat som avses med bestämmelsen i 1 § första stycket

pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller

utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad

övervakning av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en

behörig svensk myndighet samtycker till det.

Under de förutsättningar som anges i första stycket får sådan fortsatt

övervakning även ske beträffande en annan person än en misstänkt gärningsman,

om det är nödvändigt för den pågående utredningen och det finns starka

skäl att anta att åtgärden kan medverka till att identifiera eller spåra

en misstänkt gärningsman.

Övervakningen av en misstänkt gärningsman får ske utan föregående samtycke,

om saken är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och

den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i

artikel 40.7 i Schengenkonventionen, nämligen mord, dråp, grovt sexualbrott,

mordbrand, penningförfalskning och förfalskning av betalningsmedel, grov

stöld, grovt häleri, penningtvätt, grovt bedrägeri, utpressning, människorov

och tagande av gisslan, olaglig människohandel, människosmuggling, olaglig

handel med narkotika och psykotropa ämnen, brott mot lagbestämmelser

angående vapen och sprängämnen, ödeläggelse genom användande av sprängämnen,

olaglig transport av giftigt och skadligt avfall, olaglig handel med

nukleära och radioaktiva ämnen, sådan brottslighet som avses i rådets

gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande

i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett

brott samt terroristbrott enligt rådets rambeslut 2002/475/RIF av den

13 juni 2002 om bekämpande av terrorism. För att övervakningen skall få

ske utan föregående samtycke krävs också att överskridandet av gränsen i

samband med övervakningen anmäls till en behörig svensk myndighet så snart

det kan ske, och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd

i utredningen.

Övervakningen skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär

det. Övervakning som sägs i tredje stycket skall även upphöra om samtycke

inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.